Heja Ryssland!

Kunde inte blogga om det igår kväll. Var i chock. Lite arrogant hade jag, och säkert fler, antagit att vi åtminstone skulle kunna slöa till oss 1-1, men att om vi spelade hyfsat skulle vinna med si så där 2-0. Trots att vi är urusla på att göra mål.

Vi hade inte en chans.

Det är inte förlusten som chockade, utan att vi inte hade en chans. Vi var som en samling avdankade TV-kändisar som mötte unga, pigga, Arsenal A-juniorer. De sprang sönder oss fullständigt.

Ibland får man en känsla. När man träffar en blind date och på tre sekunder känner att "det här är helt fel, vilken mupp, det här kommer aldrig funka". Efter fem minuters spel försökte jag mota bort tankarna, efter tio insåg jag att det var kört. Sverige är inte känt för att göra en Hammarby, ta sig samman och hämta upp och sätta avgörandet på övertid. Sverige springer runt som förvirrade TV-kändisar och får tunnelseende.

Man vinner inte om man bara spelar långa bollar på Zlatan. Jag ägnade femton minuter åt att notera att våra anfall såg exakt. lika. ut. varje. gång. Upp i mitten, slå en boll på vänsterkanten, söka Zlatan trots att en eller två gubbar står bättre placerade i mitten, slå en för lång boll mot Zlatan vid bortre målet, som inte når den. Man vinner inte om man inte använder hela laget. Förlitar man sig på en gubbe... vi får skylla oss själva.

Nu håller jag på pigga Ryssland med alla tummar och tår. De ryker säkert som en samling juniorer mot Arsenals A-lag när de möter Holland på lördag. Men jag tänker hålla på dem stenhårt. Självbevarelsedrift säger att jag hellre åker ut mot någon som går långt än mot någon som visade sig falla platt i nästa steg.

Heja Ryssland!