Snart kommer tomten

Nog märks det att det lackar mot jul. Och på jul kommer tomten, det vet alla. Även om vissa fått för sig att tomten inte finns. Jag vet, visst låter det tokigt. Som om det behövdes bevis; här syns ju tydligt hur en tomtenisse smugit runt knutarna. Bilden tagen på Skansen.

Tomten kommer tidigt i år!

Häromdagen damp ett brev ner på hallgolvet. Det var ett fönsterkuvert med avsändaradress någonstans i England. Det första jag såg var "HM Revenue & Customs", det andra jag såg var en avi med ett förtryckt belopp på ett par hundra pund. Med hjärtat i halsgropen ögnade jag igenom det korta brevet - vill de ha betalt eller betalade de?

De betalade! Skatteåterbäring för 2009/2010 (skatteåret löper april-mars). Jag vet att jag förra året övervägde att fylla i en begäran om skattereduktion för att jag ju bara jobbade i Skottland fram till maj 2009. Men formuläret var - i vanlig brittisk ordning - en smärre bok. Ärligt talat minns jag faktiskt inte om jag postade den där blanketten eller inte... Å andra sidan, hur annars skulle de veta min svenska adress?

Hur som helst, skatteåterbäringen kom. I form av en utbetalningsavi. Suuuuuuck. Jag har ju ett konto i en brittisk bank, kunde de inte bara ha satt in pengarna där? Jag säger detta med tanke på den erfarenhet jag har av hur otroligt krångligt all administration verkar bli så fort en brittisk institution är inblandad. Jag såg därför framför mig skyhöga avgifter för att lösa in avin i Sverige, vilket gjorde det bättre att lösa in den i Storbritannien, där det säkert skapar problem för att den är utställd till en adress i Sverige osv osv.

Den enda information jag hittade på nätet var att folk tyckte det var otroligt omständligt att lösa in utländska checkar. Eller dyrt. Det var ju betryggande att veta.

Trots det tog jag med avin till Nordea, där jag har mina konton, och frågade efter information och råd.
"Ja..." drog kvinnan på svaret. "Det är ju inte så smidigt, men visst går det."
Typiskt, tänkte jag, exakt hur osmidigt och dyrt blir det här då?

Det visade sig vara enkelt och billigt, men osmidigt på så sätt att det är lite osäkert... Banken kunde inte sätta in pengarna direkt utan var tvungen att skicka avin till någon central. Det var detta som kvinnan menade var osmidigt, men jag tyckte det lät helt ok. Eftersom jag har ett konto i Nordea, där jag varje månad får in lön ("stadig, återkommande insättning"), så kostade överföringen 140 kronor (helt ok, tycker jag). Av samma skäl skulle jag få in pengarna så fort avin hanterats, vilket kunde ta ungefär en vecka. MEN, och här kommer det osmidiga kanske, det är en förkreditering. Jag får alltså ett förskott på pengarna, sedan begär Nordea summan från HMRC. P.g.a. detta så fick jag skriva under ett s.k. regressförbehåll: om Nordea inte får sina pengar från HMRC måste jag betala tillbaka pengarna och får tillbaka avin. Det tråkiga i kråksången är att jag inte kan få någon bekräftelse på ifall de fått sina pengar eller inte! Jag får helt enkelt hoppas på det bästa.

Detta grämde mig lite, men när jag nu tänkt igenom saken inser jag ju att det är så det fungerar. Jag minns att det fungerade likadant när jag jobbade på livförsäkringsbolaget/banken (i Skottland) och bolaget gjorde förskottsutbetalningar till kunder innan vi krävde pengarna från bolåneföretag e dyl. Vis därifrån vet jag också att sådant kan ta tid. Men det löser sig nog.

Så, varken dyrt eller osmidigt för mig. Och precis det tillskott jag behövde för att klara eventuell arbetslöshet vid nyår! God jul på mig!

Byta liv?

En perfekt människa som lever ett perfekt liv i en perfekt värld har ingen historia att berätta.

Prosit

ATJOO!!!....٩(-̮̮̃•̃)۶..٩(-̮̮̃•̃)۶....Om du är allergisk mot skitsnack, lögnare och falska människor... för då denna nysning vidare.

Allhelgonaafton på Skogskyrkogården

Jag tycker allhelgonafirandet är en fin tradition. Inte bara för att det lyser upp Novembermörkret, utan för att man får en helg då det liksom är legitimt att gå omkring och tänka på sina nära och kära som inte längre finns med en fysiskt. I år fick jag för mig att åka till Skogskyrkogården och minnas. Jag tänkte att det nog lär vara fint med alla ljus på en så pass stor kyrkogård.

Så rätt jag hade. Fast det var inte bara ljus där, det var fullt av människor också. Som en kvinna halvt opassande utbrast när vi klev ur en full tunnelbanestation: "Vilken folkfest!"
Fest kanske man kan diskutera, men visst var det lite festligt med stånd som sålde glögg, bullar, korv och kaffe. Och blommor, kransar och allehanda lyktor.

Jag tänkte först köpa en lykta för varje människa som jag ville hedra. Med famnen full av lyktor insåg jag att de blir fler och fler ju äldre man blir... Jag beslöt därför att de nog inte har något emot att dela på en lykta. Jag skulle bara hitta en riktigt fin plats att ställa den på.

Vägen upp mot minneslunden kantades redan vid sextiden av lyktor. Det var kolsvart ute, men mörkret kändes ovanligt varmt - trots att man fick gå med mössa och vantar. Det var inte bara värmen från ljusen utan värmen satt liksom i atmosfären. Så mycket kärlek på en och samma plats. Visst, några ljus har säkert satts dit av pliktkänsla, men vad är det om inte en sorts kärlek? Hade de inte brytt sig ett skvatt så hade de ju faktiskt låtit bli att ens tända ett pliktskyldigt ljus. Jag tror ändå att dessa ljus var ytterst få i mångfalden.

Almhöjden

Från minneslunden på höjden såg man rakt över till Almhöjden mitt emot. Kullen av dold i dunkel medan tusentals gravljus lös upp trädkronorna och folksamlingen underifrån. En man kommenterade att det såg ut som en scen ur Sagan om ringen. Själv tyckte jag det liknande en druid-konferens. Vackert var det i alla fall, och nästan omöjligt att fånga på bild.

Mitt ljus i varmt sällskap bland andra ljus

Det var där uppe på Almhöjden som jag fann den perfekta platsen för mitt eget ljus. Jag tände det och satt en stund och mindes, log när jag hörde de minas röster och försökte att tänka bort folkmyllret. Det gick så där. Typ inte alls. Almhöjden är fin, men knappast stället där du finner frid en allhelgonaafton. Nästa år får det bli en annan kyrkogård. Eller så går jag dit vid midnatt istället.

Vem vet, inte jag

Vad är värst; att veta eller att inte veta? Visst, det kan vara skönt att gå omkring i ovisshet och slippa allt som vetskap för med sig; ansvar, val, ångest. Samtidigt föredrar jag ångesten av att veta. Då är det hemska framme i ljuset och det är inte lika hemskt längre. Det har blivit konkret.

Jag tycker att det är värre när man inte vet. När man går omkring och tror, spekulerar, hoppas, förtvivlas och blir helt knasig av att inte veta. Precis så.

Ingen målar så hemska spöken som en själv.

Just nu tror, spekulerar, hoppas och förtvivlas jag. På onsdag hoppas jag komma ett steg närmare vetskap. Jag hoppas verkligen att det inte är så illa som jag tror. Att det inte alls är som jag tror.

Det vore själva fan. På väggen.

Tre skäl att köpa en pumpa till Halloween

1) Gröp ur köttet och gör en pumpapaj. Jag utgick ifrån Martha Stewarts recept (ja hon, på riktigt!), skarvade måtten med ett från Tasteline och modifierade genom att byta ut socker mot honung enligt något annat recept jag hittade på nätet. Den ser fin ut och luktar lite pepparkaka. Hur den smakar får vi se på fredag. Den vilar i frysen tills dess. Vill påpeka att Martha (såklart) har rätt i att man bör vispa ihop fyllningen för hand för att undvika sprickor i pajen. Jag fick bara en liten början på en spricka och det var ju mitt första försök!

2) Spara kärnorna och rosta dem. Med hjälp av den här och den här sidan har jag nu ett fat läskigt goda salta pumpakärnor som svalnar i köket.

3) Karva en Jack-o-lantern. Förvisso kollade jag in lite läckra exemplar på nätet, men i slutändan fick det bli ett klassiskt (läs: enkelt att göra) mönster. Jag skissade upp ansiktet och ritade av det på smörgås/bakplåtspapper med blyerts. Sedan vände jag pappret och lade mot pumpan innan jag gnuggade blyertsen längs linjerna. Då kopierades ju liksom mönstret mot pumpan och så var det bara att karva efter strecken. Smart, va!

Nu ska det blir spännande och se ifall pumpan och pumpakärnorna verkligen klarar sig tills på söndag...

Moahahahahahahaha!!!

När du får oväntat besök

Det finns två saker som mänskligheten inte rår över. De kommer när de vill och hur de vill - och gärna när du inte har tid med dem. Det ena är sjukdomar. Det andra är mens.

Allt var så finfint planerat. Jag vet det, för det var jag som planerade. Ok, det var inte jag som bestämde att enheten skulle åka på planeringsmöte i två dagar 26-27 oktober. Men det var jag som tog fram förslag på konferensanläggningar. Jag vurmade lite extra för Yasuragi på Hasseludden, ett japanskt spaställe. Jag lockades  av det utlovade lugnet, den japanska miljön och det japanska badet. Det passade även perfekt i tid, för min mens var planerad till veckan före. (Jag kan inte använda tamponger, vilket gör detta viktigt.)

Ja, alltså, enligt mina planer och beräkningar så skulle den komma då. Jag trodde också att den gjorde det, på något patetiskt fjuttigt sätt. Det var till och med så att jag undrade om det börjat sina! Härom dagen slutade det smådroppa. Precis som planerat.

Något japanskt att glädja sig åt kanske...

Idag gick jag till gymmet i vanlig ordning. Iklädd grön tröja och beiga shorts körde jag fullt program. Det vill säga, även sit ups, armhävningar, benpress och andra övningar i mer eller mindre exponerad position. Efter någon timme kände jag mig färdig och gick tillbaka in i omklädningsrummet. För att uttrycka mig milt; Röda havet hade svämmat över.

Hade jag varit fjorton så hade jag säkert rodnat hysteriskt och velat dö. Som trettiofemåring lämnade jag stället snabbt och hoppas nu att A) ingen såg, eller B) att den där tjejen som gav mig en lång blick aldrig kommer träna på samma tid som jag igen.

Fast allt detta var naturligtvis inte det värsta. Det värsta är att jag nu inte kommer få testa det japanska badet. Istället kommer jag troligen få en grundlig studie av den japanska trädgården och kanske lite qi gong också...

€%¤&§ = japanska för; FAN OCKSÅ!

Är det där Biffy Clyro? Det där då?

Jag lyssnar på musik. Det står klart varje gång jag går på konsert, för då inser jag att jag banne mig inte vet hur artisterna ser ut! Så var det även i torsdags när jag och kaffekompisen var på Debaser och kollade på Biffy Clyro. Trodde vi.

Strax efter utsatt tid kom fyra unga killar in på scenen. Jag tyckte väl att de såg lite väl unga ut för att ha släppt fyra album, men, men. Biffy Clyro är ju inte U2 så visst kan väl två album ha gått obemärkt förbi innan "Puzzle" och senare "Only revolutions" kom. Så sa de något om att komma från Manchester (Biffy kommer från Kilmarnock i Skottland) och jag tänkte "men ni lirade väl i typ Göteborg eller nåt innan ni kom hit till Stockholm?" fast å andra sidan hade sångaren micken nere i halsen så jag hörde inte så noga.

Inte Biffy Clyro

De började lira, och det var riktigt skönt gung i låtarna. Gitarrbaserad indierock med tydlig drumbeat. Sköööönt. Fast jag tyckte väl att sångaren lät liiiite mesig jämfört med skivan, dessutom lät han inte riktigt som jag tyckte att han lät. Men, men killen hade micken i halsen och det är ju skillnad på live och skiva. Fast efter en halvtimmes riktigt sjysst musik undrade jag när de tänkt köra NÅT från senaste plattan. Strax efter tackade sångaren Biffy för att ha fått chansen att spela. Och DÅ trillade poletten ner. Liksom ridån.

Jahaaaa, det var förbandet, det där, ja. Och där hade jag stått i fyrtio minuter och trott att jag sett Biffy Clyro!

(Efter hela konserten stod några i bandet vid souvernirbordet. Medan kaffekompisen hämtade ut våra jackor gick jag fram och frågade dem vad de hette, för jag gillade dem helskarpt. De påminde om danska The Kissaway trail, ett annat (för)band jag upptäckte för några år sedan. Det här bandet hette dock Airship och hade bara släppt typ sju låtar. Får hålla ögonen öppna efter dem.)

Biffy Clyro

Nåväl. Lagom tills jag slutat rodna så kom nästa gäng in på scenen. En skallig trummis och två Chewbaccahuvuden med nakna Iggy Pop-kroppar! Så mycket hår och skägg har jag inte sett sedan förra julafton. Kropparna var medelåldersrynkiga med tatueringar. Med bara överkroppar och orangea byxor såg en av dem rent av naken ut. Jag gapade. Fast introt kände jag mycket väl igen - även om det snarare var hårdrock än indierock som fyllde lokalen - och publiken exploderade i galen hoppfrenesi. Alltså måste det vara Biffy Clyro på scenen.

Det tog mig dock en halvtimme att fatta det. Jag menar, jag hade inte alls förväntat mig de utseendena. Jag hade ännu mindre väntat mig det tryck, den tempoväxling, det RÖJ som Biffy Clyro Live bjöd på jämfört med skivversionen. Fast det lät som dem, så det var ju dem.

Lite sång, lite dans, lite naket

Så bra att vi blev vita i synen!

Jag tror att jag blev ännu mer kär i dem. Vilket ös! Jag förstod snart varför de valde att spela nakna... jag menar, med bar överkropp. Dessutom fick jag en chans att höra mer av deras äldre låtar och flera stycken blev jag kär i på stört. Framförallt "Machines" Den gick rakt in i hjärtat. Nu ska det givetvis sägas att Biffy har en stor blandning av lugna låtar och röjlåtar. Machines, 9/15ths och God & Satan är lugna låtar t ex - och några av mina favoriter.

En av deras lugna låtar började de påpassligt spela medan vakterna forslade bort en avsvimmad människa ur massorna. Mitt under en låt började folk framför mig vifta med armarna och en kvinna trängde sig fram till mixerbåset och ropade på vakt. Det hade så klart inte varit så smart att i det läget lira en hoppa-runt-som-galning-låt...

Chewbacca + Iggy Pop = Simon Neil

Gulligast under kvällen var nog förresten när några killar köpte t-shirts före spelningen och frågade vad texten på dem betydde. Den skotske säljaren förklarade att "Mon the Biff" var ett skotskt uttryck som ofta skanderades på spelningarna och att det betydde "Come on the Biff". Vad han inte förklarade var hur det skanderas.... Följaktligen lät det rätt komiskt när grabbarna framför scenen flera gånger skanderade "Mon - the - Biff!" precis som om de stod på Råsunda och hojtade "Svää - ri - je!", när det egentligen ska utropas som ett kort "Monthebiff!" - i otakt. Fast jag antar att det är det som kallas lokala variationer.

Varierad sömn fick jag så klart eftersom jag inte kom i säng förran halv två på natten. Visst var jag mosig i huvudet och hade det duktigt svårt att få saker rätt dagen efter - men det var det värt! Helt klart. Suveränt liveband och suveräna på skiva - dem ser jag gärna fler gånger.

MontheBiff!

Dagens tips för stressade människor

Fråga: Hur organiserar man en helg full med måsten och borden som borde varit gjorda helst igår men i varje fall måste vara gjorda mycket snart?

Svar: Man struntar i allt och bjuder in sig själv till en eftermiddag hos mormor och morfar.

*djup inandning*

:-D

Varför antingen eller, skorpan, varför inte både och?

Härom veckan blev jag vansinnigt sugen på te och skorpor. Jag upptäckte då att det var ett år sedan jag var sugen sist. Hur? Därför att påsen var nästan full, men skorporna smakade blek kartong. De gick ut för ett par månader sedan.

Idag - bara någon vecka senare(!) - var jag sugen igen. Så jag gick till affären. Jag ville ha kardemummaskorpor, för det tycker jag är mycket godare än 'naturella'. Samtidigt ville jag ha fullkornsskorper, bestämde jag, så att jag får mer fiber och blir mättare på färre skorpor.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att det inte fanns fullkornsskorpor med kardemummasmak! Hyllorna var fulla av olika märken - Finax, Skogaholm, Pågen, ICA o.s.v. -  men samtliga märken erbjöd samma utbud. Antingen fick jag kardemummaskorpor av vete. Eller fullkornsskorpor.

Voffo dårå???

Om någon skorptillverkare läser det här; tillsätt genast ett par teskedar kardemumma i fullkornssmeten! Tack.

Hur tänkte ni nu då, disciplinnämnden?!

Spånet fattade inte att is är halt - så signalljuset gleeeeed...

Hockeyns disciplinnämnd friade idag DIF Hockey från allt ansvar angående skandalen vid hockeyderbyt tidigare i höstas.

Jag satt på A21. Jag hade alltså första parkett både när ett stort gäng DIF-spån gick över läktaren och började hetsa AIK:are, och när ett ultraspån kastade in ett signalljus på isen. Spånet trodde säkert att ljuset skulle stanna där eftersom han kastade det i en hööög båge över nätet. Spånet fattade inte att is är halt - så även om ljuset landade nästan rakt uppifrån p.g.a. vinkeln så gleeeeeed det. Ända fram till Djurgårdsspelarna som stod på blålinjen.

de där som inte hörde till DIF-sektionen gjorde inget speciellt under matchen heller...

Jag såg allt detta. Hela Globen såg detta. Men disciplinnämnden menar i sitt avgörande att det inte är utrett att det verkligen var spån från DIF-sektionen som gjorde något av detta.

Jag är Djurgårdare. Jag skulle hellre se att spåna själva identifierades och straffades för dessa dumheter. Men reglerna är klara, det är tyvärr klubbarna som straffas när spåna beter sig som... spån.

Så hur i hela fridens namn gick det här till? Hur kom vi undan?!
Snart ska jag samla upp hakan från golvet, men inte än.

Bogesundslandet: Halva Nässeldalsrundan

Härom veckan var jag på Bogesundslandet. Målet för dagen var att gå den halvan av Nässeldalsrundan som jag INTE gick när jag gick Dammstakärrsrundan. Sträckan var ca 6 km och du kan se rutten här.

Det var en underbar höstdag och jag lyckades komma iväg så pass tidigt att solen fortfarande endast sken mellan träden. Vissa platser kändes just därför rent magiska.

På en plats vid vattnet, fast ändå mitt i skogen, hittade jag ett äppelträd. det bara stod där! Lägligt nog såg jag det precis när magen börjat knorra efter ett mellanmål. Som synes så fanns det bara några äpplen kvar. Men oj vad saftiga och goda de var! Typ. Jag säger det för ett mumsigt äpple åt jag direkt, det andra stoppade jag i väskan och åt dagen efter. Då hade det saftiga och krispiga äpplet plötsligt förvandlats till ett mjöligt och mjukt! Märkligt.

Om det var äventyr jag sökte så kammade jag noll. Däremot fick jag en skön höstpromenad. Och ibland kan det räcka så. Dagen bjöd ju trots allt på rätt många fina ögonblick.

medan det sista av morgondimman fortfarande ligger kvar

tio minuter senare var dimman borta och solen framme

så lugnt och fridfullt - och byn som anas i fjärran

en lunchpaus vid Dammstakärret

När solen går ner

Det finns en tjusning med att bo fem våningar upp i västerläge. Några smakprov:

Förutom kvällshimlar syns då och då rena himlafenomen:

Och så en bonus från Stockholms city. Nej, det är ingen atombomb.

Jag fick en date med Blue Man Group till sist!

Ända sedan i våras har jag suktat efter att se Blue Man Group. De kör på Göta Lejon fram till 24 oktober, men jag har tyckt att biljettpriserna varit i saftigaste laget. 500-600 spänn för 1,5 timmes underhållning.

I torsdags såg jag i DN att priset nu sänkts de tre sista veckorna. Nu kostar platserna 430 kronor inklusive serviceavgift. Ok, det är väl fortfarande en hundring mer än vad jag ville ge, men nu är det bara en hundring i skillnad. Så jag slog till direkt. Samma kväll.

Och jisses vilka väl använda pengar! HUR KUL SOM HELST!

Jag + blå man = sant

Hela publiken skrattade - innan föreställningen ens börjat. Med hjälp av ljustavlor spreds budskap och uppmaningar som både höll oss på tårna och fick oss att gapskratta. När showen sedan började, ja, då var det inte en lugn stund.

Musikerna såg ut som lysande skelett på scenen

Med musik, teknik, akrobatiska skickligheter, tänkvärda budskap och en stor portion humor bjöds vi på en helt suverän show! Hela publiken engagerades - vissa mer än andra... Och det visade sig att min parkettplats vid gången var en kanonplats. Showen utspelar sig nämligen inte bara på scenen utan i hela salongen.

Jag hade höga förväntningar när jag gick dit - och de inte bara infriades utan överträffades! Det säger inte lite. Mina två favoritnummer var dessutom med, plus att jag fick en ny favorit. Den handlade om animationer.

"Det står en konstig man bredvid mig"

Och visst var det en bonus att både musiker och blå gubbar innan man ens hunnit hämta ut jackan kom ut i foajén och sa hej. Eller, det sa de ju inte, för de är stumma. Men de poserade snällt så att alla fick ta kort, och barnen skämtade de med och satte blå tumavtryck i pannan på. En blå gubbe gick t o m ut på gatan och rev ner några skratt. Det kallar jag publikfrieri!

Nästa gång jag får möjlighet kommer jag definitivt se dem igen. Även om det kostar 500 kronor. För det är det värt, jag lovar!

Kolla gärna in dem på youtube.

Ingen lugn och ro på kollo-konferens

Vi hade personaldagar på jobbet förra veckan. Två dagar spenderade vi på Sånga Säby kurs- och konferensanläggning på Färingsö. Med ca åttio pers kan man väl säga att vi intog stället. Så pass att vi blev inkvarterade lite varstans på anläggningen.

Jag kikade in på deras hemsida kvällen före och såg hur skiftande rummen såg ut. I en del fick man morgonrock och panoramafönster ut mot Mälaren... Det var därför jag, hela vägen fram till receptionsdisken, mumlade "snälla låt mig bo i Mälarblick, snälla låt mig bo i Mälarblick". Men jag fick bo i Äpplet. Från lyx till kollo på tre sekunder!

De flesta av oss bodde på kollo. Några bodde i en urcharmig stuga - som var så lyhörd att kvinnan på övervåningen hörde när kvinnan på undervåningen drog upp dragkedjan i väskan! Men de flesta av oss bodde i Äpplet, Solrosen och Granen; slitna envåningslängor med minimala rum som för vissa påminde om LVM-hem, för andra om kollo. Sånga Säby nämner inte ens barackerna på deras hemsida.

Fast vi skulle ju bara sova där, och sova gjorde man gott. Tror dels det berodde på att jag hade fönstret öppet hela natten (rummet var varmt och så där långt ut på landet var det alldeles tyst även med fönstret öppet), dels sov vi i Hästenssängar. Nu förstår jag haussen kring dem! Sov som en prinsessa.

Stället låg fint vid Mälarens strand. Med röd-orange-gula lövträd i skogen och kanadagäss i viken så önskade jag att jag fick sitta på bryggan och bara andas in lugnet en dag. Fast det var inte så lugnt. Tyvärr. Vi var ju trots allt åttio pers som promenerade runt och småpratade. Så även om jag anade tystnaden bakom ljudkulissen så upplevde jag den inte.

Istället upplevde jag två dagars föreläsningar och gruppdiskussioner. Och en superkul uppdragsorientering. Det gick ut på att man i lag under två timmar skulle lösa ett antal praktiska uppgifter, plus att man via mobiltelefon fick gåtor, frågesport och uppdrag som också skulle lösas. Upplägget var sådant att lagen skulle tvingas prioritera, sätta rätt man på rätt plats, kanske tvingas avstå vissa saker och inse att man inte skulle hinna allt inom den angivna tiden. T ex sa de att det var 100 frågor/uppdrag i telefonen och att man inte ens om man passade på några skulle hinna allihop. Det hela gick så klart ut på att få så många poäng som möjligt.

Låt mig bara säga att mitt lag rockade galet fett! Vissa lag gjorde uppdragen tillsammans - vi tog oss an varsitt uppdrag och bad om hjälp först om vi körde fast. Själv sprang jag inte runt som en tok och jagade kottar, sifferkoder, virkade grytlappar eller byggde klossar. Jag tog hand om mobilen och gåtorna/frågorna - på heltid. Gav frågorna lite poäng (1-10) kunde jag kosta på mig att chansa ibland. Man fick minus om man svarade fel, men inte om man svarade "pass". Så frågor som gav 15-20 poäng chansade jag inte på. Även om det, till och med efter gruppkonferens, blev fel svar ibland. Fast det gjorde inte så mycket, för då tänkte jag att det ju bara är att köra vidare och att många rätta svar med få poäng ändå skulle väga upp några få fel svar med många poäng.

Mycket riktigt. Som jag sa, mitt lag rockade galet fett. Vi vann överlägset. Samtliga tio lag hade någorlunda samma poäng på de praktiska bitarna. Däremot drog vi iväg rekordlångt på mobilfrågorna. T ex så hann jag visst gå igenom alla 100 uppdrag - plus 23 till! Så vi vann med 717 mot tvåans 562 och treans 559 poäng.

Överlägset, eller vad! Som pris fick vi guldmedalj och en bok. YES! Tävlingsinriktad, jag? Nääää...

F ö vill jag nämna att jag tror att jag börjat tycka om svamp. Japp, så att... Det började med en svamprisotto hos en vän tidigare i höstas och på konferensen fick vi oxfilé med gula och bruna kantareller. Inte så dumt tillsammans med köttet faktiskt!

Sånga Säby låg nästan en timmes bussfärd från Stockholm. Äventyraren i mig undrar nu om det kanske finns några stigar längs vattnet som är värda att utforska... Går jag bort från konferensanläggningen torde jag ju finna både lugn och ro. Och skön natur.

Hör upp, förkylningen, är det du eller jag som bestämmer här?!

Ok för att jag hade svårt att sova inatt för att jag hela tiden vaknade och vred mig i feberklibb. Men att inte kunna sova på dagtid är ju löjligt! Jag är ju trött!

Kan knappt hålla ögonen öppna nu när jag klickar lite på datorn. Orkade knappt läsa nyheterna. Fast jag vaknade i och för sig till lite när jag läste om de omogna slynglarna i SD och deras tonårsrevolt i kyrkan. (Kom igen... Hela Sverige utom 5,9 % måste vara vänsterextremister i deras ögon.) Fast nu orkar jag knappt skriva om det...

Kanske behövde jag bara sitta upp några minuter. Nu känner jag bestämt att jag fryser och vill tillbaka till sängen. Och sova.

Varför kan inte förkylningar blomma ut allt på en gång? Vad är vitsen med att ett symtom i taget blommar ut? Nu efter tre veckor trodde jag ju att jag var bättringsvägen. Grr, har fortfarande inte tid med det här. Nu får jag banne mig somna och sova bort lite feberfrossa!