Athlete - höjdargig med svensk touch

Man vet att man varit på en riktigt bra konsert när man kommer hem och sätter på favoritskivan och den låter... platt. Låtarna saknar liksom dynamiken, kraften, draget som de hade tidigare under kvällen.

Knallade till klassiska Barrowland och kollade på Athlete igår. Det är ett sån där ställe där "alla" lirat någon gång, eller vill lira någon gång. Påminner mycket om Folkets Park när jag växte upp, inklusive branta trappor och murriga toner. Man får ändå en rätt tät konsertkänsla. En kompis menade att hemligheten ligger i taket. Eh... Det är välvt trä med geometriska figurer, trästjärnor och komplett med discokula. Vet inte om han menar att ljudet rullar fint i kurvorna, men faktum var att det mitt på golvet där jag stod var kanonljud.

Och jag fick ca två timmar på mig att utforska detta medan jag lyssnade på två svenska(!) band. När jag kom lirade två killar och en tjej som kallade sig "Sad paw". Melodiös indiemusik; lite Kooks/Athlete/Snow Patrol med inslag av Kaiser Chiefs. De var faktiskt jättebra och hade jag haft pengar hade jag köpt EPn de sålde. Efter dem klev tre killar och två tjejer på, "Lonely Dear". Av någon anledning kom jag att tänka på Marie Bergman och Whale. Lite för kaotiskt och plonkigt för min smak. Oerhört kul dock med två svenska förband, två jag aldrig hört talas om... och en rundSMSning till kompisarna i Stockholm visade att de inte direkt var kända på hemmaplan heller. Jag håller på Sad Paw, hoppas det går bra för dem! (P.S för er i Sad Paw; britter gillar MySpace, lägg upp lite låtar där! Jag sökte men kunde inte finna er. )

Athlete då?

De var... wow. Helt enkelt wow. Vilket liveband! Ni vet den där svackan, den där låten mitt i som inte är lika bra, den då man undrar om det är värt att förlora platsen för en snabb öl? Den punkten kom aldrig. I en och en halv timme pumpades kraft och höjdarframförande i låt efter låt. Till och med låtarna jag aldrig hört förut, dem från första skivan, var suveräna!

De megamjuka låtarna Chances och Trading Air fick definitivt mer drag i livemiljö och crescendot på Twentyfour hours som jag kan finna lite småirriterande ibland var sådär euforiskt upplyftande att man nästan kände sig hög. Nya The Outsiders framfördes med humor, för som sångaren sa "raden can you spot the English here får en poäng ikväll för vi är säkert de enda engelsmännen här..." och varje gång han sjöng den raden pekade vi allihopa skrattande och faktiskt spontant mot scenen. Taket lyfte på You got the style ("it's getting hot in here, it must be something in the atmosphere") och Beautiful summerade kvällen perfekt.

Jag läste någonstans att deras favoritgig var det på Carling Academy i Glasgow ifjol, och om det var som det här så ångrar jag att jag inte gick. Men jag törs lova att jag inte kommer missa nästa tillfälle. Nu har jag lyssnat på skivorna under dagen (ja, för den första laddade jag såklart ner så fort jag vaknade i morse!) och det ÄR inte samma sak. Även om skivorna är jättebra så är jag nu övertygad om att Athlete är ett liveband. Och ett jäkligt bra sådant.

Sorry, inga egna bilder på dem. Uppladdningsbara batterier är värdelösa, det ska jag nog skriva en egen blogg om senare, för de laddar ur sig själva om man inte använder dem direkt! Fick en bild var på de svenska förbanden, men sedan blev det svart. Prutt.

Här är dock Sad Paw

Och här är Lonely Dear