The Cairnwell (933m), Carn A Gheoidh (975m), Carn Aosda (917m)

Mission completed. Jag har lurat med mig M upp på ett Munro - 3 till och med! Nu kan jag dra mig tillbaka med gott samvete.

Egentligen var dagens Munro bagging en fuskvandring för bilparkeringen ligger på 650 m höjd(!), vilket innebär en bestigning på ca 280m för att nå första toppen - det är ungefär lika högt som Artur's Seat i Edinburgh... De tre munroerna är sedan sammankopplade i en höghöjdskedja så man behöver aldrig ta sig längre ner än 800m. Men med tanke på hur extremt svårt det är att nå vissa Munroer så vore det väl bara rätt med några lättillgängliga också!

Fuskvandringen startar vid skidcentret i Glen Shee, vilket i sin tur ligger längs (röd) väg A83 norr om Perth på väg mot Braemar i södra Cairngorms. Vi är alltså i östra delen av Skottland. Har man missat det på kartan så kan man lätt se det på bergen; de är mer som runda ljungklädda kullar jämfört med västsidans gräs- och stenalper.

De tre topparna ligger som i en trekant med basen mot skidcentret och från söder räknat har vi The Cairnwell, i mitten längre bak Carn a' Gheoidh och till höger Carn Aosda. M och jag tog dem i nämnd ordning så vi började med att sätta fart uppför skidbranten vid The Cairnwell. Som tur är(...) har man slutat att operera stolsliftarna sommartid så man måste faktiskt gå till toppen. I vårt fall tog vi sikte på lifthuset först för det blåste rätt friskt uppe på höjden och regnmoln började komma in från norr, och vi kände för en paus. (1 timme tog det dit.)

Med vinden vinande utanför plåtskjulet satt vi lugnt i ett hörn och påbörjade en matrast (eftersom vi hämtat hyrbil et c så var det rätt många timmar sedan vi åt frukost) men vi avslutade den ännu torrare och varmare. Sssch! Det är en hemlis, men det var bara en vanlig regel på lifthushyttens dörr, den där det stod "staff only", så vi gick in, vädrade våra svettiga jackor och väntade ut det värsta regn- och blåskalaset på varsin stol.

Sedan satte vi fart sista 15 min upp till toppen. The Cairnwell är en sorglig syn om man är ute efter naturupplevelser, men med tanke på att man knallat uppför en skidbacke så kan jag inte påstå att väderstationen, telecom-masterna och tillhörande skrot uppe på toppen kunde förstöra särskilt mycket mer. Och inget kunde förstöra firandet av M's första munrobestigning!

Vi hade finfin vy över vart vi skulle härnäst så med kläderna fladdrande i vinden följde vi en stenig väg längs skidstaket ner till bergspasset (800m, minns ni...) innan vi äntligen kunde lämna skräpet och svänga av rakt ut i vildmarken. Det var så vilt att vi både såg kaniner och harar!

Det finns åtminstone tre olika stigar att följa över gräsplatån som breder ut sig och det spelar egentligen ingen roll vilken man följer för samtliga leder till Carn a Gheoidh - man kan även välja att följa branten runt Coire Direach och hälsa på munrotoppen Carn nan Sac på vägen. M och jag följde mittenstigen och kom så småningom till en stenhög - med dörrhål! Nyfikna som vi var knallade vi dit, men det verkar inte ha varit något gammalt stenhus som fallit ihop, däremot har någon byggt en stenkoja i lä för vinden. Det enda jag kan tänka mig är att någon fåraherde gjort det för länge sedan, men det vore kul att få veta sanningen...

Grässlänten mot Carn a' Gheoidh tycktes aldrig ta slut; som vanligt var det mer upp och ner än vad som syntes från första utsiktspunkten och dessutom kom duggregn in och blötte ner vår högersida, men till slut nådde vi fram. Precis före toppen stötte vi ihop med en söt kille och vi alla tre tog det som ursäkt för en liten paus och en pratstund. Sedan försökte M och jag hinna ta in lite av omgivningen mellan regnmolnen. Det gick sådär och tyvärr var utsikten för regndisig att fastna på foto. Det finns ett lä byggt i sten vid topp-punkten så jag tillät mig en tvåminutersvila istället.

Ett engelskt par med hund tittade förbi och med mössan/buffen nerdragen över öronen, kragen uppdragen och vantarna på så enades vi fyra om att det knappast kändes som Juli; det hade lika gärna kunnat vara November. Som grädde på moset - eller ska jag säga is på regnet - så ändrade regnet i just denna stund till "sleet"; isregn. Det är inte samma sak som 'underkylt regn', snarare den raka motsatsen och det är inte 'snöblandat regn' som det står i min svensk/engelska ordbok för det har inte alls samma struktur... Det är liksom regn som är så kallt att det är små isdroppar (nej, inte hagel!) men oftast ligger de inte kvar på marken och bildar oftast inte ens is, men de kan göra det ibland och då blir det snorhalt. Jag tror det är bäst att kalla det "isregn" för det beskriver bäst vad som kommer i ansiktet. Kanske är det så att skottarna har hundra sorters regn, precis som svenskar har hundra sorters snö...

Hur som helst, detta uppmuntrade oss till att kvickt fortsätta, d.v.s. gå tillbaka den väg vi kom. Den här gången tog vi en mer nordlig stig, missade den märkliga stenhutten men kom närmare Loch Vrotachan. Tillbakavägen var ungefär lika lång (eh, mentalt alltså, det fattar väl jag också att den var lika lång i meter räknat!), vår vänstersida blev nu lika blöt men blåsten var ihärdig så den såg till att vi åtminstone inte hann bli dyngsura - bara lagom genomblöta.... eh. Som tur var hade vi gratis tork vinande runt öronen. Solen tittade till slut fram då och då - främst på omkringliggande berg - men jag kunde ändå inte låta bli att surna till för vädersnubbarna hade faktiskt sagt att det skulle klarna upp framemot eftermiddagen och att duggregnskurar skulle blåsa över mellan 12-2. Vi har tydligen olika definitioner av "eftermiddag", människor och vädergudar, för på väg mot Carn Aosda regnade det och blåste och molnen dök allt lägre tills vi knallade runt i dem och knappt såg målet längre.

Hela dagen fram tills dess hade känts som en trevlig utflykt, men nu kom den där strax-före-toppen-känslan jag tog upp förut. Men vi hade bara en topp kvar och jag tänkte banne mig inte ge upp för att sedan behöva åka tillbaka och ta den lilla fjölen också! Alltså knatade vi på uppför en välfixad väg (för bandmaskiner kan jag tänka) genom liftsystemet, trotsade taskig sikt och riktade in oss mot toppen. När vi nådde toppen kom belöningen för dagens slit. Molnen lyfte, regnet avtog och fram kom en fenomenal utsikt! M och jag wowade, fotade och njöt av det tysta men bedövande skådespelet. Berg, dalar och en regnbåge! Efter en stund såg vi fler hotande moln ta sikte på oss så vi följde närmsta liftsystem och sedan en grusväg ner till skidcentret igen. Precis när vi kom ner nådde regnet fram till oss. Timing.

Det var en skön dag; lagom på något sätt. Ingen av oss var direkt trött efteråt, men så tog vi vår tid också. 7 timmar (inklusive 30 min kurande i lifthytten) tog det. Knallar man mer direkt gör man säkert rutten på 4-5 timmar, men det är ju inte som om man har en tid att passa. Tvärtom vill man ta sig all tid i världen att njuta... uppleva... bara vara.

Fredagsfyran om En enda fråga

Vad skulle du fråga om du bara fick ställa en enda fråga till…
1) …statsminister Fredrik Reinfeldt?
Varför väljer du att sträva efter en samhällsstruktur som över hela världen genom historien skapat störst klyftor mellan rika och fattiga och därmed också skapar de samhällsproblem som stora klyftor automatiskt för med sig?

2) …USA:s president George W. Bush?
Vill du att jag ska hjälpa dig att komma i kontakt med en psykiatriker så du kan bearbeta och komma över alla dina fobier och komplex?

3) …Adolf Hitler?
Den där mustaschen, allvarligt talat, vad var det där om?

4) …Gud?
Pass. Förutsätter att det finns någon att fråga.

Översvämningar någonstans i Storbritannien

Det är ett av de ständiga debattämnena; Skottlands position i/gentemot Storbritannien. Är man i första hand skotte eller britt, är man alls britt, borde man kalla sig britt eller borde Skottland ses som och i förlängningen vara en självständig nation? Är det en släng av lokal patriotism eller är det en identitetskris spridd över hela riket? Vad är egentligen Storbritannien?

Och detta kan ältas dag ut och dag in både på bussar, insändarsidor och födelsedagsfester.

Senaste dagarna har ett av lägren fått vatten på sin kvarn - bokstavligt talat;
"Floods across Britain"
"Britain under water"
"Heavy downpours all over Britan"

Vi norr om Skotska gränsen förstår ingenting. Solen har skinit och det har varit kanonvarmt i tre dagar nu!

Men vi har förstått att militären har behövts kallas in för att se till så att över 300'000 pers i Gloucestershire får dricksvatten. Vad vi förstått regnar det rätt häftigt - där nere i England.

Den vilda jakten på Harry Potter

00.01 på lördagmorgonen släpptes den - Harry Potter and the Deathly Hallows.
00.30 var den slutsåld på en av stormarknaderna i närheten av där jag bor.
När butikerna öppnade för normal business vid 9-10 snåret gapade hyllorna på vissa håll redan tomma.

När jag slutade jobba kl 16 så var det lögn i helvite att hitta en kopia!

Utsatt pris är £17.99, men konkurrensen är hård och många ställen har reducerat pris. ASDA slog alla rekord genom att sälja för förlustpriset £5! Japp, tog slut fortare än du hinner säga Avada Kadevra. Efter många (korta) bokhandlarbesök och ett par snurriga bussturer hittade jag till slut ett bottenskrap i en stor kartong på ett Tesco. £10 såvida du inte handlar för£50, i vilket fall du får den för en femma. Puh, nu skulle jag troligen hinna läsa klart boken innan jobbet på måndag. 600 sidor bör kunna avslutas på ett dygn...

Det gjorde det, vid midnatt på söndagen visste jag hur äventyret slutade.

Och lika bra var det, för precis som jag misstänkte så hann jag inte mer än komma in till jobbet imorse innan en del av kontoret tisslade om vad som hänt, en del av kontoret försökte hålla för öronen och humma och resten rullade med ögonen och suckade uppgivet.

Hur var den nu då? Tja... det var väl just så. Tja...

I 350 sidor flyttar de tält. Sedan börjar saker hända. Sedan blev det lite sorligt. Sedan blev det intressant twistigt. Sedan blev det lite långsökt snurrigt. Sedan blev det väl rätt ok till slut trots allt. Typ.

Vad som händer? DET får ni lista ut själva!

Ben More 1174m - Dagen då jag besteg en vägkon

Det tog en orolig och sömnlös natt och en halv tallrik gröt kl 5 på lördagmorgonen innan jag beslutade mig för att inte göra Ben More i regn, kastvindar och usel sikt. Det klippiga partiet vid toppen sades vara halt vid regn och den dåliga sikten kunde lura ut mig för nära ett antal utpekade stup. Så jag sköt upp. Till söndagen. Vädret förespåddes vara kanon och Scotlink bokade om biljetten kostnadsfritt!
Söndagen var perfekt. Sol, lite moln då och då och lagom varmt. Från busshållsplatsen i Crianlarich får man knalla ca 45min till startpunkten vid Ben More Farm. Farmaren har hjälpsamt satt upp skyltar ("To Ben More") så att man utan att klampa runt på hans gård hittar stättan (jag ger upp, det verkar inte finnas någon svensk synonym som låter mindre fjölig...) som tar en över stängslet och upp på grusvägen man till en början följer.

Jag förstår alla som säger/skriver att synen av Ben More nerifrån vägen kan vara lite överväldigande, för man ser verkligen hela vägen upp. I de flesta fall luras man att tro att bergen är mindre/smidigare än vad de är för att toppen är gömd bakom någon annan knöl, men jag måste säga att jag nog lurades lika mycket av perspektivet av Ben More. Från Crianlarich och längs vägen bort mot Tyndrum så ser man Ben Mores distinkta pyramidform (därav mitt eget smeknamn Vägkonen) resa sig mäktigt över alla andra kullar i grannskapet. Det ser verkligen stort och mäktigt ut - ett riktigt berg! Men från grodperspektivet vid Ben More Farm tyckte jag snarare det såg ut som en trevlig liten grässlänt, inte mycket större än Hammarbybacken...

När grusvägen slutat zick-zacka och svänger av rakt åt höger så lämnar man vägen och knallar rakt uppför grässlänten. Den som inte tar slut förrän man kommer till toppen. Men medan man fortfarande befinner sig på grusvägen så föreslår jag att man vänder sig om och kikar lite på slottsruinen på ön i Loch Dochart. Det är bästa vyn man får av stenhögen om man inte hoppar i sjön och simmar. Det byggdes av Black Duncan Campbell och Glenorchy (nej, inte Black Alec och jo, ännu en Campbell...) någonstans mellan 1580-1630 och brändes ner i slutet av 1640-talet. Så de 'faktaböcker' som hävdar att det användes av Rob Roy ca 70 år senare är ute och cyklar. Fast det låter ju romantiskt, så där.

Väl uppe på grässlänten är det bara att ta sikte uppåt och undvika 'corrien' till höger tills man efter ett tag ser en slingrande stenorm (jag vill inte kalla det mur, men en liten stenavgränsning). Håller man sig till vänster om stenarna så klarar man sig undan överhängande klippor och stup. Precis som 'alla' sa så är vandringen en riktigt seg och utdragen historia. Det går rakt uppåt utan minsta chans till vila. Ungefär när jag nådde stenormen så var jag så less på att klafsa i blött gräs att jag började tappa humöret. Precis då dök en stig upp! Hur fånigt det än låter, den enkla detaljen att man har något distinkt att följa gör på något sätt att det känns l-i-t-e lättare. Man slipper åtminstone tänka på bäring och vad bästa vägen torde vara runt en grästuva... Stigen slingrar och zick-zackar sig sedan hela vägen till toppen, med några få undantag då man fick scrambla sig förbi lite stenblock. I det läget - i ett parti med svårdefinerad led, stora stenblock att klättra och stup runtomkring - så var jag glad att jag inte gav mig ut under lördagen...

Det tog mig ca 2 timmar att nå stigen. Böckerna föreslår 2,5 timmar till toppen så efter en kort titt på kartan så bedömde jag i det läget att jag borde vara där efter ca 3-3,5 timmar. Försök med 4. P.g.a. den smärtsamma höften jag ignorerat så har jag inte varit ute och vandrat på över en månad. Jag var verkligen inte i form för Vägkonen! Sista två timmarna till toppen - då det f ö kändes som om jag redan borde vara där - gick det mycket långsamt framåt. Istället för att vila varje timma så var jag tvungen att stanna till varje halvtimma, ibland varje kvart.

Någonstans, i något sammanhang, läste jag att bra form definieras av inte hur mycket man orkar men hur fort man återhämtar sig. I så fall är jag i tipptoppform! Det var sjukt irriterande för jag kunde vara så trött att händerna skakade, munnen var som en öken, hjärtat slog kullerbyttor och benen kändes fastgjutna. Men så fort jag satte mig ned så tog det två sekunder innan hjärtat slog normalt och jag kände mig beredd att fortsätta. Förklara det den som kan.

Det var under denna sista, sega bit de flesta av prickarna jag haft efter mig i backen hann ikapp och förbi mig. Med ett övernaturligt springande undantag så var dock alla av samma flåsande, svärande och utschasade natur. En charmig man i rugbytröja svor att aldrig mer sätta sin fot utanför stan och en pustande tjej menade att det var bäst utsikten var värd mödan för annars...

Det var den. Utsikten var storslagen, och i det fina vädret nästan gränslös. Jag såg Ben Lomond i söder, vinkade till Ben Lui nästgårds, spanade in Ben Nevis i horisonten och nickade åt Ben Lawers i öst. Sedan försökte jag lista ut vad det var för kullar jag såg bortom dessa, men gav till slut upp och satte mig ner för en välförtjänt lunch. Och spanade in två älskande kryp - på toppmarkeringen! Snacka om toppensex...

Jag träffade en trevlig samling människor på toppen. Det är lite kul med vandring för i de flesta fall - när man inte knallar Autobahn och därmed inte orkar bry sig om varenda kotte - så känns det lite som att Vi som knallar samma berg liksom hör ihop, som en odefinierad grupp. Mannen i rugbytröjan, de tre tyskarna, det unga engelska paret där kvinnan hotade att döda mannen om belöningen på toppen inte levde upp till förväntningarna, de två holländarna som hamnade på olika toppar, mannen med stora glasögonen, de tre amerikanerna med skotska guiden, den unga mannen som flåsade långt efter unga kvinnan och hellre stannade och pratade än försökte hänga med i hennes takt osv osv. En man hade spänt upp något som såg ut som en tvättlina och pratade koder i en walkie-talkie, vilket kittlade fantasin hos några av oss tills vi hörde något om väder och berg... trist.

Jag åt en halv äggmacka och drack ca 40ml smoothie. Jag kunde knappt svälja mackan för av någon anledning ville kroppen inte alls ha mat. Trots att jag bara ätit en banan, en halv näve russin och två KitKat-stavar sedan frukost 8 timmar tidigare. Flytande gick ner dock. Men sedan mådde jag illa. Så där så att det känns som att man vill kasta upp fastän det inte går.

Så jag beslöt att fortsätta. Precis bredvid Ben More ligger Stob Binnein (1165m) och jag hoppades naturligtvis att jag kunde göra dem bägge medan jag ändå höll på. På vägen ner till bergspasset (fortfarande 860m upp) kom fyra engelsmän ikapp mig. En av dem var en man i min smak - han satte sig ner i gräset och åkte kana. Till kompisarnas skratt och spefulla kommentarer; "You're not after the sheep again, Kenny, are you?"

De hann knappt försvinna bakom en död vinkel förrän jag mådde illa på riktigt. Lunchen kom upp tillsammans med mer vatten än vad jag trott att jag fått i mig denna varma dag. Det var ingen tvekan att kroppen sa ifrån:
"För helsike, jag pumpar blod, andas och ser till att benen rör sig, jag kan för bövelen inte smälta mat också!"
Efter det mådde jag bättre, men det gick fortfarande långsamt framåt. Jag insåg att jag inte ens skulle hinna upp till toppen av Stob Binnein innan jag var tvungen att bege mig ner för att passa in bussen, så jag avbröt i bergspasset, tog en kort solstund på en klippa en begav mig sedan nedåt igen.

Det går att följa en stig nerför, men bitvis satte jag mig och åkte kana (och fixade gröngula underkläder, om någon ville veta) och snart var det lika bäst att gena tvärs över markerna. Man kommer så småningom till slutet/början av grusvägen, som man sedan följer hela vägen tillbaka till startpunkten. Sedan är det bara 45 minuters promenad kvar till Crianlarich... Jag räknade stegen i ett töcken, i takten "Irn - Bru - Irn - Bru" tills jag snubblade över en Fantaburk och marscherade "Fan - ta - Fan - ta"... Men när jag kom till Rod 'n' Reel hade de inte den gula dryck jag suktat efter! De hade andra drycker dock samt en himmelsk grillad kyckling med sallad, coleslaw och pommes frites. Jag vet, jag säger ju att allt smakar fantastiskt efte en dag i bergen! För inte kan väl Gordon Ramsey ha gömt sina bästa kockar på pubar och Inns runt om i skotska högländerna...

Jag satt sedan på uteserveringen och njöt av livet - och av att lyssna på folk. Ett samtal mellan två skottar och deras tyska kompis kändes så där typiskt som bara kan höras i det här landet:
Tysken: Vet ni var man kan hitta en kostym för ett sjysst pris i Glasgow?
Skotte 1: Kostym, njae, det var länge sedan jag köpte min...
Skotte 2: Jag menar, en sjysst kostym kostar ändå £700 så man får tänka sig jävligt noga för innan man köper en, när man ska använda den och så.
Skotte 1: Precis. Begravningar, bröllop, examen, högtidsdagar, fester - man bär ju alltid kilt. Det blir ju aldrig tillfälle för att bära kostym.

Som sagt var.

Slutet av dagen blev spännande. En halvtimme innan bussen, sista bussen för dagen, skulle komma så stängdes vägen mot Glasgow av! Mentalt förberedde jag mig på B&B och ett samtal om nödsemester till jobbet dagen efter, men jag höll huvudet kallt och hoppades att bussen skulle komma och se mig i korsningen och inte fortsätta A85 mot Stirling. Bussen såg mig. Och det blev en liten sightseeing förbi Loch Lubnig, Callander och Stirling. Det var säkert fint. Jag slumrade mest. Och jag var rätt tacksam för att jag inte fått för mig att göra om Beinn Chabhar, då hade det blivit övernattning...

Om mitt liv var en film - så här skulle soundtracket låta

Gör så här:
1. Öppna iTunes/winamp/media player/ipod/et c.
2. Välj Shuffle
3. Tryck på start
4. För varje fråga nedan, skriv sången som spelas
5. När du går till en ny fråga, tryck för nästa sång
6. Ljug inte och försök inte låtsas att du är coolare än vad du är!



Här är mina svar:



Öppningsmusik:
Foo Fighters - Resolve
Första dagen i skolan:
The Kooks - She moves in her own way
Jag blir kär:
Eminen- Cleaning out my closet
Vi gör slut:
Snow Patrol - Somewhere a clock is ticking
Studentbalen:
The Killers - Exitlude
Mental krasch:
Oasis - A bell will ring
Flashbacks:
Snow Patrol - Grazed knees
Jag och kärleken blir ihop igen:
The Feeling - Anyone
Bröllopsscen:
REM - Circus envy
Slutstrid:
Supertramp - Two of us
Dödsscen:
Blink 182 - All the small things
Begravningssång:
Kaiser Chiefs - Na na na na na
Eftertexten rullar:
The Killers - The river is wild
Finalsång:
Sandi Thom - I wish I was a punkrocker

He, he, och tillsammans med fredagsfyran förra veckan så är det bara att ge sig ut och ragga regissör då rå. Och kontakta Gerard Butlers agent. :-)

Fredagsfyran om Det betyder otur att vara vidskeplig ;-)

1) Idag är det fredagen den trettonde. Vad tänker/känner du då?
"Vad för goda nyheter får jag nu då?" För fredagen den 13:e är faktiskt min turdag har jag kommit fram till. Blev besviken idag, inga dolda miljoner... Men däremot var det dölugnt på jobbet för att det är en mer-eller-mindre-inofficiell-långhelg, så jag fick träna folk istället för att vara på telefon. Dessutom var det en kvinna som började kallprata med mig i hissen, kunde mitt namn och frågade om jag tränade eller var på telefon under dagen. Har ingen aning om vem hon är! Men igår fick alla ett email om att de söker någon som vill pyssla med träning och utveckling på heltid och jag anmälde så klart mitt intresse. Och om allt positivt folk sagt om mig nu är sant så vore det väl fan om jag inte har ett positivt besked att vänta nästa vecka... så förhoppningsvis var hon en av de människorna. Jo, och så nu ikväll så verkar det som att regnet kommer blåsa över under natten och att trakten där jag kommer vara imorgon bara får växlande regn. Håller tumme...

2) Anser du dig vara vidskeplig?
När det gäller att kliva med speciella fötter vid vissa tillfällen, ifall jag kommer få tur om jag håller andan medan jag öppnar dörren och annat småfånigt - ja. I övrigt - nej.

3) Har du sett alla Fredagen den trettonde-filmerna?
Nej, tror inte det. Vet att jag sett nån, men det är inte riktigt min grej. De är rätt fåniga, vill jag minnas.

4) Finns det något “högre” som styr över våra liv?
Nej.

Växlande, som sagt var

Jag ger upp. Det kan bli vilket väder som helst imorgon. Igår lovades sol-och-moln över sydvästra högländerna med tillfälliga regnskurar framemot kvällen, så jag köpte bussbiljett. Nu på fredagmorgonen, ett dygn senare, har prognosen ändrats till ett kompakt regntäcke hela dagen! Men på söndag är det fint.

Va i helsefyr... Well, det blir väl till att ta med regnkläder och se till att ombytet håller sig torrt den här gången. Jippie...

Höga berg och Djupa dalar

Det är den tiden på året nu. Då när det är dags att tänka framåt, vilket osökt får mig att tänka bakåt, och innan jag vet ordet av det saknar jag familj, vänner, italiensk glass i Gamla Stan och buss 4 över västerbron. Jag har en släng av hemlängtan. Har haft några riktigt låga dagar nu och det finns inget som kan ändra på det. Inget jag vill göra för att ändra det, annat än att dra täcket över huvudet och vänta på att det går över.

Och medan jag tänkt bakåt har jag tänkt framåt och därmed tänkt på nuet och på att jag inte blir yngre och jag är rädd. Rädd för att jag kommer missa vad jag längtar efter, för tiden går. Och så ställer jag dumma frågor om varför det är som det är och om det är någt jag kan/bör ändra på, men gör jag det så är jag inte jag och så blir jag arg och tänker att om jag inte får vara jag så kan de dra åt helsefyr!

Och så är en av radioplågorna just nu Natasha Bedingfields "Soulmate" som hamrar in:
Who doesn't long for someone to hold
Who knows how to love you without being told
Somebody tell me why I'm on my own
If there's a soulmate for everyone
Och det är ju knappast uppåttjack för en kärlekskrank.

Finns bara en sak att göra när man är så nere - se till att man är på toppen. Så på lördag åker jag till Crianlarich och trotsar naturlagar och onda höfter och stragglar 1174m upp på Ben More. Berget ser ut som en gigantisk vägkon, men jag skiter i branta zigzag-stigar - jag ska upp. För där uppe finns en vidunderlig utsikt, lugn och ro och adrenalin som ser till att jag mår bra igen. Vädret ska bli bra (vilket inte är självklart på ett berg som har snö till midsommar och privata regnmoln...) och jag vet att när jag står där uppe och hämtar andan med händerna på höften och blickar ut över Skottland - då kommer jag säga till mig själv; "Det här är livet. Det är det här det handlar om. Det var det här jag flyttade för."

Och sedan kommer jag må bra igen. Tills nästa sommar, samma tid...
Och jag undanber mig kommentarer om att jag duger som jag är et c, et c, för det är inte det det handlar om. Samma sak med fåniga kommentarer om att det finns någon där ute bla bla bla, för då refererar jag kort till Natasha Bedingfield. Jag är trött på floskler och skitsnack. Det också.

Sluta var så förbannade tjurskalliga

... totalförbud djurplågeriet i Pamplona - NU! Jag vet att flera spanska städer förbjudit tjurfäktningar redan och spanjorer jag talar med och artiklar jag läser meddelar att den inhemska opinionen är rätt stark för att sluta med detta spektakel. Men gissa vilka som befolkar arenorna - turister!

Så sluta köp biljetter dit, sluta stå längs Pamplonas gator och heja på idioterna som springer för sina liv. Ja, för vad tror du händer när tjuren kommer ikapp dig och får in ett bullseye?

Tycker inte det minsta synd om norrmannen som fick benet uppfläkt (se bild och artikel från Aftonbladet.se) - Skyll dig själv!

Tycker mycket synd om tjuren. Han hade mått bra mycket bättre av att sitta under en korkek och lukta på blommorna.

Fredagsfyran om Filmen on ditt liv

Har vi inte haft det här temat förut... Nåväl;

1) Vem skulle spela huvudrollen i filmen om ditt liv?
Jag - för regissören och de som skulle ha birollerna är så fantastiska att jag skulle klara det. Om jag inte får vara med :-( så vill jag att Vanna Rosenberg eller Queen Latifah spelar mig. De liknar mig, en med finare solbränna än den andra...

2) Vem skulle spela skurken?
Hm... beror på vinkeln... Vem är skurken i mitt liv? Tror inte det finns någon i vuxen ålder. Äh, får väl hitta på nåt åt Sean Bean, det ska väl inte vara så svårt. Black Alec som jagar mig om nätterna kanske, ha, ha.

3) Vad skulle filmen heta?
Humlan

4) Vad skulle den få för betyg av filmrecensenterna?
En fyra. Det finns plats för förbättringar - som vi förhoppningsvis ser i uppföljaren.



Inte för att det efterfrågades, men Gerard Butler spelar kärleksintresset. :-)

Chefen gör allt för att bli av med mig

Igår hade vi "halvårssamtal" då de ger en "halvårsrating", vilken senare ligger till grund för bonusberäkningen vi får i Mars varje år. Skalan ligger mellan A-E och det är i princip bara C:n som delas ut. Cheferna hade tillsammans med högsta chefen bestämt att jag skulle få ett B. (A är det bara högre snubbar som får.) De tyckte det var det enda rättvisa efter vad jag gjort med utbildningen av nyanställda, sammanställningar, frivilliga senioruppgifter et c. Enligt henne har jag "tagit utbildningen till en helt ny nivå" och gav mig sån positiv feedback att jag nästan rodnade.

Vilket jag faktiskt gjorde förra veckan. Allra högsta hönset (chefens chefs chefs chef...) kom förbi och sa något jag tyckte lät som "They're singing Amazing Grace", men när hon slutat skratta åt mitt goddag yxskaft svar (hallå, det var sen eftermiddag!) upprepade hon att "They're singing your grace, everyone is". Mina chefer, deras chef, chefer från andra avdelningar... Jag visste inte hur jag skulle bemöta det. Det är ju jättekul om mitt arbete uppskattas och om de gillar mig som person, men, vad säger man... Jo, erkände jag på en direkt fråga, jag älskar verkligen att utbilda folk, så om det skiner igenom så är det väl toppen. Kan de inte tillverka en - bättre betald - tjänst där jag bara ägnar mig åt sånt?!

Nåväl, kanske inte. Men chefen sa under mötet igår "Jag skjuter mig säkert i foten nu men, varför är du inte Senior än?" Well... Nåväl, nu går det snabbt som gatan. Idag kom en tjänst upp på internutskicket och jag hann inte ens öppna länken - som chefen pekade ut åt mig innan jag ens fått mailet - innan chefen skrivit ut annonsen också. En Seniortjänst i ett annat team. Jag vill inte byta team... men jag vill verkligen ta ett steg upp (och bli mellanchef, mellan 'golvet' och 'managern'. Och enligt chefen skulle intervjun vara enklaste biten för om hon såg mitt namn i en ansökningslista skulle hon ge mig jobbet direkt, och hon antydde att andra managers känner till mitt värde också.

Men då så, då kanske det bara dröjer ett par veckor innan jag får mer i lönekuvertet - och mindre tid på telefon. :-)

Lustigt nog, nu när det känns som att jag verkligen kan det här så är det nästan så att jag vill ta samtal. Eftersom jag vet att jag kan förklara och hjälpa folk. Å andra sidan, som senior så får jag ju nöjet (sic!) att ta hand om alla arga kunder som kräver att få tala med chefen.... Tjoho, jag kan knappt bärga mig.

Undrar när jag ska tala om att jag vill bort från kontaktcentret helt...

Fire! Eller... jo, fire!! Och ett jobbigt samtal...

Arbetsplatsen höll brandövning i förmiddags. Ca 4500 pers svämmade över närliggande kvarter, hälften av oss försökte genom suspekta områden som snarare verkade tillhöra någon amerikansk actionfilm ta oss till uppsamlingsplatsen i en grön park som lika gärna kunnat ligga på en annan planet. Vi hann inte ens fram innan övningen en halvtimme senare blåstes av och vi kunde återvända till skrivborden.

Ett par timmar senare satt jag i ett samtal när dataskärmen blixtrade till. Och så igen. Sedan blev den svart. Sedan kom rök och gnistor från enheten, sedan kom en liten eldslåga. Jag kunde inte gärna lägga ifrån mig headsetet, så medan jag snackade investeringsavkastning drog jag ur sladden och räddade livet på mjukisödlan som ligger ovanpå skärmen och brukar le åt mig. Sedan var jag tvungen att förklara för kunden att jag måste koppla henne vidare till en kollega för min skärm hade bestämt sig för att dö...

Och sedan fick jag försöka förklara för den nya inhyrda tjejen jag tränar att jobbet faktiskt inte är fullt så här actionfyllt, normalt sett.

Tyvärr fick hon också prov på ett av de svåraste stunderna med jobbet när hon lyssnade in medan jag tog samtal. En man ringde för att göra en försäkringsanmälning. Han hade bara en enkel livförsäkring så jag undrade lite för mig själv vad för slags anmälning han tänkt göra, men frågade i alla fall, för många gånger tror folk att de är försäkrade för saker de inte är försäkrade för. Han ville anmäla en "Terminal Illness". Det är när läkaren har gett någon max 12 månader att leva... (och de ingår i livskyddet) Jag hatar de fallen. Pratar man med någon som har en "Critical Illness" så innebär det att de diagnostiserats med t ex cancer, men de kan likagärna tillfriskna. När det handlar om en Terminal Illness så vet man att människan i andra änden är död inom ett år. Det känns som att prata med ett spöke, någon från andra sidan, någon som nästan bokstavligt talat står med en fot i graven. Det är en läskig verklighetscheck.

Jag vill inte ens försöka sätta mig in i mannens situation, att behöva ringa och göra en anmälan på min egen livförsäkring. Han hade policyn tillsammans med frun, hade jag varit honom hade jag bett henne ringa... Som det nu var så var jag ju tvungen att fråga vem det gällde och när jag bekräftade att formuläret skulle skickas inom en snar framtid - då brast det för honom. Det är svårt att sitta med en gråtande människa i telefonen. Man vill lägga en arm om axeln, men allt man kan göra är att försöka vara den stadiga klippan i stormen. En svag människa finner inget stöd hos ett svajande strå, de behöver en stark ek. Vi är inga terapeuter, inte ens jourhavande medmänniska, vi kan inte sitta en halvtimme och låta dem prata av sig, men vi kan ha tålamod, ge dem tid och vi kan göra det en kollapsad människa vill - vi kan "ta tag i saken". Börjar ens egens läpp skälva så är man ingen hjälp, men när man lugnt förklarar vilka åtgärder man tar och vad som kommer hända så ger man det stöd och försäkring som hjälper människan på andra sidan att känna att de kan lämna ett av alla orosmoln åt sidan för tillfället. Då ger man dem tid åt sina känslor - när de lagt på luren.

Och det är då man själv tar ett par djupa andetag. Sedan var jag tvungen att trösta den nya tjejen för hon grät ikapp med mannen. Jag hoppas hon kommer tillbaka i morgon.

Kanske kommer hon för att se vilken action vi hittar på på fredagar.

Aldrig mer! Säger du nu ja...

Varje månad köper jag Trail, en bergsvandrartidning - den bästa, ifall du frågar mig. I varje nummer finns en liten ruta kallad "Hill Zen" och den är månadens höjdpunkt. Helt kanon. Det är där man får sina små egenlärda läxor bekräftade (fråga aldrig, aldrig, aldrig hur långt det är kvar!), det är där man finner de riktigt viktiga tipsen (hur man delar tält utan att döda varandra) och det är där man får tröst; man är inte ensam... Månadens Zen-lektion är så suverän att jag bara måste återge den i helhet.

Det här är för alla er - alla oss - som svär att "det här var fanimig sista gången"...

The really, really steep bit
Your lungs feel like two Brillo Pads. Ahead, the summit dances crazily in your vision as you fight gravity with faltering, two-up, one-back steps. Stinging sweat swarms into your eyes, and a rhythmic wheeze fills your ears along with the chiding, half-wheezed, half-thought mantra:
why? Why? Why? Why?

Never again. Ever. This is it. You were a fool, you were. There is no logical need to put your body through this sort of pain. It doesn't even serve a purpose. You're not actually going anywhere except up the thing and back to the start again. You're not being paid. And this is where it ends: two-thousand-odd feet up the side of a pile of Scottish rubble, at the really, really steep bit just below the summit.

You've been doing this for years, and it's lunacy really, isn't it? Yep, that's probably the thing to do... stop, put your hands on you knees, open your mouth wide and incline your straining eyes towards the summit. It's there, somewhere. You could give up. Nobody would ever know. But since you will never, ever, ever, ever even think about doing this again, you might as well get to the top. One last time, you know, for tradition's sake. It mustn't be too much furth... oh. You're here. Crikey that's a view, isn't it? Ooh, and that's a nice breeze. Smell that air. Blimey, that peak across the valley looks good from here. How long 'til sundown? Oh. Oh, well... next time.
Zen; Suffering hurts, but is temporary. Rewards don't, and they linger. Think about it.

(Trail; August 2007, s.22)

Amen. Ingen gillar att gå upp, men alla älskar att tänka tillbaka på den fantastiska utsikten från toppen. Och nu när jag tänker på saken så måste jag nog förklara varför man aldrig ska fråga hur långt det är kvar. För att citera en känd film: "You want the truth? You can't handle the truth!"

Eller:

The distance check
"How far left to go, dude?"
Make no mistake: this is the most dangerous question that can be asked in a hill situation. It's like asking your parents whether you were an accident, or your partner if their eyes ever 'wander': it rarely has a positive outcome. And on the hill, the relationship between body and mind is like a chandelier with a frayed cord, waiting to fall and shatter.

Example:
Mind: "Right, Body. Roy says we only have two miles left. You can start shutting down now."
Body: "Crikey, about time. I actually thought we had further to go than that, but now you mention it I am a bit knackered, so cheers."

Two miles later this relationship is put to the test.

Mind: "Body?"
Body: "Zzzzzzzzzzzzzz."

Mind: "Body, wake up! We're not there yet. Roy was wrong. We've got another two miles to go. And it's getting dark."

Body: "Zzzz... unngghwha? Are you crazy? No. No chance. I went and let my guard down. Let myself get sore. Tired. And you? You said I could relax. You went back on your word. How could you? How could you?"

Mind: "Please... I'm sorry. I'll make it up to you. Give you a bath. Good food. A Swedish massage. Please... just keep going a little further. I can't do this without you."

Body: "Okay. But I'm really going to make you suffer every step of the way for this. Every... single... step."

Zen; Never ask. Ever. Assume it's always further, then the worst that can happen is a pleasant surprise.

(Trail, April 2007, s. 20)

Alla vi som varit uppe i bergen vet att du aldrig går ensam; det är du, din kropp och din hjärna. Och ni har inte alltid samma ork och vilja... Det bästa är att de små liven kan luras. Fråga mina knän om ni inte tror mig!

Språka på Glasgwegian, lektion XVI

The Glasgow Tongue

The Glasgow, or more properly "Glesca", dialect is known to be extremely concise, as so much can be said in so few words. Consider for example, this exchange between a car-driver, and the police officer who pulled him over. (Interpretation is provided inside the brackets).

Police Officer: Yaw rite? (Are you feeling well)
Driver: 'maw rite. (Yes. I'm feeling exceptionally well, thank you)
Yeshoor? (Are you entirely certain of that fact)
Aye (Yes)
Zisyoors? (Are you the registered owner of this vehicle)
Zwitmine? (To what are you referring)
Ris caur (The automobile in which you are presently seated)
Sibrurn laws. (Actually, it belongs to my sister's husband)
Wers heeren? (Can you tell me where he can be located)
Raboozers: (He is a guest of the local hostelry)
Yebeen garglin'? (Have you partaken of any alcoholic beverages, in the recent past)
Jissa cupple: (I have consumed only one or two small cocktails, prior to dinner)
Yur stoatin': (It is my considered opinion that you are considerably under the influence of alcohol)
Naw'mno' (I beg to differ)
Ye ur stoatin' (I believe that my initial observation is correct, and that you are being somewhat deceitful)
Umnoe (I swear that I am being entirely truthful)
Geezyer licence (Would you be kind enough to allow me to inspect your drivers licence)
'Vno Goatwan (I am not in possession of such a document)
Geroot racaur (Kindly remove yourself from the automobile)
Whiffur? (By what legal right do you make this request)
'Mapolis (I am a member of the local constabulary)
Ommigoad (I call upon the Supreme Being, witness this moment of extreme duress)
Geroot Ren (Will you now please extricate yourself from your position behind the steering wheel)
Awrite, 'mcomin' (I am proceeding to do so with all possible speed)
Blawris up (Are you familiar with the breathalyser test)
'Mgonny Besik (I believe that I am about to be violently ill)
Noanme Yurno (Please exercise a great deal of caution as to the direction your involuntary emission takes)
'Mawrite Noo (Having ridden my digestive tract of an accumulation of nausea-inducing substances, I now feel better)
Getna Paddywagon (Please be kind enough to accept a short ride in the humble vehicle provided for my use by the local police)
Wer Wigaun? (May I be so forward as to make an enquiry as to our ultimate destination)
Ra Jile (To my headquarters, where you will be incarcerated)
Ohmigoad, rawife'll murder me (Once again I call upon the Supreme Being to witness this unfortunate turn of events. Incidentally, I must inform you that my spouse will take my life, illegally)
Getna Wagon (May I offer you my assistance in climbing into the back of my vehicle)
Aw, Neveragain. Ratsit furme. (I have now learned a valuable lesson, and I hereby declare total abstinence from all alcoholic beverages hence forth)

Spanarna på Duke Street II

Pucko och Pulver grälar nere på gatan. Efter en lång stund tittar jag ut och Pucko och Pulver börjar gruffa. Det är det där irriterande stadiet då gräl blandas med manliga hormoner och de bokstavligt talat slår sig för bröstet; hela deras kroppsspråk tycks säga "ei, jiddrar du eller, va" och du själv vill vråla "förihelvete, gå åt motsatta håll och låt det vara".

Men det gör du inte och det gör de inte, utan istället börjar de utöva kroppskontakt. Snart kommer Bill & Bull ut genom en port från sidogatan. Pucko signalerar och Bill & Bull kommer gående, f'låt vaggande, för att hjälpa polaren. Pucko, Bill & Bull börjar jaga Pulver. Pucko slänger en ölburk efter Pulver.

I exakt samma ögonblick som en polisbil kör förbi.

Polisbilen slår på sirenen, kör in mot trottoaren och Pucko grips och handfängslas. Bill & Bull försvinner hem och Pulver skyndar bortåt gatan medan polisen vinkar honom tillbaka. Så vitt de sett så är han ett brottsoffer.

Efter ett tag kommer Pulver tillbaka. Pucko har stoppats in i buren; skåpdelen av polisbilen som har galler för dörren och där gripna fraktas. En polis försöker prata med Pulver, som ignorerar honom och går förbi . Han fortsätter gå, med polisen följandes efter 5-10 meter bakom sig.

Pulver ser Bill & Bull stå utanför porten igen. Pulver hojtar något. Pulver springer fram till Bill & Bull - medan polisen lugnt knallar efter 10 meter bakom. Pulver örfilar Bill! Med polisen 10 meter bakom sig!! Polis börjar springa!!!

Pulver springer förbi polisen och de två kutar bortåt gatan. Efter en bra stund kommer polisen tillbaka. Tomhänt.

(Allihopa medlidsamt nu:) Aaaaaaah....

Söndag kväll i Dennistoun. Livet är aldrig tråkigt.

Varde kaos, och kaos var det.

Aftonbladet borde titta mindre på film och besöka verkligheten mer. "Kaos efter terrorattack" stod det på deras hemsida inatt när jag tittade in. Kaos. Förutom att folk, naturligt nog, sprang undan från eldslågorna så var det minsann inget kaos i Glasgow vare sig igår eller idag. Lika lite kaos som det var nere i London för två år sedan när bomberna faktiskt briserade. På film skriker folk i panik och springer runt som yra höns när något händer, men verkligheten är oftast mer trist sansad än vad förstasidorna vill...

Jag gillar vad Skottlands försteminister Alex Salmond sa efter vad som hände igår; dels att vi bör fortsätta leva som vanligt och inte låta detta påverka oss och dels var han väldigt motvillig att tillskriva attentatet en viss grupp:
"Individer är ansvariga för sina handlingar, inte samhällsgrupper. Ingen samhällsgrupp i Skottland bör känna sig hotad eller misstänkt på grund av den här incidenten."

Nej, Al-Qaida är ingen samhällsgrupp, men vi vet alla att det inte är dem som kommer få bära hundhuvudet heller - det är den muslimska samhällsgruppen som helhet. Därför tyckte jag det var kanon att Salmond formulerade sig som han gjorde. Det är trångsynt att bunta ihop en hel religion och samhällsgrupp under den extrema minoritetens flagga. Jag har fortfarande att träffa en enda muslim som sympatiserar med terroristerna, dem jag känner är precis lika oroliga och förfärade som de kristna jag känner. Men det är inte mina kristna vänner som får höra tillmälen efter sig på gatan eller får sina bilar klottrade. Jo förresten, en man vars utseende gärna placerar honom i mellanöstern trots att han är född utanför Glasgow och är vanlig, trist protestant. Han får betala för illa pålästa och fördomsfulla människors trångsynthet tillsammans med alla andra som på ytan ser ut att passa in i mallen den vita delen av befolkningen har bestämt symboliserar dagens Terrorist.

Till skillnad från vad vissa kostymer uttalat i media så tror jag inte att några vidare attentat är att vänta just nu. Terrorgruppen har attackerat London och Glasgow, två städer med koppling om motivet är vad man tror att det är (maktskiftet, nåja, tronskiftet i Westminister), poängen är gjord så vad mer skulle vara meningsfullt att attackera? Nej, till skillnad mot vad vissa vill få oss att tro så attackerar inte ens terrorister på måfå och som en blind höna skjuter, de har en tanke, ett syfte, med sina attacker. Och talar media om ett kaos som inte finns så har de uppnått sitt syfte.

När terrorismen kom till stan

Fick ett SMS nu ikväll från en kompis, som ungefär sa; "helvete också, nu har de små puckona hittat Skottland på kartan också. Slår vad om att vi skulle varit säkra om det inte varit för Brown." Hon menade att om Gordon Brown, som kommer från Skottland, inte tagit över när Tony Blair klev av som premiärminister härom dagen så skulle terroristerna inte känna till vår lilla vrå av världen.

Hon kanske har en poäng, jag vet inte.

Men jag vet att en bil kraschade in i Terminal 1 på Glasgows flygplats nu i eftermiddags, fattade eld och att två män är gripna. En av dem bar tydligen ett bombbälte... Så en koppling har gjorts med incidenten i London härom dagen, då när två bilbomber hittades.

Så det är nog så att terrorismen kommit till stan nu.

Nåväl, så länge de inte gör värre skada än så här; en förstörd entré och EN man med livshotande skador - terroristen - så har vi inget att oroa oss för.


Dessutom flyger jag från Prestwick.


Fast om det nu är Gordon Browns nya roll i rampljuset som manat fram detta, då kräver jag att terroristerna gräver lite djupare in sin research och siktar in sig på rätt håla. Gordon Brown kommer faktiskt från Kilkcady, inte Glasgow, så lämna min stad ifred!