Knappt hann man jubla öronen av sig för 2-1 - mot Milan - med ett Bajenmål(!!!) (ja, ett avgörande mål på övertid alltså) - innan hjärtat stoppade när ett pucko jublade in på plan och smekte/klappade/petade på Dida. Vafan skulle han göra det för?! Hoppa fram och tillbaka in på plan är puckat nog men ändå en sak, men att röra någon av aktörerna... *suck* sånt gillas inte alls, sånt straffar sig.
Av någon anledning förvånar det mig inte mycket att puckot lyckades ta sig ut från arenan utan att gripas också. Jag har jobbat där. Jag har aldrig sett så många guljackor som på arenorna här borta - men organisationen LÅTER fin medan den i praktiken är rätt tafatt. Bråkdelen av guljackor som jobbade på Djurgårdens matcher när jag var guljacka var mer aktiv och effektiv än snubbarna här borta. De har numerären och det låter jäkligt välorganiserat med alla fina ord, koder, strategier och principer. Men när det väl händer... Det skulle bli kaos om guljackorna här jobbade ett vanligt Stockholmsderby. Publiken skulle äta upp dem.
I slutet av matchen borde planen ha varit omringad av stewards och polis med bara någon meters mellanrum - hur lyckas man ta sig förbi sånt? Var var de?
Antiklimax. Det är fysiskt påfrestande att ha ett jubel i halsen medan man håller andan för att se om man får släppa ut det i full frihet. Fortsättning följer...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment