Hört i rulltrappan mellan två tonårskillar med skateboards.
"ja, åsså kan jag ju switch förstås. Det är liksom så (vrider skateboarden) och så bah så (svänger och vrider) och så så typ (vrider lite till så jag tror han nu slagit knut på sig själv)."
"jomen, det är som en goofy, fast sen blir det en switch."
"Ja, och tänk dig att du börjar i en fakey och så landar du i en nosebride (nosebright?)."
Vänta, jag ska bara hämta en ordbok så ska jag tala om vad de pratade om...
31 March 2004
Det går över
... brukade alltid mormor säga. Men går verkligen allt över och bör det ens göra det? När man längtar så efter en varm famn att krypa upp i att det gör fysiskt ont i kroppen, kan man då räkna med att det går över på ett par timmar? Om man försöker tänka på något kul istället, som tränger bort längtandet, eller fyller sin tid med jobb så man inte har tid att tänka så försvinner kanske suget om en stund. Inte behovet kanske, men suget. Men vad händer om man gör detta varje gång suget dyker upp? Vad händer om man varje gång försöker skaka ifrån sig längtan och låtsas som om det inte fanns? Finns det då inte en risk att man undan för undan trubbar av sitt ömhetsbehov och till sist förlorar det?
Varje gång man känner det där enorma behovet av en kram, av en partner att gosa med framför tv:n, så kanske man skulle försöka hålla kvar vid den smärtsamma tanken lite extra länge istället för att söka distraktioner. När man distraherat sig själv tillräckligt länge kanske behovet inte dyker upp längre. Har man då inte dött en smula inombords?
Jag ska nog inte lyda mitt eget råd. Det ska inte få gå över. Det är nog mest hälsosamt om det inte gör det.
Varje gång man känner det där enorma behovet av en kram, av en partner att gosa med framför tv:n, så kanske man skulle försöka hålla kvar vid den smärtsamma tanken lite extra länge istället för att söka distraktioner. När man distraherat sig själv tillräckligt länge kanske behovet inte dyker upp längre. Har man då inte dött en smula inombords?
Jag ska nog inte lyda mitt eget råd. Det ska inte få gå över. Det är nog mest hälsosamt om det inte gör det.
29 March 2004
Glad Påsk - del 4: Påskägg
Varje familj verkar ha sin egen ritual kring påskäggen. När vi var små låg de vid ytterdörren. När man minst anade det på påskafton hördes en dov knackning på dörren. Alla stannade upp och tittade på varandra. Påskharen! Han bara lämnade dem där, knackade och försvann.
Ibland var påskharen på bushumör. Då låg inga ägg vid dörren utan fyra kartor. Jag och mina syskon sprang runt som tokiga tills vi hittade våra ägg. I ugnen, bakom soffan, under trappan. Vissa år låg äggen i trädgården och vi trampade ner både tulpaner och rosenbuskar i vårt sökande.
När vi blev äldre följde några pinsamma år. Jag var äldst och var inte så pigg på att smyga runt i trädgården så grannarna såg. Kartorna blev mötta med himlande ögon och stön och till och med knackningen i dörren blev pinsam att uppleva. Jisses, ge oss äggen!
Vi tog hämnd på våra föräldrar för ett par år sedan.
Vi är fyra syskon och på eget initiativ hade alla köpt ett påskägg till våra föräldrar. När vi insåg det kom planen av sig själv. Vi var ute i våra föräldrars sommarstuga och nu skulle de få tillbaka för alla pinsamma äggletningar, missmatchande kartor och ologiska gåtor. Det började med en knackning på dörren och en lapp som gav dem första gåtan. När de listat ut vart den ledde fann de där nästa lapp (eller person) med nästa gåta. Vi skickade dem kors och tvärs över hela tomten och till och med in till grannen! En ledtråd ledde till vår bror som satt i en friggebod. Han spelade på gitarren och sjöng nästa ledtråd. Vi hade en otroligt rolig eftermiddag och ibland undrade vi faktiskt var vi hade fått vår intelligens ifrån... Till slut hittade de så klart äggen, djupt nedgrävda i en krattad gräshög. Pappa sken som en liten pojk när han hade famnen full av godisägg. Och sedan dess har vi bara bytt ägg som små påskgåvor.
Äggletning sker inte bara i vår trädgård. Varje år får allmänheten komma in till den amerikanska presidentens trädgård och leta ägg. Hur det är nu med terrorattacker och allt vet jag inte, men åtminstone var det så när jag var där 1996. Det kändes ju lite pinsamt att krypa runt, så jag lät värdfamiljens ungar leta medan jag lite coolt promenerad omkring och halvdiskret sökte med ögonen. Jag såg något blått under en buske och så fick jag ett litet träägg med tryckt påskhälsning av Bill och Hillary Clinton. En kul souvernir om inte annat.
Hemma hos värdfamiljen gällde det att se upp med var man satte fötterna. Några dagar före påsk låg utklippta pappersmorötter i slingrande rader från alla dörrar på undervåningen. Samtliga slingor ledde in till en plats i finrummet där tre korgar stod. Det var där påskharen skulle lägga godiset, och eftersom man inte visste vilken väg han skulle ta så la ungarna vägvisare från alla dörrar.
Jag fick också påskgodis. De har inga färggranna pappersägg - och inget smågodis heller för den delen - istället får man lite choklad och så en liten grej. Föräldrarna tog fasta på mitt sportintresse så jag fick lite baseballkort. Den stora skillnaden var dock att de fick påskgodis på Påskdagen och inte på påskafton.
Förra året firade jag påsk i Glasgow. Affärerna är fulla av kartonger i alla möjliga storlekar och prisklasser. Det är mycket kartong och lite ägg om man säger så. Det viktiga verkar vara den häftiga bilden på Simpsons eller den oftast medföljande lilla grejen; en fotbollssouvernir, en plastdocka, en miniräknare... Och så ett chokladägg. Det finns allt från ägg som smakar papper till belgisk lyxchoklad. Jag hittade ett stort, svindyrt, Kinderägg som var fyllt med små vanliga Kinderägg. Om jag bara haft 300 spänn att lägga på ett påskägg...
Det enda jag undrar över är; när det nu är godisets högtid, varför är allt påskgodis så infernaliskt äckligt?!? Alla andra dagar på året äter man smarriga Marianne, Polly, blå bumlingar och syrliga nappar. Men varje påsk är äggen sprängfyllda med kartongsmakande "nougat"-ägg, torra dragéägg och skumma kycklingskummisar. Vart tar allt gott godis vägen på påsken?
Ibland var påskharen på bushumör. Då låg inga ägg vid dörren utan fyra kartor. Jag och mina syskon sprang runt som tokiga tills vi hittade våra ägg. I ugnen, bakom soffan, under trappan. Vissa år låg äggen i trädgården och vi trampade ner både tulpaner och rosenbuskar i vårt sökande.
När vi blev äldre följde några pinsamma år. Jag var äldst och var inte så pigg på att smyga runt i trädgården så grannarna såg. Kartorna blev mötta med himlande ögon och stön och till och med knackningen i dörren blev pinsam att uppleva. Jisses, ge oss äggen!
Vi tog hämnd på våra föräldrar för ett par år sedan.
Vi är fyra syskon och på eget initiativ hade alla köpt ett påskägg till våra föräldrar. När vi insåg det kom planen av sig själv. Vi var ute i våra föräldrars sommarstuga och nu skulle de få tillbaka för alla pinsamma äggletningar, missmatchande kartor och ologiska gåtor. Det började med en knackning på dörren och en lapp som gav dem första gåtan. När de listat ut vart den ledde fann de där nästa lapp (eller person) med nästa gåta. Vi skickade dem kors och tvärs över hela tomten och till och med in till grannen! En ledtråd ledde till vår bror som satt i en friggebod. Han spelade på gitarren och sjöng nästa ledtråd. Vi hade en otroligt rolig eftermiddag och ibland undrade vi faktiskt var vi hade fått vår intelligens ifrån... Till slut hittade de så klart äggen, djupt nedgrävda i en krattad gräshög. Pappa sken som en liten pojk när han hade famnen full av godisägg. Och sedan dess har vi bara bytt ägg som små påskgåvor.
Äggletning sker inte bara i vår trädgård. Varje år får allmänheten komma in till den amerikanska presidentens trädgård och leta ägg. Hur det är nu med terrorattacker och allt vet jag inte, men åtminstone var det så när jag var där 1996. Det kändes ju lite pinsamt att krypa runt, så jag lät värdfamiljens ungar leta medan jag lite coolt promenerad omkring och halvdiskret sökte med ögonen. Jag såg något blått under en buske och så fick jag ett litet träägg med tryckt påskhälsning av Bill och Hillary Clinton. En kul souvernir om inte annat.
Hemma hos värdfamiljen gällde det att se upp med var man satte fötterna. Några dagar före påsk låg utklippta pappersmorötter i slingrande rader från alla dörrar på undervåningen. Samtliga slingor ledde in till en plats i finrummet där tre korgar stod. Det var där påskharen skulle lägga godiset, och eftersom man inte visste vilken väg han skulle ta så la ungarna vägvisare från alla dörrar.
Jag fick också påskgodis. De har inga färggranna pappersägg - och inget smågodis heller för den delen - istället får man lite choklad och så en liten grej. Föräldrarna tog fasta på mitt sportintresse så jag fick lite baseballkort. Den stora skillnaden var dock att de fick påskgodis på Påskdagen och inte på påskafton.
Förra året firade jag påsk i Glasgow. Affärerna är fulla av kartonger i alla möjliga storlekar och prisklasser. Det är mycket kartong och lite ägg om man säger så. Det viktiga verkar vara den häftiga bilden på Simpsons eller den oftast medföljande lilla grejen; en fotbollssouvernir, en plastdocka, en miniräknare... Och så ett chokladägg. Det finns allt från ägg som smakar papper till belgisk lyxchoklad. Jag hittade ett stort, svindyrt, Kinderägg som var fyllt med små vanliga Kinderägg. Om jag bara haft 300 spänn att lägga på ett påskägg...
Det enda jag undrar över är; när det nu är godisets högtid, varför är allt påskgodis så infernaliskt äckligt?!? Alla andra dagar på året äter man smarriga Marianne, Polly, blå bumlingar och syrliga nappar. Men varje påsk är äggen sprängfyllda med kartongsmakande "nougat"-ägg, torra dragéägg och skumma kycklingskummisar. Vart tar allt gott godis vägen på påsken?
Tala är silver tiga är guld
Titta vad du har ställt till med nu, Svennis.
Fotboll är inte längre bara en sport. Det är en miljardindustri där resultat inte bara är viktigt för tabellen och äran utan också för bokslutet. Både för klubblag och landslag. De inblandade är inte idealistiska och/eller ideella visionärer, glada amatörer som bara pysslar med det de älskar, idag är de slipade affärsmän och "kapital" tillsammans med klubbhuset och planen i bokföringen.
En spelare stannar gärna i sin klubb, laget i hans hjärta, laget han drömde om redan som liten pojk. Men då vill han ha en löneförhöjning med 30 miljoner. En stjärna som spelar i sitt favoritlag kan inte gå med på lönesänkning när klubben befinner sig i kris, för då sänks hans marknadsvärde. En spelare skriver inte gärna på kontrakt när han precis ska till att bli Bosman-fall och får stoppa alla sköna slantar i egen ficka.
Spelarna fick status först, men sedan följde tränarna i spelarnas fotspår. Förut kunde en tränare på sin höjd få lite extrapengar om han höll föredrag på en Volvo-konferens. Idag handlar kontraktsförhandlingarna lika mycket om pengar som om spelfilosofier. En tränare är som vilken mellanchef som helst på vilket företag som helst. Antingen det heter Djurgården eller ABB. En tränare kan göra bort sig och få träna BK Bollpojkarna för bensinpengar nästa säsong, eller så får han framgång (= ökar i marknadsvärde) och får träna Barcelona för pengar han inte visste fanns.
Precis som mellanchefen på ABB kan få en förfrågan av Skanska eller Microsoft kan en framfångsrik och erkänd tränare få en förfrågan av en annan klubb. Naturligtvis. Och naturligtvis lyssnar tränaren till förslaget, om inte annat för att se exakt hur långt klubben är beredd att gå, hur stort hans marknadsvärde egentligen är. Vi är väl alla lite nyfikna på vårt eget marknadsvärde ibland, eller hur? Och precis som mellanchefen på ABB kan trivas ypperligt med både staden, lönen, arbetet och den sociala situationen och inte har en tanke på att flytta kan tränaren också föredra sitt nuvarande jobb, hur frestande det nya förslaget än är. Men han har fått en vink om hur grönt gräset egentligen är på andra sidan. Det är så det är. Det är så det har blivit.
Men sånt säger man naturligtvis inte! I verkligheten är både spelare och tränare professionella och fullt lojala sin "arbetsgivare", det vet alla inom branschen. Men fans ligger alltid 100 år efter i utvecklingen. De tror ju, vill ju tro, på den glada amatören som bara kan göra sitt bästa i sitt favoritlags tröja. De vill tro att ingen fullt frisk människa någonsin skulle kunna tänka sig att lämna klubben frivilligt. Förfrågningar ska bemötas med ett styvt långfinger, inte med att man lyssnar på förslaget. Man får inte ha målsättningar, man får inte vilja utveckla sig. Man ska stanna i klubben tills materialaren kör ut en på skottkärra.
Fattar du inte det, Svennis? Man är inte öppen och ärlig och säger det uppenbara, så som det är, man säger det massan vill höra. Efter alla dessa år borde du faktiskt veta bättre. Skäms på dig och gör aldrig om detta.
Fotboll är inte längre bara en sport. Det är en miljardindustri där resultat inte bara är viktigt för tabellen och äran utan också för bokslutet. Både för klubblag och landslag. De inblandade är inte idealistiska och/eller ideella visionärer, glada amatörer som bara pysslar med det de älskar, idag är de slipade affärsmän och "kapital" tillsammans med klubbhuset och planen i bokföringen.
En spelare stannar gärna i sin klubb, laget i hans hjärta, laget han drömde om redan som liten pojk. Men då vill han ha en löneförhöjning med 30 miljoner. En stjärna som spelar i sitt favoritlag kan inte gå med på lönesänkning när klubben befinner sig i kris, för då sänks hans marknadsvärde. En spelare skriver inte gärna på kontrakt när han precis ska till att bli Bosman-fall och får stoppa alla sköna slantar i egen ficka.
Spelarna fick status först, men sedan följde tränarna i spelarnas fotspår. Förut kunde en tränare på sin höjd få lite extrapengar om han höll föredrag på en Volvo-konferens. Idag handlar kontraktsförhandlingarna lika mycket om pengar som om spelfilosofier. En tränare är som vilken mellanchef som helst på vilket företag som helst. Antingen det heter Djurgården eller ABB. En tränare kan göra bort sig och få träna BK Bollpojkarna för bensinpengar nästa säsong, eller så får han framgång (= ökar i marknadsvärde) och får träna Barcelona för pengar han inte visste fanns.
Precis som mellanchefen på ABB kan få en förfrågan av Skanska eller Microsoft kan en framfångsrik och erkänd tränare få en förfrågan av en annan klubb. Naturligtvis. Och naturligtvis lyssnar tränaren till förslaget, om inte annat för att se exakt hur långt klubben är beredd att gå, hur stort hans marknadsvärde egentligen är. Vi är väl alla lite nyfikna på vårt eget marknadsvärde ibland, eller hur? Och precis som mellanchefen på ABB kan trivas ypperligt med både staden, lönen, arbetet och den sociala situationen och inte har en tanke på att flytta kan tränaren också föredra sitt nuvarande jobb, hur frestande det nya förslaget än är. Men han har fått en vink om hur grönt gräset egentligen är på andra sidan. Det är så det är. Det är så det har blivit.
Men sånt säger man naturligtvis inte! I verkligheten är både spelare och tränare professionella och fullt lojala sin "arbetsgivare", det vet alla inom branschen. Men fans ligger alltid 100 år efter i utvecklingen. De tror ju, vill ju tro, på den glada amatören som bara kan göra sitt bästa i sitt favoritlags tröja. De vill tro att ingen fullt frisk människa någonsin skulle kunna tänka sig att lämna klubben frivilligt. Förfrågningar ska bemötas med ett styvt långfinger, inte med att man lyssnar på förslaget. Man får inte ha målsättningar, man får inte vilja utveckla sig. Man ska stanna i klubben tills materialaren kör ut en på skottkärra.
Fattar du inte det, Svennis? Man är inte öppen och ärlig och säger det uppenbara, så som det är, man säger det massan vill höra. Efter alla dessa år borde du faktiskt veta bättre. Skäms på dig och gör aldrig om detta.
28 March 2004
Glad Påsk - del 3: Påskfilmer
Både jul och påsk är i grunden religiösa högtider. Av naturliga skäl är julen lite gladare (Jesus föds) och påsken mer allvarlig (Jesus dör). Det finns inga glada påsksånger, inga mysiga midnattsmässor eller charmiga berättelser man gärna låter barn spela upp i skolan. Det är nog därför vi gärna lyfter fram pippikycklingarna och de söta häxorna, för att slippa bli deprimerade i en tid då vårkänslorna ska spira.
Det finns egentligen bara ett område som bibehåller det seriöst religiösa och vägrar låta oss gömma oss bland alla mjuka gula fjädrar och glatt färggranna påskägg. Tv:n. Ända sedan jag var liten har påsken varit en livsfarlig tid på året. Slog man på tv:n utan att ha tittat i tv-tidningen först så kunde man få en riktig käftsmäll. Antingen var det någon bister herre i lila kläder som skrämde slag på en med sin mullrande stämma, och lyssnade man på vad han sa fick man mardrömmar om slaktade småbarn, pryglade Jesusar och korsfästa män. Eller så var det någon spelfilm (tecknad, otecknad eller med tjeckiska dockor) om Jesu sista tid. Ni vet, kapitlet i Bibeln med 15-årsgräns... Jag är fast övertygad om att påskgodiset kom till som tröstegodis för alla vettskrämda barn.
Det brukar gå en serie varje år (Jesu sista frestelse tror jag den heter) om just de sista dagarna i Jesus liv. Den är rätt bra, insåg jag när jag blev stor nog att våga se hela. Inte lika bra som Ben Hur dock, som var och är min favoritpåskfilm, även om Jesus själv bara är med i någon minut. Vi får inte glömma Life of Brian heller, en höjdare när man känner sig på blasfemiskt humör.
I år har dock Mel Gibson koncentrerat den där serien till en tvåtimmarsfilm, "Passion of the Christ", som har premiär nästa vecka. Så där lagom så alla hinner smälta de magstarka scenerna innan påskharen kommer. Den är blodig, minst sagt, men annars inget nytt under solen. (Jag har som vanligt inte kunnat vänta utan såg den igårkväll) Den enda kommentar jag egentligen har är att om man nu ändå förväntas köpa en hel del tvivelaktigheter, bör man åtminstone inte se till att hålla historien så ren som möjligt från rena faktafelaktigheter? Det kanske bara var ett humoristiskt inslag av Mr Gibson, men han menade väl ändå inte att vi skulle tro att Jesus var uppfinnaren av vårt moderna matbord?!? Fel film att lägga in ett sådant skämt i i så fall, för resten av filmen är ju helt humorbefriad. (Om man inte som jag betraktar hela kärnan av historien som oerhört humoristisk.) Än fånigare blir det när romaren ska dubbelkolla att Jesus verkligen är död på korset och sticker in sitt spjut i sidan på honom, vilket låter som när man sticker en hand i gyttja. Överdrivna ljudeffekter tror jag det kallas. Hur som helst, en död människa har ingen puls och utan puls så kan inte blodet SPRUTA! Nej, inte ens på en korsfäst Jesus.
Till sist skapade filmen en reaktion jag inte tror Gibson menade. Att låta människor tala om Jesus och om hans underverk, status och uppfordringar är en sak; han framstår då som en snäll och vis ung man som omgivningen skapar en myt omkring. Att höra Jesus-människan själv tala om sin position, att han är vägen in till paradiset, hur brödet är hans kropp osv leder till rakt motsatt effekt. Ju mer han talar desto större knäppgök framstår han som! Thomas Di Leva kommer från rymden och Jesus från Gud och till paradiset kommer man både genom Jesus, Ulf Ekman och tusentals andra predikanter i små frireligiösa samfund. Jesus var inte unik, men han var först. Därför fick han betala med sitt liv medan dagens nyskapande frikyrkopredikanter slipper undan med ett överseende leende, en klapp på huvudet och en beredskap med tvångströja bakom knuten. Jesus var annorlunda och följde inte tidens religiösa regler och precis som miljoner efter honom blev han hånad, utfryst och förföljd tills allmänheten i ren frustration lynchade honom. Organiserad religion har aldrig varit känt för sin öppenhet och tolerans. Dessutom gav Gibsons skildring av "rättegången" väldigt starka associationer till medeltidens häxprocesser...
Det finns egentligen bara ett område som bibehåller det seriöst religiösa och vägrar låta oss gömma oss bland alla mjuka gula fjädrar och glatt färggranna påskägg. Tv:n. Ända sedan jag var liten har påsken varit en livsfarlig tid på året. Slog man på tv:n utan att ha tittat i tv-tidningen först så kunde man få en riktig käftsmäll. Antingen var det någon bister herre i lila kläder som skrämde slag på en med sin mullrande stämma, och lyssnade man på vad han sa fick man mardrömmar om slaktade småbarn, pryglade Jesusar och korsfästa män. Eller så var det någon spelfilm (tecknad, otecknad eller med tjeckiska dockor) om Jesu sista tid. Ni vet, kapitlet i Bibeln med 15-årsgräns... Jag är fast övertygad om att påskgodiset kom till som tröstegodis för alla vettskrämda barn.
Det brukar gå en serie varje år (Jesu sista frestelse tror jag den heter) om just de sista dagarna i Jesus liv. Den är rätt bra, insåg jag när jag blev stor nog att våga se hela. Inte lika bra som Ben Hur dock, som var och är min favoritpåskfilm, även om Jesus själv bara är med i någon minut. Vi får inte glömma Life of Brian heller, en höjdare när man känner sig på blasfemiskt humör.
I år har dock Mel Gibson koncentrerat den där serien till en tvåtimmarsfilm, "Passion of the Christ", som har premiär nästa vecka. Så där lagom så alla hinner smälta de magstarka scenerna innan påskharen kommer. Den är blodig, minst sagt, men annars inget nytt under solen. (Jag har som vanligt inte kunnat vänta utan såg den igårkväll) Den enda kommentar jag egentligen har är att om man nu ändå förväntas köpa en hel del tvivelaktigheter, bör man åtminstone inte se till att hålla historien så ren som möjligt från rena faktafelaktigheter? Det kanske bara var ett humoristiskt inslag av Mr Gibson, men han menade väl ändå inte att vi skulle tro att Jesus var uppfinnaren av vårt moderna matbord?!? Fel film att lägga in ett sådant skämt i i så fall, för resten av filmen är ju helt humorbefriad. (Om man inte som jag betraktar hela kärnan av historien som oerhört humoristisk.) Än fånigare blir det när romaren ska dubbelkolla att Jesus verkligen är död på korset och sticker in sitt spjut i sidan på honom, vilket låter som när man sticker en hand i gyttja. Överdrivna ljudeffekter tror jag det kallas. Hur som helst, en död människa har ingen puls och utan puls så kan inte blodet SPRUTA! Nej, inte ens på en korsfäst Jesus.
Till sist skapade filmen en reaktion jag inte tror Gibson menade. Att låta människor tala om Jesus och om hans underverk, status och uppfordringar är en sak; han framstår då som en snäll och vis ung man som omgivningen skapar en myt omkring. Att höra Jesus-människan själv tala om sin position, att han är vägen in till paradiset, hur brödet är hans kropp osv leder till rakt motsatt effekt. Ju mer han talar desto större knäppgök framstår han som! Thomas Di Leva kommer från rymden och Jesus från Gud och till paradiset kommer man både genom Jesus, Ulf Ekman och tusentals andra predikanter i små frireligiösa samfund. Jesus var inte unik, men han var först. Därför fick han betala med sitt liv medan dagens nyskapande frikyrkopredikanter slipper undan med ett överseende leende, en klapp på huvudet och en beredskap med tvångströja bakom knuten. Jesus var annorlunda och följde inte tidens religiösa regler och precis som miljoner efter honom blev han hånad, utfryst och förföljd tills allmänheten i ren frustration lynchade honom. Organiserad religion har aldrig varit känt för sin öppenhet och tolerans. Dessutom gav Gibsons skildring av "rättegången" väldigt starka associationer till medeltidens häxprocesser...
En religiös söndag
Jag gillar att uppleva olika saker och framförallt sådant som är religiöst betingat. Det ligger inom mitt religionsintresse. Förutom brorsans konfirmation för 7 år sedan har jag bara varit i kyrkan tre gånger i vuxen ålder: söndagsmässa med mina amerikanska katolska värdföräldrar (au pair) i Cape Cod och ungarnas Första Nattvard i Potomac 1996 och midnattsmässa i en katedral i Glasgow 2002. Tre gånger katolska mässor alltså. När Lille Skutt och Linda skulle gå på vanlig söndagsmässa (gudstjänst? whatever) i Storkyrkan idag kände jag därför att det vore jättekul att följa med - jag minns ju knappt hur en protestantisk mässa går till!
Och tydligen gick det inte till som jag mindes det. Enligt Lille Skutt hade domkyrkoprosten sagt att det är en skillnad på mässorna "i stan" jämfört med dem "ute i landet", så kanske var det där lite av förklaringen låg. Jag mindes mässorna som en stillasittande, lååångdragen historia med monoton predikan och deprimerande sånger. Mina erfarenheter från katolska mässor däremot var ett oavbrutet resande upp och ner och en interaktiv mässa där man hälsade på både bänkgrannar och präster och hela tiden skulle svara på vad prästen sa där framme. Där gick det inte att sova minsann. Även om sångerna var lika glåmiga.
Mässan jag var på idag var inte alls lik dem jag mindes från förr utan gick nästan exakt till som de katolska mässor jag varit på, upp och ner, svara, sjung, hälsa, ta nattvard och så upp och ner igen. Det var ett helt annat tempo - även om den fortfarande var en lååångdragen historia med monoton predikan och deprimerande sånger...
Varför är det så? Älskar de inte Gud? "Ja vi älskar díg" säger de med så dova och monotona stämmor att man undrar om domedagen redan kommit över oss. Och tänk om prästen bara kunde gå en enda helgkurs i dramaturgi. De 5 minuter jag orkade koncentrera mig på predikan (som var 15-20 min lång) lekte jag med tanken att han betonade orden bara lite, lite annorlunda. Vad intressant det hade blivit då!
Storyn var rätt intressant i sig, tror jag. Den om när historiens smartaste kvinna lyckades drilla bort sin otrohet med att få ett helt land (och en hel eftervärld) att tro att det var Den Helige Ande som uppfyllt henne, och inte Jakob i fiskaffären. Prästen la även in en påminnelse om att inte glömma bort Josef i historien; den oförrättade mannen som storsint accepterade Jesus trots att han var oäkting. Med tanke på den misär och utstötthet kvinnan OCH barnet skulle ha lidit på den tiden om Josef kört ut dem ur huset så tycker jag han framstår som den verklige hjälten i historien. En toffel kanske, men en social hjälte.
Efter mässan blev det snabba ryck hem för att hinna utöva MIN religion. Rangers - Celtic på tv4. Än en gång har Celtic gått vidare i UEFA-cupen och än en gång var det spanskt tema på "tifot" - precis som när jag var på plats förra året! Mina öron fick flytta sig ett par centimeter för att mitt smile skulle få plats när jag såg alla badbollar kastas in på plan före avspark. Precis som förra året. Och precis som ifjol skålade jag i Irn Bru när Celtic vann (2-1). Hail, hail, the Celts are here!
Och tydligen gick det inte till som jag mindes det. Enligt Lille Skutt hade domkyrkoprosten sagt att det är en skillnad på mässorna "i stan" jämfört med dem "ute i landet", så kanske var det där lite av förklaringen låg. Jag mindes mässorna som en stillasittande, lååångdragen historia med monoton predikan och deprimerande sånger. Mina erfarenheter från katolska mässor däremot var ett oavbrutet resande upp och ner och en interaktiv mässa där man hälsade på både bänkgrannar och präster och hela tiden skulle svara på vad prästen sa där framme. Där gick det inte att sova minsann. Även om sångerna var lika glåmiga.
Mässan jag var på idag var inte alls lik dem jag mindes från förr utan gick nästan exakt till som de katolska mässor jag varit på, upp och ner, svara, sjung, hälsa, ta nattvard och så upp och ner igen. Det var ett helt annat tempo - även om den fortfarande var en lååångdragen historia med monoton predikan och deprimerande sånger...
Varför är det så? Älskar de inte Gud? "Ja vi älskar díg" säger de med så dova och monotona stämmor att man undrar om domedagen redan kommit över oss. Och tänk om prästen bara kunde gå en enda helgkurs i dramaturgi. De 5 minuter jag orkade koncentrera mig på predikan (som var 15-20 min lång) lekte jag med tanken att han betonade orden bara lite, lite annorlunda. Vad intressant det hade blivit då!
Storyn var rätt intressant i sig, tror jag. Den om när historiens smartaste kvinna lyckades drilla bort sin otrohet med att få ett helt land (och en hel eftervärld) att tro att det var Den Helige Ande som uppfyllt henne, och inte Jakob i fiskaffären. Prästen la även in en påminnelse om att inte glömma bort Josef i historien; den oförrättade mannen som storsint accepterade Jesus trots att han var oäkting. Med tanke på den misär och utstötthet kvinnan OCH barnet skulle ha lidit på den tiden om Josef kört ut dem ur huset så tycker jag han framstår som den verklige hjälten i historien. En toffel kanske, men en social hjälte.
Efter mässan blev det snabba ryck hem för att hinna utöva MIN religion. Rangers - Celtic på tv4. Än en gång har Celtic gått vidare i UEFA-cupen och än en gång var det spanskt tema på "tifot" - precis som när jag var på plats förra året! Mina öron fick flytta sig ett par centimeter för att mitt smile skulle få plats när jag såg alla badbollar kastas in på plan före avspark. Precis som förra året. Och precis som ifjol skålade jag i Irn Bru när Celtic vann (2-1). Hail, hail, the Celts are here!
27 March 2004
Kanske om det varit stressalfapet...
Spöade prusseluskan i två raka Alfapetomgångar. Som vanligt. Ena gången ett relativt jämnt 20-tals poäng i skillnad, andra gången med normala närmare 100. Jag tror det blir så om en (prusseluskan) är pryd och siktar in sig på svåra korsordsord som ingen (jag) hört talas om samtidigt som den andre (också jag) inte är pryd utan gärna lägger runkar om det ger sisådär 20 poäng.
Jag kände att kreativitet och poesi skulle belönas, därför godtog jag både hedås (det lät vackert med en ås mitt ute på heden) och viltbås (där jägarna samlar sina byten innan de åker hem...). Fast av någon anledning godtog inte hon det poetiska trogör (när man lägger fram tillräckligt med skäl för att man ska tro på en sak så att folk godtar skälen och tror på saken. Ej att förväxla med troliggör) och inte heller rondvill (om man jobbar långa dagar så kan man säkert bli så trött som läkare att man blir helt rondvill och inte vet vilken rond det är man går just nu...). Någon gång skulle jag vilja spela en omgång där man b a r a får skriva nypåhittade ord!
Jag kände att kreativitet och poesi skulle belönas, därför godtog jag både hedås (det lät vackert med en ås mitt ute på heden) och viltbås (där jägarna samlar sina byten innan de åker hem...). Fast av någon anledning godtog inte hon det poetiska trogör (när man lägger fram tillräckligt med skäl för att man ska tro på en sak så att folk godtar skälen och tror på saken. Ej att förväxla med troliggör) och inte heller rondvill (om man jobbar långa dagar så kan man säkert bli så trött som läkare att man blir helt rondvill och inte vet vilken rond det är man går just nu...). Någon gång skulle jag vilja spela en omgång där man b a r a får skriva nypåhittade ord!
26 March 2004
Stressalfapet
Har man bara en halvtimme på sig att spela kan man dels inte fundera till döddagar och dels måste man nästan vara lite mer frisinnad vid bedömningarna. Jag och Lille Skutt spelade ett snabbt parti igår och jag tror jag gillade det! T ex fick jag igenom ett ord jag aldrig fått igenom om vi haft tid på oss. Glogg. Ni vet, när man dricker säger det ju "glogg, glogg, glogg, glogg"... Och Lille Skutt fick igenom sin/sitt rödpil. Lite lurigt slog hon upp ordboken och sa "jo, rödpilsträd finns." Och jag hade ju inte tid att dubbelchecka. Nu ska vi bara hitta ett rödpilsträd, men jag tror jag vet hur det ser ut. Det är nog där Indianerna får sina pilar ifrån...
I ett stressalfapet hade jag nog till och med godkänt teos.
I ett stressalfapet hade jag nog till och med godkänt teos.
Fredagsfyran, v 13
Tema: moral/ samvete, eller bristen på det.
1. Vilken var den senaste “goda gärningen” du utförde?
Jag räknar inte hålla upp dörrar eller hjälpa folk med barnvagn, för det gör man/jag ju hela tiden så... Räknas det när jag lämnade in ett kvarglömt hänglås i receptionen på Friskis igår? Jag h-a-d-e ju kunnat ta det själv...
2. Vilken var den senaste, moraliskt sett, tveksamma handlingen du utförde?
Enligt vissas moral var det nog när jag ställde mig i busskuren vid hållplatsen igår trots att tio-femtion pers stod klart före mig, fast utanför. Men jag resonerar som så att om folk är så rädda för varandra att de står spridda med två meters luckor UTANFÖR kuren när det bara står tre där i - då får de faktiskt skylla sig själva. I annat fall är det kanske moraliskt tveksamt att vi har källsortering i huset men jag sorterar bara pantflaskor och tidningar, resten hamnar i samma påse. Jisses, med litet kök, enmanshushåll och lite sopor skulle köket se sunkigt ut med alla tomma burkar, pappförpackningar och skit. De får allt komma på bra sorteringskärl som får plats under diskbänken innan jag källsorterar. Dessutom skulle allt hinna börja lukta innan jag fått ihop tillräckligt för att gå ut med sakerna var för sig.
3. Gör man “goda” handlingar av godhet eller för att man själv mår bra utav det?
Jag skulle nog vilja påstå att det beror på vad saken gäller. Jag håller ju inte upp dörrar för att jag skulle må bra av det utan det är nog snarare ett slags medvetet/omedvetet sätt att få samhället att fungera; att ta hänsyn till och bistå de andra sociala varelserna enligt nåt slags oskrivna ordningsregler. Det är nog därför jag snarare blir förvånad när folk INTE håller upp dörren. I nödsituationer agerar jag inte heller för att jag på nåt sätt skulle må bra av det, snarare den jag hjälper... Men ibland kan jag nog göra saker för att det "känns rätt" och för att jag skulle må bättre av att göra det; som med hänglåset. Jag har faktiskt saknat ett till min väska, men det kändes fel att ta det så där eftersom någon förhoppningsvis saknar det.
4. Vad gör du om du hittar 10 000 i använda sedlar?
Hur ofta har man inte tänkt på det! Jag tror det beror på omständigheterna. Skulle jag hitta dem i en plånbok skulle jag försöka agera för att nå ägaren. (en gång fick jag faktiskt nästan 10 000 insatt på mitt konto av misstag. Men sånt upptäcks ju lätt...) Skulle jag se dem i en plastpåse i en papperskorg misstänker jag att det är drogpengar eller nåt så då skulle jag vilja ta dem. Men jag vil vara absolut säker på att ingen ser mig. Man vill inte ha en sur langare efter sig... Upptäcksrisken är viktig och mitt drömsvenario är att jag ser pengarna i en affärsväska i en hiss. Då är de mina!
1. Vilken var den senaste “goda gärningen” du utförde?
Jag räknar inte hålla upp dörrar eller hjälpa folk med barnvagn, för det gör man/jag ju hela tiden så... Räknas det när jag lämnade in ett kvarglömt hänglås i receptionen på Friskis igår? Jag h-a-d-e ju kunnat ta det själv...
2. Vilken var den senaste, moraliskt sett, tveksamma handlingen du utförde?
Enligt vissas moral var det nog när jag ställde mig i busskuren vid hållplatsen igår trots att tio-femtion pers stod klart före mig, fast utanför. Men jag resonerar som så att om folk är så rädda för varandra att de står spridda med två meters luckor UTANFÖR kuren när det bara står tre där i - då får de faktiskt skylla sig själva. I annat fall är det kanske moraliskt tveksamt att vi har källsortering i huset men jag sorterar bara pantflaskor och tidningar, resten hamnar i samma påse. Jisses, med litet kök, enmanshushåll och lite sopor skulle köket se sunkigt ut med alla tomma burkar, pappförpackningar och skit. De får allt komma på bra sorteringskärl som får plats under diskbänken innan jag källsorterar. Dessutom skulle allt hinna börja lukta innan jag fått ihop tillräckligt för att gå ut med sakerna var för sig.
3. Gör man “goda” handlingar av godhet eller för att man själv mår bra utav det?
Jag skulle nog vilja påstå att det beror på vad saken gäller. Jag håller ju inte upp dörrar för att jag skulle må bra av det utan det är nog snarare ett slags medvetet/omedvetet sätt att få samhället att fungera; att ta hänsyn till och bistå de andra sociala varelserna enligt nåt slags oskrivna ordningsregler. Det är nog därför jag snarare blir förvånad när folk INTE håller upp dörren. I nödsituationer agerar jag inte heller för att jag på nåt sätt skulle må bra av det, snarare den jag hjälper... Men ibland kan jag nog göra saker för att det "känns rätt" och för att jag skulle må bättre av att göra det; som med hänglåset. Jag har faktiskt saknat ett till min väska, men det kändes fel att ta det så där eftersom någon förhoppningsvis saknar det.
4. Vad gör du om du hittar 10 000 i använda sedlar?
Hur ofta har man inte tänkt på det! Jag tror det beror på omständigheterna. Skulle jag hitta dem i en plånbok skulle jag försöka agera för att nå ägaren. (en gång fick jag faktiskt nästan 10 000 insatt på mitt konto av misstag. Men sånt upptäcks ju lätt...) Skulle jag se dem i en plastpåse i en papperskorg misstänker jag att det är drogpengar eller nåt så då skulle jag vilja ta dem. Men jag vil vara absolut säker på att ingen ser mig. Man vill inte ha en sur langare efter sig... Upptäcksrisken är viktig och mitt drömsvenario är att jag ser pengarna i en affärsväska i en hiss. Då är de mina!
Glad Påsk - del 2: Judisk erfarenhet
Jag var au pair i Washington DC påsken 1996. Det första som slog mig var hur äcklig Coca-Cola smakade i sitt eget hemland! Cola light var marginellt bättre, men Pepsi visade sig smaka bäst, eller minst äckligt i vart fall. Mycket märkligt, för det vet ju alla att Pepsi smakar skunk. Lite senare fick jag svaret på gåtan. Inför påsk får inte judar, rättrogna i vart fall, äta syresatt mat. Allt med jäst och konserveringsmedel är bannlyst och tydligen är det nåt slags medel i Colan som inte är tillåten. Eftersom USA har relativt många judar ersatte därför Coca-cola sitt medel med nåt som var godkänt enligt den judiska traditionen. Det var denna ersättning som gjorde läsken odrickbar...
En tjejs värdfamilj var judar. Eftersom det alltid var öppet hus i deras hem och vi hängde där jämt så fick man en bra inblick i deras krångliga påsk. Köket betraktade vi som minerat område och lika gott var nog det. Kött och mjölk får inte blandas, inte på tallrik och inte ens läggas upp pa samma fat även när det är diskat. Kyl och skafferi var sanerat och organiserat, alla köksprylar snyggt uppdelade i olika skåp och knivar och skärbrädor rejält åtskiljda. Det var så mycket att tänka på att vi knappt vågade dricka vatten!
Ändå hängde vi svenskar i köket jämt. Istället för sitt vanliga formbröd tvingades familjen äta ett icke syresatt bröd. Vi svenskar kände igen det direkt - tunnbröd!!! Fulla av nostalgi och plötslig hemlängtan proppade vi i oss deras "äckliga pappersbröd" med god aptit. Veckorna före påsk brukade kvällarna se ut på samma sätt; Alla höll till nere i källaren utom vi svenskar, som stod vid köksbänken och smaskade tunnbröd och sa "mmm" medan värdfamiljens pappa förvånat men roat stod i dörröppningen och tittade på med öppen mun. Han tyckte vi var mycket konstiga. När påsken sedan var över blev han vår hjälte när han delade ut allt överblivet bröd till oss.
Tunnbrödet nådde dock aldrig upp till värdmammans äppelpaj. Till påskmiddagen är det en del smågrejer judar äter för att påminnas om en rad grejer (ökenvandring m.m.). En av sakerna är en nötblandning som jag vill minnas innehöll nåt liknande mandelmassa och nötter och kanel. Mamman gjorde sedan en äppelpaj med denna nötblandning i. Vi kallade den "Jewish apple pie" (så fantasifullt) och än idag försöker jag hitta rätt kombination för att återskapa detta kulinariska mästerverk. Så otroligt gott...
En tjejs värdfamilj var judar. Eftersom det alltid var öppet hus i deras hem och vi hängde där jämt så fick man en bra inblick i deras krångliga påsk. Köket betraktade vi som minerat område och lika gott var nog det. Kött och mjölk får inte blandas, inte på tallrik och inte ens läggas upp pa samma fat även när det är diskat. Kyl och skafferi var sanerat och organiserat, alla köksprylar snyggt uppdelade i olika skåp och knivar och skärbrädor rejält åtskiljda. Det var så mycket att tänka på att vi knappt vågade dricka vatten!
Ändå hängde vi svenskar i köket jämt. Istället för sitt vanliga formbröd tvingades familjen äta ett icke syresatt bröd. Vi svenskar kände igen det direkt - tunnbröd!!! Fulla av nostalgi och plötslig hemlängtan proppade vi i oss deras "äckliga pappersbröd" med god aptit. Veckorna före påsk brukade kvällarna se ut på samma sätt; Alla höll till nere i källaren utom vi svenskar, som stod vid köksbänken och smaskade tunnbröd och sa "mmm" medan värdfamiljens pappa förvånat men roat stod i dörröppningen och tittade på med öppen mun. Han tyckte vi var mycket konstiga. När påsken sedan var över blev han vår hjälte när han delade ut allt överblivet bröd till oss.
Tunnbrödet nådde dock aldrig upp till värdmammans äppelpaj. Till påskmiddagen är det en del smågrejer judar äter för att påminnas om en rad grejer (ökenvandring m.m.). En av sakerna är en nötblandning som jag vill minnas innehöll nåt liknande mandelmassa och nötter och kanel. Mamman gjorde sedan en äppelpaj med denna nötblandning i. Vi kallade den "Jewish apple pie" (så fantasifullt) och än idag försöker jag hitta rätt kombination för att återskapa detta kulinariska mästerverk. Så otroligt gott...
25 March 2004
Glad Påsk - del 1: Lent
Jag fick ett mail idag. En tysk tjej jag lärde känna förra året frågade vad jag gav upp för "lent" (fasteperioden, som jag inte ens tror vi bryr oss om i Sverige), de där 40 dagarna före påsk då rättrogna kristna offrar något för att påminnas om Jesu lidande. Jag svarade att eftersom jag gav upp lever ifjol så ger jag upp kaffe i år. Nä, jag tycker inte om kaffe.
Förra året var jag ute och vandrade med en tjej som gav upp sötsaker. Det är ingen bra kombination eftersom det hände att hon inte hade något ätbart kvar för dagsetappen men ändå behövde energi. Trots att hennes huvud snurrade och hon knappt orkade gå så blev min Kit Kat ratad. Vad dumt. Fysisk aktivitet och låg energi funkar inget bra, framför allt inte flera mil från närmsta hus. Man behöver väl ändå inte ge upp sunt förnuft inför "lent"?
Ifjol, när jag bodde i Skottland, märkte jag hur många som faktiskt tar det här på allvar, både katoliker och protestanter. Jag tänkte att jag skulle vara med i gemenskapen, men eftersom jag inte förstår vitsen med att plåga sig själv (jodå, ni skulle se allas abstinens. Det var som om alla flygvärdinnebantade i en hel månad!) så valde jag såklart nåt jag utan problem skulle kunna klara mig utan. Jag hade det betydligt lättare än killen som gav upp alkohol i alla fall... Lidandet blev jag påmind om ändå, via alla Jesus-filmer på tv. Om man ändå inte känner igen ett lidande så kan man ju alltid slå upp dagstidningen.
I år har tjejen gett upp "uteliv". Av hennes beskrivning att döma har hon kort sagt gett sig själv utegångsförbud; hon får inte vara ute och roa sig efter klockan 18 på kvällarna utan ska då plugga lite mer - veckan runt! Jag tror det är vad jag och mina kompisar annars brukar kalla "Tentaperiod"...
Förra året var jag ute och vandrade med en tjej som gav upp sötsaker. Det är ingen bra kombination eftersom det hände att hon inte hade något ätbart kvar för dagsetappen men ändå behövde energi. Trots att hennes huvud snurrade och hon knappt orkade gå så blev min Kit Kat ratad. Vad dumt. Fysisk aktivitet och låg energi funkar inget bra, framför allt inte flera mil från närmsta hus. Man behöver väl ändå inte ge upp sunt förnuft inför "lent"?
Ifjol, när jag bodde i Skottland, märkte jag hur många som faktiskt tar det här på allvar, både katoliker och protestanter. Jag tänkte att jag skulle vara med i gemenskapen, men eftersom jag inte förstår vitsen med att plåga sig själv (jodå, ni skulle se allas abstinens. Det var som om alla flygvärdinnebantade i en hel månad!) så valde jag såklart nåt jag utan problem skulle kunna klara mig utan. Jag hade det betydligt lättare än killen som gav upp alkohol i alla fall... Lidandet blev jag påmind om ändå, via alla Jesus-filmer på tv. Om man ändå inte känner igen ett lidande så kan man ju alltid slå upp dagstidningen.
I år har tjejen gett upp "uteliv". Av hennes beskrivning att döma har hon kort sagt gett sig själv utegångsförbud; hon får inte vara ute och roa sig efter klockan 18 på kvällarna utan ska då plugga lite mer - veckan runt! Jag tror det är vad jag och mina kompisar annars brukar kalla "Tentaperiod"...
24 March 2004
Äckliga nyheter
Nästan på dagen för ett år sedan var jag ute på mitt livs första långvandring. Fyra dagar senare var båda stortånaglarna och båda lilltånaglarna borta. Nu har mina fötter funnit ett eget sätt att uppmärksamma denna mitt livs första vandring. Tydligen har de tänkt återupprepa sin bedrift varje år! Mina stortånaglar har inte varit sig lika sedan ifjol, de har varit tjockare och lite "skrovligare". Nu upptäckte jag för någon dag sedan att naglarna verkade lite ljusa, som om de var ihåliga. Och idag har jag konstaterat att båda två har lossnat. Tja, ormen ömsar ju skinn en gång om året så då kan väl jag byta tånaglar.
23 March 2004
Att göra slut med en kompis
Linda gav ett namn åt det jag och några kompisar sysslade med en gång för länge sedan. Att tolka händelser och framtid utifrån slumpvist valda ställen ur böcker. En gång analyserade vi en hel, helt sjuk, hockeyresa med hjälp av Nya testamentet (som låg på hotellrummet). Mycket intressant faktiskt... Nåväl, det kallas tydligen "Bibliomanti" och det känns ju kul att det man gör har ett namn!
Nu har jag och en av kompisarna från hockeyresan en rejäl kris med den andre, fr.o.m idag f.d, kompisen. Påpassligt nog upptäckte jag Lindas blogg och nu har jag tagit hjälp av J.R.R Tolkien att lösa vårt bekymmer. Hur går vi vidare från denna stund?
"Next morning they set out again soon after sunrise. There was frost in the air, and the sky was a pale clear blue. The hobbits felt refreshed, as if they had had a night of unbroken sleep. Already they were getting used to much walking on short commons - shorter at any rate than what in the Shire they would have thought barely enough to keep them on their legs. Pippin declared that Frodo was looking twice the hobbit he had been.
'Very odd', said Frodo, tightening his belt, 'considering that there is actually a good deal less of me. I hope the thinning process will not go on idefinitely, or I shall become a wraith'
'Do not speak of such things!' said Strider quickly, and with surprising earnestness."
(LOTR - The fellowship of the ring, sid 243)
Frosten och den bleka klarblå himlen kan defintivt representera våra sinnen imorgon bitti. (just nu är vi nog bara om inte förvånade så ändå lite förvirrade och förbannade) Kanske kommer vi känna oss lättade när vi vaknar imorgon, att år av osäkerhet, förvirring, misstänksamhet och magont på något sätt är på väg att ta slut. Trots att vi ju nu verkligen är vana vid "much wakling on short commons"... I takt med att godtron, hoppet och naiviteten fått ge vika för ständig misstänksamhet, ifrågasättande och avvaktande har vi på ett sätt vuxit. På ett annat har våra känslor tagit så mycket stryk att själen känns ihopkrympt. I förlängningen hade vi på ett plan säkert blivit vrak/vålnader, hur man nu ska översätta "wraith". Men Aragorn har rätt, vi ska inte prata om såna saker. Det är ju över nu.
Jag har aldrig gjort slut med en kompis förut. Hur gör man? Den här (sjuka?) människan har sårat oss så mycket (jodå, sårat i kollektiv mening) att det inte går att försvara fortsatt kontakt. Jag vill inte. Jag vill fortsätta tro att det kommer ordna sig. Vi har konfronterat henne, vi har gett henne så många chanser, men man kan inte sträcka ut händer i all evighet. Om hon inte tar tag i dem är avgrunden kvar, och den bara växer. Om det är nåt fel på henne skulle det underlätta att känna till det, så man kan ta hänsyn till alla beteendeförändringar, märkliga historier och rena lögner. När man förmodas utgå ifrån att hon är "normal" blir allt onormalt bara ännu märkligare. Mytoman? Schizofren? Manodepressiv? Fobisk? Alltihop? Nåt annat?
Jag vill inte ge upp en människa, men någonstans får man ändå lov att dra en gräns. Jag drar den här.
________________________________________________________
Nu har jag och en av kompisarna från hockeyresan en rejäl kris med den andre, fr.o.m idag f.d, kompisen. Påpassligt nog upptäckte jag Lindas blogg och nu har jag tagit hjälp av J.R.R Tolkien att lösa vårt bekymmer. Hur går vi vidare från denna stund?
"Next morning they set out again soon after sunrise. There was frost in the air, and the sky was a pale clear blue. The hobbits felt refreshed, as if they had had a night of unbroken sleep. Already they were getting used to much walking on short commons - shorter at any rate than what in the Shire they would have thought barely enough to keep them on their legs. Pippin declared that Frodo was looking twice the hobbit he had been.
'Very odd', said Frodo, tightening his belt, 'considering that there is actually a good deal less of me. I hope the thinning process will not go on idefinitely, or I shall become a wraith'
'Do not speak of such things!' said Strider quickly, and with surprising earnestness."
(LOTR - The fellowship of the ring, sid 243)
Frosten och den bleka klarblå himlen kan defintivt representera våra sinnen imorgon bitti. (just nu är vi nog bara om inte förvånade så ändå lite förvirrade och förbannade) Kanske kommer vi känna oss lättade när vi vaknar imorgon, att år av osäkerhet, förvirring, misstänksamhet och magont på något sätt är på väg att ta slut. Trots att vi ju nu verkligen är vana vid "much wakling on short commons"... I takt med att godtron, hoppet och naiviteten fått ge vika för ständig misstänksamhet, ifrågasättande och avvaktande har vi på ett sätt vuxit. På ett annat har våra känslor tagit så mycket stryk att själen känns ihopkrympt. I förlängningen hade vi på ett plan säkert blivit vrak/vålnader, hur man nu ska översätta "wraith". Men Aragorn har rätt, vi ska inte prata om såna saker. Det är ju över nu.
Jag har aldrig gjort slut med en kompis förut. Hur gör man? Den här (sjuka?) människan har sårat oss så mycket (jodå, sårat i kollektiv mening) att det inte går att försvara fortsatt kontakt. Jag vill inte. Jag vill fortsätta tro att det kommer ordna sig. Vi har konfronterat henne, vi har gett henne så många chanser, men man kan inte sträcka ut händer i all evighet. Om hon inte tar tag i dem är avgrunden kvar, och den bara växer. Om det är nåt fel på henne skulle det underlätta att känna till det, så man kan ta hänsyn till alla beteendeförändringar, märkliga historier och rena lögner. När man förmodas utgå ifrån att hon är "normal" blir allt onormalt bara ännu märkligare. Mytoman? Schizofren? Manodepressiv? Fobisk? Alltihop? Nåt annat?
Jag vill inte ge upp en människa, men någonstans får man ändå lov att dra en gräns. Jag drar den här.
________________________________________________________
22 March 2004
Jag hoppas inte tid är pengar
...för isåfall har jag förlorat en förmögenhet nu!
Skulle ringa och fixa biljetter till Fame Factory finalen; min och mina syskons födelsedagspresent till mamma. Exakt när biljettkassan öppnade 9.00 ringde jag och sedan satt jag i 43 minuter och oavbrutet tryckte på Återuppringningsknappen. (Jag undrar hur många tryck det är?) Upptaget precis hela tiden, förutom en gång när jag kom till en frisör(!)... När jag så kom fram var det 9 min väntetid. Det är då tur att man inte har ett jobb att "smita ifrån en minut och ringa"...
En del av tiden jag tjänade in igår försvann ju direkt. Men att höra mammas exalterade lycka i telefonen när jag meddelade att biljetterna var i hamn var värt precis varenda sekund. Jag tror aldrig jag hört någon så glad! Hon fullkomligt bubblade av lycka och jag (som inte sett ett avsnitt av programmet) fick en tio minuters föreläsning om vem som är vem, vem som är bra, vem som är söt och vem som skulle lyckas. Fame Factory har åtminstone ett hängivet fan, det hoppas jag de vet om...
Det var väldigt länge sedan jag såg mamma så här. När hon öppnade det egengjorda presentkortet på födelsedagen visade hon en spontan reaktion man bara ser hos barn som fått precis det de önskat sig i julklapp. Hennes uppspärrade ögon gnistrade och hon kippade efter andan. Idag bubblade hon och det var svårt att tro att hon "bara" fått två konsertbiljetter. Om folk som snurrade fram storvinsten på Bingolotto visade hälften av den lyckan...
Jag vet att mamma kommer ha svårt att sova ända fram till 11 April. Som hon själv sa i telefonen; "nu måste jag ju bestämma mig för EN favorit att hålla på i finalen. Och tänk om man får en mentometerknapp..."
Om tid är pengar är mammas glädje värt varenda öre.
Skulle ringa och fixa biljetter till Fame Factory finalen; min och mina syskons födelsedagspresent till mamma. Exakt när biljettkassan öppnade 9.00 ringde jag och sedan satt jag i 43 minuter och oavbrutet tryckte på Återuppringningsknappen. (Jag undrar hur många tryck det är?) Upptaget precis hela tiden, förutom en gång när jag kom till en frisör(!)... När jag så kom fram var det 9 min väntetid. Det är då tur att man inte har ett jobb att "smita ifrån en minut och ringa"...
En del av tiden jag tjänade in igår försvann ju direkt. Men att höra mammas exalterade lycka i telefonen när jag meddelade att biljetterna var i hamn var värt precis varenda sekund. Jag tror aldrig jag hört någon så glad! Hon fullkomligt bubblade av lycka och jag (som inte sett ett avsnitt av programmet) fick en tio minuters föreläsning om vem som är vem, vem som är bra, vem som är söt och vem som skulle lyckas. Fame Factory har åtminstone ett hängivet fan, det hoppas jag de vet om...
Det var väldigt länge sedan jag såg mamma så här. När hon öppnade det egengjorda presentkortet på födelsedagen visade hon en spontan reaktion man bara ser hos barn som fått precis det de önskat sig i julklapp. Hennes uppspärrade ögon gnistrade och hon kippade efter andan. Idag bubblade hon och det var svårt att tro att hon "bara" fått två konsertbiljetter. Om folk som snurrade fram storvinsten på Bingolotto visade hälften av den lyckan...
Jag vet att mamma kommer ha svårt att sova ända fram till 11 April. Som hon själv sa i telefonen; "nu måste jag ju bestämma mig för EN favorit att hålla på i finalen. Och tänk om man får en mentometerknapp..."
Om tid är pengar är mammas glädje värt varenda öre.
Fri tid
Det finns bara en tv-serie jag fortfarande följer; Vänner. Jag vet att många tycker att den serien överlevt sig själv nu och att de vridit alla relationer så många varv att det blivit tråkigt. Det må vara sant, men den får mig fortfarande att skratta högt en gång i veckan och det räcker för mig. Mina Vänner är fortfarande mina vänner.
Det har sina nackdelar att boka upp sig, om så bara för en timme i veckan. Jag vill ju inte avstå saker bara för en timmes tv's skull. Min video har dessutom fått för sig att han själv bestämmer vad han vill spela in och inte. Och tyvärr är det mycket han inte vill spela in...
Igår fick jag för mig att kolla lite i förväg på kommande Vänneravsnitt. Jag laddade ner ända till program 14 och såg hela rasket i en enda lång Vänner-kväll med popcorn och glass. Fördelen är att jag nu har frigjort hela våren! Jag har skaffat mig lite egen fri tid - så lätt var det. I veckan tänkte jag också ladda ner alla missade avsnitt av Angels in America. Jag gillar detta med Direct Connect; att få strukturera min egen tid. Vad skönt att kunna se saker när man vill och slippa planera efter tv-tablån.
Det har sina nackdelar att boka upp sig, om så bara för en timme i veckan. Jag vill ju inte avstå saker bara för en timmes tv's skull. Min video har dessutom fått för sig att han själv bestämmer vad han vill spela in och inte. Och tyvärr är det mycket han inte vill spela in...
Igår fick jag för mig att kolla lite i förväg på kommande Vänneravsnitt. Jag laddade ner ända till program 14 och såg hela rasket i en enda lång Vänner-kväll med popcorn och glass. Fördelen är att jag nu har frigjort hela våren! Jag har skaffat mig lite egen fri tid - så lätt var det. I veckan tänkte jag också ladda ner alla missade avsnitt av Angels in America. Jag gillar detta med Direct Connect; att få strukturera min egen tid. Vad skönt att kunna se saker när man vill och slippa planera efter tv-tablån.
Subscribe to:
Posts (Atom)
