Tysklandsresan dag3: Slottsjakt i Odenwald och jätteschnitzlar i Bayern

Knappt hade vi lämnat Mainz och begett oss söderut förrän en skylt med "Basel 295" dök upp. För ett kort ögonblick övervägde vi att strunta i Franzis föräldrar, pojkvän och hemtrakter i Odenwald och istället bränna tre timmar till Schweiz. Fast sedan beslutade vi att spara det till 'nästa gång'.

Istället åkte vi Autobahn. Minns när jag var liten och hörde att man på motorvägarna i Tyskland fick köra så fort man ville. Jag såg framför mig bilar som swischade fram i 250km/tim och åkte så snabbt att man knappt såg dem. Fast det visade sig ju att folk kör som på E4:ans motorväg. D.v.s. någonstans mellan 120-150. Så mycket för det "speciella". Ja, ok, de skulle ju inte bli av med kortet om de åkte fast i och för sig.

Första stoppet för dagen var Schloss Auerberg, ett slott som jag lyckats googla fram före avresan. Den branta slingervägen uppför bergets lövskog påminde mig lite om infarten till Castle Douglas i Stirling... Det var t o m lika dimmigt som det kan vara i Skottland! Slottet i sig påminde nog snarare om Caeverlock i Dumfries... Ok, nog med jämförelser.

Slottet var trekantigt och hade dubbla murer som skydd, så som var så vanligt på mellaneuropeiska slott. Ruinen hade stående torn och världens kaxigaste tall som bestämt sig för att växa mitt i vägen uppe på bröstvärnet! Jag tog mig upp i båda stående tornen, men molnen låg på marken och man fick inte mycket vy... eller fotoögonblick. Vi stod i ena tornet i säkert femton minuter för att ge väderleken en chans. I några sekunder lyfta dimman från träden som brann i höstens alla färger, men hann så klart sväva tillbaka innan kameran var uppe. Å andra sidan blir ju korten lite magiska med spöken som flyger omkring...

Utanför slottet stod en skamstock och en grön drake. Franzi berättade för mig att draken är Odenwalds symbol. Det var kopplat till en urgammal saga om en pojke, en prinsessa, ett slott och en drake. En saga som Franzi mycket bitvist berättade, så där som man gör när det är något man borde minnas men inte minns... Jag förstår sagokopplingen dock, för de täta och stora lövskogarna, slotten och små mysiga byarna känns som gjorda för sagoberättande. Odenwald betyder f ö "Sagornas skog". Härligt fantasieggande!

Jag undrade för ett ögonblick om Draken kanske skulle vilja komma till Skottland och träffa Nessie...

Efter några urcharmiga småbyar hamnade vi på ett ställe, om igen en kulle, där det berättades att en jätte lekt och kastat småsten. Det skulle förklara stenbumlingarna som ligger som en rännil utefter bergssidan. Vi gick inte upp genom skogen utan nöjde oss med att följa en familj som tydligen beslutat sig för att knalla till toppen - via bumlingarna! Tja, kul klättring för ungarna, antar jag.

Medan Franzi berättade för mig att området var ett äppelvinsdistrikt, att det var populärt bland motorcyklister p.g.a. de slingriga vägarna samt att det fanns massor med vandringsleder så hittade vi en skatt. Snarare, vi såg en brun skylt som pekade in på en mindre väg och sa att "Scloss Lichtenberg" skulle ligga där inne. Franzi kände inte till slottet, men eftersom det var skyltat kunde det inte ligga långt borta så varför inte ta en titt!

Därmed började Jakten på Den Bruna Pricken. Vägen slingrade sig genom skog och fält och byar. Då och då såg vi en brun skylt med vit prick, som talade om att vi fortfarande var på rätt väg. Men vi såg inget slott. Till slut accepterade vi att vi blivit lurade, men fortsatte samma väg eftersom den också ledde mot målet.

Plötsligt såg vi ett stort, vitt, mäktigt hus på toppen av en rund, orange-gul-röd kulle. Schloss Lichtenberg. Vi slingrade oss upp till byn Lichtenberg, som visade sig ha ca 10 hus längs byns enda gata. I slutet av gatan låg slottet. Mittemot stod ett stort, runt torn. Vi gick aldrig in i slottet utan höll oss på gården, men betalde entréavgiften på 50 cent för att gå upp i tornet (som just var utkikstorn förut). Det var värt vartenda cent. Magnifik utsikt. Dessutom betalade man i en träsnidesaffär som var värt ett besök i sig. Förvisso hade jag inte råd med ens en tändsticka, men det var många små fina prylar gubben snidat ihop!

Vi gjorde sedan ett kort stopp i Erbach och åt ännu en gång jättegod glass. Under tiden promenerade vi igenom de äldre kvarteren, som var så där typiskt gammeltyska, och tog en kort titt på Schloss Erbach. Jag var inte direkt imponerad, såg mest ut som en stor herrgård. Istället försökte jag att med syrrans hjälp per mobiltelefon lista ut texten till den populära dryckessången "Jawohl, jawohl, Ich liebe Alkohol". Det visade sig ju att Franzi inte hört talas om den - och hon skrattade både högt och länge över att svenskar hittar på en alkoholvisa på tyska!
"Vad tror ni om oss egentligen?"

Vi tittade kort in i ännu en träsnidesbutik (med alla de där stora skogarna börjar jag förstå var tysk snideskonst kommer ifrån!) innan jag gick på toa i en magisk skog där en vit springare hotade att köra över mig. Turistinformationen hade nog den charmigaste trapp jag sett!

Man kunde ju tro att vi nu var klara, men först skulle vi besöka en fabriksaffär för det där plastdesignföretaget som säljer coola hushållsprylar. Ni vet, krokar och potatisskalare som ser ut som gubbar och så där och som kostar skjortan. På fabriksaffären var det billigare så det slutade med att jag charmades till att ta med både en Moritz och en Oliver hem till mig. Nu hänger Oliver i köket (en slev som räcker ut tungan) och Moritz sitter på spegeln och väntar på att bli använd (grön gubbe med sugpropp som är en hängare).

Sedan tog vi en fika på torget i Michelstadt, rakt framför rådhuset. Rådhuset är tydligen världsberömt för att det är byggt i sån där timmerstil och står på pålar. Mysigt gammalt hus från 1400-talet.

Sedan åkte vi och hälsade på hos hennes föräldrar. Det var kul, tycker jag, att se att hennes hem påminde om vilket svenskt hem som helst. Ett som inte gjorts om sedan 70/början på 80-talet. Fick deja vu-känsla - väldigt hemtrevligt! Trädgården var stor och hade en lekstuga döpt till.... Villa Villerkulla! Eller, "Villa Kunterbunt" som den heter på tyska. Huset hade också en källare full av sylt. Massor med "Holunder", körsbär och "Quitte". Det kändes som att jag verkligen måste få veta vad Holunder är för något snart! Vi tog en burk sådan sylt i varje fall. Till våfflorna som Franzi föreslagit att vi skulle ha till frukost dagen efter.

Sedan åkte vi hem till hennes pojkvän T där vi skulle stanna över natten. Båda två älskar Skottland och keltisk musik och T spelar både flöjt, bodhran (trumma) och säckpipa. Det syntes, för det låg flöjter både här och där, tre säckpipor hängde på väggen och åtminstone tre bodhrans låg utplacerade i lägenheten. Dessutom hade han en hel rad whiskys i bokhyllan, vilket han var mäkta stolt över så han hann knappt kliva över tröskeln förrän han bjöd på ett glas.

Det kunde jag behöva, för efter en kort paus knallade vi över till hans föräldrar och jag fick säga till hans pappa det jag tränat på i två dagar: "Herzlichen Glückwunch zum Geburtstag". Och det utan att stuka tungan. Hela köket var fullt av födelsedagsfirande tyskar och jag koncenterarde öronen för att försöka hänga med, men min tyska är verkligen inte så bra...

Jag var nästan lättad när det var dags att åka till restaurangen där vi beställt bord. Vi åkte ända till Bajen. Jag menar, Bayern. Till en motorcrossbana utanför en liten by mitt ute i ingenstans. Där låg ett motorcykelställe (kan för mitt liv inte komma ihåg vad det hette!) vars uteplats hade palmer och blinkande ljus och såg så charterkitschig ut att jag nästan väntade mig ett Hula Hula band också. Ägaren, som T lärt känna igen efter alla besök till sin favoritrestaurang, såg ut att kunna vara president i Hells Angels. Minst. Enligt Franzi och T så skulle stället ha världens godaste schnitzel och världens största portioner.

Jo tack. En vanlig portion bestod av 2 schnitzlar, men man kunde göra portionen XL, XXL eller XXXL om man ville. Förutom schnitzel serverade de grillade revbenspjäll, hamburgare, pasta och annan rejäl mat. Som också kunde förstoras. Den största hamburgaren fick man gratis om man åt upp den. Ok, innan ni ler i mjugg; köttet vägde ca 1,5kg, hela hamburgaren vägde 2,5kg och den var stor som en födelsedagstårta! Och kostade 30 Euros. Jag höll mig till en vanlig portion Schnitzel, med Odenwald kokost (eller hur man nu kan översätta kochkäse) och kroketter. Mums! Men jag klarade bara av att äta en av schnitzlarna. Inga problem, det man inte åt upp på det här stället kunde man få inslaget i folie och ta med hem!

Måste förresten berätta om återupptäckten. Kommer ni ihåg på 80-talet då det fanns en dricka som hette "Blackorange". Den bestod av Cola och Fanta blandat. Den försvann. I tyskland har de kvar den! Den heter "Mezzo Mix" och vad som förvånar mig är att den görs av Coca Cola Company, så varför finns den ingen annanstans? Som... här! T berättade att den går att beställa även om den inte finns på menyn på restaurang, men frågar bara efter en "Spezi", efter Spezialle. Så efter att ha testat ett tydligen populärt, och himla gott, iste med persikosmak så beställde jag det resten av kvällen.

Proppmätt, belåten och full av intryck tumlade jag i säng i det mörka rummet. Nej, rättelse, kolsvarta rummet. Tyska hus har ofta ett slags plåtjalusiner inbyggda. Man behöver inga persienner utan när det är kväll drar man ner jalusinerna, ingen kan slå sönder fönstret och själv får man totalt mörker. Coolt. Fast lite läskigt. Kändes som att ligga i en bunker när ingen nattljus sipprade in... Jag sov gott dock. Som en sten.