Glencoe, Kintail och fästingsbett

Om jag kunde begripa hur en lugn semester kan ta musten ur en så! Men faktum är att jag behövde semester för att ta igen mig efter semestern.

Kaffekompisen, hennes tatuerade man och lilla vikingen kom över för fem dagars lugn och ro i högländerna. Lilla vikingen är bara lite över året gammal så helt naturligt planerades dagarna kring hans Skalmansrutiner. Mat och sovklockan ringer trots allt regelbundet i den åldern. Så jag fattar inte varför vi var beredda att krypa till kojs redan vid nio varje kväll... Nåväl, måste vara all frisk luft och vaggande bilfärd.

Och som efter alla semestrar - här kommer semesterbilderna:

<----- Vi hade bokat två rum på Signal Rock Bed & Breakfast i Glencoe. Vi körde fram och tillbaka längs den lilla landsvägen där det skulle ligga och körde förbi vandrarhem, camping och olika B&B, men inget Signal Rock. Till slut ringde jag; det visade sig att det låg vid Glencoe Cottages, som vi kört förbi två gånger för det var ordentligt skyltat, men inte B&B. På området stod ett antal stugor, men det fanns fortfarande ingen skylt till B&B. Ett hus stod ensamt en bit ifrån, på toppen av en brant grusbacke. Där var det. Ytterst hemligt.

Jag bokade stället i April, betalade deposition och fick referensnummer. Mannen som tog emot oss såg ut som ett frågetecken. Stället var fullbelagt. Det var någon snurrig historia om hans fru som skötte allt men som varit bortrest och nu var borta på bröllop och lämnat allt åt honom, men han hade ingen aning om nåt. Han var mycket serviceminded och ursäktande dock och erbjöd oss en av stugorna istället. Inklusive frukost, eftersom vi betalt för det. Om det var ok. (Med tanke på att allt i krokarna var fullbelagt p.g.a. nån mountain bike tävling så kändes det inte som om vi hade mycket val, men...)

Stugan hade tre sovrum, vardagsrum och kök. Och uteplats mot River Coe, berg och en värmande solnedgång! Så klart vi var ok! Vi körde raka vägen till byhandeln och köpte engångsgrill. Sedan njöt vi av tillvaron tills knotten jagade oss inomhus.

Signal Rock självt låg ett stenkast ifrån stugan. Vi tog en kort ---> promenad och klättrade upp på stenen (det går en stentrappa dit) där engelska soldaterna signalerade "kör" åt Massakern i Glencoe. Den där 40-talet McDonalds mördades av soldater som först haft mage att avnjuta deras gästfrihet i typ två veckor. För att lägga mer salt i det såret så var det vid Signal Rock McDonald-klanen själva samlades, t ex inför fajter med andra klaner.

Precis vid stugan ligger även slänten där Hagrids stuga ligger i Harry Potter-filmerna. Samt några andra detaljer från filmerna.

<--- Vi tog även en promenad runt "Lochan Walk" inne i Glencoe. Jag skrev om den tidigare under året, och nu var det skönt att se att snön hade smält bort på bergstopparna.

Vi åkte sedan, via en lunchrast i Glen Nevis, direkt till Kintail. Högländerna när de är som mest dramatiska. Hade jag inte kört hade jag nog hängt utanför bilfönstret och plåtat slut på rullen. Det är så magiskt vackert där uppe att man faktiskt bara gapar. Trekkers' Lodge, vandrarhemmet vid Kintail Lodge Hotel, var sig precis likt. Jag sov till och med i samma rum som jag och kaffekompisen sov i för två år sedan! Och väggarna där inne var fortfarande mörkblå...

Vi delade vandrarhemmet med ett kompispar från Cheshire (inte Tjetjenien som vissa trodde, ha, ha!); en vandrarhängiven man som gärna gick upp sex på morgonen för att komma ut vid sju och en kvinna som... herregud... fönade håret innan hon gick ut och vandrade i regnet!

Första kvällen var en riktigt skön sommarkväll så vi kände för att röra på benen. Men hotellet ligger vid en trafikerad väg, inklämd mellan en vik och berg, så vi försökte febrilt komma på något lugnt ställe någon minuts resa bort. Jag mindes en kollega på jobbet som sagt att en mysig liten fiskeby med det Göteborsnorrländska namnet Glenelg (GlennÄlg i våra munnar!) låg "5-10 minuters bilresa" uppför en kulle precis där vi var. Där fanns "brochs" (urtida försvarstorn), soldatbarracker från 1700-talet, hamn och fin utsikt.

Det var fan inte 5-10 minuter dit! 15-20min senare parkerade vi helt sonika i en trevägskorsning och knallade längs den smala singelvägen. Den tatuerade maken knallade till slut tillbaka och hämtade bilen medan vi andra knallade ända fram till Glenelg. Kollegan har fått onda ögat redan.

Tillbaka till vandrarhemmet tog med en filt ut på baksidan och la oss i gräset en stund. Det var efter det jag fick se mitt livs första fästing - live! Den lille jäv... krabaten satt under ena tutten och syntes knappt. Jag trodde det var en leverfläck först! Äcklad lät jag Förste Fästingborttagare, Kaffekompisen, jobba med pincetten. Det var fästingattack nr 1...

Dagen efter var dagen då vi kunde ägna oändlig tid uppe i bergen. Dagen efter regnade det och blåste jävulen... Vi knallade uppför stigen Kaffekompisen och jag kom ner när vi vandrat Fem Systrarna av Kintail för två år sedan, den skulle trots allt ta oss till en lite skyddad dalsänka. Ingen av oss mindes att stigen var så brant. Jag måste erkänna att jag kände mig ängslig, inte för uppfärden men för risken att halka när jag med mitt wobbliga knä skulle försöka gå ner... Stigen löpte längs en djup ravin och Kaffekompisen fick hjärtat i halsgropen varje gång hennes man vände på sig och lilla vikingen, som satt i en koja på ryggen, tycktes sväva över bråddjupet. Vi beslöt efter ett tag att gå ner igen. Det var i alla fall inte väder för att sitta och picknicka någonstans.

Istället sov vi middag tillsammans med lilla vikingen och åkte sedan till Eilean Donan Castle. (där det oxå blåste)
-----> Där lekte vi tittut i tjänstegångarna, kollade på claymore svärd och tjuvlyssnade på guidade turer.




På kvällen gick vi till hotellpuben och åt gott. Vi mindes från förra gången att de gör mycket god mat. Vi mindes rätt. Jag valde haggisfylld kycklingfilé med pommes och whiskysås. Suveränt! Ville aldrig att portionen skulle ta slut. Kaffekompisen och den Tatuerade Maken valde Steak & Ale Pie med pommes och mmm-ade lika mycket de.

Tja, sedan var det dags att åka hemåt. Istället för att åka genom Glen Coe igen så åkte vi längs kusten och förbi Kilchurn Castle och Inveraray. När jag var vid slottet förra gången hittade man knappt stigen dit och det var byggnadsställningar lite överallt. Nu förstod jag varför, för de hade fixat till en del så att det bl a gick en tydlig grusgång från parkeringen, under järnvägsbron och till med rakt genom gräset till grusvägen som leder upp till slottet. Vi slapp alltså, som vissa gjorde sist, att klampa runt i det höga gräset och snubbla på tuvor. När vi kom dit stod redan några bilar på parkeringen och en minituristbuss dök också upp. ----->

Klart mer trafik än samma tid förra året. Det verkar som om de satsat på att få fler besökare, fast än så länge finns ingen skylt vid vägen, så lite hemligt är det fortfarande.... Bara de inte börjat ta betalt nästa gång.

Vi tog en kort titt på gratisslottet innan vi åkte vidare. Fast först var jag ju tvungen att ta kort på min nya slogan för allt från visitkort till jobbpresentationer - Nice and Swedish. Skämt åsido, en sån bil vill jag också ha! Perfekt. Och se så den passar in i landskapet...

<----- Och sedan var några av oss tvungna att göra ett nödstopp i naturen också. Och det är troligen anledningen till att vi allihopa spenderade kvällen tillbaka i Glasgow åt att leta fästingar både på oss själva och varandra. Jag hade två! En på magen och en i knävecket. EEEUUUGGGHH!

Jag har en kompis som är väldigt anti t-shirt och shorts för att hon är rädd för att få fästingar. Well... jag kan nu rasera den lilla tryggheten för henne. När de där två äcklen hoppade på mig så bar jag långbyxor, t-shirt och TVÅ jackor! De tar sig in överallt.

Nåväl, inget för en samman bättre än en fästingupplevelse, så det var lite trist att vinka hejdå på Centralen följande dag. Å andra sidan har jag en känsla av att det inte kommer dröja så värst länge innan vi ses igen... Inte jag och fästingarna, utan jag och lekkamraterna från Sverige!