Bogesundslandet: Dammstakärrsrundan (10,8 km)

Vet ni vad jag tycker är så trevligt med bergsvandring? Det är relativt lätt att orientera sig med hjälp av karta. Där är en kulle, där en klippavsats, långt där borta flyter en flod och där borta svänger det åt vänster - alltså är jag ungefär här. Vet ni vad jag tycker är så otrevligt med skogsvandring? Där är ett träd, där är ett träd, där är en upphöjning och där är ett träd - alltså kan jag vara var fan som helst!

Och det visade det sig att jag var när jag trodde jag gått av vid en busshållsplats, men efter en ovanligt lång stund på den enligt kartan pyttekorta bihangsstigen visade sig ha gått av vid en helt annan. Nu var det ingen fara på taket, det betydde bara att jag startade vandringen vid hållplats Ladvik istället för hållplats Nibble.

Dammstakärrsrundan är en av de få slingor som nås direkt via Vaxholmsbussen nr 670. Terrängen är, som vanligt i dessa trakter, skogsstig med rötter och klipphällar, mossor, leriga partier och även grusväg.

Morgondagg i trollskogen

Efter några fuktiga nätter har skogarna blivit alldeles mörkgröna och inbäddade i mjuk av mossa. Så pass tidigt på dagen var både marken och buskarna täckta av dagg, maffiga daggnät. Det kändes magiskt, som om älvorna just lämnat. Jag kunde knappt andas där jag gick omkring och gapade. Magiskt.

Jaha, då vilar vi då.

Lövträden har precis börjat skifta färg, men än så länge är det mesta grönt. Enligt meteorologerna är det fortfarande sommar. Enligt alla bär- och svampplockare som fullkomligt invaderade skogen i lördags så är det höst. En sak var säker, jag var inte ensam längre. Åtminstone inte där stigen korsade vägar och/eller det fanns parkeringsplatser. Fast det var mest i början på slingan, sedan stack stigen iväg rakt ut i vildmarken och jag var ensam igen.

Dammstakärrsrundan får ibland sällskap av Blå leden, en vandringsled mellan Vaxholm - Österåker. När det då står tydligt att det är dags att pausa, då gör jag så klart det. Fast jag stod ju inte och hängde vid skylten, jag gick hundra meter längre bort till vindskyddet vid Hejesjön. Sjö och sjö, förresten, den var helt igengrodd med vass.

"Spring du, jag följer bara snigelspåren."

Något jag gillar med Bogesundslandet är att vandringen är varierad och utsikten likaså. Efter "sjön" kom en klurig brant nedförslut och lite mer skog innan jag kom ut till hagar, ängar och bondgårdar. Där såg jag en snigel jaga en annan snigel. Jag följde jakten ett kort tag, men det tog ju sådan tiiiiiid. Så jag gick vidare. Och hoppade plötsligt till. Det lät som om någon släppt en näve rasslande enkronor, men det var tusentals stora flugor som skrämdes bort från en skithög. Äckligt! Jag fick dock inga i munnen, tack och lov, utan kunder fortsätta in i skogen igen.

"Nä, jag vill inte växa här, jag vill växa DÄR borta!"

Under hela dagen fann jag små klurigheter att titta närmare på. Svamparna har fått ett eget inlägg, men det fanns även många roligt formade träd, små synvillor som liknande troll och knytt - och äppelträd. Mitt ute i skogen kom jag till rosenbuskar, nyponbuskar, en skylt som talade om att torpet "Pusshuset" legat där (aaah...) och så två äppelträd. Ett av dem var stort och äpplena såg läckert mogna ut - men trädet låg mitt i ett törnesnår! He, he, för hundra spänn avslöjar jag den hemliga vägen in. Kan dock avslöja att äpplena var saftiga och jättegoda. Jag plockade med mig tre i ryggsäcken.

Benjamin Syrsas elaka brorsa

Strax efteråt var det dags för en grusvägspromenad igen. I dikeskanten hälsade jag på hos gräshopporna. De var ju rätt stora, faktiskt! Ja, fast när jag zoomade in en av bilderna jag tog så insåg jag att de ser rätt ilskna och läskiga ut också...

Just ja, lunchrast. Hade skjutit upp det med mellanmål (och äpplen!) så att jag kunde sitta vid Eke fjärd istället för på en sten i skogen. Såg till slut en liten stig ner mot en övergiven båtplats. Där var marken blöt och sank, men som tur var belagd med plankor nära vattenbrynet. Jag fick stampa på plankorna ett par gånger för att skrämma bort en armé av stora spindlar, men sen kunde jag slå mig ner för te och mackor. Som sällskap fick jag ett par kvackande änder och en stor slända som kom läskigt nära men samtidigt var för snabb för att jag skulle lyckas fånga den på bild.

Någon timmes filosoferande senare fortsatte jag, och gick snart förbi ett torp som jag redan drömmer är mitt! Underbart läge nära sjön vid en äng, men insynsskyddad av buskar och äppelträd. Drömde om det ända tills jag kom in i skogen igen och fick börja leta orangea pluttar. Ja, för att återkoppla till vad jag sa i början. Jag tycker det kan vara svårt att navigera med hjälp av (dåligt detaljerad) karta i skogen. Å andra sidan, så välskyltat och utmärkt som det är i de här skogarna så tappar man ju nästan navigeringsförmågan!

Aktaru går vilse...

Välskyltat var det även vid Dammstakärret. På informationsskylten kunde man läsa om vad som utmärkte området (träsk och myrar, vilket gjorde vattnet svårnått) och vilka pippis och växter man kunde leta efter om man hade lust. Sidan där stigen gick var bergig och full med vitmossa, men enligt skylten skulle det även finnas... hjortron. Hjortron! Ja, det är sant, i Stockholmsområdet! Jag började ju givetvis leta direkt. Så sugen var jag på att hitta de små guldklimparna att jag dels letade även i helt fel områden (bland grönmossa och på berget...) dels nästan missade det spektakulära med att stigen gick som på en hylla längs bergssidan. Från hyllkanten får man dock bra överblick över myren nedanför - precis sån miljö som hjortron gillar. Jag klafsade runt en bra stund innan jag gav upp och gick vidare. Jag bestämde att gå på hjortronjakt nästa gång istället.

Dammstakärret

Nästa gång tänker jag också utforska ruinerna efter Eke såg. Knappt hade jag nämligen lämnat Dammstakärret förrän jag snubblade på ett vindskydd mitt inne i skogen. Även där fanns en skylt. Dels informerade den om ett torp som stått där, med en änka, hennes ungar, en piga och en 'hjälpkarl'. Jo, jo. *fniss* Nåväl, och så var det sågen, som låg ett par hundra meter därifrån men som jag inte hittade för att jag gick fel. Så den har jag också kvar nästa gång.

Därefter följde en låååång skogspromenad. Så lång att jag både hann tröttna och ledsna. Less på skog, trött i benen. Fast jag piggnade till när jag uppmärksammade en riktigt läckert formad tall. Tre sekunder senare upptäckte jag en skylt - vilken man såg om man kom gående från andra hållet - och som pekade på "Sevärdhet". De kallade tallen "krokodiltallen" för att den kröp likt en reptil uppför berget innan den sköt iväg upp i luften. Fast jag håller snarare på det överkryssade namnet, "kandelabertallen", för som ni ser på bilden delar den sig som en kalendaber. Läcker var den i alla fall. Och visst är det skoj att någon också reagerat och tyckt det värt att sätta upp en liten vägvisning!


När jag kom ut ur skogen till grusvägen som skulle ta mig sista biten så stod en skylt. Den sa att det var 1,1km till Dammstakärret och 1,1km till Nibble, där jag tänkt ta bussen. (Vid det laget struntade jag i sista kilometrarna för att avsluta rundan, jag ville göra nåt annat än gå i skogen.) Just där så ville jag inte vara med längre. 1,1 km till kärret! Fan, det hade ju tagit en timme! 10 minuter senare var jag gladare. 1,1 km på grusväg går bra mycket fortare än 1,1 km på klurig skogsstig fullt med smågrejer att stanna och titta på.

Precis på slutet beslöt jag att sätta mig ner och dricka upp sista te-slatten och filosofera en stund. Och skrämma hästar. Jag hörde hästarna, men jag satt bakom en en så jag tänkte att om jag sitter stilla och tyst så går de förbi. Ryttarna såg mig inte, fast hästarna gjorde det, och spratt till. Det gick bra dock. Och jag fick belägg för min upplevelse av trakten när ena ryttaren berättade varför de reagerat så. "Det brukar inte sitta några människor här. Tror inte jag sett någon längs hela slingan vi brukar rida."

Folkfritt, som sagt. Fast inte under bär- och svampsäsong.