I drömmarnas värld är hjärnan inget geni

Efter många långa irritationer och besvikelser tror jag att jag har löst gåtan, gåtan om varför man drömmer om vissa men inte om andra - hur gärna man än vill. Jag har avslöjat hjärnans hemligheter...

Ni som följt bloggen har säkert senaste året noterat en viss trånad för en fikitiv karaktär kallad Oliver. Oliver Mellors från filmen Lady Chatterley. En mycket fin herre som jag bara har trevliga minnen av. Ehrm. Men hur mycket jag än må fantisera om honom dagtid så är det lögnihelvete att ens få en kram av honom nattetid! Under senaste året tror jag att jag drömt om karln totalt tre (3) gånger och i ynka EN av drömmarna hade vi kroppskontakt - en kompiskram.

Jag är inte monogam dock. Det finns ett annat objekt också. Ja, ja, minst ett till, men ett om vi ska räkna de varaktiga dagdrömmarna så är det en till. Gerard Butler. Han är inte fikitiv utan finns på riktigt. I första drömmen om honom fick jag en puss och sedan dess har vi haft så mycket kontakt att vi nog i det närmaste kan säga att vi kilar stadigt...

Det här att jag drömmer om en medan det är stört omöjligt att drömma om den andra har jag funnit oerhört märkligt - och irriterande. Hur intensivt jag än må tänka på Oliver så dyker han aldrig upp; skådisen som spelade honom kan dyka upp, till och med andra karaktärer spelade av samma skådis, men när jag frågar efter Oliver så tittar skådisen/karaktärerna på mig så där märkligt, som ett levande frågetecken, och förstår inte frågan. Jag vill varken drömma om skådisen eller andra karaktärer, det är Oliver jag vill ha!

Gerard däremot behöver jag knappt snudda vid tankemässigt så dyker han upp i drömmen och engagerar mig i en lång konversation. Eller en flygtur. Eller så står vi bara omslingrade och beundrar månskenet...

Jag tror nu att jag vet varför. Jag tror nämligen inte att hjärnan är så smart som vi tror!

Om jag dagtid fantiserar om en karaktär så skiljer jag mellan karaktären och skådisen, som ser likadan ut. Hjärnan nattetid är däremot ungefär som maken som köper kajal istället för läppstift. "Men du sa ju att den såg ut som en rosa penna, hur skulle jag kunna veta..."

Precis. Hur ska hjärnan kunna veta att det är Oliver jag vill ha när han ser likadan ut som de andra snubbarna hjärnan prackar på mig? Gerry å andra sidan är Gerry och jag bryr mig inte om i vilken skepnad han kommer, så hjärnan kan liksom inte göra fel; oavsett om han skickar en kille i jeans och läderjacka eller självaste Dracula så tar jag tacksamt emot honom med öppna armar.

Upptäckten ställer förstås till lite problem, samtidigt som det också löser dem. Efter alla dessa år - vi talar om minst 20 års amatördrömforskning här - så kan jag sluta försöka inbilla mig att jag ska kunna drömma om en viss figur. Ska jag försöka frammana någon från en film (är inte det ett oerhört vanligt fantasiobjekt så säg) så måste jag tänka på skådisen. Och då gäller det ju att fokusera på folk man kan tänka sig att träffa oavsett i vilken skepnad de kommer - framförallt är frågan om det är ok att de kommer som "sig själva".

Alltså; det är ingen ide att försöka drömma om Denzel Washington i "Much ado about nothing", Sean Bean i "Lady Chatterley" eller Richard Chamberlain i "Törnfåglarna" för då kommer de som sig själva 10-20 år senare och utan minsta spår av det man gillade. Istället gör man bäst i att förvänta sig "Fantomen på Operan", Will i "Pirates of the Caribbean" och Batman, för det spelar ingen roll i vilken skepnad Gerry Butler, Orlando Bloom eller Christian Bale dyker upp.

Och med denna nya insikt kanske jag då äntligen kan få sova gott. Och drömma sött.
God natt.