Det finns Army of Lovers-dagar då man bara vill sjunga och skutta runt och så finns det Era-dagar då man vill sväva runt lite mystiskt. Idag var en Rammstein-dag.Jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta, men det funkar inte riktigt att ställa sig i kontorslandskapet och vråla, så det blev till att böla tyst på toan. 3 gånger. Att det inte blev mer beror enbart på stark viljekraft och ihopbitna käkar.
Det värsta är att jag inte riktigt vet varför. Jag hatar förvisso arbetssituationen så desperat nu att jag inte vet åt vilket håll jag ska snurra, men så var det precis innan jag fick träningsuppdrag också. Och så här illa var det inte då. Jag vet inte ens om det är jobbrelaterat, även om det ligger nära till hands att tro det. Idag darrade läppen konstant, händerna skakade, jag fumlade och var ur balans på alla möjliga sätt och det var fruktansvärt att inte kunna ge utlopp för känslorna. Det var fruktansvärt att känna sig så maktlös, att ens känna så här.
Redan efter första samtalet kände jag att jag bara ville resa mig och gå ut. Det funkade inte längre. Röda knappen lös på telefonen, kön var lång, tiden knapp att få saker gjorda på och tre kunder på rad hade vaknat på fel sida. Jag fixade det inte. Det har aldrig hänt förr. Det var skitläskigt! Jag satt och skakade inne på toan i en kvart.
Dagen hade kunnat vara värre. Jag blev efter bara en timme bortkopplad från telefonen för att vi ligger efter med adressändringar, så jag satt och gjorde detta resten av dagen. Jag borde vara glad. Det var jag inte. Och snart var jag uttråkad. Och sedan blev hopplösheten värre när jag insåg att inte ens en flytt till administrationsavdelningen skulle hjälpa mig för jag skulle bli lika uttråkad där.
Företaget är för stort. Arbetsbördan är för uppdelad. Alla står vid bandet och skruvar i samma lilla kugge dag efter dag efter dag....
Jag måste ha variation! Jag måste få stimulans! Jag måste få intellektuella utmaningar och kreativt utrymme! Jag måste bort!
Träningsuppdraget ger allt detta, senioruppgifterna också. Att vara tillbaka på telfonen gör det icke. Och vem vet när nästa seniortjänst utlyses? Jag kan inte vänta! Jag blir galen!!!
Och med Rammstein i högtalarna behöver jag inte bita ihop längre. Nu kan jag gömma mig från världen och bryta ihop.
Vi syns imorgon.
3 comments:
Välkommen i depressionens svarta värld där gråten kommer utan synbar anledning och bara ens egen kroppsvikt i choklad ger någon form av ljusning.
Kramar dig genom webben och försöker peppa. Pepp! Pepp! Pepp! Det blir bättre - jag lovar!
Ok, jag vet att du söker jobb - FORTSÄTT - det lossnar även om det inte känns så och det kan ta tid.
Ta en dag i taget och varje dag ska du unna dig något för att belöna dig - bio, ett par nya skosnören, en extra halvtimma på nätet fast du borde ha lagt dig tidigare etc etc.....
Ta glasspauser på jobbet, skit i statistiken ett tag och arbeta i din egen takt...
Så, jag belönade mig med att lägga mina sista slantar på en konsert igår. Och den var kanon! Så idag får jag nog gräva fram några skosnören jag kan ge mig själv. Tack för tipset! :-)
K kom med en bra poäng i ett SMS, "man måste få nå botten ibland för att kunna ta sats och få en skjuts uppåt". Eller nåt sånt. Det är nog så. Ett tecken på att man är mänsklig...
Post a Comment