Tänk, jag tror inte riktigt på att analysera allt man drömmer. Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är drömmarna allt som oftast rena fantasier. Förvisso kan man väl, om man vill, analysera allt i ens liv; brev man skriver, dikter, sagor man skrev i skolan, berättelser, sånger man gillar, färger, kläder, dagdrömmar, fantasier, drömmar... men risken är väl att man missar att leva på riktigt mitt i allt analyserande. En del tänker igenom sina drömmar noga och försöker dra paralleller till verkliga livet och vissa tar till och med viktiga beslut baserade på sina drömmar! Det låter läskigt.
Förvisso har jag haft drömmar som faktiskt på ett eller annat sätt hjälpt mig "på riktigt". T ex var det något som hände i en dröm som fick mig att till slut släppa taget om en vän som gick bort för ett par år sedan. Jag la honom liksom fysiskt till vila och när jag vaknade kände jag mig på något sätt lugn, och jag kunde gå vidare.
Och när jag var nio år botade jag min egen rädsla för monstren i garderoben genom att mycket explicit döda ledaren, Dracula, i en dröm. (He, he, jag undrar om någon drömtydare kan tänka sig en nioåring drömma en sån blodig soppa!) Med honom död försvann resten också.
Men allt som oftast skulle jag vilja påstå att mina drömmar är visuella dagdrömmar eller som ett slags film som absolut inte ska analyseras utan bara tas för vad de är. Underhållning, fantasier - medvetna eller omedvetna. Låt mig dra en parallell: Som ni vet ska en del prompt överanalysera alla filmer som om de vore djupaste Bermanalstren när de faktiskt bara är underhållning. Man bör liksom inte läsa in för mycket i Superman, Fantastic 4 eller Titta han snackar... Man bör bara låta hjärnan ta semester och flyta med. Precis så tror jag att man ska behandla de flesta drömmar. Gillar man dem kan man suga på dem så som man suger på en bra bok eller film. Gillar man dem inte kan man glömma dem precis som man oftast glömmer en Jackie Chan-film.
Jag är t ex inte säker på att en drömtydare skulle komma med mycket matnyttigt om de analyserade en av drömmarna jag hade i natt:
Jag vandrade runt på gatorna bakom Byres Road. Det ligger i västra Glasgow men var rätt likt Söder i Stockholm faktiskt. Så hittade jag ett litet svenskt cafe i en villa (det är inget villaområde). De hade torra och/eller inplastade bakverk, så där som på ett billigt fik, och jag funderade på att köpa en chokladbiskvi. Utan att jag ens öppnat munnen började tjejen bakom disken prata svenska med mig och jag undrade för mig själv om det verkligen syntes på mig var jag kom ifrån, för med alla andra kunder där pratade hon engelska. Hur som helst, jag hade inga pengar så jag gick runt hörnet för att ta ut. När jag kom tillbaka en minut senare hade de stängt. Jag fick istället titta på medan mamman och dottern städade fiket. De kunde absolut inte sälja något, istället ville mamman visa mig spegeldekorationer hon köpt. Jag blev snart uttråkad och gick. Längre ner på Byres Road såg jag två gevär ligga slängda på marken. Jag kom plötsligt på att jag var sen till uppställningen. Jag tog upp ett gevär. Det var en Mauser av samma slag som jag sköt med när jag var med i flygvapnet ungdom, fast det hade bara två skott. Båda var oskjutna. Området såg helt plötsligt ut som Vällingby och medan jag gick till samlingen och Harper försökte få oss "rifles" att stå i givakt på rad så försökte jag febrilt komma på en oerhört lång och invecklad förklaring till varför jag inte skjutit mina två skott. Jag ville ju försöka maskera att jag glömt bort övningen. Major Sharpe vandrade fram och tillbaka med händerna på ryggen och väntade på att vi skulle stå uppställda. Harper stod bredvid mig och han luktade svett och krut. Jag följde Sharpe med blicken och tyckte att han såg yngre ut än de 35+ han var.
Sedan vaknade jag, och min första tanke var "men herregud, varför sköt jag inte bara de två skotten i marken så behövde jag inte förklara mitt oskjutna gevär". Av allt i denna dröm så var det detta jag reagerade på! Jisses.
Så där ja. Analysera det där om ni kan!
Eller gör inte det. Det var bara en dröm. Och jag tror att om det är vanskligt att analysera sina egna så bör man definitivt inte ge sig i kast med att försöka analysera en annan människas drömmar. Man är inte den människan så det kan bara bli fel.
Men även om jag inte anser att de ska tas på allvar så är de små roliga anekdoter man kan dela med sig av med sina vänner. Så kan man skratta ihop åt tokerierna, eller gå igenom detaljerna på Sexiga Mannens vita skjorta tillsammans och spinna vidare på historien.
Och ibland slutar de där. Som historier. En del föredrar att sitta på fik, ta en promenad i skogen eller betrakta folk på centralstationen för att få inspiration till en ny berättelse. Själv föredrar jag att lägga mig ner och slumra till. Sedan är det bara att sätta sig vid tangentbordet och låta fingrarna spela. Sagan om cafebiträdet som gick med i armén kanske?
No comments:
Post a Comment