Dublin del1 - Ingen dröm, en förvarning...

Natten innan jag skulle flyga till Dublin hade jag en märklig dröm. Början av drömmen (innan den bytte scen totalt) fick mig att fundera resten av dagen för jag var nyfiken på vad som hänt, och varför personen i drömmen reagerade som hon gjorde.

Det är så här att vi är några kompisar som har en berättelse ihop. Karaktären jag ansvarar för heter Eileen och är yngsta systern i en klanledarfamilj från sisådär 1600-1700-talets Skottland. Hon är inte den smartaste hästen i stallet om man säger så, Madickens planer framstår som mogna och genomtänkta i jämförelse... Eileen hoppar i med huvudet före när hon får en idé och hamnar därför i trubbel med alla från sin hårt prövade far till hänsynslösa engelska riddare.

I drömmen låg jag och grät på en säng och Eileen (ca 15-16 år i drömmen) tröstade mig, fast jag fattade inte varför eller vad som hänt (trodde någon hade dött först...). Eileen såg så där på samma gång förstående, anklagande, uppgiven och medlidsam ut. Lite som att "jag förstår hur det känns men du får skylla dig själv för hur dum får man vara egentligen, inte ens jag skulle göra så där, ok, jag tycker ändå lite synd om dig för du är uppenbarligen för korkad för att fatta bättre". När jag såg hennes ansiktsuttryck 'fattade' jag i drömmen att hennes farsa klått upp mig av någon anledning, fast jag hade ingen aning om varför. Och om Eileen inte ens skulle vara så korkad så måste jag ju ha gjort något urbota dumt!

Så det var det jag fundera över resten av dagen, fast jag blev inte klokare så jag släppte det.

Sedan åkte jag till Dublin. I sista sekunden beslutade jag att lämna kryckan hemma. Dels så har jag den nu bara till och från jobbet, så jag tänkte att jag nog kunde gå utan om jag tog det försiktigt och vilade ofta. Dels var planen att gå ut och ragga irländska trubadurer (ehrm) så jag tänkte att en krycka inte vore speciellt attraktivt.... Jodå, man får visst vara fåfäng! Precis innan jag gick ut genom dörren bytte jag tennisskor från de vita, ofina men sköna Kappa-skorna till de brunröda, fina men plattare och därmed hårdare Graceland-skorna.

Redan på tåget till Prestwick ångrade jag mig. Redan innan jag klivit på flyget förstod jag att den där drömmen varit en förvarning. Jag hade bara varit så urbota korkad att jag inte fattat det!

Jag haltade runt på fredagen och trots att jag satt still en hel del (buss, teater) så gjorde det duktigt ont framemot kvällen. På lördagen hade knät svullnat till handbollsstorlek och trots att jag först åkte lång busstur, sedan en kort, förvisso knallade på museum ett par timmar, men sedan bussade, flög och tågade hem så gjort det ont, ont, ONT! (Den där annonserade 10min promenaden till gaten på Dublins flygplats tog 45min...)

Så på söndagen satt jag med frusna ärtor på knät, kände fötterna pulsera och tänkte att jag faktiskt får skylla mig själv. Inte ens Eileen skulle vara så korkad att hon åker bort en helg utan sköna skor och krycka - framförallt inte när man i normala fall tar den från lägenheten och tvärs över gatan till bussen...