Kunglig sexskandal censureras - tror man...

Englands Högsta Domstol fastslog att ingen media fick publicera minsta lilla detalj som skulle kunna leda till att namnet avslöjas på "personen inom Hovet" som är föremål för utpressning efter en "sex- och drogskandal".

Jag kallar det ren och skär censur. Brittisk media har inga problem (etiska/moraliska...) med att namnge underåriga, vare sig de är offer eller gärningsmän, och beklagar sig djupt vid de fall då de inte får namnge femåringen som utsattes för sexuella övergrepp... Så att förhindra dem från att namnge den inblandade i det här fallet anser jag som rent ut sagt fånigt.

Så jag gick till Google och knappade in, citat; "name of english royal member sex scandal".

Och vips så var censuren satt ur spel. För media utanför UKs gränser omfattas givetvis inte av engelsk lag.

Och det värsta är.... att resultatet inte ens var speciellt kul. Det var inte Harry som de flesta av oss trott... Tänk om de kunnat säga det på en gång, då hade ingen brytt sig sedan.

...och andas ut.

Wow. Finns det änglar så jobbar de på mitt hyresbolag. Efter att nervöst ha hållit andan i en månad så är det nu klart - jag får förlänga andrahandsuthyrningen ännu ett år! Jag slipper slösa semesterdagar på att städa vindar och avsluta affärer - jag kan istället ta en hel veckas semester i samband med BästaKompisens bröllop och min födelsedag i början av Februari!

Tjoho, vinterresa till Sverige!!!

Wow. Jag har världens bästa hyresvärd. Jag tänker inte tala om vilken det är. Den är min!

Helt sjukt del 2

Hade det inte varit för att jag själv är objektet för stolleskapen så hade jag skrattat åt eländet.

Var på "steg 1 Frånvaro"-möte idag för att tillsammans med chefen diskutera min enorma och oroväckande sjukfrånvaro under de senaste 12 månaderna. En annan chef förde protokoll och chefens chef satt med för att liksom utvärdera chefen eftersom det var första gången hon höll i dylikt möte. Cheferna såg smått förvirrade ut när jag kom utan representation. Allvarligt, jag tror varken fackföreträdare, advokat, kompis eller mamma hade gjort någon skillnad.

Under tio minuter gick vi igenom varje sjuktillfälle grundligt. Alla tre. (Nov '06, Mars '07, Okt '07)

Sedan ajournerades mötet under 20 minuter medan chefen skulle bestämma utslag. För en vecka sedan sa hon att valet stod mellan "ingen åtgärd" och "vidare åtgärd", men huxflux på mötet så visade det sig att det stod mellan Muntlig eller Skriftlig varning! Men jisses!

Efter 20 minuter fick jag komma in igen och höra att utslaget stannade vid Muntlig varning. Eh, som i sann byråkratisk anda skulle konfirmeras i ett brev. Skriftligt.

Chefen sa att ingen vidare åtgärd kommer att tas såvida jag inte är borta igen under de närmsta 2 månaderna, men att prövotiden snarast sträcker sig till Mars 2008. Domen (kom igen, det är det det är) avslutades med ett "does that sounds fair to you?" Eh, nej.

Men istället för att riskera liv och lem genom att säga att jag inte alls tycker Företagets policy är rättvis så nöjde jag mig med att helt ärligt säga att jag inte kan lova att jag inte kommer vara sjuk igen före Mars, att jag naturligtvis är medveten om implikationerna men att om jag blir däckad av flunsan i Februari... jag sa att jag naturligt skulle göra mitt bästa för att inte vara borta och definitivt inte mer än absolut nödvändigt - precis som jag gör nu. Chefen menade att jag ju kunde försöka ta mig till jobbet även om jag bara kände mig lite "dodgy" och då fick jag räkna till tre för att inte explodera för hon hade precis innan etablerat att mina frånvarotillfällen var genuina! Så jag poängterade att jag inte är hemma för en sån bagatell, inte ens när jag är förkyld, jag är bara hemma när det fysiskt sett är rent omöjligt för mig att ta mig till jobbet.

Första tillfället blev jag sjukskriven av en läkare och de andra två tillfällena rusade jag mellan sängen och toan med magsjuka. (Och nej, jag tror inte att det finns en "underliggande medicinsk koppling" mellan en magsjuka i Mars och en i Oktober!!!) Det är rätt uppenbart att det i det här fallet inte handlar om någon som lite bekvämt ringer sig sjuk upprepande måndagar så I'm sorry, men om ingen åtskillnad görs mellan när man har doktorns order, när man spyr upp inälvorna och när man tar sig lite extra semester för att kurera baksmälla, tja, då finns det inte mycket mer jag kan göra.

Än att byta jobb.

The Whangie

Det finns tillfällen då det känns som om en port slagits upp till en helt ny värld. Det invanda, det kända, utvidgas plötsligt och det okända kommer inom räckhåll, och erbjuder oändliga möjligheter.

Nej, jag talar inte om unversums utvidgande. Jag talar om upptäckten av två nya busslinjer från Glasgow rakt ut i ingenting.

Det har länge gäckat mig; frågan hur jag ska kunna nå Dumgoyne och The Whangie vid Queen's View utan bil. De ligger längs varsin väg mellan Glasgow och Trossachs, precis utom räckhåll för kommunikationen till Milngavie. Såvida man inte tar en halvdags promenad fram och tillbaka längs West Highland Way för att nå dem. För First Bus Glasgow går inte så långt ut i spenaten.


Men First Bus Stirling gör det. Linje 8 går förbi Queen's View på sin väg mellan Glasgow och Balfron. Linje 10 går förbi Dumgoyne - och Glengoyne distilleriet - mellan samma orter. Båda linjer stannar dessutom vid Drymen, ett stenkast från Loch Lomond. En helt ny värld kommer inom räckhåll!

Så i lördags beslöt jag att pröva linje 8 och ta mig en titt på The Whangie. Det är en ca 100m lång men trång klippkorridor skapad när Djävulen i sin iver att komma till ett häxmöte vid intilliggande Stockie Muir (ett stenröse med två kamrar, se karta) viftade med svansen och råkade skära loss en bit ur berget när svansen släpade i marken. Du trodde väl inte att han bara festade loss vid Blåkulla! Någon förvirrad vetenskapsman kanske försöker förklara klippformationen med prat om jordskalv och glaciärsprickor, men det är bara bortförklaringar.

Närmsta busshållsplats ligger vid Carbeth Inn, en fyrtiominuters promenad från Queen's View, men snälla chauffören gav mig skjuts ända fram. Jag skulle ändå rekommendera att man likt jag knallar de fyrtio minuterna tillbaka efteråt för det går bara två bussar på eftermiddagen (14.05 och 17.20) och det finns ingen garanti för att chaufförerna på tillbakavägen är lika snälla.

Själva promenaden till The Whangie tar ca 30min-1timme beroende på takt och hur ofta man stannar upp och njuter av utsikten, kor och lugnet - och förundras över komockorna. Vad är det egentligen för hiskeliga monster som lämnar dylika högar?!
----->

Jag måste säga att The Whangie är något av det coolaste jag besökt! Korridoren är inte bredare än en stig och på båda sidor reser sig klippor säkert femtio meter upp i luften. Vid två tillfällen finns naturliga öppningar där man som från en balkong kan kolla ut över omvärlden. Och klippblocken som ligger utspridda runtom och skapar en gigantisk lekpark för stora och små.

Jag kom så tidigt på förmiddagen att jag hade hela stället för mig själv, därför knallade jag korridoren fram och tillbaka tre gånger och till och med filmade resan innan jag, bara för sakens skull, fortsatte upp till toppen av Auchenader Hill (354m). Vill ni följa med genom The Whangie kan ni klicka på filmen uppe i högra hörnet på sidan. Filmen som även är kallad "skräckfilmen utan monster" p.g.a. sitt Blair Witch-aktiga kameraarbete...

När toppen kollats in (den är platt och ger inte så mycket för utsikten är som bäst åt norr, och det ser man redan från The Whangie) så slog jag mig ned för varm choklad och ostsmörgås. Kullarna är väldigt blöta, så ett tips är att som jag undvika mossan och lägga ut sittdynan i ljungen, för den är alltid torr. Dagen var lite soldisig så utsikten fastnade inte riktigt på kort, men framför mig hade jag Loch Lomond med Ben Lomond och Arrochar Alps som inramning. Fantastiskt.



Sedan skrämde jag slag på ett par kvinnor genom att besluta mig för att se The Whangie från ovan, från toppen av kullen. När jag kikade ner skrek en kvinna rakt ut, till väninnornas roade skratt. Vi vinkade åt varandra och jag lovade att inte ramla ner. Istället gick jag ner efter att ha tagit några kort, och så tog jag en sista promenad genom klippkorridoren.

Kvinnorna var de första människorna jag mötte, men inte de sista. På vägen tillbaka mötte jag en stadig ström; allt från barnfamiljer till unga kompisgäng och äldre par. Stigen är väldigt lerig och ogänglig, även när det som idag varit uppehållsväder i över en vecka, men med målet i tanken kunde man riktigt se folks beslutsamhet att trotsa detta lilla obehag. En man i chinos(!) och seglarskor(!!) kommenterade att jag åtminstone haft vett att klä mig ordentligt. Även om han inte hade kommit till det värsta än så hade han nog redan insett att boots och damasker var bättre i leråkern än hans eget klädesval. Två äldre kvinnor tyckte det var trixigt att ta sig fram och undrade om det blev bättre längre fram, men när de såg min sekunds tvekan skrattade de att de nog inte ville veta. Och två unga tjejer såg mina leriga kängor och damasker och utbrast spontant "Herregud, är det så där framtiden ser ut!"

Men så länge man inte är rädd om skor och byxben så kan jag lova att målet är värt resan. Nästa gång tänker jag ta en titt på Stockie Muir också.

Sjuk 3 gånger - sedan blir det sjukdomstol

I november ifjol var jag sjukskriven åtta dagar p.g.a. en helt sanslös influensa som satte sig på bihålorna. Jag var inte bra på sex veckor, men stannade bara hemma den inledande perioden (trots att läkaren ville sjukskriva mig en vecka till) då jag likt en skygg vampyr vare sig stod ut med ljud eller dagsljus utan låg med mitt sprängande huvud i sovrummet med persiennerna nere och drog mig för att gå på toaletten eftersom solen sken in genom badrumsfönstret.

I mars var jag hemma en dag (plus en kompdag) med feber och illamående för att sedan vara zombie på jobbet resten av veckan under tiden jag tillfrisknade.

Förra veckan var jag hemma tre dagar med historiens värsta magsjuka, som jag fortfarande återhämtar mig efter.

Nu ska jag på "Hearing" på jobbet och stå till svars för varför jag varit borta 12 dagar och 3 tillfällen under ett kalenderår. Båda siffrorna anger nämligen den överskridna tillåtna gränsen.

Chefen, som måste hålla ett "tillbaka till jobbet efter sjukdom-möte" när man kommer tillbaka, kunde inte dölja hur löjligt strikt byråkratiskt hon ansåg att det hela var. Hon hade påpekat för sin chef att det där tillfället ifjol faktiskt låg ett par fjuttiga veckor kort av ett år och att en läkare hade sjukskrivit mig, men överchefens händer var bundna. Eftersom de tre tillfällena inföll inom ramen för tolv månader så måste vi följa företagets procedurer.

Man kunde tro att jag var kriminell.

Så. Chefen måste ge mig ett brev och minst tre arbetsdagars varsel inför detta möte/hearing/domstol... Till vilket jag har rätt att ta med ett biträde; jag kunde inte låta bli att fråga om hon menade advokat. Först trodde jag att jag skulle möta några företagsrepresentanter men med illa dold grimas suckade chefen att det var hon som skulle hålla i mötet och en annan avdelningschef skulle föra protokoll. Vi tyckte båda det vore smidigast om vi kunnat klara av allt medan vi ändå satt där i fredags, men procedur är procedur. Hon kommer ta upp min frånvaro och typ poängtera hur detta påverkar mina kollegor, företaget bla bla bla och sedan kommer jag få ge min syn på saken och sedan... nu kommer det bästa, och chefen skrattade medan hon berättade det, sedan kommer mötet ajourneras under tjugo minuter - och de minuterna är fast bestämda - innan jag får komma tillbaka in och, typ, få höra domen.

"Men gå inte hem och våndas nu, det låter värre än vad det är, se det som ett vanligt möte. Det är bara det att [företaget] gör allt så inihelvete komplicerat och officiellt." Hon tillade sedan viskande och med en menande grimas att, "säg inget till någon men jag har redan bestämt att utslaget kommer bli 'ingen vidare åtgärd'." Fast om jag är borta vid ett tillfälle till innan det där datumet i Mars så måste de ändå göra en anteckning mot min sjukfrånvaro i arbetsbetyget.

Så vi får väl hoppas att jag inte blir påkörd av en bil eller åker på hjärntumör eller något, för det görs ju tydligen ingen åtskillnad mellan genuina sjukdomar då man omöjligt kunnat släpa sig till jobbet - och ännu mindre ens kunnat göra ett halvhyfsat jobb - och simulerande måndagsförkylningar. Uppenbarligen vägs det heller inte in att man kommit tillbaka innan man varit helt bra - just för att man förstår hur ens frånvaro påverkar arbetskamrater och företaget och därmed bara stannar hemma när man absolut måste. Jag vill poängtera att jag under året jobbade mig igenom två förkylningar. Jag vill också kommentera att företaget inte direkt är flexibla nog att låta en reparera denna hemska skada man åsamkat dem. I mars föreslog jag att jag kunde ta den där dagen som semesterdag, men se det gick ju inte alls för det blev konstigt i böckerna. Tja, i så fall finns inte så mycket mer jag kan göra.

Jag kan inte lova förbättring, för det finns inget jag rimligtvis kan göra för att motbygga dylika hastigt påkomna sjukdomar i framtiden. Och jag tänker definitivt inte be om ursäkt för att jag är hemma när jag spyr upp inälvorna. Bäst jag får ett nytt jobb snarast möjligt. Innan jag åker på något oförutsett igen.

Utdrag ur en kärlekskonversation

Kära kollegan som träffade ny man för två månader sedan: Vi har förlovat oss.
Partykollegan: Wow, det var snabbt jobbat! När är bröllopet, till helgen?
Kära kollegan: Nä, ta det lugnt! Vi må vara gamla (över 40) men vi ska göra det här på traditionellt skotskt vis. Bröllopet är om två veckor.

Vi skrattade gott, men det roliga är att det faktiskt är traditionellt skotskt vis, att gifta sig två veckor efter förlovningen. Lååångt bak i tiden. Det var väl bäst, innan grannklanen upptäckte att man snott deras dotter...

Hästkollegan visade stolt utprintade kort på sin nyinköpte springare, som hon ska hämta nästa vecka och därför ta semester ett par dagar.
Jag: Vet du, jag tror inte att hon äger någon häst. Det är bara en ursäkt för att få ledigt.
Hästkollegan: Det har jag visst! Jag har kort på honom!
Jag: Alla kan printa kort från internet. Jag har massor med kort på Gerry Butler men det gör honom inte till min make.
Trånande kollegan med drömsk blick: Tänk om det vore så enkelt...

Läsförståelsetest

"Bloody hell."
Det var alltså nåt jag inte kunde... bäst jag läser om böckerna igen. ;-)

You have a 96% knowledge of Sharpe's adventures

Worthy of taking on Boney himself, there is no enemy in the early 19th century who can best your skillss.

The Official Sharpe's Quiz

Ska på konsert. Ska inte på konsert. Ska på konsert...

Ni vet när man vill något väldigt mycket men så går det helt åt pipsvängen, men så händer något helt oväntat och helt plötsligt slår drömmen in i alla fall?

Det händer inte ofta. Men det har just hänt.

Jag ville verkligen gå och se Editors konsert på söndag. De hade en hit i somras, "Smokers outside the hospital doors", som öppnade ögonen på mig och ända sedan jag inte var på en Kaiser Chiefs konsert där de skulle vara förband så har jag varit nyfiken på hur de egentligen är. Jag köpte deras nya skiva och det är en sån där skiva som bara växer varje gång man lyssnar. Killarna är riktiga poeter, som Kent ungefär, och även om vissa melodier är riktigt fina och soundet känns fräscht och unikt så är det snarare texterna man, i alla fall jag, fastnar för.

En tjej på jobbet ville haka på. Ingen annan på jobbet har ens hört talas om bandet så vi trodde på något sätt att vi, typ, skulle vara ensamma på konserten. Jag menar, jämför man med Athletekonserten som inte var slutsåld fastän det är långt fler som vet vilka de är, så trodde vi inte att det skulle bli några problem att få plåtar.

Det var slutsålt.

Ja, så det var bara att puta med underläppen och grymta ett tag och sedan släppa och gå vidare. Tills igår då kollegan berättade att hennes bror lyckats få tag på två plåtar! Han är DJ och tydligen kände han någon snubbe i bandet. Plåtarna är gratis.

TJOHO!

Så nu älskar jag min kollegas bror - och räknar dagarna fram till söndag då jag faktiskt ska få gå till Carling Academy och kolla på Editors!

Drömanalys förstör drömunderhållningen

Gick förbi en bokhandel häromveckan och sökte en viss bok på en av "flumhyllorna". Det slutade med att jag glömde boken och bara stod och gapade för framför mig stod motsvarande tre Billybokhyllor fulla av drömtydningsböcker. Drömlexikon, drömanalyser, drömförklaringar... Oj. Råkade sedan se ett par artiklar på nätet idag om drömtydning också.

Tänk, jag tror inte riktigt på att analysera allt man drömmer. Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är drömmarna allt som oftast rena fantasier. Förvisso kan man väl, om man vill, analysera allt i ens liv; brev man skriver, dikter, sagor man skrev i skolan, berättelser, sånger man gillar, färger, kläder, dagdrömmar, fantasier, drömmar... men risken är väl att man missar att leva på riktigt mitt i allt analyserande. En del tänker igenom sina drömmar noga och försöker dra paralleller till verkliga livet och vissa tar till och med viktiga beslut baserade på sina drömmar! Det låter läskigt.

Förvisso har jag haft drömmar som faktiskt på ett eller annat sätt hjälpt mig "på riktigt". T ex var det något som hände i en dröm som fick mig att till slut släppa taget om en vän som gick bort för ett par år sedan. Jag la honom liksom fysiskt till vila och när jag vaknade kände jag mig på något sätt lugn, och jag kunde gå vidare.

Och när jag var nio år botade jag min egen rädsla för monstren i garderoben genom att mycket explicit döda ledaren, Dracula, i en dröm. (He, he, jag undrar om någon drömtydare kan tänka sig en nioåring drömma en sån blodig soppa!) Med honom död försvann resten också.

Men allt som oftast skulle jag vilja påstå att mina drömmar är visuella dagdrömmar eller som ett slags film som absolut inte ska analyseras utan bara tas för vad de är. Underhållning, fantasier - medvetna eller omedvetna. Låt mig dra en parallell: Som ni vet ska en del prompt överanalysera alla filmer som om de vore djupaste Bermanalstren när de faktiskt bara är underhållning. Man bör liksom inte läsa in för mycket i Superman, Fantastic 4 eller Titta han snackar... Man bör bara låta hjärnan ta semester och flyta med. Precis så tror jag att man ska behandla de flesta drömmar. Gillar man dem kan man suga på dem så som man suger på en bra bok eller film. Gillar man dem inte kan man glömma dem precis som man oftast glömmer en Jackie Chan-film.

Jag är t ex inte säker på att en drömtydare skulle komma med mycket matnyttigt om de analyserade en av drömmarna jag hade i natt:

Jag vandrade runt på gatorna bakom Byres Road. Det ligger i västra Glasgow men var rätt likt Söder i Stockholm faktiskt. Så hittade jag ett litet svenskt cafe i en villa (det är inget villaområde). De hade torra och/eller inplastade bakverk, så där som på ett billigt fik, och jag funderade på att köpa en chokladbiskvi. Utan att jag ens öppnat munnen började tjejen bakom disken prata svenska med mig och jag undrade för mig själv om det verkligen syntes på mig var jag kom ifrån, för med alla andra kunder där pratade hon engelska. Hur som helst, jag hade inga pengar så jag gick runt hörnet för att ta ut. När jag kom tillbaka en minut senare hade de stängt. Jag fick istället titta på medan mamman och dottern städade fiket. De kunde absolut inte sälja något, istället ville mamman visa mig spegeldekorationer hon köpt. Jag blev snart uttråkad och gick. Längre ner på Byres Road såg jag två gevär ligga slängda på marken. Jag kom plötsligt på att jag var sen till uppställningen. Jag tog upp ett gevär. Det var en Mauser av samma slag som jag sköt med när jag var med i flygvapnet ungdom, fast det hade bara två skott. Båda var oskjutna. Området såg helt plötsligt ut som Vällingby och medan jag gick till samlingen och Harper försökte få oss "rifles" att stå i givakt på rad så försökte jag febrilt komma på en oerhört lång och invecklad förklaring till varför jag inte skjutit mina två skott. Jag ville ju försöka maskera att jag glömt bort övningen. Major Sharpe vandrade fram och tillbaka med händerna på ryggen och väntade på att vi skulle stå uppställda. Harper stod bredvid mig och han luktade svett och krut. Jag följde Sharpe med blicken och tyckte att han såg yngre ut än de 35+ han var.

Sedan vaknade jag, och min första tanke var "men herregud, varför sköt jag inte bara de två skotten i marken så behövde jag inte förklara mitt oskjutna gevär". Av allt i denna dröm så var det detta jag reagerade på! Jisses.

Så där ja. Analysera det där om ni kan!

Eller gör inte det. Det var bara en dröm. Och jag tror att om det är vanskligt att analysera sina egna så bör man definitivt inte ge sig i kast med att försöka analysera en annan människas drömmar. Man är inte den människan så det kan bara bli fel.

Men även om jag inte anser att de ska tas på allvar så är de små roliga anekdoter man kan dela med sig av med sina vänner. Så kan man skratta ihop åt tokerierna, eller gå igenom detaljerna på Sexiga Mannens vita skjorta tillsammans och spinna vidare på historien.

Och ibland slutar de där. Som historier. En del föredrar att sitta på fik, ta en promenad i skogen eller betrakta folk på centralstationen för att få inspiration till en ny berättelse. Själv föredrar jag att lägga mig ner och slumra till. Sedan är det bara att sätta sig vid tangentbordet och låta fingrarna spela. Sagan om cafebiträdet som gick med i armén kanske?

Magsjuka för Guinness Rekordbok

Undrar hur länge historiens värsta magsjuka har hållit i sig? Jag börjar nämligen tro att jag är på väg att slå något slags rekord. I söndags fick jag ont i magen - nä, det är ingen liknelse, jag fick faktiskt ont. Först trodde jag att kotletten med bearnaisesås och rabarberpajen med vaniljsås gett nåt slags gallstensutslag, men värken satt längre ner. I magen. Kunde inte sova den natten och... sedan började det. Fick inte behålla någonting, inte ens vatten. Inga detaljer, men det kom ut från alla håll.

Idag onsdag är jag fortfarande inte helt bra. Har slutat spy men magen låter konstigt, den gillar inte det jag dricker/äter och... ja. Men jag har sagt till chefen att jag kommer imorgon så det måste jag nog göra. Nej, jag har inte varit hos läkaren. Det är ju bara magsjuka.

Men hur länge håller de i egentligen? Det finns väl nån regel som säger att om man inte kan behålla något på X antal dagar så bör man uppsöka läkare trots allt? Jag minns att min syster torkade ut när vi hade magsjuka ihop som små en gång och hon inte behöll något. Men än så länge studsar huden tillbaka när jag drar i handryggen, så det borde inte vara någon fara. Eller?

Jag är medveten om att bloggen börjar bli en hälso- och drömblogg, men så fort jag fått ordning på maggen så lovar jag att jag ska se till att leva lite så att jag har något att skriva om! Som det är nu har jag i princip sovit konstant i två dagar (mellan rusningarna...) så det enda jag gjort är egentligen att drömma. Märkliga drömmar... Man vet att man mår dåligt när man ligger i sängen och tror att man är en legogubbe som måste ligga i en viss position för att rymmas under täcket! Sedan när jag skulle ringa mig sjuk till jobbet så tänkte jag "hur många magsjuka legogubbar var det nu igen? 1, 2, 3..." och sedan kom jag ju på att det bara var jag, vi var bara EN som var sjuk! Duh...

Men nu börjar jag bli trött på det. Förvisso är boken jag läser rätt bra, men det är inget kul när man inte ens orkar läsa ett helt kapitel. Nåväl, är på bättringsvägen. Idag har jag varit uppe, jag menar vaken, fyra timmar redan och först nu känner jag att det nog är dags för en liten tupplur igen. Imorgon ska jag till jobbet. Det kommer inte gå i många knop, men jag är åtminstone där. Bara det slutat smitta...

Film/drömkrönikan del 2

Hm, filmen jag fick skeppad från Schweiz - och som visade sig vara en TV-film på 3 timmar varav jag nu sett 2 - var varken Attila the Hun eller Attila der Hunne. Det var helt klart Attila the Hunk! Oh. My. God. Jag är rätt säker på att Attila inte var så där sexig, charmig och oemotståndlig i verkligheten! Men vem bryr sig om historisk korrekthet i de här sammanhangen. Slurp!

Och som en uppföljning av drömbloggen häromdagen så kan jag meddela att Attila dök upp i min dröm - ja, Gerry-Butler-Attila alltså. Men han var inte alls snäll. Jag minns inte alla omständigheter men han skulle döda mig och min syster. Sedan beslutade han att nöja sig med att spöa upp oss, och när han drog med henne in i ett rum tänkte jag att det ju i alla fall inte var lika farligt som att bli dödad, så jag ingrep inte. Men sedan grät hon så förskräckligt så jag kikade in och såg - att han våldtog henne! Jag blev helt skogstokig och tog en pall och gav mig på honom och slog honom blodig. Och sedan ändrade drömmen tack och lov karaktär. Men himla Petter, så där skulle det ju inte vara!

Ok. Idag såg jag Pixars nya film Ratatouille. (nja, den var inget vidare; inget kul, ingen story och inget att minnas.) Och såvida jag inte drömmer om förskärare och råttor som kokar soppa på mig så ska jag nog klara mig igenom natten utan obehagligheter. Fast... om råttorna kokar soppa på mig så kan ju alltid den där sexiga barbaren få söka upprättelse genom att komma och rädda mig... är han riktigt snäll i natt skulle jag kanske t o m kunna förlåta honom. Litegrann i alla fall. Men då är det bäst att han dyker upp igen!

Och på innerspår har vi...

På Tipsextra-tiden fick man stå ut med lite tottohästar i halvtid, försnack inför V65, och jag minns framförallt en häst. She sells seashells. Säg det tio gånger snabbt om du kan! Men jag kan inte komma ihåg några andra roliga namn, kanske kan någon friska upp mitt minne?

Anledningen till att jag kom att tänka på detta var ett brev på insändarsidan i Glasgows Metrotidning. Tre tilltänkta galopphästnamn som fått avslag av Jockeyklubben:
Norfolk Enchantes
Wear the fox hat
Whale oil beef hucked

Sistnämnda bör nog uttalas med irländsk accent för att bli glasklar... Synd att de inte slank genom nätet, det hade onekligen gjort galopptävlingarna lite mer underhållande.

Filmkrönikan

Gick till bion med intentionen att se Jim Broadbent och Colin Firth i den nya "When did you last see you father?" Väl där annonserade de "when did you last see your fat" och jag undrade förstås om det var en ny samhällskritisk skapelse av Michael Moore eller om det var en uppfriskande bantningskomedi. Hur som helst lät det intressant så jag tog en biljett.

Jodå, Broadbent och Firth var med och det var en finstämd liten film om våra nära och kära och hur vi kan hata dem när de lever men hur vi saknar dem när de dör. Så rådet den ville ge var nog att försonas innan de dör så att man får tid att uppskatta varandra i rensad luft eftersom det efteråt liksom är för sent. Broadbent spelade en underbart o-perfekt fader och jag tyckte filmen lyckades skildra de ljusa OCH de mörka stunderna och att det sällan är glasklart hur situationer, människor och sinnesstämningar uppfattas av alla inblandade. Jo, tror att jag kan rekommendera filmen.

Poststrejken har tagit en kort paus här borta (på måndag är det dags igen) så igår kom sista filmen jag köpte på Amazon. "Attila the Hun", eller, "Attila der Hunne" som det står på konvolutet... Den skeppades från Schweiz. Med hjälp av skoltyskan klurade jag ut att den handlar om två stora ledare av sin tid och att de kommer mötas i en stor fajt. Nu råkar jag redan ha läst att dessa två aldrig möttes, för den romerska snubben dog ett par decennier innan Attila kom till världen. Men vem bryr sig? Man får se Gerry Butler i skrattretande frilla och bar överkropp!

I drömmarnas värld är hjärnan inget geni

Efter många långa irritationer och besvikelser tror jag att jag har löst gåtan, gåtan om varför man drömmer om vissa men inte om andra - hur gärna man än vill. Jag har avslöjat hjärnans hemligheter...

Ni som följt bloggen har säkert senaste året noterat en viss trånad för en fikitiv karaktär kallad Oliver. Oliver Mellors från filmen Lady Chatterley. En mycket fin herre som jag bara har trevliga minnen av. Ehrm. Men hur mycket jag än må fantisera om honom dagtid så är det lögnihelvete att ens få en kram av honom nattetid! Under senaste året tror jag att jag drömt om karln totalt tre (3) gånger och i ynka EN av drömmarna hade vi kroppskontakt - en kompiskram.

Jag är inte monogam dock. Det finns ett annat objekt också. Ja, ja, minst ett till, men ett om vi ska räkna de varaktiga dagdrömmarna så är det en till. Gerard Butler. Han är inte fikitiv utan finns på riktigt. I första drömmen om honom fick jag en puss och sedan dess har vi haft så mycket kontakt att vi nog i det närmaste kan säga att vi kilar stadigt...

Det här att jag drömmer om en medan det är stört omöjligt att drömma om den andra har jag funnit oerhört märkligt - och irriterande. Hur intensivt jag än må tänka på Oliver så dyker han aldrig upp; skådisen som spelade honom kan dyka upp, till och med andra karaktärer spelade av samma skådis, men när jag frågar efter Oliver så tittar skådisen/karaktärerna på mig så där märkligt, som ett levande frågetecken, och förstår inte frågan. Jag vill varken drömma om skådisen eller andra karaktärer, det är Oliver jag vill ha!

Gerard däremot behöver jag knappt snudda vid tankemässigt så dyker han upp i drömmen och engagerar mig i en lång konversation. Eller en flygtur. Eller så står vi bara omslingrade och beundrar månskenet...

Jag tror nu att jag vet varför. Jag tror nämligen inte att hjärnan är så smart som vi tror!

Om jag dagtid fantiserar om en karaktär så skiljer jag mellan karaktären och skådisen, som ser likadan ut. Hjärnan nattetid är däremot ungefär som maken som köper kajal istället för läppstift. "Men du sa ju att den såg ut som en rosa penna, hur skulle jag kunna veta..."

Precis. Hur ska hjärnan kunna veta att det är Oliver jag vill ha när han ser likadan ut som de andra snubbarna hjärnan prackar på mig? Gerry å andra sidan är Gerry och jag bryr mig inte om i vilken skepnad han kommer, så hjärnan kan liksom inte göra fel; oavsett om han skickar en kille i jeans och läderjacka eller självaste Dracula så tar jag tacksamt emot honom med öppna armar.

Upptäckten ställer förstås till lite problem, samtidigt som det också löser dem. Efter alla dessa år - vi talar om minst 20 års amatördrömforskning här - så kan jag sluta försöka inbilla mig att jag ska kunna drömma om en viss figur. Ska jag försöka frammana någon från en film (är inte det ett oerhört vanligt fantasiobjekt så säg) så måste jag tänka på skådisen. Och då gäller det ju att fokusera på folk man kan tänka sig att träffa oavsett i vilken skepnad de kommer - framförallt är frågan om det är ok att de kommer som "sig själva".

Alltså; det är ingen ide att försöka drömma om Denzel Washington i "Much ado about nothing", Sean Bean i "Lady Chatterley" eller Richard Chamberlain i "Törnfåglarna" för då kommer de som sig själva 10-20 år senare och utan minsta spår av det man gillade. Istället gör man bäst i att förvänta sig "Fantomen på Operan", Will i "Pirates of the Caribbean" och Batman, för det spelar ingen roll i vilken skepnad Gerry Butler, Orlando Bloom eller Christian Bale dyker upp.

Och med denna nya insikt kanske jag då äntligen kan få sova gott. Och drömma sött.
God natt.

Athlete - höjdargig med svensk touch

Man vet att man varit på en riktigt bra konsert när man kommer hem och sätter på favoritskivan och den låter... platt. Låtarna saknar liksom dynamiken, kraften, draget som de hade tidigare under kvällen.

Knallade till klassiska Barrowland och kollade på Athlete igår. Det är ett sån där ställe där "alla" lirat någon gång, eller vill lira någon gång. Påminner mycket om Folkets Park när jag växte upp, inklusive branta trappor och murriga toner. Man får ändå en rätt tät konsertkänsla. En kompis menade att hemligheten ligger i taket. Eh... Det är välvt trä med geometriska figurer, trästjärnor och komplett med discokula. Vet inte om han menar att ljudet rullar fint i kurvorna, men faktum var att det mitt på golvet där jag stod var kanonljud.

Och jag fick ca två timmar på mig att utforska detta medan jag lyssnade på två svenska(!) band. När jag kom lirade två killar och en tjej som kallade sig "Sad paw". Melodiös indiemusik; lite Kooks/Athlete/Snow Patrol med inslag av Kaiser Chiefs. De var faktiskt jättebra och hade jag haft pengar hade jag köpt EPn de sålde. Efter dem klev tre killar och två tjejer på, "Lonely Dear". Av någon anledning kom jag att tänka på Marie Bergman och Whale. Lite för kaotiskt och plonkigt för min smak. Oerhört kul dock med två svenska förband, två jag aldrig hört talas om... och en rundSMSning till kompisarna i Stockholm visade att de inte direkt var kända på hemmaplan heller. Jag håller på Sad Paw, hoppas det går bra för dem! (P.S för er i Sad Paw; britter gillar MySpace, lägg upp lite låtar där! Jag sökte men kunde inte finna er. )

Athlete då?

De var... wow. Helt enkelt wow. Vilket liveband! Ni vet den där svackan, den där låten mitt i som inte är lika bra, den då man undrar om det är värt att förlora platsen för en snabb öl? Den punkten kom aldrig. I en och en halv timme pumpades kraft och höjdarframförande i låt efter låt. Till och med låtarna jag aldrig hört förut, dem från första skivan, var suveräna!

De megamjuka låtarna Chances och Trading Air fick definitivt mer drag i livemiljö och crescendot på Twentyfour hours som jag kan finna lite småirriterande ibland var sådär euforiskt upplyftande att man nästan kände sig hög. Nya The Outsiders framfördes med humor, för som sångaren sa "raden can you spot the English here får en poäng ikväll för vi är säkert de enda engelsmännen här..." och varje gång han sjöng den raden pekade vi allihopa skrattande och faktiskt spontant mot scenen. Taket lyfte på You got the style ("it's getting hot in here, it must be something in the atmosphere") och Beautiful summerade kvällen perfekt.

Jag läste någonstans att deras favoritgig var det på Carling Academy i Glasgow ifjol, och om det var som det här så ångrar jag att jag inte gick. Men jag törs lova att jag inte kommer missa nästa tillfälle. Nu har jag lyssnat på skivorna under dagen (ja, för den första laddade jag såklart ner så fort jag vaknade i morse!) och det ÄR inte samma sak. Även om skivorna är jättebra så är jag nu övertygad om att Athlete är ett liveband. Och ett jäkligt bra sådant.

Sorry, inga egna bilder på dem. Uppladdningsbara batterier är värdelösa, det ska jag nog skriva en egen blogg om senare, för de laddar ur sig själva om man inte använder dem direkt! Fick en bild var på de svenska förbanden, men sedan blev det svart. Prutt.

Här är dock Sad Paw

Och här är Lonely Dear

Celtic-Milan 2-1: Och en ful fisk smet...

Knappt hann man jubla öronen av sig för 2-1 - mot Milan - med ett Bajenmål(!!!) (ja, ett avgörande mål på övertid alltså) - innan hjärtat stoppade när ett pucko jublade in på plan och smekte/klappade/petade på Dida. Vafan skulle han göra det för?! Hoppa fram och tillbaka in på plan är puckat nog men ändå en sak, men att röra någon av aktörerna... *suck* sånt gillas inte alls, sånt straffar sig.

Av någon anledning förvånar det mig inte mycket att puckot lyckades ta sig ut från arenan utan att gripas också. Jag har jobbat där. Jag har aldrig sett så många guljackor som på arenorna här borta - men organisationen LÅTER fin medan den i praktiken är rätt tafatt. Bråkdelen av guljackor som jobbade på Djurgårdens matcher när jag var guljacka var mer aktiv och effektiv än snubbarna här borta. De har numerären och det låter jäkligt välorganiserat med alla fina ord, koder, strategier och principer. Men när det väl händer... Det skulle bli kaos om guljackorna här jobbade ett vanligt Stockholmsderby. Publiken skulle äta upp dem.

I slutet av matchen borde planen ha varit omringad av stewards och polis med bara någon meters mellanrum - hur lyckas man ta sig förbi sånt? Var var de?

Antiklimax. Det är fysiskt påfrestande att ha ett jubel i halsen medan man håller andan för att se om man får släppa ut det i full frihet. Fortsättning följer...

"Det är bara att bryta ihop och komma igen!" Som Per Elofsson sa.

Det finns Army of Lovers-dagar då man bara vill sjunga och skutta runt och så finns det Era-dagar då man vill sväva runt lite mystiskt. Idag var en Rammstein-dag.

Jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta, men det funkar inte riktigt att ställa sig i kontorslandskapet och vråla, så det blev till att böla tyst på toan. 3 gånger. Att det inte blev mer beror enbart på stark viljekraft och ihopbitna käkar.

Det värsta är att jag inte riktigt vet varför. Jag hatar förvisso arbetssituationen så desperat nu att jag inte vet åt vilket håll jag ska snurra, men så var det precis innan jag fick träningsuppdrag också. Och så här illa var det inte då. Jag vet inte ens om det är jobbrelaterat, även om det ligger nära till hands att tro det. Idag darrade läppen konstant, händerna skakade, jag fumlade och var ur balans på alla möjliga sätt och det var fruktansvärt att inte kunna ge utlopp för känslorna. Det var fruktansvärt att känna sig så maktlös, att ens känna så här.

Redan efter första samtalet kände jag att jag bara ville resa mig och gå ut. Det funkade inte längre. Röda knappen lös på telefonen, kön var lång, tiden knapp att få saker gjorda på och tre kunder på rad hade vaknat på fel sida. Jag fixade det inte. Det har aldrig hänt förr. Det var skitläskigt! Jag satt och skakade inne på toan i en kvart.

Dagen hade kunnat vara värre. Jag blev efter bara en timme bortkopplad från telefonen för att vi ligger efter med adressändringar, så jag satt och gjorde detta resten av dagen. Jag borde vara glad. Det var jag inte. Och snart var jag uttråkad. Och sedan blev hopplösheten värre när jag insåg att inte ens en flytt till administrationsavdelningen skulle hjälpa mig för jag skulle bli lika uttråkad där.

Företaget är för stort. Arbetsbördan är för uppdelad. Alla står vid bandet och skruvar i samma lilla kugge dag efter dag efter dag....

Jag måste ha variation! Jag måste få stimulans! Jag måste få intellektuella utmaningar och kreativt utrymme! Jag måste bort!

Träningsuppdraget ger allt detta, senioruppgifterna också. Att vara tillbaka på telfonen gör det icke. Och vem vet när nästa seniortjänst utlyses? Jag kan inte vänta! Jag blir galen!!!

Och med Rammstein i högtalarna behöver jag inte bita ihop längre. Nu kan jag gömma mig från världen och bryta ihop.

Vi syns imorgon.

Vandrare vilar i frid på Ben Lui

En 24-årig man dog på Ben Lui (1130m) förra söndagen. Han föll ca 150m nerför den branta östsidan, ner i den karaktäristiska 'gullyn'. Den där jag i påskas tog ett kort på en obeslutsam man som tänkte åka skidor...

Varje gång jag läser om dödsfall som dessa så stannar hjärtat upp en aning. Framförallt när det sker på berg som jag varit på, när jag känner till omgivningen. Ni vet hur det här, det kommer så tätt inpå en, det känns som om det kunde ha varit jag...

Då och då kan man i och för sig läsa mellan raderna att det är någon galenpanna som tänkt sig göra "De tre systrarna" i dimma och utan karta, men då och då - som i det här fallet - så är det en erfaren vandrare med maximal otur. Kanske gick han nära branten för att kika ner, tappade fästet och kanade. För ett par år sedan var det en kvinna som dog när hon halkade och föll nerför Ben Lawers. Jag begriper fortfarande inte hur hon lyckades för berget är inte direkt spektakulärt och det finns motorvägsbreda stigar att gå på, men det hände.

Mannen hittades inte förrän på tisdagen då två vandrare stötte på honom. Han vandrade ensam och familjen trodde att han återvänt till universitetet istället för att komma hem. Vad jag förstod så hade han inte frusit ihjäl utan dött av fallet (eh, eller snarare nedslaget) så till försvar för alla ensamma vandrare så måste jag påpeka att det inte hade hjälpt honom om han vandrat ihop med någon. Han hade hittats fortare bara.

För att lugna dem med dåliga nerver så kan jag också berätta att jag tacklade Ben Lui från västra sidan, den är snällare (om än dryg, men det är säkert östra sidan också). Östra ser maffig ut på håll, men snön ligger kvar större delen av året, den är skitbrant och man kan behöva scrambla (klättra) vissa bitar - och det kan jag lova att jag inte gör ensam! Men killen kunde klättra, så han valde den "snygga" sidan. Och tyvärr föll han. Må han vila i frid.

http://news.bbc.co.uk/1/hi/scotland/highlands_and_islands/7014666.stm
http://news.scotsman.com/scotland.cfm?id=1543962007