Det finns väl inget att rapportera från Burma?

Det måste väl vara mycket mer intressant att läsa om Posh & Becks senaste bråk, nya spekulationer i Madde-historien och senaste schackdraget nere i Irak. Åtminstone tror man det om man som jag befinner sig i Storbritannien. Jag har förstått att Burma-konflikten är en rätt stor nyhet i Sverige, men i ärlighetens namn var det just via Expressens och Aftonbladets hemsidor som jag förstod att det ens eskalerat...

Som en intressant övning gick jag in på WH Smith igår. I tidningsstället trängdes 10 dagstidningar. Två (2) av dem hade Burma på framsidan. The Independent gav hela förstasidan åt konflikten medan The Guardian bara gav den halva, den andra halvan tog upp hur mycket spelandet kostar skattebetalarna i UK... Resten av tidningsstället handlade om Madde, nån såpakändis, Irak och lite skatteklagomål.

Nej, Burma är inte helt bortglömd. Men man får bläddra till utrikesnyheterna om man orkar bemöda sig. Först idag kunde man läsa om Burma på BBCs förstasida på nätet.

Posh&Becks. Hmpf! Det gäller att ha prioriteringarna rätt.

Helt sjukt

Påminn mig att jag ska vaccinera mig innan jag åker till Sverige nästa gång. Det är tydligt att jag inte tål bacillerna där för jag hann knappt komma hem innan jag åkte på en dunderförkylning. Som en av kollegorna sa:

"Det är sånt som händer när man åker till exotiska länder på semestern."

Egentligen borde jag ha varit hemma från jobbet de senaste två dagarna, men p.g.a. superkorkad personalpolitik så beslutade jag att inte riskera disciplinära åtgärder för att jag var sjukskriven 2 veckor förra November och 2 dagar i Mars och därför har passerat gränsen för vad som tillåts under ett år; utan istället släpa mig dit och smitta hela högen och sitta och vara inproduktiv tills jag fick gå hem och sova. Och det gjorde jag, båda kvällarna sussade jag före kl 9... Att jag inte sov hela natten är en annan femma; jag menar, det är svårt att sova när man inte kan andas, när näsan är igenkorkad och strupen torr som sandpapper.

Idag har jag kompdag och ligger i sängen och snörvlar och hoppas att vi får en lugn dag på jobbet imorgon. Kompdagar borde inte räknas när man inte mår bra.

Försökte pigga upp mig själv genom att baka muffins. Dum idé. Jag har ätit tre olika sorter men har inte en aning om hur de smakar. Det är det dumma med förkylningar; man har fortfarande aptit, men inget smakar! Så jag tänker definitivt inte slösa med godsakerna jag köpte med mig från detta exotiska land i öst, de får vänta tills jag fått smaklökarna åter.

Istället trynar allt längre ner under täcket och läser Nemi. Nemi är en superkompis; hon är rolig, tänkvärd och finns alltid där när man behöver uppmuntran. När jag grabbar Metro varje morgon är det hennes seriestripp jag bläddrar till först - för att få dagens första skratt. M gav mig senaste seriealbumet och det är en pärla - det är M också!

*host*
*snörvel*

Jag ska strax återgå till min kompis under täcket. Först ska jag beställa lite läckerbitar från Amazon. Jag fick lön igår. Imorgon räknar jag med att ta med Gerard Butler under täcket istället...

Sex - en övning vissa klarar av i sömnen

Tänk dig att du vaknar upp och har sex. Trevligt kanske. Tänk dig att du vaknar upp och din partner har sex med dig utan att du liksom blivit tillfrågad. Obehagligt kanske. Tänk dig då att du vaknar upp och upptäcker att du har sex med din partner, att du tog initiativ men att du inte har något som helst minne av det. Piiiiinsamt.

Det händer på riktigt. Precis som att folk går i sömnen så har de sex i sömnen, och precis som för dem som knallar runt i lägenheten - och vidare - så minns de inget av det när de vaknar. Typiskt, du har värsta sexet men minns det inte!

Jag läste en intressant artikel i Metro Glasgow 26/09/07 om detta fenomen. Ett universitet i Minnesota forskade i "sleep sex" och det visade sig att den manliga och den kvinnliga partnern visade olika reaktioner. Generellt sett hade inte mannen något emot att vakna upp av att deras fru/flickvän instigerade sex med dem, medan kvinnorna kände sig obehagliga till mods. Någon skulle kanske kunna förklara det med att män av naturen vill pumpa på ohämmat medan kvinnor i dessa situationer får en känsla av våldtäkt. Jag ställer mig nog tvekande till den slutsatsen. Det finns nog många kvinnor där ute som kan skriva under på att män inte alls är Alltid Redo, inte när de trynar som bäst 3.30 på morgonen. "Nnghn, låt mig vaaaa..." Fast skillnaden i reaktion är inte mindre intressant för det.

Hur kommer då detta problem upp till ytan? En psykiatriker menade att han ofta fick kännedom om detta besvär genom att patienter dök upp och mådde dåligt - deras partners ansåg nämligen att de var bättre älskare när de sov! Ja, det skulle väl kunna knäcka vem som helst...

Måste erkänna att detta fenomen var något nytt för mig. Å andra sidan är det kanske inte något man lättsamt diskuterar på parmiddagar...
"Jo, serru, frugan har huvudvärk varje kväll, men under natten vettu..."
"Åh, lycko dig, du får åtminstone till det, jag har inte fått något på månader."

Skämt åsido, det är naturligtvis inte skrattretande för dem som drabbas - oavsett sida. Och om partnern sover djupt... och du själv inte minns något när du vaknar... kanske kan detta förklara många tillfällen då vi bara inte kan förstå varför vi är så trötta när vi vaknar på morgonen!

Undrar om det finns något liknande fenomen för folk som drömmer intensivt om sex? Jag ska undersöka saken.

Mer om detta:
BBC-artikel från 2002
http://www.sleepsex.org/
LiveScience

Slump eller...?

Det fanns en tjänst jag sökte och som skulle motivera mig att stanna på försäkringsbolaget ett tag till, tyvärr räckte jag inte ända fram. Jag kommer hem från semestern. Jag har fysiskt ont i magen när jag går till jobbet på måndagen för jag vet att jag inte har en ny tjänst att se fram emot, ej heller någon nyanställd att träna utan jag kommer "vara tillbaka på telefon". Jag hatar varenda sekund av måndagen.

På tisdagen blir jag kraftigt förkyld. Jag har inte varit sjuk sedan jag kom bort från telefonerna...

Jag måste bort. Så är det bara. Jag håller ögonen vidöppna. Evening Times har en jobbilaga på måndagar men tyvärr är det mesta här borta kontaktcenterjobb. Jag tänker banne mig inte gå från en telefon till en annan. Jag vill inte se en kund resten av mitt liv! Det är inte bra för min hälsa.

Nakenfis på fotbolls vis

Fotograferingen av nakna fotbollssupportrar på Hampden Park är genomförd. Utan mig. Lagom till att jag skulle åka till flygplatsen för att åka till Sverige så kom ett email som bad mig dyka upp på en pub då och då så att arrangörerna kunde möta deltagarna. Närvaro var en förutsättning för att få vara med. Och det gick ju inte för pubmötet krockade med DIF - Trelleborg på Stockholms Stadion!

Nu får jag komma på något annat att skrämma barnbarnen med.

"Det blir en tadidada dagen lång bröllopsfest!"

Svårt att klura ut vad du ska säga när du ska hålla tal på bröllop? Spana in marsalken nedan eller varför inte kopiera honom rakt av, talet är guld - och superkul!


http://www.metacafe.com/watch/779910/ultimate_best_man_speech/

Var på en god väns bröllop förra lördagen. Slapp hålla tal, men var toastmaster. Jag törs lova att det var en engångsföreteelse. Nu gifter man sig ju bara en gång, men skulle de förnya löfterna om sisådär 50 år så tror jag allt att jag gjorde allt för att avskräcka dem ifrån att fråga mig en gång till... Jag lyckades nämligen;

1) Utbringa Brudparets Skål innan brudparet ens fått sina cavva-glas.
2) Introducera brudgummens far genom att säga namnet på brudgummens mors nya man...

Det var väl attans tur att det inte var jag som skulle hålla i vigselakten också, jag hade säkert lyckats gifta bort dem med varandras mostrar eller nåt!

Hela dagen gick jag runt med bröllopssången från Trolltyg i Tomteskogen i huvudet. Är det normalt? Det är det nog. Det är nog ungefär lika normalt som att ha Scotland the Brave som utmarschmusik - och det var ju ungefär hur coolt som helst! Ni har inte hört allt förrän ni hört den spelas på kyrkorgel!

Grattis M&K!

Sökmotorstopp

Har ni någon gång kollat upp vilka sökord som leder besökare till er sida? Det är fantastiskt vilka snedkopplingar det kan bli ibland... Det här är sökningar från senaste veckan:

Dunstaffnage – En slottsruin strax norr om Oban, kan ge mycket inspiration till berättelser!
Nordirlandskonflikten – Stormont är återupprättad sedan ett par månader tillbaka så vi får se hur det går.
Mordet på Inkaleden – Nä, jag tänker inte avslöja vem mördaren är.
Peterhead Scotland – Vad sjutton ska du till den hålan och göra?
Blogg kronobergshäktet kriminologi – emaila om du hittar något, det låter intressant
Snackor Sverige – rikstäckande prator?
Golden eagle London – Lycka till, jag har svårt att se dem här uppe!
Amatör rumpor – Jag skulle vara mer intresserad av att hitta de professionella…
Rolig barntårta tips – sylt, vaniljkräm, grädde och strössel. Vad mer behövs? Oh, vore det inte roligt att färga grädden grön?!
Porr.se – och du kom till min blogg. Vad besviken du måte ha blivit.
Skotska uttryck – Gonnae nae dae that ya wee besom. Vill du ha fler?
Har ej trådlöst i min laptop – inte jag heller.
Hur många Scottish män – massor!
Irn Bru – jag dricker en just nu. Avundsjuk?
Glen glass bergen – Om dalen består av glass så antar jag att topparna är konformade
Hyllningstal till golfare – Hurra, hurra, hurra, vad ni är bra, ni håller snobbarna borta från stan.
Hur långt är one mile – Tro det eller ej, men den är 1 mile.
Madeleine McCann blog – Nä, jag är rädd för att hon inte kan det
Jobba i Glasgow – parta i Glasgow, shoppa i Glasgow, bo i Glasgow!
Porr – Igen? Vad sjutton plockade Google upp för att länka dem till mig?
Carinas blog – det är jag!
Akassa på engelska – A-till?
Handla kläder i Edinburgh – Du har inte varit i Edinburgh, va? Det finns EN shoppinggata…
Vad är en bra film – en film du vill se om och om igen. Som The Holy Grail.
Knutby Garland – har kyrksåpan blivit musikal nu?
Det är jättebra – vad trodde du att du skulle hitta med den sökningen? Såklart att du kom till mig!
Jamie Fraser – Släng på en gammal skjorta och en tartan pläd över Gerard Butler, ge honom en rödbrun peruk och – voila!
Nödrim sånger – får jag föreslå att du istället besöker www.tomasledin.se
Ormet Sverige – De flesta kommuner kan nog erbjuda svenska för invandrare…
Bara män i kilt - endast nakna skottar?

Ben Vane (916m): brant klättring & förföljd av helikopter

(Vandring gjord Måndag 10 September)

Om man som jag förlitar sig på allmänna kommunikationer för att ta sig till bergen så är det lätt att man förbiser Ben Vane och Ben Vorlich vid Loch Lomonds nordvästra strand. Citylink (bussen) stannar lite trist vid en kraftstation och det finns ingen pub att pusta ut i före hemresan som på så många andra ställen (Arrochar, Inverarnan, Crianlarich...). Det finns förvisso ett turistinfoställe med toalett och något som ska likna fik, men det är inget att hänga i julgranen, det kan jag försäkra.

Men låt inte bristen på komfort avskräcka, ej heller den timslånga "invandringen" (vad heter "in-walk" på svenska?) kantad av stora kraftpelare. Vissa muttrar att kraftstationen, dammen (Loch Sloy, varför kraftstationen tillika busshållsplatsen heter Sloy...) och dessa pelare förstör naturupplevelsen. Personligen anser jag inte att pelarna nere i dalen syns när man väl kommer upp på bergen och även om dalen eventuellt sett mysigare ut utan surrande elledningar så är jag väldigt benägen att använda datorn så jag står gärna ut med detta om det ger mig ström i lägenheten!

Nåväl. Från busshållsplatsen, eller parkeringen om du har bil, så knallar du ett antal hundra meter söderut längs vägen - förslagsvis på gångvägen för trots kringelikrokväg så kör bilar och inte minst motorcyklar som biltjuvar. (På morgonen försökte bussen och en mötande långtradare pussla så att de kunde mötas, varpå en MC-dåre bestämde att han inte kunde vänta i två minuter utan gick ut i vår fil och pressade sig emellan oss och långtradaren just när vi backat tillräckligt och båda stora fordonen skulle sätta fart framåt. Båda fick tvärnita för att inte mosa idioten.)

När vägen svänger av tvärt åt vänster över en stenbro så finns en stängd grind med en 10-skylt på högersidan. Där går man igenom en liten bekväm svängdörr för vandrare. Sedan knallar man genom dalen, ignorerar vägen som slingrar sig uppåt höger och likaså den som senare går åt vänster och skyltar en vandringsväg till Arrochar, 8 miles. Hundra meter senare går ännu en väg åt vänster, över en bro, den svänger du in på.

Enligt vissa böcker/hemsidor ska man följa den lilla granskogen runt kullen man har framför sig på höger sida och liksom attackera bakifrån. Ser jag ingen vits med. Och det gjorde inte sällskapen framför mig heller. Precis när du når kullen så lämnar du grusvägen, plaskar genom en leråker och håller sedan tungan rätt i mun när du klafsar lerstigen uppför slänten till en platå från vilken den bergiga biten tar vid. Nattens regn gjorde inte direkt underlaget lättare för oss och några gånger trodde jag att jag skulle halka ner till foten av kullen igen...

När man är ute en måndag i September så är det inte direkt tyska turister man får sällskap av. Istället mötte jag några skotska par i varierande åldrar mellan 30-75 (varav ena kvinnan var uppsminkad som om hon skulle ut och dansa, men 800m upp och genomsvettig så såg hon inte klok ut!) samt ett äldre engelskt par som var uppe på semester. Snarare, jag mötte mannen i omgångar när vi gick om varandra. Kvinnan lämnade han vind för våg ca en halvtimme efter mig så henne träffade jag först när hon kom ikapp mig precis före toppen. Men då hade vi en trevlig pratstund och enades om att de två nästa år lika gärna kunde åka på separata semestrar. Någonstans kändes det som om jag mötte mig själv om 40 år, min man skulle nog också rusa före i backarna...

Det är alltid lika förnedrande att bli omsprungen av PRO-are - men samtidigt inspirerande. Om jag får vara hälften så fräsch i deras ålder så är jag nöjd! Dessutom tenderar de att ta vandringen på samma sätt som jag - som en heldagsutflykt snarare än en racertävling upp till toppen och ner.

Ben Vane är brant. Det är bäst att fastslå det direkt för om det inte syns på bilderna så både syns och känns det i verkligheten. Vissa partier lutar 45 grader... och den där "bitvisa" scramblingen det talades om utmanar definitionen av Bitvis. Man måste tillämpa trepunktskontakt vid flertalet tillfällen. Detta till trots - Ben Vane är en kul vandring! Förvisso får man inte många tillfällen att vila från platån upp till toppen då det är en stadig uppförslut, men som om berget självt vore medveten om detta så kryllar det av utskjutande klippblock, karvade "stolar" och andra perfekta rastplatser. Och om uppfarten liksom denna dag ligger på läsidan så är det oerhört lockande att utnyttja dessa för utsikten bakåt över Loch Lomond, Loch Arket och Loch Katerine är alldeles... alldeles underbar.

Ben Vane har ett stort aber. När vandringen är såpass brant så är falska toppar det sista man vill ha, men Ben Vane har hur många som helst. När man tror att toppen är runt kröken så... är den inte det. Man kan jämföra höjden med Ben Vorlich som ligger tvärs över dalen, men inte ens när man tycker att man är i jämnhöjd med Ben Vorlichs topp så är man framme utan har minst en halvtimme/timmes vandring kvar. Vid detta tillfälle mötte jag ett par som var på väg ner. Mannen frågade konversatoriskt:
"Are you enjoying yourself?"
Varpå jag faktiskt bara kunde vara ärlig och muttra:
"Not now I'm not. But I'm almost there, aren't I?"
Kvinnan försäkrade att det bara var "a wee scramble left" varpå de fortsatte. Det var tur det för jag hade kunnat slå något hårt i huvudet på henne. A wee scramble my arse!

Jag har lärt mig att tackla branta partier som kräver trepunktskontakt, jag kan till och med kravla mig upp och ner för korta scramblepartier, men jag gillar INTE en hel toppsektion med långa, sammanhängande klätterpartier! Å andra sidan gillar jag inte att ha gått hela vägen dit bara för att vända och gå ner igen... Så svärandes bökade jag mig upp till topplatån - som ironiskt nog är helt platt! Jag stannade dock inte många sekunder för mina engelska PRO-vänner var på väg neråt igen och jag beslutade att jag ville ha sällskap under scramblingen. Jag är mannen evigt tacksam för han guidade mina fötter rätt när jag stod svajande på ett ben med fjärilar i magen och övervägde att klättra upp till toppen igen och ringa Mountain Rescue.

Så fort jag kommit ner från toppensektionen så blev livet njutbart igen. Jag hittade en perfekt klippa med ryggstöd där jag slog mig ner, hällde upp en kopp te och... lyssnade på tystnaden. Då och då kom en vindpust, men däremellan var det så tyst att det nästan tryckte i öronen. Till höger om mig hade jag Arrochar Alperna (Ben Narnain, The Cobbler, Ben Ime) - bakifrån. Framför mig hade jag Ben Lomond vid Loch Lomond och en vidsträckt utsikt över tre lochar, bergen i Trossachs (Ben A'an bl a) och vidare österut. Till vänster hade jag Ben Vorlich, Loch Sloy och berg omlott så långt synfältet tillät. Jag såg min gamle vän Ben Lui och en rad berg jag ännu inte haft möjlighet att hälsa på men som jag definitivt ska bekanta mig med; Ben Cruachan t ex.

Om någon skulle be mig definiera lycka så skulle jag inte kunna beskriva det i ord, utan jag skulle ta med dem upp till en bergstopp en skön dag som denna och slå ut med armen. Mer behövs inte.

Där jag satt fick jag en rätt bra överblick av området. Ni vet, man har varit på platser men aldrig tänkt på sammanhanget. Jag har varit vid Arrochar flera gånger men liksom inte kopplat läget i förhållande till t ex området vid Ben Vane - som faktiskt ligger granne med Ben Ime och skulle kunna ingå i en höghöjdsexpedition från Arrochar till Sloy, eller varför inte ända till Ardlui via Ben Vorlich. Förutsatt att man tältar en natt förstås. Oh, vilket måste vara underbart, och se soluppgången över Loch Lomond! Japp, måste skaffa tält till nästa sommar.

Hur som helst, poängen var att jag såg en rätt trevlig vandringsrutt framför mig. Utan att ta in några toppar så skulle man kunna gå Elledningsdalen, svänga av inåt Glen Loin och komma fram i bergspasset mellan de tre alperna, där man liksom följer bergspasset och sedan ziczackvägen ner till Arrochar. Torde vara en trevlig dagsvandring bland bergen - utan att för den skull gå uppför dem. Ska hålla det i åtanke.

Hur skönt livet än är, till slut måste även jag börja bege mig nedåt igen. När jag som bäst försökte navigera mig nedför ett brant parti utan självklara nedfarter så kom en helikopter farande, stannade upp och fortsatte sedan runt kröken. Ingen fara, de är säkert bara ute och patrullerar, tänker jag. Men helikoptern kom tillbaka och svängde in rakt emot mig! Sedan fortsatte den runt kröken igen. Och kom tillbaka, hoovrade lite och fortsatte. Jisses, vad hade jag gjort?! Hade tanken blivit handling utan att jag visste om det; hade mobilen ringt Mountain Rescue på egen hand? Helikoptern snurrade runt och verkade spana in mig fyra gånger. Jag blev ju nervös, och tänkte att om de inte ger sig snart så kommer jag snava till och ge dem jobb på riktigt! Problemet är dessutom att om jag liksom vinkar till dem så kan de ju tro att det faktiskt är jag som behöver hjälp... Till slut försvann de runt kröken och hoovrade i närheten av berget en bra stund. Om det nu var någon som behövde lyftas därifrån så hoppas jag denne någon är ok nu...

Knappt hade jag andats ut förrän jag höll på att tappa fotfästet. Helt plötsligt står en get och blänger på mig från en klippavsats! När sjutton klättrade han upp? Rätt snart tappar han intresset för mig dock och återgår till att beundra utsikten - han också.

Hela kalaset tog ca 3 timmar upp till toppen + 1 timmes in-vandring och sedan faktiskt nästan 3 timmar ner p.g.a branta och senare leriga nedfarter. Väl nere och tillbaka till busshållsplatsen hade jag tjugo minuters andningspaus innan bussen skulle komma.

Skulle komma, var det. En timme efter utsatt tid - då jag trött och frusen i kvällskylan börjat förbereda mig på att vänta två timmar på kvällens sista buss - så kom den blågula välsignelsen som heter Citylink. Men det var ett märkligt nummer... och han körde nästan förbi mig innan han bromsade in... och lite senare svängde han inte mot Glasgow utan mot Arrochar! Vad sjutton... Det visade sig att det inte alls var "min" buss från Fort William utan bussen från Oban som p.g.a. en trafikolycka blivit omdirigerad från Inveraray. Alla som varit i Skottland vet hur få vägar det finns och vilka enorma omvägar man får ta om ett avsnitt är avstängt. De stackarna hade varit på resande fot ett bra tag, men efter att ha hämtat upp ett par passagerare i Arrochar så bar det äntligen av hem till Glasgow. Passagerarna var 1,5 timme försenade till Glasgow. Jag var bara glad över att komma hem.

Dagen efter fick jag veta vad som sänt denna räddande ängel till mig. Två MC-förare frontalkrockade i en av alla dessa kringelikrokkurvor. En man dog. Jag undrar om det var dåren från morgonen... om inte annat hoppas jag att han läste och lärde. Minst sagt bitterljuvt att min egen kväll räddas av någon annans olycka.

Hela Skottland är yra av fotbollsskrällen

Frankrike - Skottland 0-1

Allvarligt, det är ungefär som... som om Skottland skulle lyckas slå Frankrike på bortaplan! Det är ju hur coolt som helst! Och naturligtvis lät kommentatorerna som om de skulle få stroke och hjärtattack på samma gång. Och nu ikväll sjunger (fullt) folk Skotska nationalsången nere på gatan och alla är precis hur glada som helst.

Fatta hur coolt det vore med Skottland i EM. I Sveriges grupp... hi, hi.

Oj... glömde... 1-2...
Revansch!!!

Lugn och ro i Arrochar Alperna

Ibland känner man för nya äventyr uppför komplexa berg i okända trakter. Ibland känner man bara för att komma bort från storstan, hitta lugnet och Utsikten och lägga sig i ljungen och bara må gott.

Lördagen var en sådan dag. M och jag åkte till Arrochar med en lös tanke att knalla uppför The Cobbler, om de låga molnen tillät. Under bussresan längs Loch Lomond syntes minsann inga låga moln och M ångrade att hon glömde solglasögonen, men jag lugnade henne, vädret nere på marknivå vid Loch Lomond är inte detsamma som det uppe i bergen - precis bredvid sjön. Fråga mig inte hur det kommer sig, men vädret uppe i bergen är alltid olikt.

Och mycket riktigt; The Cobbler var dolt under ett kompakt molntäcke.

"Där borta ligger berget. Typ. Ungefär."

Förklarade jag innan vi satte fart uppför zick-zack vägen som kunde leda precis vart som helst, givet hur lite man såg av målet.

Å andra sidan såg vi desto fler trevliga rumpor... Ehrm, det var en sådan dag. På bussen hade jag en dröm om en massa fina rumpor och... well... hursomhelst, det var mycket trevligt folk springande i bergen!

När vi kom upp till Coire a Bhalachain, bergspasset mellan Ben Narnain, The Cobbler och Ben Ime, så ansåg vi att vi kommit tillräckligt långt bort från civilisationen för att ta en paus. Så vi lade oss raklånga i ljungen, spanade ut över Loch Long och filosoferade i ungefär en timme tills frågan uppstod om vi skulle röra på lederna eller vira in oss i skydd för den tilltagande brisen och slå läger för resten av dagen.

Vi rörde på oss, närmare bestämt längs stigen jämsmed Ben Narnain, den som tar slut där den "raka" vägen uppför nämda berg korsar. Där föreslog jag att vi skulle leta lämplig slöplats nr 2 lite längre upp i slänten. Först var M måttligt intresserad, men när vi väl börjat klättra var hon som ett gammalt ånglok och ville tuffa vidare i all oändlighet.

Till slut hittade vi Den Perfekta Rastplatsen på en utskjutande gräsbeväxt klippa. Om igen lade vi oss raklånga ner i ljungen. Den här gången låg vi i fullkomlig lä vid berget och kunde ostört njuta av både sprickande solsken och ännu mer storslagen utsikt. I denna situation är det omöjligt att INTE koppla av, något vi båda två kände att vi var i akut behov av. Vi kopplade av så totalt att vi i omgångar till och med somnade!

När klockan inte tillät oss att stanna längre så letade vi oss ner på marknivå och till Ben Arthur's Bothy - Arrochars bästa vandringspub - för läskande läsk och värmande mat innan bussen vaggade oss halvt till sömns den timslånga färden hem till Glasgow.

Bergsvandring behöver inte alltid handla om att vandra upp till toppen av berg, ibland räcker det gott att söka sig till dess närhet - och njuta av tillvaron.

McCann - Rätt att avglorifiera heliga kor i en öppen utredning

Så kom dagen då vi fick se vad jag väntat på i flera månader; medgiven misstanke mot åtminstone en av Madeleine McCanns föräldrar. Det är en intressant händelse för när nyheten spred sig som en löpeld genom kontoret i eftermiddags kunde jag nästan fysiskt höra hela Storbritannien dra in och hålla andan. Det finns nämligen klara regler i det här fallet:

Regel nummer 1. Man misstänker inte Madeleines föräldrar. Man håller inte ens dörren öppen. Man ställer över huvud taget inga obekväma frågor till dem. För de är utom alla tvivel offer för något fruktansvärt, något man mest bara ser i amerikanska tv-filmer (dem där ungen kidnappas och sedan kommer tillbaka 20 år senare), och inte alls figurer i ett vanligt fall av barnaförsvinnande; där ungen kan ha rymt och trillat utför ett stup, kidnappats av pappas affärskontakter eller där ett av scenarierna är att en anhörig faktiskt är inblandad.

Personligen anser jag makarnas och brittisk medias häftiga reaktioner närhelst någon utländsk journalist har mage att ens andas möjligheten att någon av dem eventuellt skulle kunna vara inblandad som märkligast av allt och något som verkligen gör mig misstänksam.

I Storbritannien är McCanns heliga. Så är det bara.

Mrs McCann was said to be “shocked and frustrated” by today’s dramatic developments.
“She is upset but bearing up and frustrated that all this attention has been paid to this rather than trying to find Madeleine. (The Scotsman)

Ja, just ja. Så fort man har mage att vända sig till den försvunnes anhöriga, dem som stod henne närmast och hade mest att göra med den lille fyraåringen dagen då hon försvann, för att söka klarlägga vad som kan ha hänt eller hitta någonting, vad som helst, att spinna vidare på i ett fall utan klara spår - då försummar man givetvis utredningen.

Regel nummer 2. Portugals polis är The Bad Guys. Inkompetenta, lata muppar som pillar sig i naveln och vägrar uttala sig. Såvitt Brittisk media anbelangar så borde Portugals polis vara makarna McCanns hantlangare, deras privatstyrka som håller dagliga uppdateringar med dem och agerar på deras kommandon. I brittisk medias ögon ska Portugals polis inte bedriva en självständig brottsutredning, lämna dörrarna öppna för allt eller följa landets lagar gällande sekretess under utredningens gång. Så intensivt som denna regel kritiseras så kan man tro att brittisk polis lämnar rapport till media och anhöriga om vartenda steg i inhemska utredningar, något jag har oerhört svårt att tro eftersom det skulle försvåra utredningarna i många fall.

Jag säger inte att jag tror att McCanns är inblandade, jag säger heller inte att jag tror att de inte är det. Precis som jag gjort ända sedan i början så lämnar jag dörren öppen, tror varken det ena eller det andra utan inväntar polisutredningen. För till skillnad mot Storbritannien så tror jag att Portugals polis gör sitt jobb - och utreder alla möjligheter i den här frågan.

Football strip - bokstavligt talat

Klä av sig naken en söndag i September, låter det lockande? Kanske om platsen vore en avlägsen strand på Haiti, men vad sägs om fotbollsarenan Hampden Park i Glasgow, Skottland, och dessutom göra det tillsammans med hundratals främlingar?

Jag har anmält mig för att göra just detta.

Alistair Devine tänker slå ett konstnärligt slag för kampen mot sektarianismen, detta ständigt aktuella samhällsproblem i Glasgow. 1980 tog han en prisbelönt bild av ett upplopp under ett Old Firm (derby mellan Celtic - Rangers) på Hampden Park och nu vill han föra supportrar samman för att visa att vi faktiskt kan vara vänner... och lite djupsinnigt kan man väl även tillägga att visa att den enda skillnaden mellan oss är halsdukarna vi bär.

För det är det enda vi ska bära. En "typisk fotbollsbild" tas av hundratals spritt språngande nakna människor, som av en händelse råkar få sina mest privata delar skyddade av klubbhalsdukar. Kvinnor ombeds ta med två halsdukar och männen en. Jag antar att fem halsdukar för att skyla bilringarna inte kommer på fråga dårå ? Nähä, ja.

Om någon är i krokarna och också vill vara med så kan ni anmäla er här.

En natt full av slemmiga kryp

Hade två läskiga drömmar i natt. Inte mardrömsläskiga utan... slemläskiga. Så där läskiga att man blir avtänd på hela manssläktet på rekordtid.

I den första drömmen fick jag för mig att gå till en bordell. (frågor undanbedes...) Jag beställde "Oliver", d.v.s. den snygge gamekeepern i Lady Chatterley. Förväntansfullt satt jag i väntrummet tills den rara tanten kom tillsammans med.... Tänk dig italiensk strandraggare, tänk dig avklippt t-shirt a la 80-tals-aerobics och röda speedos, tänk dig krulligt hår, skäggväxt och otroligt hårig mage och ben! Fatta rysningarna som sköt genom kroppen. Jag sa förskräckt att jag beställt Oliver. Mannen säger - med värsta queer-rösten:
"Jag kan vara Oliver eller vem du vill, raring."
Nej, det kan du inte!!! Så jag ändrade min beställning och sa att jag inte ville ha sex, så om de vore så snäll och drog av det i priset. Nåja, nu kan man ju undra vad sjutton jag stannade för, men det gjorde jag.

Innan klienterna går till sängs så blir man bortskämd, det ingick liksom. Strandraggaren tog med mig till ett badkar. Jag letade febrilt efter Oliver med blicken för hans händer på min kropp var mycket tilltalande, strandraggens.... brr, de skulle inte komma i närheten av mina fötter ens! Strandraggaren bad mig knäböja och böjde sedan huvudet över kanten. Han skulle tvätta håret på mig. Medan han står i badkaret och håller (rätt hårdhänt faktiskt) i min nacke så kliver en kvinna i rosa baddräkt i. Hon tar av sig behån och börjar sedan shamponera.

Jag är mållös. Till höger i blickfånget har jag en nästan naken kvinna, till vänster en hårig strandraggare. Varför skickar de in en kvinna när jag är en hetero kvinna själv! Och var sjutton tittar jag för oavsett hur jag vrider huvudet så kryper det i kroppen på mig!

Då vaknade jag upp. Puh! Vad sjutton vad det där om? Och var sjutton höll Oliver hus?!

*******

Så jag somnar om och någonstans senare under natten förvandlas en halvläskig mardröm om spöken och mördare till att jag ska spela med i en actionfilm. Jag har fått en liten roll och ska spela flickvän till någon snubbe som försvinner och "de" tror att jag är inblandad fast jag inte är det. Jag befinner mig i en studio med vita väggar och grått betonggolv. Jag bär jeans och "pojkvännens" vita skjorta och upptäcker till min glädje att de sminkat (eh...) min kropp så att den är fit som Sandra Bullocks. Nåväl. Min kompis J är proffsfotograf i drömmen och skulle ta foton från dagens scen; troligen p.g.a. tidsbrist så skulle hon göra det innan vi spelat in den.

Hon tar en serie bilder framifrån och några när jag hastigt vänder mig och ser chockad ut. Sedan vill hon ta foton från när "han" (polis, agent, jag vet inte, men det är någon som ska jaga mig och arrestera mig i alla fall) fått fast mig och jag står uppklämd mot väggen med händerna fängslade bakom ryggen. Vi har inga handklovar men J säger att bara jag håller händerna korslagda på ryggen så fixar hon handklovar i datorn senare.

Jag ska ju se ut som om jag är förfärad, arg, obehaglig till mods, rädd och allt annat som man är när man blivit jagad och fasttagen för något man inte gjort.
"Du ser inte tillräckligt skräckslagen ut. Tänk att du inte vill stå där mot väggen, du har blivit oskyldigt anklagad, du är arg, du är rädd, du vill vara någon annanstans."
J målar upp en bra bild - hon är en grym regissör! Men trots att jag börjar känna mig obehaglig till mods på riktigt nästan så är hon inte nöjd.
"Om du visste vem som just kom in genom dörren så skulle du verkligen känna att du inte vill stå där som ett fån mot väggen."
Jag försöker vända mig om för att se vem som kom in.
"Nej! Stå kvar, nu börjar du visa lite oro, just så, kom igen, Carina..."

Till slut är J nöjd och jag kan vända mig om. Den som just kommit in är min motspelare, snubben som ska jaga och ta fast mig, och han har knallat över hela golvet för att presentera sig.
"Hi, I'm Sean."
Säger Sean Bean...
"Hi, I'm Carina."
Säger jag och känner mig jättepinsam över hur jag stått som ett fån.

Man skulle kunna tro att detta vore ett trevligt möte. Icke så. Han vill ge mig en välkomstkram av typen "från en erfaren kollega till en amatör, tare lugnt, vi fixar det här, du kan lita på mig". Om ni förstår vad jag menar. Men det blir klumpigt för han känns närgången och jag vill inte krama honom så och så slutar det liksom med en "luftkram" och jag märker att han liksom försöker ge en flyktig puss på kinden, men det vill jag rakt inte så jag försöker slingra mig undan och allt blir helknas. Då säger han:
"Let's try on the mouth."
För tydligen är det så att på ett ställe i filmen ska han ge mig en flyktig puss på munnen - fråga mig inte varför för vi har inget förhållande i filmen vad jag vet, men ändå. Jag är inte alls beredd på det, det skulle dröja flera veckor innan vi kom dit i manus! Och innan jag hinner protestera så har han pussat mig.

Nä, det var inte alls trevligt. Det kröp i hela kroppen! Han kändes creepy; slemmig, läskig, närgången. Jag fick intrycket av att han skulle försöka fler gånger, att han kommer bli en sån som liksom flirtar över lunchbordet och "råkar" komma lite väl nära i trånga utrymmen... Jag fick panik och ville därifrån och önskade att jag aldrig tackat ja till rollen, och så vände jag mig mot J som inte sett vad som hänt utan fipplade med sin kamera. Och så vaknade jag upp.

*******

Två läskiga kryp samma natt!

Kan det vara för att jag såg Black Alec på TV igår...? Jag som trodde Goldeneye kunde ge roliga actiondrömmar, inte drömmar fulla av slemproppar!!! Ikväll ska jag se Finding Nemo. Det kan omöjligt ge mardrömmar.