Plats: en busskur vid Mörby Centrum i Danderyd

Vi hoppar in i samtalet när jag anländer till busskuren.

A: "...men han är ju sååå sööööt."
B, C och D: "Jaaaa."
E: "Nja, han är ju lite..."
B: "Men det är ju det som är så charmigt."
A: "Jag tycker i alla fall att kungen är gulligast i Sverige."
C: "Jag med."
B: "En riktig nallebjörn."
C: "Nä, det är Reinfeldt."
E: "Reinfeldt nallebjörnen?"
D: "Någon som är nallebjörn är ju i så fall..."
A och B: "Anders Bagge!"
C, D och E: "Jaaaaa!"
B: "Eller Jimmie Åkesson."
A, C, D och E: "Nää!"
B: "Han måste ju vara en svärmorsdröm i alla fall."
A: "Njae..."
B: "Han ser ju ut som en sån..."
C: "Nää, he, he, kan ni tänka er honom komma hem... he, he."
D: "Nä precis, men svärmorsdrömmen är ju..."
A: "Anders Bagge!"
B, C, D och E: "Jaaa!"

Vilka som var så djupt inbegripna i detta samtal?
Fyra tonårsgrabbar med skateboards, för stora kläder, spretiga frisyrer och bakvänd keps!

Där fick jag. Som trodde jag skulle få se ett gäng fjortistjejer...

Start - stop

Då och då när andan faller på kan jag tycka det är skönt att simma ett par längder. Oftast i sjön på sommaren. Mindre ofta i bassäng. För det där kaklet är såååå trååååkigt. Då och då med lång tid emellan har jag ändå fått för mig att köpa ett klippkort och simma lite mer regelbundet. Varje gång har planen hållit i ett par veckor. Tills jag får mens. Då kan jag inte simma på nästan en vecka och då faller korthuset. Ja, så pass motiverad är jag alltså...

Vad gäller simning. Fast nu har jag gymkort och förutom dataspelet på roddmaskinen så gillar jag faktiskt att svettas och ta ut mig på cykel och styrkemaskiner. Det går fort att känna resultat i kroppen och mycket snabbt är jag fast. Och jag blir ju inte hindrad av lite sketen mens.

Fast jag blir stoppad av en förkylning. Och en sådan har jag nu. SKIT OCKSÅ!

Förutom det uppenbart farliga i att träna med förkylning i kroppen, eftersom det frestar på hjärtat så du riskerar hjärtmuskelinflammation och kan dödens dö, så lärde jag mig en gång att kroppen har fullt upp med förkylningen så träningen biter inte ett jota. Och vad är vitsen med att slösa bort svett på ingenting?!

Så jag tar det lugnt. Har ju ändå fullt upp med att hosta och snyta mig. Dessutom känns det som om jag har träningsvärk i hela kroppen. Trist med detta start-stop bara.

Dumheter

Endast komatosa människor kan ha missat att vi har ca 330 000 outbildade människor här i landet som av en eller annan anledning ansåg det klokt att rösta in ett ogenomtänkt, trångsynt och rent rasistiskt parti i riksdagen. Det finns mycket jag kan säga om det,
- som att jag inte vet om det är fascinerande eller chockerande att vi 2010 fortfarande inte lärt oss av historien
- som att jag inte är förvånad över att den 'typiske' röstaren på Sverigedemokraterna är en ung, outbildad, arbetslös man, för det är framförallt den gruppen som traditionellt sett brukar rösta på främlingsfientliga partier
- som att jag inte är förvånad över att det är just i detta nu som detta sker, eftersom det är i kristider de outbildade, trångsynta människorna brukar skylla sin egen olycka på invandrare - oavsett var i världen eller i vilken tidsålder man befinner sig.

Men för att sammanfatta; jag tror inte det är invandringen eller invandrare i sig som fått människor att rösta på SD utan svaret ligger hos röstarna själva. Det är frustrationen över deras egen livssituation som får dem att sparka nedåt, som brukligt är, och alltså skylla sin egen olycka på invandrare. Som vanligt. Som om det skulle finnas en direkt koppling... Suck! Följaktligen, när ekonomin vänder och arbetslösheten går ner igen - då åker SD också ut ur riksdagen fortare än en fjärt.

Det är bara så otroligt dumt att människor fortfarande inte lärt sig detta samband utan skämmer ut både sig själva och Sverige genom att visa resten av världen att de skolkat på varenda historielektion i grundskolan. Och vi andra får stå ut med ett gäng muppar i riksdagen. Ja, fast det kommer bli underhållande nyhetssändningar ett par år framöver i alla fall. Ska bli kul att höra representanterna tala för sin politik, för hittills har de bjudit på idel skratt när de snärjer in sig i sina tokigheter. Tills man inser att det är på riktigt, vill säga...

Tyvärr medför det här att småmuppar kaxar till sig också.

Jag har bott i det här huset i det här familjeområdet i förorten i fjorton år. Här bor människor i alla åldrar, alla religioner, alla geografiska ursprung från Degerfors till Abu Dahbi, alla yrken från undersköterskor till slipsnissar. Jag är övertygad om att det inte är någon slump att det imorse - TRE dagar efter valet - satt ett par, tre tidningsrubriker upptejpade i entrén. Nåt om att rädda Sverige, nåt om att, eh, motverka islamiseringen(?) och så någon annan floskel.

Och jag blev så arg! Fjorton år utan så mycket som en "svartskalle" på väggen i portuppgången, men så kommer rasismen ända in i riksdagen och då är det liksom fritt fram för... ja, vem? Jag hoppas det var någon osäker fjortis som tyckte han var lite 'cool' och inte slipsnissen som tog tillfället i akt att kliva ut ur garderoben innan han gick i pension.

Hur som helst befann sig urklippen snart där de hör hemma. I skräpkorgen. Jag vill inte ha dumheter i min portuppgång - det räcker att de sitter i riksdagen.

Och vinnare av Beautiful Blogger Award är...

Jag!

fick jag tilldelat mig av Equaltonone - och det tackar jag ödmjukast för! Kanonkul att bli uppskattad i bloggbruset! Innan jag öppnar skumpan och firar har jag dock två frivilliga uppgifter att utföra. Dels avslöja 7 saker om mig själv, dels skicka utmärkelsen vidare i bloggosfären. Jag gör gärna båda två, naturligtvis. Måste bara tänka ut 7 saker här... Ok, då kör vi:

1. Jag har så länge jag kan minnas haft ett starkt behov av att veta mer och förstå saker. Det började med att jag läste uppslagsböcker "på skoj", fortsatte med att jag som 10-åring fejkade blindtarmssmärta för att jag var nyfiken på hur en operation gick till och slutade med att jag skrev specialarbeten om kanske lite kontroversiella ämnen (t ex Livets Ord). Ett tag i tonåren hängde jag även med ett gäng nynazister för att försöka fatta hur de funkade... Efterforskningarna fortsätter alltjämt och idag har jag insett att man verkligen lär så länge man lever! Fast jag har slutat fejka till mig operationer, de verkar komma med jämna mellanrum i alla fall...

2. Sedan jag upptäckte tjusningen med bergsvandring har det blivit väldigt viktigt för mig att få äventyret, utsikten, tystnaden och lugnet som jag får bland bergen. I brist på detta här i Stockholmsområdet så söker jag substitut med blandat resultat. Men jag har fortfarande en stark dragning till bergen och i vår måste jag hem till Skottland igen och fylla på tanken.

3. Vad gäller prylar så vill jag ha saker organiserat och i ordning runt mig. Jag har t ex både böcker och DVD i bokstavsordning. (Jodåsåatt...) Jag har svårt för oreda, men har inget emot damm. Därför kan mitt hem se nystädat ut - innan man sänker blicken och ser det grå lagret på golvet.

4. Jag har bott i Stockholm, Västerbotten, Västmanland, USA och Skottland. Minsta byn hade under 500 invånare, största staden (med förorter) ca 4,7 miljoner.

5. Att skriva berättelser är en passion, men över huvud taget älskar jag att skriva. Första boken skrev jag när jag var 12 år gammal, den skrev jag på skrivmaskin i A5-format, hade omslag i hårdpapp och handlade om att jag var sån fantastisk hockeyspelare att jag fick spela med både Björklövens A-lag och Tre Kronor. Första trycket kom i 9:an när rektorn beslutade att lämna in en 125-sidig kriminalberättelse (svenskauppsats) till ett tryckeri. Förutom personaltidningar så kom första, typ, publiceringen förra året när min novell valdes ut i en erotiktävling. Fortsättning följer...

6. Jag har varit komplett hockeytokig, med betoning på det senare. Detta inbegriper att stoppa fingrarna i halsen på jobbet medan chefen stod i korridoren, så att han insisterade på att skicka hem mig i lagom tid för en träningsmatch mellan DIF och Huddinge. Det inbegriper även att flyga standby upp till Luleå mitt i vintern för en serielunkmatch (Luleå-DIF) och sedan, för att spara pengar, strunta i vandrarhem utan istället gå omkring ute i Luleå hela natten för att så småningom promenera till Kallax flygplats i lagom tid för första morgonflyget till Stockholm. Tilläggas bör att jag blivit friskförklarad nu.

7. Jag fullkomligt älskar julen. Allt med den. Sagorna, magin, fantasin, dofterna, tomtarna, färgerna, musiken, alla ljus, allt mys, att klura ut julklappar, att klura ut vad jag känner för att ha/göra i år och vad som kan kvitta, julmarknaden på Skansen, att betrakta människor som inte gillar julen fullt lika mycket som jag, att baka pepparkakor, klä granen. Allt! Jag "gör jul" första advent (d.v.s. pyntar, klär granen, sätter upp julgardiner, bakar och fixar) och sen kan jag njuta och mysa hela december. Julen åker sedan ut strax efter nyår, när Julmånaden är över. Åååh, bara två månader kvar!

Så, nog om mig. Nu kan jag ju inte skicka tillbaka awarden, antar jag, även om jag tycker Equaltonone har en skön ton och blandning av fotboll (trots MFF ;), vardag och kluriga betraktelser. Istället vill jag ge Beautiful Blogger Award till... (ingen rangordning)

* Viggo på vift & Kaspers karameller. En härlig småbarnsblogg från goa vännen Jenny, full av vardag och dråpligheter. Alltid lika roande. Extra push för roliga och gulliga filmer då och då. Och ännu mer push för att hon nu i höst bloggar om småbarnslivet i Holland!

* En klosterlös nunnas bikt. Underfundig, grubblande och roande blogg från goa vännen Kinna. Full av fantastiska bilder! Extra push för hennes många resereportage, framförallt från Irland och Gotland.

* Günthers snabbnoterade. Kluriga och läsvärda reflektioner från Gotland. Uppdateras inte varje dag, men rätt var det är dyker det upp ett smultron!

* Godisbloggen. Borde enligt mig få pris även i den där "riktiga" bloggalan. Otroligt välgjord och underhållande blogg för alla oss gottegrisar - med bilder på underverken.

* Pux blogg. Roande vardagsbetraktelser och en del hockey. Kul att glida in på närhelst egentligen.

Över huvud taget måste jag erkänna att jag tycker vardagsbloggar är underskattade. Det är ju våra liv - vardagen. Igenkänningsfaktorn är stor, underhållningsvärdet likaså. I alla fall om de är välskrivna. Hedra gärna pristagarna med ett besök, det är de värda!

Helt Insane!

Jag älskar berg-och-dalbanor. Jag hatar sånt som snurrar. Jag ogillar att falla mot marken i hiskelig fart. Fråga därför inte varför jag fick för mig att jag skulle tycka om "Insane" på Gröna Lund; en berg-och-dalbana där man sätts i en stol med benen dinglande fritt, sedan åker man rakt uppför en vägg till högsta punkten, sedan kringelikrokar man sig neråt - likt ett sånt där kulspel - i hiskelig fart medan stolarna bitvis snurrar runt sin egen axel.

Insane

Men jag fick för mig att jag ville åka den. Min kompis tog rätt på mina tillbehör och själv tog jag plats bredvid en käck 12-årig grabb, som på en 12-årings vis lojt menade att "äh, den är ingenting".

Låt mig beskriva färden:
Det går rakt uppåt hurhögtsomhelst. Benen dinglar i luften. Jag håller krampaktigt i selen över bröstet. När vi kommer jättehögt upp i luften, men ännu inte nått till toppen, börjar stolen luta lätt framåt. En mikrotitt nedåt och mitt liv passerar revy. Jag stirrar rakt upp i molnen. Jag greppar om möjligt än hårdare om selen över bröstet.

Banan planar ut där uppe högt upp i luften, men stolen är lätt vickad nedåt. Jag stirrar rakt fram i molnen. Det kommer ett dipp - jag vrålar lungorna tomma. Vi kommer till kanten. Jag dinglar med benen över vattnet. Stolen börjar vicka och vagnen åker neråt. Jag blundar och vrålar.

Jag öppnar ögonen, banan är plan igen. Dippar. Jag vrålar. 12-åringen suckar "meh, det är väl inget". Stolen snurr... Jag blundar och vrålar tills jag inte orkar vråla mer. Då bara blundar jag och håller hårt i selen och känner G-krafterna verka. Jag intalar mig att jag INTE känner hur stolen snurrar runt ett varv.

Stolen stannar. Jag öppnar.... nej, spärrar upp ögonen. Och kippar efter andan.

Ja, det är det jag gör. En lång stund. Det blixtrar till. Vi rör oss inte. Flämtande frågar jag om vi är nere. 12-åringen suckar "ja".

Kaxig grabb och inte så kaxig tant

Jag kliver av. Chockad, omtumlad, men glad att jag lever. Jag talar i falsett i tio minuter.

Så här ser skräck ut i närbild

Och jag konstaterar att jag inte gillar berg-och-dalbanor som tar mig rakt upp i luften hurhögsomhelst, låter mig sitta i en stol och dingla med benen och som sedan snurrandes låter mig falla mot marken med hiskelig fart. That's Insane.

I regnbågens land

Regn + sol = chans för regnbågar. Men sällan så klart och läckert som idag, tycker jag. Kolla vilket underbart välkomnande jag fick när jag kom hem!

Läcker vy från bussfönstret

Notera hur regnbågen fortsätter på andra sidan huset!

Klar och skarp - jag stod inte ensam och tog kort. :)

En gång såg jag två regnbågar...

Tror banne mig regnbågen slår ner hos grannen!

Tappa inte rösten!

Lägg den i valurnan istället.

Det gjorde jag idag, på väg till en kurs på universitetet. Men ärligt talat fanns en risk för att det inte blev nåt röstande för mig i år. Det var sjutton vilka märkliga valställen de hittade på när de lade ner posten! Att gå och rösta på en söndag kan vi glömma, för då gör jag antingen nåt helt annat eller sitter inne när det regnar, så då går jag banne mig inte till någon skola. Återstår då förtidsrösta. Det gillar jag, för det kan jag göra när jag går förbi något valställe någon gång i veckan. Eller? Icke numera. På min valsedel hade jag tre ställen att välja mellan; två bibliotek som stänger kl 16(!) och ett köpcentrum på en sån där bilvänlig handelsplats som ligger HELT offside om man åker kommunalt.

Tur då att det fanns en valhörna på universitetet. Och det visade sig att man inte behövde ha med röstkortet. (Hallå, jag har missat ett riksdagsval när jag bodde utomlands - och då vande jag mig vid det skotska systemet istället.) Tack för personnumret! Det enda jag missade med att rösta utom kommungränsen var att jag inte kunde kryssa för något roligt namn för personröstningen. Äh, det kan jag ta.

De hade en låda med fack för valsedlarna i de olika valen. Jag kan förstå om man la sedlarna i bokstavsordning, men... vad var syftet med att lägga Sverigedemokraterna längst fram? Om de ville att det ska sticka folk i ögonen så lyckades de med mig.

Saken är nämligen att de stack i mina ögon under en lååååång stund. Jag hade nämligen inte alls bestämt mig... Eller snarare, jag hade fortfarande inte hittat något parti som jag vill ska ha makten, något vars arbete går åt samma håll som dit jag vill gå. Det kändes som att stå och välja mellan bussarna till Jönköping och Umeå när jag egentligen vill åka till Västerås.

Jag övervägde faktiskt till slut att ta valsedlar från de två partier jag känner att jag står "minst långt ifrån" och sedan faktiskt blunda och lägga ett i kuvertet. Sedan kan jag ärligt säga att jag inte vet vad jag röstat på! Hm, jo, jag hörde hur det lät. Det var därför jag till slut gjorde något slags slutgiltigt val.

Det blev S.

Fast lustigt nog kan jag inte alls säga att jag definierar mig med det partiet. Jag har ju både blått och rött i mig. Som jag sa i ett tidigare inlägg; jag är ju lila! Fast de sociala värdena väger över och jag betalar gärna någon hundring mer i skatt om vi får tillbaka lite av all den mänsklighet jag tycker att vi någonstans tappat på vägen när vi slog oss fria från det radikalsocialistiska samhället (som jag inte vill ha tillbaka!) och sprang blint i raketfart mot ett amerikanskinspirerat och egoistiskt radikalblått samhälle (och de vill jag inte heller ha). Jag vill ha ett lila samhälle där privata alternativ av t ex skola och äldrevård kan få loss skattekronor till sjukhus och social hjälp.


Nåväl, nu är i alla fall rösten lagd. Inte tappad.

Ro, ro till fiskeskär

Jag är helt såld på roddmaskinen på gymmet. Förra passet testade jag den. Fick för mig att 5000m (5 km) nog var lagom. Jag menar, jag cyklar ju 5 km på tio minuter som uppvärmning. Låt mig då bara meddela något; det är skillnad på att cykla och att ro. Jag trodde aldrig jag skulle komma fram! Dryga 12 minuter och två liter svett senare hade jag kommit 2000m. Det fick räcka så. Ryggen värkte och jag orkade knappt kliva av maskinen.

Det var innan jag hittade en jättebra sida om träningsteknik för roddmaskin. Jo, tror den raka ryggen och bättre användning av benen var nyckeln...

Idag hade jag bestämt mig för att gå och fiska. Jo, serru, jag upptäckte nämligen att det fanns ett dataspel på roddmaskinen! "Fisketävling". Det gällde att genom rodden styra en fisk på skärmen så att den kunde äta stora och små fiskar (värda 30 och 60 poäng), men samtidigt undvika de elaka fiskarna (annars blev man uppäten och förlorade 45 poäng). En tävling höll på i fem minuter.

Vad ska jag säga. Geniet som kom på det spelet borde få Nobelpriset! Det var ju hur kul som helst! Det tog en knapp halv minut innan jag rodde som en galning för att fånga fisken högst upp i bild, men så kunde jag vila en sekund när jag lät fisken sjunka mot botten när den elaka fisken kom, sedan rodde jag som en galning igen när tre elakingar kom simmandes i bredd! Osportsligt. Som ni förstår var jag rätt svettig fem minuter och 745 poäng senare (890m, medelhastighet 2.36 m/s och en massa annan data...).

Slut? Kanske, fast inte slutspelat. Jag var ju så klart tvungen att se om jag kunde slå rekordet! Och den här gången var jag helt och hållet inne i spelet. Ni vet:
"Fan."
"Nej, nej, nej."
"Yesss!"
"NÄÄÄÄH!"
och "Vafandå!"
Jag tror att jag sa det högt. Hur som helst såg mannen bredvid mig lite road ut.

Två vansinniga spel och så 2000m enkel rodd. Jo, kände mig härligt slutkörd efteråt. Och på alla sätt har jag nog hittat en vinnare. Enligt olika källor ska roddmaskin vara allsidig, grymt bra för kondisen och dessutom förbränner den tydligen mest av alla maskiner. Tja, skulle inte dö av att förlora lite kalorier!

Jag ser oanade möjligheter. Wii borde ju ha en självklar plats i en hörna på gymmet. Men vad sägs om att koppla cykeltävling till cykeln? En skidtävling till crosstrainern? Eller varför inte "helikoptern", som egentligen liknar fisketävlingen. Ja, vad som helst egentligen som går sidledes i bild och det inte krävs att man hoppar.

Åh, längtar redan till onsdag. Då jäklar ska här fångas gammelgädda!

(Hm, kanske dags att starta en fiskeliga?)

Bogesundslandet: Dammstakärrsrundan (10,8 km)

Vet ni vad jag tycker är så trevligt med bergsvandring? Det är relativt lätt att orientera sig med hjälp av karta. Där är en kulle, där en klippavsats, långt där borta flyter en flod och där borta svänger det åt vänster - alltså är jag ungefär här. Vet ni vad jag tycker är så otrevligt med skogsvandring? Där är ett träd, där är ett träd, där är en upphöjning och där är ett träd - alltså kan jag vara var fan som helst!

Och det visade det sig att jag var när jag trodde jag gått av vid en busshållsplats, men efter en ovanligt lång stund på den enligt kartan pyttekorta bihangsstigen visade sig ha gått av vid en helt annan. Nu var det ingen fara på taket, det betydde bara att jag startade vandringen vid hållplats Ladvik istället för hållplats Nibble.

Dammstakärrsrundan är en av de få slingor som nås direkt via Vaxholmsbussen nr 670. Terrängen är, som vanligt i dessa trakter, skogsstig med rötter och klipphällar, mossor, leriga partier och även grusväg.

Morgondagg i trollskogen

Efter några fuktiga nätter har skogarna blivit alldeles mörkgröna och inbäddade i mjuk av mossa. Så pass tidigt på dagen var både marken och buskarna täckta av dagg, maffiga daggnät. Det kändes magiskt, som om älvorna just lämnat. Jag kunde knappt andas där jag gick omkring och gapade. Magiskt.

Jaha, då vilar vi då.

Lövträden har precis börjat skifta färg, men än så länge är det mesta grönt. Enligt meteorologerna är det fortfarande sommar. Enligt alla bär- och svampplockare som fullkomligt invaderade skogen i lördags så är det höst. En sak var säker, jag var inte ensam längre. Åtminstone inte där stigen korsade vägar och/eller det fanns parkeringsplatser. Fast det var mest i början på slingan, sedan stack stigen iväg rakt ut i vildmarken och jag var ensam igen.

Dammstakärrsrundan får ibland sällskap av Blå leden, en vandringsled mellan Vaxholm - Österåker. När det då står tydligt att det är dags att pausa, då gör jag så klart det. Fast jag stod ju inte och hängde vid skylten, jag gick hundra meter längre bort till vindskyddet vid Hejesjön. Sjö och sjö, förresten, den var helt igengrodd med vass.

"Spring du, jag följer bara snigelspåren."

Något jag gillar med Bogesundslandet är att vandringen är varierad och utsikten likaså. Efter "sjön" kom en klurig brant nedförslut och lite mer skog innan jag kom ut till hagar, ängar och bondgårdar. Där såg jag en snigel jaga en annan snigel. Jag följde jakten ett kort tag, men det tog ju sådan tiiiiiid. Så jag gick vidare. Och hoppade plötsligt till. Det lät som om någon släppt en näve rasslande enkronor, men det var tusentals stora flugor som skrämdes bort från en skithög. Äckligt! Jag fick dock inga i munnen, tack och lov, utan kunder fortsätta in i skogen igen.

"Nä, jag vill inte växa här, jag vill växa DÄR borta!"

Under hela dagen fann jag små klurigheter att titta närmare på. Svamparna har fått ett eget inlägg, men det fanns även många roligt formade träd, små synvillor som liknande troll och knytt - och äppelträd. Mitt ute i skogen kom jag till rosenbuskar, nyponbuskar, en skylt som talade om att torpet "Pusshuset" legat där (aaah...) och så två äppelträd. Ett av dem var stort och äpplena såg läckert mogna ut - men trädet låg mitt i ett törnesnår! He, he, för hundra spänn avslöjar jag den hemliga vägen in. Kan dock avslöja att äpplena var saftiga och jättegoda. Jag plockade med mig tre i ryggsäcken.

Benjamin Syrsas elaka brorsa

Strax efteråt var det dags för en grusvägspromenad igen. I dikeskanten hälsade jag på hos gräshopporna. De var ju rätt stora, faktiskt! Ja, fast när jag zoomade in en av bilderna jag tog så insåg jag att de ser rätt ilskna och läskiga ut också...

Just ja, lunchrast. Hade skjutit upp det med mellanmål (och äpplen!) så att jag kunde sitta vid Eke fjärd istället för på en sten i skogen. Såg till slut en liten stig ner mot en övergiven båtplats. Där var marken blöt och sank, men som tur var belagd med plankor nära vattenbrynet. Jag fick stampa på plankorna ett par gånger för att skrämma bort en armé av stora spindlar, men sen kunde jag slå mig ner för te och mackor. Som sällskap fick jag ett par kvackande änder och en stor slända som kom läskigt nära men samtidigt var för snabb för att jag skulle lyckas fånga den på bild.

Någon timmes filosoferande senare fortsatte jag, och gick snart förbi ett torp som jag redan drömmer är mitt! Underbart läge nära sjön vid en äng, men insynsskyddad av buskar och äppelträd. Drömde om det ända tills jag kom in i skogen igen och fick börja leta orangea pluttar. Ja, för att återkoppla till vad jag sa i början. Jag tycker det kan vara svårt att navigera med hjälp av (dåligt detaljerad) karta i skogen. Å andra sidan, så välskyltat och utmärkt som det är i de här skogarna så tappar man ju nästan navigeringsförmågan!

Aktaru går vilse...

Välskyltat var det även vid Dammstakärret. På informationsskylten kunde man läsa om vad som utmärkte området (träsk och myrar, vilket gjorde vattnet svårnått) och vilka pippis och växter man kunde leta efter om man hade lust. Sidan där stigen gick var bergig och full med vitmossa, men enligt skylten skulle det även finnas... hjortron. Hjortron! Ja, det är sant, i Stockholmsområdet! Jag började ju givetvis leta direkt. Så sugen var jag på att hitta de små guldklimparna att jag dels letade även i helt fel områden (bland grönmossa och på berget...) dels nästan missade det spektakulära med att stigen gick som på en hylla längs bergssidan. Från hyllkanten får man dock bra överblick över myren nedanför - precis sån miljö som hjortron gillar. Jag klafsade runt en bra stund innan jag gav upp och gick vidare. Jag bestämde att gå på hjortronjakt nästa gång istället.

Dammstakärret

Nästa gång tänker jag också utforska ruinerna efter Eke såg. Knappt hade jag nämligen lämnat Dammstakärret förrän jag snubblade på ett vindskydd mitt inne i skogen. Även där fanns en skylt. Dels informerade den om ett torp som stått där, med en änka, hennes ungar, en piga och en 'hjälpkarl'. Jo, jo. *fniss* Nåväl, och så var det sågen, som låg ett par hundra meter därifrån men som jag inte hittade för att jag gick fel. Så den har jag också kvar nästa gång.

Därefter följde en låååång skogspromenad. Så lång att jag både hann tröttna och ledsna. Less på skog, trött i benen. Fast jag piggnade till när jag uppmärksammade en riktigt läckert formad tall. Tre sekunder senare upptäckte jag en skylt - vilken man såg om man kom gående från andra hållet - och som pekade på "Sevärdhet". De kallade tallen "krokodiltallen" för att den kröp likt en reptil uppför berget innan den sköt iväg upp i luften. Fast jag håller snarare på det överkryssade namnet, "kandelabertallen", för som ni ser på bilden delar den sig som en kalendaber. Läcker var den i alla fall. Och visst är det skoj att någon också reagerat och tyckt det värt att sätta upp en liten vägvisning!


När jag kom ut ur skogen till grusvägen som skulle ta mig sista biten så stod en skylt. Den sa att det var 1,1km till Dammstakärret och 1,1km till Nibble, där jag tänkt ta bussen. (Vid det laget struntade jag i sista kilometrarna för att avsluta rundan, jag ville göra nåt annat än gå i skogen.) Just där så ville jag inte vara med längre. 1,1 km till kärret! Fan, det hade ju tagit en timme! 10 minuter senare var jag gladare. 1,1 km på grusväg går bra mycket fortare än 1,1 km på klurig skogsstig fullt med smågrejer att stanna och titta på.

Precis på slutet beslöt jag att sätta mig ner och dricka upp sista te-slatten och filosofera en stund. Och skrämma hästar. Jag hörde hästarna, men jag satt bakom en en så jag tänkte att om jag sitter stilla och tyst så går de förbi. Ryttarna såg mig inte, fast hästarna gjorde det, och spratt till. Det gick bra dock. Och jag fick belägg för min upplevelse av trakten när ena ryttaren berättade varför de reagerat så. "Det brukar inte sitta några människor här. Tror inte jag sett någon längs hela slingan vi brukar rida."

Folkfritt, som sagt. Fast inte under bär- och svampsäsong.

I svampskogen

Nu är hösten här. Skogen är trollskt mörkgrön och lummig, så som den blir när nätterna är fuktiga, och bland mossan syns både lingon och svampar. Massor med svampar.

Det gäller att veta vad man snubblar på, där ute i markerna. Som en ren service kommer därför här ett axplock av vad jag snubblade över på Bogesundslandet igår:

Två giftiga rödvita polkagrisar

En präktig Guldhjälmssopp

En hel familj Kritvit skivling.

En ensam Tjocksmock.

En tydligt bakfull Partyskivling.

Taggarna utåt och kritvit i synen. Japp, två Aggressiv-soppar.

Lysande exemplar av Solnedgångssvamp.

Tvättsvamp.

(Varning för dåligt Stockholmsskämt!) Mitt i nöjeskvarteren såg jag den naturliga mötesplatsen för skogens, ehrm, stekta svampar...

En och annan trasig svamp såg jag ju också. Inte så konstigt när busiga småtroll som den här är i farten. Närå, jag gick inte på hans spelat förvånade uppsyn. Han stod ju precis vid röran, rackartrollet! Skäms.

Vad finns i slutet av Roslagsbanan?

Den frågan ställde jag mig en dag under semestern, efter att ha suttit inne tre dagar i rad och skrivit från morgon till sen kväll. (Det fina med att ge sig hän åt något är att passionen snart går över och man fungerar som en normal människa igen. Alltså, efter tre dagars intensivt skrivande kände jag för att ge mig ut i friska luften och röra på mig.)

För er som inte bor i Stockholm; Roslagsbanan är liksom Saltsjöbanan ett gulligt litet hybridtåg som liknar en spårvagn (inklusive konduktör) men fungerar som ett pendeltåg. Roslagsbanan utgår från Östra Station i centrala Stockholm och har tre förgreningar; Kårsta, Näsby park och Österskär, samtliga i den lantliga del norr om Stockholm som går under det poetiska namnet Roslagen.

Med matsäcken packad gensköt jag tåget vid Mörby Station. Jag hoppade på första bästa, vilket skulle gå till Ormsta. Var det nu ligger.

Det visade sig ligga långtbortomstan mitt ute på landet, ett par stationer från linjens ändhållplats Kårsta. Vägen var rätt lång och gick förbi Djursholm, Täby och Vallentuna. En inte alls tråkig resa! Framförallt inte om man som jag gillar att kika på folks hus och trädgårdar och med fantasins hjälp lista ut vilka som bor där, eller ranka favorithusen, eller peka ut roliga eller intressanta detaljer. Eller varför inte bara betrakta landskapet, notera den skiftande bebyggelsen och upptäcka fina kyrkor, sjöar och annat man en dag skulle kunna besöka. Jag var fullt upptagen.

I slutet av linje 1 - Kårsta

Från stationen i Ormsta såg jag en parkering, en massa cyklar och helt vanliga villaområden. På rak arm kunde jag inte upptäcka något att titta närmare på. Inte heller verkade en lugn sjöpromenad eller liknande finnas inom räckhåll. Jag stod och funderade när ett tåg kom och vilket gick till ändhållplatsen Kårsta. Jag hoppade på tåget.

Kårsta var Landet. Ett riktigt idylliskt Landet med åkrar, hagar, bondgårdar och röda stugor med vita knutar. Det visade sig att tågen till Landet gick en gång i timmen, så det gav mig lagom tid att utforska trakten. Här var det i varje fall så pass lantligt att jag skulle kunna äta matsäck bortom bebyggelsen.

Karta över "Torparrundan"

Vid stationen, halvt gömd under en ek, satt en skylt med en karta. En lokal pensionärsförening hade märkt ut något de kallade "Torparrundan". Enligt kartan var den 7,5km och gick förbi flertalet torp, ruiner och begravningsplatser från bronsåldern m.m. Något som alldeles speciellt fångade min uppmärksamhet var tre soldattorp som låg på rad längs samma 'gata'. Mitt i skogen, alltså. Vill se!

Fast jag var inte klädd för en heldagsutflykt en halvregnig dag. Jag var ju klädd för att åka tåg! Så jag tog bara en kort runda - till en gravplats, ett torp och en ruin. Jag var helsåld! Kårsta ville jag utforska närmare.

Nr 4 på kartan, Sättratorp. Vill ha!

Men åkte ändå tillbaka mot Roslagsnäsby en timme senare. Där bytte jag tåg till Österskär, vilket ligger bortom Åkersberga. Jag såg framför mig skärgårdsidyll. Vad jag kom till var ett villaområde. Enligt en karta låg det på en udde, som man kan promenera runt längs vattnet. Tja varför inte?

I slutet av linje 2 - ett regnigt Österskär.

Därför att det spöregnade. Precis när jag börjat traska öppnade himlen sig. Så det blev te och mackor i en hållplatskur i väntan på nästa tåg hem. Ja, jag hade lyckats fördriva nästan hela dagen, så nu lockade hemmaplan.

Där jag redan började planera för ett återbesök till Kårsta. (Separat inlägg kommer.) Tänk vilka smultron man kan hitta som upptäcksresande!

Slag gör ondare på nära håll

Ingen kan vara nere med en luftballong

Jag vet att jag inte borde bli arg. Jag vet att det är den djupa depressionen som talar. Men det hugger i bröstkorgen. Händerna skakar. Jag blir så sårad och arg!!

Jag vet att det är en del av sjukdomsbilden, att en djupt deprimerad skyller sin sjukdom på närstående - ju närmare man står den deprimerade känslomässigt desto större skurk blir man i den deprimerades ögon. Det har både psykologer och terapeuter förklarat för mig. Men jag blir så sårad och arg!!

Jag är så arg så jag skakar. Jag vill skrika och slåss. På sjukdomen. På hopplösheten. På situationen.

Inte på själsfränden som kastar orimliga och mörka anklagelser på mig. Henne vill jag krama. Länge. Tills mörkret lyfter och depressionen skräms iväg. Tills världen får färger och kontraster och vännen kan se klart igen. Jag saknar henne.

Om hon bara kunde tillåta mig att krama henne i mörkret.

Kärlek gör ont.

Back to work - back to reality

Så tog semestern slut och jag var tillbaka på jobbet i måndags. En märklig situation, lite tudelad fast på ett ovanligt sätt. Just nu har jag ju nämligen turen att ha ett drömjobb, ett jobb som inte känns som ett jobb utan det känns som om jag får åka iväg varje morgon och syssla med min hobby hela dagen. Nästan så man skäms!

Nåväl, så jag hade ju inga som helst problem att gå tillbaka och jobba. Enda kruxet är ju att när man är ledig så, tja, vänjer man sig vid det också. Vardagen får ett lugnare tempo och tro mig, det var himla skönt att sova tills man vaknar (även om det sällan var längre än 8-8.30, vilket också är skönt för då har man hela dagen), ha långa frukostar och så känna sig för vad man hade lust med den dagen. Ja, och i princip innebar det en av tre saker; skriva, utflykta eller vandra. Härligt!

Men som sagt, nu var det dags att åka iväg och hobbypyssla om dagarna. För tillfället betyder det korrekturläsning, typ. Ja, och då inser man ju snart hur ansträngande det är att läsa från skärmen. Om det är p.g.a. det eller bara för att man PANG är tillbaka i vardagen igen ska jag låta vara osagt, men faktum är att jag är superslö nu på kvällarna. Sovtrött redan halv nio. Märkligt...

Tyvärr betyder det att de där texterna jag började på i helgen nu ligger halvfärdiga. Jag kan riktigt se hur figurerna står och stampar och väntar på att jag ska sätta igång dem igen. Men jag oooorkar inte. Just nu tror jag att jag orkar med Idol. Det är ju trots allt auditionerna, och de brukar vara de enda jag ids med.

Förresten, märkligt nog är jag inte för trött för att träna. Tvärtom, det går jag igång på! Enda kruxet nu ikväll, när benen spritter, är att jag tränade igår så måste vänta en dag till. Det känner jag i knäna. Grr. Nåväl, mer tid för slöande.

Och otroligt dravliga blogginlägg. Pfft, det är ju nästan pinsamt...

Tacka vet jag på Hylands tid...

EM-kvalmatch i fotboll. Må så vara att vi möter San Marino, men givetvis vill man/jag se matchen. Så kul då att den går på.... tv 10. Tv 10?! Jag visste inte ens att det fanns en tv 10!

Jag minns en gång för länge sen när alla matcher gick på tv 1. Eller möjligen tv 2. Det var tider det, när man kunde följa Sverige i EM-kvalet.

Nu för tiden får man ju i princip gå på matchen för att se den.

När ska man städa egentligen?

"Nu ska dammråttorna ut!"

Sista veckan på jobbet före semestern struntade jag i att städa, för det hade jag ju hurmyckettidsomhelst för under semestern.

Fast inte tänkte jag städa första dagarna.

Sen var det ju så skönt att ta dagen som den kommer och göra det jag känner för - och jag kände inte för att städa.

Två veckors semester är snart till ända och idag insåg jag... jag har fortfarande inte städat.

Ja, och inte vill jag då rakt börja arbetsveckan med att städa!

Så idag städade jag. Det tog fyra timmar. Fyra och en halv inklusive att tvätta fönstren.

Det hade nog gått fortare om jag städat någon gång för, tja, sisådär två veckor sedan...