The Whangie

Det finns tillfällen då det känns som om en port slagits upp till en helt ny värld. Det invanda, det kända, utvidgas plötsligt och det okända kommer inom räckhåll, och erbjuder oändliga möjligheter.

Nej, jag talar inte om unversums utvidgande. Jag talar om upptäckten av två nya busslinjer från Glasgow rakt ut i ingenting.

Det har länge gäckat mig; frågan hur jag ska kunna nå Dumgoyne och The Whangie vid Queen's View utan bil. De ligger längs varsin väg mellan Glasgow och Trossachs, precis utom räckhåll för kommunikationen till Milngavie. Såvida man inte tar en halvdags promenad fram och tillbaka längs West Highland Way för att nå dem. För First Bus Glasgow går inte så långt ut i spenaten.


Men First Bus Stirling gör det. Linje 8 går förbi Queen's View på sin väg mellan Glasgow och Balfron. Linje 10 går förbi Dumgoyne - och Glengoyne distilleriet - mellan samma orter. Båda linjer stannar dessutom vid Drymen, ett stenkast från Loch Lomond. En helt ny värld kommer inom räckhåll!

Så i lördags beslöt jag att pröva linje 8 och ta mig en titt på The Whangie. Det är en ca 100m lång men trång klippkorridor skapad när Djävulen i sin iver att komma till ett häxmöte vid intilliggande Stockie Muir (ett stenröse med två kamrar, se karta) viftade med svansen och råkade skära loss en bit ur berget när svansen släpade i marken. Du trodde väl inte att han bara festade loss vid Blåkulla! Någon förvirrad vetenskapsman kanske försöker förklara klippformationen med prat om jordskalv och glaciärsprickor, men det är bara bortförklaringar.

Närmsta busshållsplats ligger vid Carbeth Inn, en fyrtiominuters promenad från Queen's View, men snälla chauffören gav mig skjuts ända fram. Jag skulle ändå rekommendera att man likt jag knallar de fyrtio minuterna tillbaka efteråt för det går bara två bussar på eftermiddagen (14.05 och 17.20) och det finns ingen garanti för att chaufförerna på tillbakavägen är lika snälla.

Själva promenaden till The Whangie tar ca 30min-1timme beroende på takt och hur ofta man stannar upp och njuter av utsikten, kor och lugnet - och förundras över komockorna. Vad är det egentligen för hiskeliga monster som lämnar dylika högar?!
----->

Jag måste säga att The Whangie är något av det coolaste jag besökt! Korridoren är inte bredare än en stig och på båda sidor reser sig klippor säkert femtio meter upp i luften. Vid två tillfällen finns naturliga öppningar där man som från en balkong kan kolla ut över omvärlden. Och klippblocken som ligger utspridda runtom och skapar en gigantisk lekpark för stora och små.

Jag kom så tidigt på förmiddagen att jag hade hela stället för mig själv, därför knallade jag korridoren fram och tillbaka tre gånger och till och med filmade resan innan jag, bara för sakens skull, fortsatte upp till toppen av Auchenader Hill (354m). Vill ni följa med genom The Whangie kan ni klicka på filmen uppe i högra hörnet på sidan. Filmen som även är kallad "skräckfilmen utan monster" p.g.a. sitt Blair Witch-aktiga kameraarbete...

När toppen kollats in (den är platt och ger inte så mycket för utsikten är som bäst åt norr, och det ser man redan från The Whangie) så slog jag mig ned för varm choklad och ostsmörgås. Kullarna är väldigt blöta, så ett tips är att som jag undvika mossan och lägga ut sittdynan i ljungen, för den är alltid torr. Dagen var lite soldisig så utsikten fastnade inte riktigt på kort, men framför mig hade jag Loch Lomond med Ben Lomond och Arrochar Alps som inramning. Fantastiskt.



Sedan skrämde jag slag på ett par kvinnor genom att besluta mig för att se The Whangie från ovan, från toppen av kullen. När jag kikade ner skrek en kvinna rakt ut, till väninnornas roade skratt. Vi vinkade åt varandra och jag lovade att inte ramla ner. Istället gick jag ner efter att ha tagit några kort, och så tog jag en sista promenad genom klippkorridoren.

Kvinnorna var de första människorna jag mötte, men inte de sista. På vägen tillbaka mötte jag en stadig ström; allt från barnfamiljer till unga kompisgäng och äldre par. Stigen är väldigt lerig och ogänglig, även när det som idag varit uppehållsväder i över en vecka, men med målet i tanken kunde man riktigt se folks beslutsamhet att trotsa detta lilla obehag. En man i chinos(!) och seglarskor(!!) kommenterade att jag åtminstone haft vett att klä mig ordentligt. Även om han inte hade kommit till det värsta än så hade han nog redan insett att boots och damasker var bättre i leråkern än hans eget klädesval. Två äldre kvinnor tyckte det var trixigt att ta sig fram och undrade om det blev bättre längre fram, men när de såg min sekunds tvekan skrattade de att de nog inte ville veta. Och två unga tjejer såg mina leriga kängor och damasker och utbrast spontant "Herregud, är det så där framtiden ser ut!"

Men så länge man inte är rädd om skor och byxben så kan jag lova att målet är värt resan. Nästa gång tänker jag ta en titt på Stockie Muir också.