Tankar från en bro mellan två hem

Jag ska vara ärlig, kära läsare, att bo utomlands kan för de flesta skapa en känsla av hemlängtan då och då. I mitt fall brukar det kicka in ungefär i augusti-september när jag börjar fundera på att förlänga andrahandsuthyrningen av bostaden i Sverige.

I vanliga fall innebär det lite grubblerier, några telefonsamtal, tittande på foton och någon tröstrunda till IKEA. Men när Ahlgrens Bilar är uppätna så brukar jag sitta med kartor och planera vårens vandringar, och skicka iväg emailet till hyresvärden.

I år är det annorlunda.

Jag grubblade fortfarande när oktober närmade sig och jag grubblade hela flygresan till semestern i Sverige. Där grubblade jag något alldeles otroligt vartefter den ena insikten efter den andra mjuklandade i mig tills jag kände mig alldeles full av bomull. Sedan dess har jag grubblat så att jag knappt kan koncentrera mig.

Problemet är att grubblerierna inte ger några svara. Bara en ändlös rad med frågor. Jag har börjat ifrågasätta mig själv, min situation, min framtid, vad jag har, var jag har det, vad jag inte har, om jag kommer få det...

Jag undrar varför jag sitter här med en nära kompis och en samling arbetskamrater när jag har ett halvt dussin nära kompisar och en samling bekanta i Stockholm, plus familj och troligen framtida arbetskamrater?

Jag undrar om jag verkligen bara vill träffa min familj och mina nära vänner två gånger om året livet ut?

Jag undrar, om jag efter ungefär fyra år här borta inte har fritidsumgänge utan bara kollegor jag umgås med på jobbet eller går ut med på sporadiska jobbutekvällar, kommer jag då någonsin skaffa fritidsumgänge? Vi är inte tjugo längre, folk börjar stadga sig och det är inte lika lätt att spontanträffa folk. Det är fakta.

Jag är trött på att dela lägenhet, men hur ska jag ha råd med ett eget hem när bostad i områden jag kan tänka mig kräver 70-75% av nettolönen för hyra, kommunalskatt och räkningar, och dem jag har råd med ligger i riktigt nedslitna och övergivna områden som både innebär otrygghet samt en ytterligare tusenlapp i resekostnader = lika dyrt fast mindre trivsamt?

Behöver jag verkligen ett eget hem när jag betänker att 1) de människor jag pratar med utanför jobbet är dem jag delar lägenhet med, 2) eftersom vi inte umgås utanför jobbet såvida det inte stämts träff på stan för middag, teater eller utekväll, så vad ska jag göra hemma helt ensam, för 3) jag insåg när jag tänkte efter att de enda som faktiskt varit i min lägenhet här är - vänner och familj från Sverige.

Jag har ett hem som står och väntar på mig i Stockholm. Ett eget hem som jag har råd med och som jag kan bjuda hem folk till, för det finns folk att bjuda hem.

Men...

Här har jag ett tillfredställande jobb där jag kommer någonstans, som utvecklar mig, som jag trots allt är nöjd med. En början på en karriär till och med. Med arbetskamrater som är roliga. Å andra sidan kan jag tänka mig bra mycket mer intressanta brancher än försäkringsbranchen. Och jag börjar tröttna på vissa saker, så pass mycket att jag redan börjat se mig om...

Här har jag bergen. Det låter litet, men det betyder så mycket. Varje gång jag tagit bussen ut i vildmarken över dagen så har jag tänkt hur otroligt bortskämd jag är som bor så att jag kan göra detta - när jag vill! Vilket förra året, när knäet var friskt, innebar nästan varannan helg. Och varje gång jag knallar genom ett tyst dal, sitter på en bergskam och ser hjortar knalla förbi nedanför eller insuper milslång utsikt från en bergstopp - då lever jag. Fullt ut. Och jag mår bra i varenda fiber.

Men...

Betyder närheten till bergen mer för mig än närheten till familj och vänner?

Borde min situation kanske inte snarare vara tvärtom - att jag bor nära familj och vänner och åker till bergen två gånger om året?? (samtidigt som man måste betänka att vädret är knyckfullt så man kanske inte ens kommer upp de där semesterdagarna... Men ändå.)

Jag tänker att det vore så mycket lättare att ta beslut ifall knäet satte stopp för vandring - utan bergsvandring = mindre starka skäl att bo i Skottland.

Fast knäet blir bättre för varje dag... Och en riktigt ful anledning - jag borde stanna så länge det behöver vård, för vården är ju verkligen helt gratis här!

Men...

Social trygghet. Här har jag EN som jag kan räkna med. Och samtidigt som jag känner tryggheten att ha flera jag kan be om hjälp av, så ser jag ju var jag själv kan hjälpa till - i Sverige. Vardagshjälp, inga stora saker. Men det som... tja, som man liksom hjälper varandra med.

Människan är ett flockdjur, sägs det, så varför är jag här när min flock är där?

Och framtiden. Visst tänker jag på framtiden. Tänker på hur tiden rinner och att inte mycket händer, men att oavsett kärleksliv så tickar den här blivande mamman för ett kärleksbarn. Tror minsann det finns flera lekfarbröder som gärna skvätter lite manlig förebild över barnet - i Sverige. Och sanning att säga, varje gång jag hälsar på så ser jag skillnaderna i hur barn blir betraktade och behandlade i Sverige jämfört med här - filosofiskt sett verkar det skilja sisådär femtio år... Jag föredrar om mina barn växer upp i Sverige. Dessutom är chansen större att man har råd med barnomsorg i Sverige, om ni visste vad det kostade att stoppa in ungarna på dagis här!

Och jag ska inte sticka under stol med att risken är stor att jag kommer få cancer någon gång. Om inte annat har just jobbet i livförsäkringsbranchen gett mig statistik och förståelse för mina personliga odds. Och helt krasst - överlevnadsprocenten är jättemycket större i Sverige än Storbritannien. Dessutom har Sverige renare sjukhus generellt. Sjukvården här är det inget fel på, men MRSA... slår vad om att flera av de svenska läsarna inte ens vet vad det är. Just för att Storbritannien leder dödsligan för MRSA inom EU - medan Sverige ligger i botten. Det tror jag vi kan tacka höga skatter och bra hygien för!

Så...

Så just nu är jag vilsen. Så pass vilsen att jag söker jobb i Sverige - samtidigt som jag kikar efter både jobb och lägenheter i Glasgow. Ingen större skillnad alltså, förutom att jag den här gången faktiskt söker jobben i Sverige samma vecka som de annonseras och att jag faktiskt hoppas på svar.

Slutgiltiga beslutet tar jag när jag får jobberbjudandet och kan väga det mot vad jag har. Tills dess fortsätter jag att grubbla fram ännu fler frågor. Samt tänka lite alldeles särskilt mycket på frågorna i kursivt... Det enda säkra i hela soppan är att jag misstänker att jag, oavsett beslut, kommer känna att jag fattat fel beslut och sakna det jag går miste om - något alldeles otroligt...