Ett 2-årsjubileum jag helst sluppit

Det känns som igår, eller som förra året i längsta fall. Men det slog mig faktiskt med viss förvåning att, det är idag två år sedan knät hoppade ur led och förändrade mitt liv för alltid.

Två år... Och det känns fortfarande som om jag var uppe i bergen hela förra säsongen och som om jag bara väntar på att snön ska smälta för nästa säsong. Märkligt. Att tiden kan flyga så snabbt... Trodde det bara hände när man hade kul!

Så vad har hänt under dessa två år? Tja... knät är precis lika irriterande Status Quo som läkarna sa att det skulle vara (tills det slits ut mer och blir värre). Vilket irriterar ännu mer, för någonstans tror man/jag ju ändå att de ska ha l-i-t-e fel. Men jag märker ju att jag inte kan gå på asfalt speciellt länge innan jag får ont - shoppingturerna har blivit avsevärt kortare och kräver nu mer planering. Just för att jag inte orkar knalla runt en hel dag, så jag får liksom planera affärer nära varandra eller ta buss/t-bana emellan så ofta jag kan. Jag märker ju också hur ont jag får när jag promenerar på gång/cykelvägar i asfalt. Vilket är trist, för den där mysiga promenaden i Hagaparken, Djurgården eller längs Strandvägen blir inte alls speciellt mysig när jag börjar halta, knät sväller upp och jag får ont. Aaargh!

Däremot så är det fortfarande så att jag klarar längre promenader på mjukt underlag! Så vandringar i skog och mark (och Skotska kullar!!!) är räddade! Yesss!

Och de kan ju behövas eftersom jag även gått upp läskigt mycket under denna tid... Det går ju så klart inte att skylla på att knät pajar, men allt påverkar allt, vilket påverkar matstrukturen. Och framförallt 'orken' att styra upp när man tappar den. Det går i vågor, men har bevisligen inte fungerat så bra överlag.

Två år. Fast allt är ju inte trist. Alla komiska läkarkommentarer om mitt "bisarra fall". Alla roliga och trevliga läkare! Jisses, vad jag har skrattat och haft kul under besöken. All sjukgymnastik så att jag kom ifrån jobbet en stund varje vecka. Sjukgymnasterna!! Vad hette de nu... Chris? Tror det... Jo just, det var det, båda två hette det. Åsså hade jag mini-Hitler och nån annan tjej. Mmm, sexiga sjukgymnasterna var trevliga att gå till...

Även om jag helst sluppit. Eller, jag hade väl åtminstone hoppats att allt det där arbetet skulle löna sig och att jag skulle bli bra. Inte att jag en dag skulle få höra att det var det och att det bara skulle bli värre med tiden. Skojsigt. Och nu har det gått två år.

Mmm, tänk om jag haft råd med en Talisker. Då hade jag tagit mig en 2-årsjubileumswhisky ikväll.