Ben Vane (916m): brant klättring & förföljd av helikopter

(Vandring gjord Måndag 10 September)

Om man som jag förlitar sig på allmänna kommunikationer för att ta sig till bergen så är det lätt att man förbiser Ben Vane och Ben Vorlich vid Loch Lomonds nordvästra strand. Citylink (bussen) stannar lite trist vid en kraftstation och det finns ingen pub att pusta ut i före hemresan som på så många andra ställen (Arrochar, Inverarnan, Crianlarich...). Det finns förvisso ett turistinfoställe med toalett och något som ska likna fik, men det är inget att hänga i julgranen, det kan jag försäkra.

Men låt inte bristen på komfort avskräcka, ej heller den timslånga "invandringen" (vad heter "in-walk" på svenska?) kantad av stora kraftpelare. Vissa muttrar att kraftstationen, dammen (Loch Sloy, varför kraftstationen tillika busshållsplatsen heter Sloy...) och dessa pelare förstör naturupplevelsen. Personligen anser jag inte att pelarna nere i dalen syns när man väl kommer upp på bergen och även om dalen eventuellt sett mysigare ut utan surrande elledningar så är jag väldigt benägen att använda datorn så jag står gärna ut med detta om det ger mig ström i lägenheten!

Nåväl. Från busshållsplatsen, eller parkeringen om du har bil, så knallar du ett antal hundra meter söderut längs vägen - förslagsvis på gångvägen för trots kringelikrokväg så kör bilar och inte minst motorcyklar som biltjuvar. (På morgonen försökte bussen och en mötande långtradare pussla så att de kunde mötas, varpå en MC-dåre bestämde att han inte kunde vänta i två minuter utan gick ut i vår fil och pressade sig emellan oss och långtradaren just när vi backat tillräckligt och båda stora fordonen skulle sätta fart framåt. Båda fick tvärnita för att inte mosa idioten.)

När vägen svänger av tvärt åt vänster över en stenbro så finns en stängd grind med en 10-skylt på högersidan. Där går man igenom en liten bekväm svängdörr för vandrare. Sedan knallar man genom dalen, ignorerar vägen som slingrar sig uppåt höger och likaså den som senare går åt vänster och skyltar en vandringsväg till Arrochar, 8 miles. Hundra meter senare går ännu en väg åt vänster, över en bro, den svänger du in på.

Enligt vissa böcker/hemsidor ska man följa den lilla granskogen runt kullen man har framför sig på höger sida och liksom attackera bakifrån. Ser jag ingen vits med. Och det gjorde inte sällskapen framför mig heller. Precis när du når kullen så lämnar du grusvägen, plaskar genom en leråker och håller sedan tungan rätt i mun när du klafsar lerstigen uppför slänten till en platå från vilken den bergiga biten tar vid. Nattens regn gjorde inte direkt underlaget lättare för oss och några gånger trodde jag att jag skulle halka ner till foten av kullen igen...

När man är ute en måndag i September så är det inte direkt tyska turister man får sällskap av. Istället mötte jag några skotska par i varierande åldrar mellan 30-75 (varav ena kvinnan var uppsminkad som om hon skulle ut och dansa, men 800m upp och genomsvettig så såg hon inte klok ut!) samt ett äldre engelskt par som var uppe på semester. Snarare, jag mötte mannen i omgångar när vi gick om varandra. Kvinnan lämnade han vind för våg ca en halvtimme efter mig så henne träffade jag först när hon kom ikapp mig precis före toppen. Men då hade vi en trevlig pratstund och enades om att de två nästa år lika gärna kunde åka på separata semestrar. Någonstans kändes det som om jag mötte mig själv om 40 år, min man skulle nog också rusa före i backarna...

Det är alltid lika förnedrande att bli omsprungen av PRO-are - men samtidigt inspirerande. Om jag får vara hälften så fräsch i deras ålder så är jag nöjd! Dessutom tenderar de att ta vandringen på samma sätt som jag - som en heldagsutflykt snarare än en racertävling upp till toppen och ner.

Ben Vane är brant. Det är bäst att fastslå det direkt för om det inte syns på bilderna så både syns och känns det i verkligheten. Vissa partier lutar 45 grader... och den där "bitvisa" scramblingen det talades om utmanar definitionen av Bitvis. Man måste tillämpa trepunktskontakt vid flertalet tillfällen. Detta till trots - Ben Vane är en kul vandring! Förvisso får man inte många tillfällen att vila från platån upp till toppen då det är en stadig uppförslut, men som om berget självt vore medveten om detta så kryllar det av utskjutande klippblock, karvade "stolar" och andra perfekta rastplatser. Och om uppfarten liksom denna dag ligger på läsidan så är det oerhört lockande att utnyttja dessa för utsikten bakåt över Loch Lomond, Loch Arket och Loch Katerine är alldeles... alldeles underbar.

Ben Vane har ett stort aber. När vandringen är såpass brant så är falska toppar det sista man vill ha, men Ben Vane har hur många som helst. När man tror att toppen är runt kröken så... är den inte det. Man kan jämföra höjden med Ben Vorlich som ligger tvärs över dalen, men inte ens när man tycker att man är i jämnhöjd med Ben Vorlichs topp så är man framme utan har minst en halvtimme/timmes vandring kvar. Vid detta tillfälle mötte jag ett par som var på väg ner. Mannen frågade konversatoriskt:
"Are you enjoying yourself?"
Varpå jag faktiskt bara kunde vara ärlig och muttra:
"Not now I'm not. But I'm almost there, aren't I?"
Kvinnan försäkrade att det bara var "a wee scramble left" varpå de fortsatte. Det var tur det för jag hade kunnat slå något hårt i huvudet på henne. A wee scramble my arse!

Jag har lärt mig att tackla branta partier som kräver trepunktskontakt, jag kan till och med kravla mig upp och ner för korta scramblepartier, men jag gillar INTE en hel toppsektion med långa, sammanhängande klätterpartier! Å andra sidan gillar jag inte att ha gått hela vägen dit bara för att vända och gå ner igen... Så svärandes bökade jag mig upp till topplatån - som ironiskt nog är helt platt! Jag stannade dock inte många sekunder för mina engelska PRO-vänner var på väg neråt igen och jag beslutade att jag ville ha sällskap under scramblingen. Jag är mannen evigt tacksam för han guidade mina fötter rätt när jag stod svajande på ett ben med fjärilar i magen och övervägde att klättra upp till toppen igen och ringa Mountain Rescue.

Så fort jag kommit ner från toppensektionen så blev livet njutbart igen. Jag hittade en perfekt klippa med ryggstöd där jag slog mig ner, hällde upp en kopp te och... lyssnade på tystnaden. Då och då kom en vindpust, men däremellan var det så tyst att det nästan tryckte i öronen. Till höger om mig hade jag Arrochar Alperna (Ben Narnain, The Cobbler, Ben Ime) - bakifrån. Framför mig hade jag Ben Lomond vid Loch Lomond och en vidsträckt utsikt över tre lochar, bergen i Trossachs (Ben A'an bl a) och vidare österut. Till vänster hade jag Ben Vorlich, Loch Sloy och berg omlott så långt synfältet tillät. Jag såg min gamle vän Ben Lui och en rad berg jag ännu inte haft möjlighet att hälsa på men som jag definitivt ska bekanta mig med; Ben Cruachan t ex.

Om någon skulle be mig definiera lycka så skulle jag inte kunna beskriva det i ord, utan jag skulle ta med dem upp till en bergstopp en skön dag som denna och slå ut med armen. Mer behövs inte.

Där jag satt fick jag en rätt bra överblick av området. Ni vet, man har varit på platser men aldrig tänkt på sammanhanget. Jag har varit vid Arrochar flera gånger men liksom inte kopplat läget i förhållande till t ex området vid Ben Vane - som faktiskt ligger granne med Ben Ime och skulle kunna ingå i en höghöjdsexpedition från Arrochar till Sloy, eller varför inte ända till Ardlui via Ben Vorlich. Förutsatt att man tältar en natt förstås. Oh, vilket måste vara underbart, och se soluppgången över Loch Lomond! Japp, måste skaffa tält till nästa sommar.

Hur som helst, poängen var att jag såg en rätt trevlig vandringsrutt framför mig. Utan att ta in några toppar så skulle man kunna gå Elledningsdalen, svänga av inåt Glen Loin och komma fram i bergspasset mellan de tre alperna, där man liksom följer bergspasset och sedan ziczackvägen ner till Arrochar. Torde vara en trevlig dagsvandring bland bergen - utan att för den skull gå uppför dem. Ska hålla det i åtanke.

Hur skönt livet än är, till slut måste även jag börja bege mig nedåt igen. När jag som bäst försökte navigera mig nedför ett brant parti utan självklara nedfarter så kom en helikopter farande, stannade upp och fortsatte sedan runt kröken. Ingen fara, de är säkert bara ute och patrullerar, tänker jag. Men helikoptern kom tillbaka och svängde in rakt emot mig! Sedan fortsatte den runt kröken igen. Och kom tillbaka, hoovrade lite och fortsatte. Jisses, vad hade jag gjort?! Hade tanken blivit handling utan att jag visste om det; hade mobilen ringt Mountain Rescue på egen hand? Helikoptern snurrade runt och verkade spana in mig fyra gånger. Jag blev ju nervös, och tänkte att om de inte ger sig snart så kommer jag snava till och ge dem jobb på riktigt! Problemet är dessutom att om jag liksom vinkar till dem så kan de ju tro att det faktiskt är jag som behöver hjälp... Till slut försvann de runt kröken och hoovrade i närheten av berget en bra stund. Om det nu var någon som behövde lyftas därifrån så hoppas jag denne någon är ok nu...

Knappt hade jag andats ut förrän jag höll på att tappa fotfästet. Helt plötsligt står en get och blänger på mig från en klippavsats! När sjutton klättrade han upp? Rätt snart tappar han intresset för mig dock och återgår till att beundra utsikten - han också.

Hela kalaset tog ca 3 timmar upp till toppen + 1 timmes in-vandring och sedan faktiskt nästan 3 timmar ner p.g.a branta och senare leriga nedfarter. Väl nere och tillbaka till busshållsplatsen hade jag tjugo minuters andningspaus innan bussen skulle komma.

Skulle komma, var det. En timme efter utsatt tid - då jag trött och frusen i kvällskylan börjat förbereda mig på att vänta två timmar på kvällens sista buss - så kom den blågula välsignelsen som heter Citylink. Men det var ett märkligt nummer... och han körde nästan förbi mig innan han bromsade in... och lite senare svängde han inte mot Glasgow utan mot Arrochar! Vad sjutton... Det visade sig att det inte alls var "min" buss från Fort William utan bussen från Oban som p.g.a. en trafikolycka blivit omdirigerad från Inveraray. Alla som varit i Skottland vet hur få vägar det finns och vilka enorma omvägar man får ta om ett avsnitt är avstängt. De stackarna hade varit på resande fot ett bra tag, men efter att ha hämtat upp ett par passagerare i Arrochar så bar det äntligen av hem till Glasgow. Passagerarna var 1,5 timme försenade till Glasgow. Jag var bara glad över att komma hem.

Dagen efter fick jag veta vad som sänt denna räddande ängel till mig. Två MC-förare frontalkrockade i en av alla dessa kringelikrokkurvor. En man dog. Jag undrar om det var dåren från morgonen... om inte annat hoppas jag att han läste och lärde. Minst sagt bitterljuvt att min egen kväll räddas av någon annans olycka.