Ssssshhh, tysssst Halloween, om jag får be.

Halloween med pumpatävling i matsalen, spöken på väggarna, vita gummiråttor att skrämma rädda chefer med (he, he) och folk utklädda till oigenkännlighet. Och mitt i allt sitter jag med ögon smala som springor, huvudvärk, bihåletryck och fryser som en gris.

Det är inget kul att ha en kul dag när man inte är i form för att ha kul!

Med tanke på att jag får ont i huvudet av att göra mitt jobb (lyssna på samtal, med volymkontroll) så var ju inte Halloweenfest att tänka på. Vad synd, jag som köpt monstermask och Draculacape... Vissa på jobbet hyrde dräkter för £50 - jag köpte min på Poundland för totalt £2! Ok, så fick jag ingen skräddarsydd Princess Fiona-dräkt, men monstermasken var cool den med!

Får väl bära den till jul.

Kvällens festarrangör föreslog att jag skulle strunta i monstermasken och influensan och komma till festen ändå - utklädd till Lemsip. Det är, typ, Ipren... He, he, jotack, ett tag när jag hade feberdrömmar så drömde jag faktiskt att jag var en röd och gul Lemsipkapsel som låg på en skrivbord och försökte låta bli att rulla ner på golvet. Var både trött och stel när jag vaknade.

Nåväl, dags att ta mitt sprängande huvud och mina bihålor och gå och lägga sig.
Happy Halloween!

Kulturfyra om tävlingar

Här är veckans kulturfyra:

1. Tävlingar på Kulturbloggen: är det en bra eller dålig idé?
Alla idéer där man kan vinna saker är väl bra!

2. En tävling är Idol. Vad tycker du om Idol?
Ser ju inte det ju. Ser X Factor. Det gillar jag! Av vad jag förstått så borde de svenska domarna kolla lite på det för att liksom lära sig var gränsen går mellan charmigt kul och plumpt. Årets X Factor känns lite, jag vet inte, platt, men å andra sidan kan det bero på att jag missade utslagningsstadiet - när man lär känna folk. Nu försöker jag komma in i det igen.

3. Vad kan man inte tävla om?
Smak.

4. Gillar du att tävla och i vad i så fall?
Jag? Tävla? Näää... det brukar jag inte göra alls... någonsin... i något alls... nää...
*visslar och går ut ur rummet*

Tankar från en bro mellan två hem

Jag ska vara ärlig, kära läsare, att bo utomlands kan för de flesta skapa en känsla av hemlängtan då och då. I mitt fall brukar det kicka in ungefär i augusti-september när jag börjar fundera på att förlänga andrahandsuthyrningen av bostaden i Sverige.

I vanliga fall innebär det lite grubblerier, några telefonsamtal, tittande på foton och någon tröstrunda till IKEA. Men när Ahlgrens Bilar är uppätna så brukar jag sitta med kartor och planera vårens vandringar, och skicka iväg emailet till hyresvärden.

I år är det annorlunda.

Jag grubblade fortfarande när oktober närmade sig och jag grubblade hela flygresan till semestern i Sverige. Där grubblade jag något alldeles otroligt vartefter den ena insikten efter den andra mjuklandade i mig tills jag kände mig alldeles full av bomull. Sedan dess har jag grubblat så att jag knappt kan koncentrera mig.

Problemet är att grubblerierna inte ger några svara. Bara en ändlös rad med frågor. Jag har börjat ifrågasätta mig själv, min situation, min framtid, vad jag har, var jag har det, vad jag inte har, om jag kommer få det...

Jag undrar varför jag sitter här med en nära kompis och en samling arbetskamrater när jag har ett halvt dussin nära kompisar och en samling bekanta i Stockholm, plus familj och troligen framtida arbetskamrater?

Jag undrar om jag verkligen bara vill träffa min familj och mina nära vänner två gånger om året livet ut?

Jag undrar, om jag efter ungefär fyra år här borta inte har fritidsumgänge utan bara kollegor jag umgås med på jobbet eller går ut med på sporadiska jobbutekvällar, kommer jag då någonsin skaffa fritidsumgänge? Vi är inte tjugo längre, folk börjar stadga sig och det är inte lika lätt att spontanträffa folk. Det är fakta.

Jag är trött på att dela lägenhet, men hur ska jag ha råd med ett eget hem när bostad i områden jag kan tänka mig kräver 70-75% av nettolönen för hyra, kommunalskatt och räkningar, och dem jag har råd med ligger i riktigt nedslitna och övergivna områden som både innebär otrygghet samt en ytterligare tusenlapp i resekostnader = lika dyrt fast mindre trivsamt?

Behöver jag verkligen ett eget hem när jag betänker att 1) de människor jag pratar med utanför jobbet är dem jag delar lägenhet med, 2) eftersom vi inte umgås utanför jobbet såvida det inte stämts träff på stan för middag, teater eller utekväll, så vad ska jag göra hemma helt ensam, för 3) jag insåg när jag tänkte efter att de enda som faktiskt varit i min lägenhet här är - vänner och familj från Sverige.

Jag har ett hem som står och väntar på mig i Stockholm. Ett eget hem som jag har råd med och som jag kan bjuda hem folk till, för det finns folk att bjuda hem.

Men...

Här har jag ett tillfredställande jobb där jag kommer någonstans, som utvecklar mig, som jag trots allt är nöjd med. En början på en karriär till och med. Med arbetskamrater som är roliga. Å andra sidan kan jag tänka mig bra mycket mer intressanta brancher än försäkringsbranchen. Och jag börjar tröttna på vissa saker, så pass mycket att jag redan börjat se mig om...

Här har jag bergen. Det låter litet, men det betyder så mycket. Varje gång jag tagit bussen ut i vildmarken över dagen så har jag tänkt hur otroligt bortskämd jag är som bor så att jag kan göra detta - när jag vill! Vilket förra året, när knäet var friskt, innebar nästan varannan helg. Och varje gång jag knallar genom ett tyst dal, sitter på en bergskam och ser hjortar knalla förbi nedanför eller insuper milslång utsikt från en bergstopp - då lever jag. Fullt ut. Och jag mår bra i varenda fiber.

Men...

Betyder närheten till bergen mer för mig än närheten till familj och vänner?

Borde min situation kanske inte snarare vara tvärtom - att jag bor nära familj och vänner och åker till bergen två gånger om året?? (samtidigt som man måste betänka att vädret är knyckfullt så man kanske inte ens kommer upp de där semesterdagarna... Men ändå.)

Jag tänker att det vore så mycket lättare att ta beslut ifall knäet satte stopp för vandring - utan bergsvandring = mindre starka skäl att bo i Skottland.

Fast knäet blir bättre för varje dag... Och en riktigt ful anledning - jag borde stanna så länge det behöver vård, för vården är ju verkligen helt gratis här!

Men...

Social trygghet. Här har jag EN som jag kan räkna med. Och samtidigt som jag känner tryggheten att ha flera jag kan be om hjälp av, så ser jag ju var jag själv kan hjälpa till - i Sverige. Vardagshjälp, inga stora saker. Men det som... tja, som man liksom hjälper varandra med.

Människan är ett flockdjur, sägs det, så varför är jag här när min flock är där?

Och framtiden. Visst tänker jag på framtiden. Tänker på hur tiden rinner och att inte mycket händer, men att oavsett kärleksliv så tickar den här blivande mamman för ett kärleksbarn. Tror minsann det finns flera lekfarbröder som gärna skvätter lite manlig förebild över barnet - i Sverige. Och sanning att säga, varje gång jag hälsar på så ser jag skillnaderna i hur barn blir betraktade och behandlade i Sverige jämfört med här - filosofiskt sett verkar det skilja sisådär femtio år... Jag föredrar om mina barn växer upp i Sverige. Dessutom är chansen större att man har råd med barnomsorg i Sverige, om ni visste vad det kostade att stoppa in ungarna på dagis här!

Och jag ska inte sticka under stol med att risken är stor att jag kommer få cancer någon gång. Om inte annat har just jobbet i livförsäkringsbranchen gett mig statistik och förståelse för mina personliga odds. Och helt krasst - överlevnadsprocenten är jättemycket större i Sverige än Storbritannien. Dessutom har Sverige renare sjukhus generellt. Sjukvården här är det inget fel på, men MRSA... slår vad om att flera av de svenska läsarna inte ens vet vad det är. Just för att Storbritannien leder dödsligan för MRSA inom EU - medan Sverige ligger i botten. Det tror jag vi kan tacka höga skatter och bra hygien för!

Så...

Så just nu är jag vilsen. Så pass vilsen att jag söker jobb i Sverige - samtidigt som jag kikar efter både jobb och lägenheter i Glasgow. Ingen större skillnad alltså, förutom att jag den här gången faktiskt söker jobben i Sverige samma vecka som de annonseras och att jag faktiskt hoppas på svar.

Slutgiltiga beslutet tar jag när jag får jobberbjudandet och kan väga det mot vad jag har. Tills dess fortsätter jag att grubbla fram ännu fler frågor. Samt tänka lite alldeles särskilt mycket på frågorna i kursivt... Det enda säkra i hela soppan är att jag misstänker att jag, oavsett beslut, kommer känna att jag fattat fel beslut och sakna det jag går miste om - något alldeles otroligt...

Tysklandsresan dag 4: Sagoslott och romerska toaletter

Så, dags för sluttampen på Tysklandsresan.

Sista dagen hade vi bara två stopp på agendan före bilfärd tillbaka till Mainz, och för min del vidare flyg hem. Av någon puckad anledning valde vi ändå att ställa klockorna på 8! Än mer puckat framstod det när plåtjalusinerna drogs upp - och världen var vit. Dimma.

Vi smaskade våfflor med fortfarande mysko Holundersylt och vandrade sedan runt i lägenheten som två instängda och rastlösa djur i bur innan vi beslutade att strunta i dimman (för den verkade inte lätta i vilket fall) och bege oss till slottet Breuberg, som ligger strax utanför byn med samma namn. Det visade sig att det fanns flera småbyar som började med Breuberg... Det angav liksom vart man tillhörde, vilket slott/herresäte så att säga.

Wooooooow... 3,5 timmar senare slet Franzi mig därifrån. Vid det laget hade jag en ny 3:a på min Top 3 över slott. Dunnottar och Edinburgh är fortfarande etta respektive tvåa. Men Breuberg - sicket toppenställe!

Slottet, vars äldsta delar är från 1100-talet även om det mesta är från 1400-1600-talet, ligger på toppen av en lövträdsklädd kulle, omgärdat av åkrar, skogar, kullar och små byar. Breuberg är byggt i en rätt typisk mellaneuoropeisk stil. Och det var lätt att se att det både var herresäte och byggt för försvar. Minns att Tyskland inte enades förrän på 1800-talet någongång.

Om fienderna ska kunna ta sig in till inre slottsområdet så måste de hoppa ner i en bred och väldigt djup vallgrav (fylld med boskap som betar, inte med vatten och krokodiler), eller.. troligen inte hoppa, för då skulle de bryta benen, minst. Sedan måste de på något sätt resa megalånga stegar och klättra uppför jättehöga slottsmurar som har både kanoner och skottgluggar. Sedan har de på vissa ställen två murar till att ta sig förbi. Väljer de att attackera framifrån så har de ett brett och fristående batteri, med kanoner och skyttar uppradade, samt två skyttetorn och en lång mur full av skottgluggar. Vindbryggan är troligen uppdragen, så då måste de ner i vallgraven och så vidare...
Porten vid entrén var uråldrig och hade fortfarande den lilla dörren för gående, fast vindbryggan hade genom åren tagits bort och ersatts av en fast bro. Tyvärr var inte hela slottet tillgängligt för besök, inte ens utemiljöerna. Delar av det används nämligen som kontor och vandrarhem. Enligt Franzi är det några års väntetid på vandrarhemmet, så det är väl bäst att boka en bädd för 2010 dårå!

En lite intressant detailj satt ovanför dörren på ett uthus inne på yttre borggården. En man med armborst, i sten. Han siktar på porten så när man kommer nerför gången och upptäcker honom så är det lätt att haja till!

En annan intressant detalj fanns på toppen av tornet som står mitt på inre borggården. Det är den äldsta delen av slottet och man kan gå upp till 'balkongen' via en smal trätrappa. Uppe på balkongen, på stenmuren som löper runtom, så finns inskriptioner på ryska. De gjordes av ryska krigsfångar som hölls fångna där en tid under 2:a världskriget. Uppifrån tornet fick man också en fantastisk vy - framförallt som dimman beslutade sig för att lätta lagom tills jag kom dit!

På väg tillbaka till Mainz stannade vi kort och spanade in ruinerna efter en romersk villa. Området var rätt vidsträckt och man kunde lätt se hur bostadshuset och alla utbyggnader hängde ihop. Man hade t o m hittat entréporten vid den omgärdande muren. Mitt på "gården" stod ruinerna efter det enda hus man inte riktigt fått klart för sig vad det var till för. Man trodde att det var en helig plats, ett slags kyrka om man vill, men var inte säker på hur det användes.

Nu kollade vi inte in allt så jättenoga, men viss imponeras man av den romerska byggnadskonsten. Ni vet, golvvärme och värmeslingor i väggarna - för tusentals år sedan! Franzi gillade också den bekväma toaletten - tills hon med ett ryck kom på att folk faktiskt suttit där! Jag tröstade henne med att skiten nog regnat bort vid det här laget...

Jag tror att vi båda imponerades över vår egen disciplin när vi helt sonika körde förbi ett slott som såg urmysigt ut, samt inte stannade till i en enda av de små mysiga byarna. Vi körde även igenom staden som hade ett bad som såg ut som Centralbadet i Stockholm - Darmstadt.... Franzi berättade att den stan är helt ny, typ. Under 2:a världskriget bombades nämligen hela staden när alliansen testade den numera berömda "bombmattstekniken". Den funkade. Tog tydligen mindre än en natt att jämna stan med marken. Att allt behövde byggas upp på nytt förklarar ju varför större delen av stan såg ut som Klarakvarteren i Stockholm...

Så. Till slut stod jag på Hahns flygplats igen. Och som sista äventyr innan jag lämnade tysk mark så provade jag en sån där "Potatispizza" som det skyltades om överallt. En minipizza med rosmaringrillad klyftpotatis och skinka. Inte alls dumt, faktiskt! Skulle passa jättebra till en skotsk Irn Bru...

Jag har sett ett litet hörn av Tyskland och måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Känns inte alls omöjligt att jag utforskar ett annat hörn någon gång - kanske på genomresa till Basel!

**********************************

P.S. När jag kom hem googlade jag på de mysko Holunderbären och Holunderblommorna. Det visade sig vara.... Fläder. Hoppas alla kan sova gott nu. D.S

Kulturfyra med Halloweenkänsla

1. Vampyrfilmen "Låt den Rätte komma in" har premiär på fredag. Vad tycker du om vampyrer?
Jag tycker att de är irriterande envisa. Jag dödade Dracula i en dröm när jag var 9, och därmed försvann monstren från min garderob. Men fortfarande envisas vissa vampyrer med att dyka upp! När jag minst anar det och när det är tänkt att vara mysigt. Jag omfamnar en man kärleksfullt, jag kramar ett litet barn, jag tar upp en hundvalp i famnen - SCHACK så sitter tänderna i halsen på mig! Vafan... tack ska du ha, liksom!

2. Vilken skräckfigur tycker du är hemskast eller mest skrämmande?
Clownen i Det. Jag är livrädd för clowner efter att ha sett den! Ronald McDonald är värst, han verkar inte riktigt riktig...

3. Vilken är din värsta skräckupplevelse?
Det sitter ju i huvudet och visst har jag haft stunder när jag inbillat mig/haft tvångstankar om att saker ska hända närstående, vilket naturligtvis inte ens är troligt ska hända och det händer mycket riktigt inte heller. Men man är ordentligt skakig medan man tror det...

I övrigt är det garderoben när jag var liten. Det var en sådan man går in i, med dörr. Jag hade ofta mardrömmar (tills jag dödade ledaren, se ovan) och vågade knappt kolla på dörren dagtid. En gång bestämde jag mig för att trotsa obehaget så att säga, så jag satt på golvet i andra änden av rummet, tog mod till mig, och stirrade på dörren. Jag minns att jag tänkte att OM de kom ut så skulle jag skrika för både mamma och pappa var hemma. Jag stirrade och stirrade på handtaget, till slut... Rörde det på sig!!! Tog bara två röda för mig att springa ut i köket.

Idag fattar ju jag också att det var inbillning, troligtvis för att jag inte blinkat på någon minut...

4. Vilken är den bästa skräckfilmen eller thrillern eller rysaren?
DET! Vet inte om jag får berätta det här för mina syskon... Gör det ändå. :-) Tre av oss var i yngre tonåren och skulle vara ensamma hemma över natten. Vi beslutade att hyra "Det", för visst var vi stora nog att se skräckfilm och sedan kunna sova! Jodå, till slut somnade vi - alla tre, liggandes i mamma och pappas dubbelsäng... Kaxigt. :-)

Tysklandsresan dag3: Slottsjakt i Odenwald och jätteschnitzlar i Bayern

Knappt hade vi lämnat Mainz och begett oss söderut förrän en skylt med "Basel 295" dök upp. För ett kort ögonblick övervägde vi att strunta i Franzis föräldrar, pojkvän och hemtrakter i Odenwald och istället bränna tre timmar till Schweiz. Fast sedan beslutade vi att spara det till 'nästa gång'.

Istället åkte vi Autobahn. Minns när jag var liten och hörde att man på motorvägarna i Tyskland fick köra så fort man ville. Jag såg framför mig bilar som swischade fram i 250km/tim och åkte så snabbt att man knappt såg dem. Fast det visade sig ju att folk kör som på E4:ans motorväg. D.v.s. någonstans mellan 120-150. Så mycket för det "speciella". Ja, ok, de skulle ju inte bli av med kortet om de åkte fast i och för sig.

Första stoppet för dagen var Schloss Auerberg, ett slott som jag lyckats googla fram före avresan. Den branta slingervägen uppför bergets lövskog påminde mig lite om infarten till Castle Douglas i Stirling... Det var t o m lika dimmigt som det kan vara i Skottland! Slottet i sig påminde nog snarare om Caeverlock i Dumfries... Ok, nog med jämförelser.

Slottet var trekantigt och hade dubbla murer som skydd, så som var så vanligt på mellaneuropeiska slott. Ruinen hade stående torn och världens kaxigaste tall som bestämt sig för att växa mitt i vägen uppe på bröstvärnet! Jag tog mig upp i båda stående tornen, men molnen låg på marken och man fick inte mycket vy... eller fotoögonblick. Vi stod i ena tornet i säkert femton minuter för att ge väderleken en chans. I några sekunder lyfta dimman från träden som brann i höstens alla färger, men hann så klart sväva tillbaka innan kameran var uppe. Å andra sidan blir ju korten lite magiska med spöken som flyger omkring...

Utanför slottet stod en skamstock och en grön drake. Franzi berättade för mig att draken är Odenwalds symbol. Det var kopplat till en urgammal saga om en pojke, en prinsessa, ett slott och en drake. En saga som Franzi mycket bitvist berättade, så där som man gör när det är något man borde minnas men inte minns... Jag förstår sagokopplingen dock, för de täta och stora lövskogarna, slotten och små mysiga byarna känns som gjorda för sagoberättande. Odenwald betyder f ö "Sagornas skog". Härligt fantasieggande!

Jag undrade för ett ögonblick om Draken kanske skulle vilja komma till Skottland och träffa Nessie...

Efter några urcharmiga småbyar hamnade vi på ett ställe, om igen en kulle, där det berättades att en jätte lekt och kastat småsten. Det skulle förklara stenbumlingarna som ligger som en rännil utefter bergssidan. Vi gick inte upp genom skogen utan nöjde oss med att följa en familj som tydligen beslutat sig för att knalla till toppen - via bumlingarna! Tja, kul klättring för ungarna, antar jag.

Medan Franzi berättade för mig att området var ett äppelvinsdistrikt, att det var populärt bland motorcyklister p.g.a. de slingriga vägarna samt att det fanns massor med vandringsleder så hittade vi en skatt. Snarare, vi såg en brun skylt som pekade in på en mindre väg och sa att "Scloss Lichtenberg" skulle ligga där inne. Franzi kände inte till slottet, men eftersom det var skyltat kunde det inte ligga långt borta så varför inte ta en titt!

Därmed började Jakten på Den Bruna Pricken. Vägen slingrade sig genom skog och fält och byar. Då och då såg vi en brun skylt med vit prick, som talade om att vi fortfarande var på rätt väg. Men vi såg inget slott. Till slut accepterade vi att vi blivit lurade, men fortsatte samma väg eftersom den också ledde mot målet.

Plötsligt såg vi ett stort, vitt, mäktigt hus på toppen av en rund, orange-gul-röd kulle. Schloss Lichtenberg. Vi slingrade oss upp till byn Lichtenberg, som visade sig ha ca 10 hus längs byns enda gata. I slutet av gatan låg slottet. Mittemot stod ett stort, runt torn. Vi gick aldrig in i slottet utan höll oss på gården, men betalde entréavgiften på 50 cent för att gå upp i tornet (som just var utkikstorn förut). Det var värt vartenda cent. Magnifik utsikt. Dessutom betalade man i en träsnidesaffär som var värt ett besök i sig. Förvisso hade jag inte råd med ens en tändsticka, men det var många små fina prylar gubben snidat ihop!

Vi gjorde sedan ett kort stopp i Erbach och åt ännu en gång jättegod glass. Under tiden promenerade vi igenom de äldre kvarteren, som var så där typiskt gammeltyska, och tog en kort titt på Schloss Erbach. Jag var inte direkt imponerad, såg mest ut som en stor herrgård. Istället försökte jag att med syrrans hjälp per mobiltelefon lista ut texten till den populära dryckessången "Jawohl, jawohl, Ich liebe Alkohol". Det visade sig ju att Franzi inte hört talas om den - och hon skrattade både högt och länge över att svenskar hittar på en alkoholvisa på tyska!
"Vad tror ni om oss egentligen?"

Vi tittade kort in i ännu en träsnidesbutik (med alla de där stora skogarna börjar jag förstå var tysk snideskonst kommer ifrån!) innan jag gick på toa i en magisk skog där en vit springare hotade att köra över mig. Turistinformationen hade nog den charmigaste trapp jag sett!

Man kunde ju tro att vi nu var klara, men först skulle vi besöka en fabriksaffär för det där plastdesignföretaget som säljer coola hushållsprylar. Ni vet, krokar och potatisskalare som ser ut som gubbar och så där och som kostar skjortan. På fabriksaffären var det billigare så det slutade med att jag charmades till att ta med både en Moritz och en Oliver hem till mig. Nu hänger Oliver i köket (en slev som räcker ut tungan) och Moritz sitter på spegeln och väntar på att bli använd (grön gubbe med sugpropp som är en hängare).

Sedan tog vi en fika på torget i Michelstadt, rakt framför rådhuset. Rådhuset är tydligen världsberömt för att det är byggt i sån där timmerstil och står på pålar. Mysigt gammalt hus från 1400-talet.

Sedan åkte vi och hälsade på hos hennes föräldrar. Det var kul, tycker jag, att se att hennes hem påminde om vilket svenskt hem som helst. Ett som inte gjorts om sedan 70/början på 80-talet. Fick deja vu-känsla - väldigt hemtrevligt! Trädgården var stor och hade en lekstuga döpt till.... Villa Villerkulla! Eller, "Villa Kunterbunt" som den heter på tyska. Huset hade också en källare full av sylt. Massor med "Holunder", körsbär och "Quitte". Det kändes som att jag verkligen måste få veta vad Holunder är för något snart! Vi tog en burk sådan sylt i varje fall. Till våfflorna som Franzi föreslagit att vi skulle ha till frukost dagen efter.

Sedan åkte vi hem till hennes pojkvän T där vi skulle stanna över natten. Båda två älskar Skottland och keltisk musik och T spelar både flöjt, bodhran (trumma) och säckpipa. Det syntes, för det låg flöjter både här och där, tre säckpipor hängde på väggen och åtminstone tre bodhrans låg utplacerade i lägenheten. Dessutom hade han en hel rad whiskys i bokhyllan, vilket han var mäkta stolt över så han hann knappt kliva över tröskeln förrän han bjöd på ett glas.

Det kunde jag behöva, för efter en kort paus knallade vi över till hans föräldrar och jag fick säga till hans pappa det jag tränat på i två dagar: "Herzlichen Glückwunch zum Geburtstag". Och det utan att stuka tungan. Hela köket var fullt av födelsedagsfirande tyskar och jag koncenterarde öronen för att försöka hänga med, men min tyska är verkligen inte så bra...

Jag var nästan lättad när det var dags att åka till restaurangen där vi beställt bord. Vi åkte ända till Bajen. Jag menar, Bayern. Till en motorcrossbana utanför en liten by mitt ute i ingenstans. Där låg ett motorcykelställe (kan för mitt liv inte komma ihåg vad det hette!) vars uteplats hade palmer och blinkande ljus och såg så charterkitschig ut att jag nästan väntade mig ett Hula Hula band också. Ägaren, som T lärt känna igen efter alla besök till sin favoritrestaurang, såg ut att kunna vara president i Hells Angels. Minst. Enligt Franzi och T så skulle stället ha världens godaste schnitzel och världens största portioner.

Jo tack. En vanlig portion bestod av 2 schnitzlar, men man kunde göra portionen XL, XXL eller XXXL om man ville. Förutom schnitzel serverade de grillade revbenspjäll, hamburgare, pasta och annan rejäl mat. Som också kunde förstoras. Den största hamburgaren fick man gratis om man åt upp den. Ok, innan ni ler i mjugg; köttet vägde ca 1,5kg, hela hamburgaren vägde 2,5kg och den var stor som en födelsedagstårta! Och kostade 30 Euros. Jag höll mig till en vanlig portion Schnitzel, med Odenwald kokost (eller hur man nu kan översätta kochkäse) och kroketter. Mums! Men jag klarade bara av att äta en av schnitzlarna. Inga problem, det man inte åt upp på det här stället kunde man få inslaget i folie och ta med hem!

Måste förresten berätta om återupptäckten. Kommer ni ihåg på 80-talet då det fanns en dricka som hette "Blackorange". Den bestod av Cola och Fanta blandat. Den försvann. I tyskland har de kvar den! Den heter "Mezzo Mix" och vad som förvånar mig är att den görs av Coca Cola Company, så varför finns den ingen annanstans? Som... här! T berättade att den går att beställa även om den inte finns på menyn på restaurang, men frågar bara efter en "Spezi", efter Spezialle. Så efter att ha testat ett tydligen populärt, och himla gott, iste med persikosmak så beställde jag det resten av kvällen.

Proppmätt, belåten och full av intryck tumlade jag i säng i det mörka rummet. Nej, rättelse, kolsvarta rummet. Tyska hus har ofta ett slags plåtjalusiner inbyggda. Man behöver inga persienner utan när det är kväll drar man ner jalusinerna, ingen kan slå sönder fönstret och själv får man totalt mörker. Coolt. Fast lite läskigt. Kändes som att ligga i en bunker när ingen nattljus sipprade in... Jag sov gott dock. Som en sten.

Kulturfyran om förväntningar

Oj, höll nästan på att glömma veckans Kulturfyra.

1. Har du varit med om något som överträffade dina förväntningar?

Massor! Bara att gå på bio med låga förväntningar inbjuder till att de överträffas... Men ok, jag ska begränsa mig.

Både Washington DC och Glasgow. Trodde Washington bara var politik och trist, men visade sig vara en jättecharmig stad full av sevärdheter när jag bodde där. Glasgow trodde jag skulle vara skitig, grå och tråkig och visade sig vara så charmigt trivsam att jag flyttade tillbaka!

2. I somras såg jag Van Morrison på jazzfestivalen. Han är en annan av mina favoriter. Fast tyvärr tyckte jag att han var en besvikelse. För mig är han bättre på skiva. Har du någon sådan upplevelse, när något gjorde dig besviken?

Igen, massor.

Dublin. Hade väl fallit för alla myter, sånger och alla människor som vittnade om hur uuuunderbar staden var. När jag väl åkte dit kändes den som vilken brittisk stad som helst. Ungefär lika intressant som... tja, Birmingham.

3. Tja, nu har jag sett flera av mina favoriter i år. Men en jag inte sett än är Neil Young. Vilken artist har du inte sett, som du vill se?

Bon Jovi! Fatta att jag ratade £4o för att se honom men sedan pröjsade 50 Euro för att se Riverdance! Jag måste se Bon Jovi, för att ge mig själv upprättelse.

4. Kring Idol pågår en intensiv debatt för en av programledarna i TV4:s delprojekt T V400 har en programledare kallat en tävlande för “bögig” och menat att det är negativt. Många undrar hur hon kan se sig själv i spegeln, med sådana åsikter. Vad tycker du? Är det en bra attityd i tv att kalla saker som är dåliga för bögiga?

Det är väl inte en attitydfråga, det är väl en mognadsfråga.

Tysklandsresan dag2: Luke är Mainz!

Jag visste att man kan ha Oktoberfest, ölfest och annan fest på en tysk pub, men kanske inte att man kunde få en stor, härlig frukostbuffé! Jag, som är morgontjurig tills jag fått frukost i mig, slängde om rutinerna totalt och tog en morgondusch :-0 innan vi tog bussen till ett ställe nära Gamla Stan i Mainz som såg ut som grunden till ett slott men som inte var det. Där käkade vi frukost. Förutom goda frallor, förlåt brötchen, så testade jag en bit croissant med nötcreme (alldeles för mycket godis för min smak), tysk fläskkorv (smakade som svensk så jag saknade potatismoset...), potatisplättar med äppelmos (flottigt men knaprigt och påminde om rösti) och potatissallad (passade till rostbiffen, men kändes som minst 6 timmar för tidigt). De bryggde eget öl där, men den lät vi bli.

Istället traskade vi genom Gamla Stan. De gamla typiskt tyska husen (Hansa-stil, var det visst någon som sa...) var mysiga. Tydligen ville man inte förstöra Domkyrkan under 2:a världskriget så hela stan bombades - utom kvarteren bredvid kyrkan, vilka nu utgör Gamla Stan. Mainz är en katolsk stad så det fanns Madonnor på flera husgavlar faktiskt. På bilden kan ni se en på huset till vänster. Och, ja, huset till höger är inte helt rakt... insåg att rätt många av de där Hansa-husen inte direkt var 90 grader...

Någonstans i Gamla Stan fanns en liten chokladbutik som utgav sig för att ha stans bästa choklad. Pralinerna var goda, men helst hade jag nog velat ta hem någon av alla chokladprydnader - helst den som såg ut som en stor VM-pokal! Coolt.

Framför Domkyrkan hölls höstmarknad i storleksklassen av tre Hötorg. Borden var fulla av otroligt inbjudande frukt och grönsaker. Då började också Jakten på något som på tyska hette "Holunder" och något som hette "Quitte", för det hade jag ätit som marmelad morgonen innan. Vi hittade en "Quitte", som visade sig vara ett Honungsäpple. Jakten på "Holunder" fortsatte dock... Denna mysko grej där man kunde göra sylt på både bär och blomma och som av Franzis beskrivning påminde om blåsvarta rönnbär...

Domkyrkan var läcker utifrån men inget speciellt inuti. Lite mindre pampig än de flesta katolska katedralet, fast full av välgjorda trägrejer.

Cityturen tog oss till floden Rhein och jag fnissade över att Frankfurt ligger vid floden Main och Mainz ligger vid floden Rhein. Hi, hi. Hm, ok, kanske inte såå kul... Nåväl, försökte återminnas geografilektionerna. Det enda jag minns är att den är otroligt lång... Franzi förklarade att den börjar i Schweiz och slutar i Nordsjön, varför jag höjde på ögonbrynet för jag trodde det bara var Nilen som rann norrut. Där ser man.

Sedan shoppade vi. Eller snarare jag. Var på C&A och lyckades hitta prisvärda tröjor/blusar, så pass att stackars Franzi fick ont i armen av att bära runt allt. Dessutom var det himla smickrande att shoppa för de tyska storlekarna gjorde att jag fick gå ner en storlek - tjoho! Valde till slut ut tre toppar och lite underkläder. Så mycket för att resa lätt och inte köpa något...

Sicken tur då att jag så småningom sprang på Luke. Jag behöver en ny axelväska, men eftersom den jag har är så perfekt så har jag stora krav. Enligt Franzi kanske lite väl stora... Hur som helst, Luke infriade det mesta och när jag "provade" den så passade han mig perfekt! Och han var billig. Så nu har jag en grön tygväska av märket Luke. Luke Skywalker. Eller kanske inte.

En kort promenad genom centrum och lite sollapning på ett antal parkbänkar så kom vi fram till köpcentret som Franzi redan för fem år sedan övertygade mig om var värt ett besök. Ni vet när man sätter spaden i marken i Stockholm så hittar man allt som oftast något gammalt medeltida stadskvarlämning? Närhelst man sätter spaden i jorden i Mainz så hittar man en romersk ruin. Och får pausa arbetet medan det grävs ut... I shoppingcentret har man sparat en del av utgrävningen och en massa föremål. Isis, utställningen, går att beskåda i källaren. Det verkade inte som att man fick ta kort, men... hi, hi, utan blixt ska det väl gå bra. Frågan är om ni ser för alla stjärnor i taket?

I samma shoppingcenter åt vi hemmagjord världsagod glass. Jag testade "Mozart Kugeln", vilket var just chokladglass men nougatbitar, pistache och mandelmassa. Var rädd att den skulle vara för söt, men det var mest chokladglass med nougatbitar och så någon mandelmassebit. Kanongod! Franzis mangoglass gick inte heller av för hackor, så hon har nog rätt när hon säger att det är bästa glassen i stan.

Minns inte riktigt när under dagen vi var vid Schiller Platz, men där drack vi i varje fall något jag inte minns vad det heter (toppenblogg, det här...) men som hade med äppelvintillverkning att göra och som bara gick att få tag i den här tiden på året. Tydligen var trakten runt Mainz känd för sina äppelviner - vilket förklarade alla äppelträd jag senare skulle se... Det där jag inte kom på vad det heter var i alla fall saften när vinet precis skulle till och jäsa men inte riktigt hunnit det. Lite som... tja, mousserande äppelläsk? Jag tyckte i och för sig ändå att man kunde ana vin/cidersmak och var inte stormförtjust. Men det var kul att pröva - och jag hade ju bara den här luckan i kalendern att kunna göra det på!

Tja, sedan var både huvud och fötter trötta så vi åkte hem och käkade lite, kolla på solnedgången och vilade upp oss innan vi gick ut för en drink. Jag kände mig som hundra år gammal när jag föreslog ställen och hon med en suck menade att bara äldre går dit. Ja? Hon i sin tur föreslog studentställen, men då sa jag tvärnej för jag kan för tusan inte spana in tjugoåringar. Det blev en kompromiss, ett ölcafé med superroliga och goda drinkar. Drinklistan var en hel bok, och man fick riktig frukt som garnityr!

F ö hade stället en mysko äldre herre som kunde trolla! Det var rätt tydligt att han, med sin uppknäppta skjorta och brylkräm i håret, försökte ragga lammkött med sina tricks, fast det funkade inte. Alla kollade på avstånd men ingen närmade sig mysko herren. Han fick ölglas att flytta sig utan att röra vid dem, och pappersbollar inuti glasen att hissas upp och ner utan att röra vid glaset. Finns säkert en förklaring, men jag vet farao inte!

Det var det Franzi och jag grubblade på under natten. Ja, och så undrade jag förstås vad sjutton "Holunder" är...
Fortsättning följer.

Tysklandsresan dag1: Ich bin ein Frankfurter

Det bådar ju gott när man köar till passkontrollen på flygplatsen i Hahn och båda passpoliserna är ursnygga! Inte blir det sämre av att 5 av de 6 poliserna jag såg på flygplatsen var klart dejtingmaterial. Jag behövde inte ens kliva av bussen i Mainz förrän jag dragit slutsatsen att tyskarna är, ja, skitsnygga!

Kaxig och med lite dåligt samvete över hur usel mitt minne av den sexåriga tyskaundervisningen är så slog jag till och köpte en kringa - helt på tyska! Wow, tänk vad man kan när man mumlar... Kringlan smakade som salta pinnar fast var mjukare. Och jättestor, så jag åt bara halva.

Efter viss sömn (jag kom trots allt strax efter ett på natten) så tog min tyska kompis, Franzi, med mig till Frankfurt där hon skulle gå på seminarium och jag skulle gå på stan. En taxichaufför i Glasgow hade kommenterat att Frankfurt påminde om Wall Street, att det fanns mycket turkar där och att stället var dött efter kl 18. Jag kan absolut hålla med om att skyskraporna gav klart New York-intryck. Frankfurt är trots allt Tysklands finansiella centrum. Vilket kanske förklarar varför invånarna jag såg var stela och stressade typer i kostym utan minsta gnutta charm. En klar kontrast mot nattens snyggingar alltså. Och visst var det klart fler turkar än vad jag sett sedan jag flyttade från Stockholm. Och jag är fortfarande avundsjuk på tjejernas snygga hår... Nåväl, kan inte uttala mig om hur stället är efter kl 18 eftersom vi lämnade ungefär då.

Innan dess visade Franzi mig ett fint torg med byggnader i gammal klassisk tysk byggnadsstil (som säkert heter nåt...) och även ett fint rådhus. Det är huset med flaggor och på balkongen brukar tyska fotbollslandslaget ta emot hyllningar när de vinner eller så. Så jag är säker på att jag sett det i någon tidning någon gång...

Vi kollade in en romersk utgrävning också, innan det var dags att skiljas. Det kryllar av romerska utgrävningar i den här delen av Tyskland, mer om det imorgon.

När Franzi gick så stapplade jag ner till floden Main och hoppade på en sightseeing-båt. Mitt knä ville inte alls gå på stan. I två timmar åkte jag upp och ner längs floden, kollade på lite arkitektur, fick veta lite intressant och ointressant om staden och... försökte beställa fika på tyska. Teet gick bra, men när jag skulle fråga vilka kakor de hade så ville det sig inte bättre än att jag frågade vilka kök de hade... Jo, kyparen såg lite förvirrad ut. Kuchen och Küchen är väldigt lika varandra!

Jag kan rekommendera avkopplingen med båtturen. Man kan åka 50min söderut eller norrut (ca 6 Euro), eller slå ihop dem till en långtur (Ca 9 Euro). Ska ni till Frankfurt och har lite tid så föreslår jag att man väljer turen söderut så att man ser skylinen och samtidigt får lite intressantare att titta på. Norrut var ingen höjdare.

Något som var en höjdare däremot var att ta hissen upp till ett Takcafé och kolla på utsikten. Man kunde se över hela stan och dessutom ta sig en fika i solen om man hade lust. Är inte säker på hur stället är på kvällen för dekoren lovade tacky charterbar...

En annan höjdare är "Nussenecke" - nötkant på svenska. Det är en tysk kaka som ser ut som en trekant. Den jag köpte hade tunn kakbotten, mandelmassa och massor med nötter medan kanterna var doppad i choklad. Köpte den i ett bageristånd fullt av getingar (som jag inbillade mig bidrog på sitt sätt och inte alls var att se som ohyra... hrm) och den var så stor att jag var tvungen att slänga hälften. Det var innan jag flera minuter senare kom på att jag kunde spara... Sicket nöt jag är.

En eftermiddag i centrala Frankfurt. Det räcker bra så. Så himla marvärdigt var det egentligen inte. Förutom skylinen.

Från svensk dusch till tysk dusch till skotsk, eh, badbalja...

Framme, hemma, landat, tebaks te jobbet. Från soliga, krispiga Sverige till soliga, varma Tyskland till molniga, småvarma Skottland. Det finns mycket att blogga om från Tyskland, men jag måste fixa bilderna först, så ta detta som ett löfte om vad komma skall.

Sitter förresten nytvättad och klar. Fick en deja vu när jag blandade uppvärmt vatten och kallvatten i diskbaljan ute i köket. Kände hur jag stod runt husknuten ute på något landställe. Ja, jag kunde nästan känna gräs och skogsdoft i näsborrarna! Men istället för en sådan där plastskopa så fick en gammal mjölbytta fungera som 'hällare'.

Nåväl, håret är rent, jag är ren och jag luktar gott. Enligt kompisen som har koll så är det imorgon en månad sedan vi förlorade vattnet. Och än är det inte över... Nåväl, så länge vi har kallvatten (vilket i och för sig "tar slut" när man använt en hel diskbalja, sedan måste man vänta någon kvart innan vattnet orkat ta sig upp på tredje våningen igen) så ska nog det här gå bra. Man får flytta sig 100 år bakåt i tiden i tanken bara!

Carina som morsa - före och efter...

Fick just en omvänd Deja Vu, en förnimmelse av en förhoppningsvis snar framtid. En kompis lade upp två foton på mig och hennes son på sin blogg, Viggo på vift. Det var två saker som slog mig när jag såg dem:
1) Är det SÅN skillnad med och utan smink?!
2) På den övre bilden såg jag liksom mig själv som utschasad trebarnsmor; osminkad med håret på ända och en hy som en glaserad julgris. Fast oförskämt pigg...

Jag föredrar mig själv på den undre bilden, men inser såklart att det är fördelen med att vara Lektant, att man kommer fräsch och utvilad och leker tills man blir trött - och då går man hem och sover skönt. Medan mamman får sova stötvis under natten...

Nåväl, nu när jag vet hur jag kommer se ut som morsa så ska jag bara se till att få tag i en farsa också!

Stockholmsresan 3: Promenera direkt i fängelse och dyra kompisar

Någon gång under visningen av Kilmainham Gaol i Dublin så insåg jag att jag varit på fängelsemuseum i Dublin, Inveraray och Stirling men faktiskt aldrig besökt Långholmen i Stockholm! Jag har studiebesökt tre vanliga fängelser förvisso, men inget som visar på "förr i tidens" förhållanden. Tja, förutom en massa böcker förstås.

Så eftersom solen stod högt och höst-Stockholm visade upp sin vackraste sida så tog jag och Kryckan en promenad på Långholmen. Jag drack varm choklad ur en läckanade termos och åt limpsmörgås med prickigkorv (ja, det är ett ord) medan jag från min parkbänk inte låtsades om Essingeleden utan räknade färger på träden på Stora Essingen.

Sedan gick jag direkt i fängelse utan att passera gå. Det kostade 25kr och var inte värt ett öre mer. En pyttekorridor visade upp lite plakat och småprylar men gjorde mycket lite åtskillnad mellan tidsepokerna. Bl a listade man sisådär 500 års påföljder i samma mening, varav hälften inte utdömdes när andra hälften användes. Den enda behållning jag tyckte att jag fick var att se att fängelsecellerna såg precis likadana ut som i Skottland och Irland - fast med ett snillerikt och bokstavligt talat säng-bord; säng på natten, sedan veks gaveln upp och blev ett skrivbord på dagen - samt en fallbeskrivning av någon skåning som åkte in och ut och fick olika straff under livet. Tror det skulle ge 'mer' att bo på vandrarhemmet en natt...hm.

På eftermiddagen stack jag in huvudet på Historiska Museet och hoppades få en snabbresumé av svensk historia. Med en suck insåg jag just att jag nästan har större koll på Skottlands historia än min egen... Fast än en gång blev jag besviken. Enlight historiska museet består vår historia av vikingar, ett par skelett och ett koppel kyrkutsmyckningar i trä. Va fan... Jag förväntade mig liksom att få Stenåldern, ättekrigen, kungamakten, livet i stugorna, världskrigen - ja, ett slags linje av Sverige genom tiderna! Vad jag fick var precis värd det 0kr jag betalade, eftersom det var gratis den kvällen. Och nu måste jag konsultera historieböckerna likförbaskat...

Fast det gjorde jag ju inte. Istället hälsade jag på släktingar och vänner, lekte med mina två favoritbäbisar V & V och undvek söndagens busväder genom att fönstershoppa. Men jag betalar inte 400 spänn för ett par jeans som kostar £12 på New Look! Så jag gick på bio istället. Arn 2, eller vad den heter. Efter den usla 1:an var förväntingarna rekordlåga, varför jag stod ut med hattifnattiga scenhopp, den fortsatta tredelade och bristande handlingen och urtaskinga skådespelarinsatser. Köpte Svensson, Svensson på DVD och de levererade repliker med större trovärdighet än typerna i Arn 2!

Sista dagen klippte jag topparna för 139:-, vilket kändes bättre än att slänga ut £20 på samma sak. Jag tog sedan igen viktnedgången under semestern (måste bero på mycket gående och bra, svensk kost!) genom att äta frasvåfflor till frukost (som jag längtat! Måste vara minst fyra-fem år sedan sist), te och prinsesstårta till lunch (de hade ingen Schwarzwald... :-( Jag börjar tro att de plockar bort det med vilje varje gång jag kommer) och riktig pizza med pizzasallad till middag. Ja, och så hembakt kanelbulle och apelsin-Mer på flyget. NU har jag unnat mig så det räcker på ett tag!

F ö var det tur att jag köpte min Bitterljuva Bruna jacka, för den behövdes i Sverige. Direkt när vi landade på Skavsta kände jag att den var för varm dock... Tja, det blir väl höst här vad det lider också. Fast först ska jag på Semester nr 2 i Tyskland. Där är det sommar. Ja, vad vi i Skottland kallar sommar i alla fall. +21 och sol!!! Tjoho! Solbränna, här kommer jag!!

Stockholmsresan 2: Datahjälp 1,5 på vinden och hockey-utflykt med tacos

Min tuffa moster köpte sent om sider en dator och nu hör hon av sig då och då för att be om hjälp med kniviga problem, som att flytta bilder mellan mappar. Som tack fick jag en god gryta och äran att slå henne i alfapet.

Kvällens planer blev ändrade, varför jag löd alla råd och gick och såg "Patrik 1,5" - kanonbra film! Både allvarlig och rolig på samma gång. Rekommenderas starkt! Jag får se om det blir någon mer film under veckan. Jag är så där lagom nyfiken på nya Arn, eftersom jag fullkomligt hatade den första - sämst 'handling', dialog och skådespeleri jag sett på länge. Men den blev skitkul när man började häckla den, så kanske borde jag göra det samma med nr 2... I annat fall blir det "Fishy" som verkar vara en mysig komedi av Maria Blom. Brukar vara lagom att gå på en film innan man tar flygbussen till Skavsta.

Av outgrundliga skäl längtade jag i somras efter en serie Tomas Ledin-låtar (inte ens hitsen, utan såna som "Du och jag och sommaren", "Eulalias mamma" och andra som knappt en själ hört talas om) varför jag gjorde ett besök till min vind. Väl där insåg jag att jag hade massor med CDs som jag ville ha! Nu försöker jag hinna rippa lite skivor varje dag inför en musikalisk nytändning i höst. Brainpools "Painkiller" är fortfarande super, och Big Money är starkt underskattade!

Samtidigt kikade jag in i lägenheten och fick en känsla av att vilja sätta tänderna i den direkt och måla och fixa och flytta in. Sedan kom min deprimerande och fortfarande lika illaluktande granne och då försvann känslan. Hjälp.

Jag och bäbiskompisen tänkte gå på utflykt. I sann utflyktsanda så gick vi ett helt varv runt kvarteret och fikade sedan nere på hennes gård. I sann utflyktsanda började det så strax att regna - toppen, vi var ju bara tre minuter från portuppgången!

Min årliga dos hockey fick jag under Djurgården-Skellefteå. Jag, bäbiskompisen och äldsta brodern såg en serie flaxmål och hur DIF till slut vann med 3-2 på övertid. Vi hade kanonplatser bakom båsen, så där långt ner så att man ser ansiktsuttryck och känner svettlukten sticka i näsborrarna. Så ska det vara! Insåg plötsligt att jag nog skulle falla tillbaka in i hockeymissbruk om jag flyttade tillbaka... Bara absolut avhållsamhet funkar när man dras såpass till en så kul sport!

Min syster döpte oss vid ett tillfälle till "Halt och Haltare". Det är något tragikomiskt över två haltande hönor som går och handlar tillsammans. Jag kunde dessutom inte låta bli att undra varför större stormarknader inte kan sätta ut lite trevliga bänkar här och där så att man kan vila benen då och då? Kanske skulle man få ork och humör att handla ännu mer om man slapp halta runt, få ont och därmed bli trött och grinig. Någonstans vid teerna var irritationströskeln så låg att vi gjorde bäst att gå och betala.

Efter vila och lite fika med mammas hembakta, nybakta kanelbullar (mmm!) så var humöret uppe igen. Lagom till 'syskonens' tacokväll hemma hos yngsta brodern. Det är sällan vi ses alla fyra nuförtiden så det var kul att slänga lite käft. Och i sann dålig-humor-anda kolla/lyssna på såna där youtube-klipp som är så dåliga att de på något sätt blir bra.

F ö träffar jag mina föräldrar nästan varje dag. Omlott. Mamma och jag ses på morgonen när pappa åkt till jobbet redan, men honom träffar jag på kvällen när jag kommer hem och mamma redan gått och lagt sigt. Fiffigt!

Nu ska jag direkt i fängelse utan att passera gå. Tänk, jag har varit i Inveraray, Stirling och Dublins fängelser, men inte på Långholmen......... Skärpning!