18 September 2010

Helt Insane!

Jag älskar berg-och-dalbanor. Jag hatar sånt som snurrar. Jag ogillar att falla mot marken i hiskelig fart. Fråga därför inte varför jag fick för mig att jag skulle tycka om "Insane" på Gröna Lund; en berg-och-dalbana där man sätts i en stol med benen dinglande fritt, sedan åker man rakt uppför en vägg till högsta punkten, sedan kringelikrokar man sig neråt - likt ett sånt där kulspel - i hiskelig fart medan stolarna bitvis snurrar runt sin egen axel.
Insane

Men jag fick för mig att jag ville åka den. Min kompis tog rätt på mina tillbehör och själv tog jag plats bredvid en käck 12-årig grabb, som på en 12-årings vis lojt menade att "äh, den är ingenting".

Låt mig beskriva färden:
Det går rakt uppåt hurhögtsomhelst. Benen dinglar i luften. Jag håller krampaktigt i selen över bröstet. När vi kommer jättehögt upp i luften, men ännu inte nått till toppen, börjar stolen luta lätt framåt. En mikrotitt nedåt och mitt liv passerar revy. Jag stirrar rakt upp i molnen. Jag greppar om möjligt än hårdare om selen över bröstet.

Banan planar ut där uppe högt upp i luften, men stolen är lätt vickad nedåt. Jag stirrar rakt fram i molnen. Det kommer ett dipp - jag vrålar lungorna tomma. Vi kommer till kanten. Jag dinglar med benen över vattnet. Stolen börjar vicka och vagnen åker neråt. Jag blundar och vrålar.

Jag öppnar ögonen, banan är plan igen. Dippar. Jag vrålar. 12-åringen suckar "meh, det är väl inget". Stolen snurr... Jag blundar och vrålar tills jag inte orkar vråla mer. Då bara blundar jag och håller hårt i selen och känner G-krafterna verka. Jag intalar mig att jag INTE känner hur stolen snurrar runt ett varv.

Stolen stannar. Jag öppnar.... nej, spärrar upp ögonen. Och kippar efter andan.

Ja, det är det jag gör. En lång stund. Det blixtrar till. Vi rör oss inte. Flämtande frågar jag om vi är nere. 12-åringen suckar "ja".
Kaxig grabb och inte så kaxig tant

Jag kliver av. Chockad, omtumlad, men glad att jag lever. Jag talar i falsett i tio minuter.

Så här ser skräck ut i närbild
Och jag konstaterar att jag inte gillar berg-och-dalbanor som tar mig rakt upp i luften hurhögsomhelst, låter mig sitta i en stol och dingla med benen och som sedan snurrandes låter mig falla mot marken med hiskelig fart. That's Insane.

2 comments:

Anki said...

*skrattar* Japp så ser skräck ut. Men är inte dagens 12 åringar lite väl luttrade? Jag menar jag satt och liknade skräck härifrån....på bara beskrivningen :o)

Carina D said...

ha, ha, sant. Å andra sidan undrar jag om inte 12-åringen beskrivit färden som "upp, fett läcker dipp över vattnet, sen bara kringelikrok ner. Mesigt." De har ju inte fått dödsrädsla än, de små liven, ha, ha.