Lugn och ro i Arrochar Alperna

Ibland känner man för nya äventyr uppför komplexa berg i okända trakter. Ibland känner man bara för att komma bort från storstan, hitta lugnet och Utsikten och lägga sig i ljungen och bara må gott.

Lördagen var en sådan dag. M och jag åkte till Arrochar med en lös tanke att knalla uppför The Cobbler, om de låga molnen tillät. Under bussresan längs Loch Lomond syntes minsann inga låga moln och M ångrade att hon glömde solglasögonen, men jag lugnade henne, vädret nere på marknivå vid Loch Lomond är inte detsamma som det uppe i bergen - precis bredvid sjön. Fråga mig inte hur det kommer sig, men vädret uppe i bergen är alltid olikt.

Och mycket riktigt; The Cobbler var dolt under ett kompakt molntäcke.

"Där borta ligger berget. Typ. Ungefär."

Förklarade jag innan vi satte fart uppför zick-zack vägen som kunde leda precis vart som helst, givet hur lite man såg av målet.

Å andra sidan såg vi desto fler trevliga rumpor... Ehrm, det var en sådan dag. På bussen hade jag en dröm om en massa fina rumpor och... well... hursomhelst, det var mycket trevligt folk springande i bergen!

När vi kom upp till Coire a Bhalachain, bergspasset mellan Ben Narnain, The Cobbler och Ben Ime, så ansåg vi att vi kommit tillräckligt långt bort från civilisationen för att ta en paus. Så vi lade oss raklånga i ljungen, spanade ut över Loch Long och filosoferade i ungefär en timme tills frågan uppstod om vi skulle röra på lederna eller vira in oss i skydd för den tilltagande brisen och slå läger för resten av dagen.

Vi rörde på oss, närmare bestämt längs stigen jämsmed Ben Narnain, den som tar slut där den "raka" vägen uppför nämda berg korsar. Där föreslog jag att vi skulle leta lämplig slöplats nr 2 lite längre upp i slänten. Först var M måttligt intresserad, men när vi väl börjat klättra var hon som ett gammalt ånglok och ville tuffa vidare i all oändlighet.

Till slut hittade vi Den Perfekta Rastplatsen på en utskjutande gräsbeväxt klippa. Om igen lade vi oss raklånga ner i ljungen. Den här gången låg vi i fullkomlig lä vid berget och kunde ostört njuta av både sprickande solsken och ännu mer storslagen utsikt. I denna situation är det omöjligt att INTE koppla av, något vi båda två kände att vi var i akut behov av. Vi kopplade av så totalt att vi i omgångar till och med somnade!

När klockan inte tillät oss att stanna längre så letade vi oss ner på marknivå och till Ben Arthur's Bothy - Arrochars bästa vandringspub - för läskande läsk och värmande mat innan bussen vaggade oss halvt till sömns den timslånga färden hem till Glasgow.

Bergsvandring behöver inte alltid handla om att vandra upp till toppen av berg, ibland räcker det gott att söka sig till dess närhet - och njuta av tillvaron.