Tre enmanshushåll i ett

Jag flyttade in i den här lägenheten för tre år sedan. 5 ½ flatmates senare undrar jag om det fortfarande är en lägenhet jag bor i, för karaktären har definitivt ändrats sedan jag först flyttade in och nu börjar jag tro att vi bor i tre lägenheter med delad ytterdörr.

När jag först flyttade in var vi tre pers som delade på en lägeneht. Vi sov i var sitt rum, men umgicks i resten. Visst kunde jag mörda engelsmannen som satte på köksradion varje morgon när jag själv och skotten helst grymtade i tysthet och visste kunde det bli lite trångt i hallen med alla friluftsprylar och cykeldelar. Dem som skulle fixas. Ännu en gång.

Men samtidigt var det gemytligt att komma hem och höra hur de andras dagar varit och att hänga och göra ingenting i vardagsrummet. En knappade på datorn, en satt med kartor utspridda över bordet och en kollade på nyheter. Ibland satt någon flickvän eller kompis där också. Alla pysslade med sitt. Men så kommenterade någon något på tv-rutan, och någon svarade, någon skrattade till, någon svor, inspirerade av någon reklam jämförde vi syskon, långa stunder funderade vi på vårt håll. När någon behövde pyssla i sitt rum stod dörrarna öppna och oftast hördes musik från flera håll. Ville någon vara privat stängdes dörren. Ville man sedan ha sällskap igen kunde man gå ut och slökolla på Big Brother, eller lägga sig i soffan och läsa en bok medan någon annan kollade på dokumentär och en tredje käkade middag. Lägenheten levde.

För något år sedan märkte jag hur vardagsrummet på något sätt förvandlades från ett umgängesrum till det-där-finrummet-man-dammsuger-på-rutin. De senaste månaderna har jag allt som oftast suttit här ensam och undrat varför vi inte hyr ut det också...

För bara någon vecka sedan såg jag inte mina flatmates på fem dagar. Fem dagar! Hade jag inte hört dem i deras respektive rum varje morgon och kväll så hade jag antagit att de flyttat ut. Det är en märklig utveckling, lite sorglig, men alla gör ju som de vill. I vintras kunde jag i och för sig inte förstå varför de satt och frös ensamma i sina rum när alla vet att det blir varmare om alla vistas i samma rum. Man måste i alla fall vira in sig i en filt. Men nu... Det är sommar! Och nästan varje dag kommer jag hem till en tyst lägenhet och två stängda dörrar. Och tänker "jaha, ingen gemenskap i vardagsrummet idag heller". Jag har nästan glömt hur det var... det där kravlösa slöandet där spontant småprat uppstod. Jag hör knappt musik mera. Jag tror bara det är jag som vet hur radion i köket fungerar...

Nästan lite sorlig utveckling, är det inte? Från ett tremannahushåll till tre enmanshushåll i ett. Det är nästan så att jag funderar på att leta en liten egen lägenhet. Kan väl knappast göra någon större skillnad.