Glad Påsk - del 3: Påskfilmer

Både jul och påsk är i grunden religiösa högtider. Av naturliga skäl är julen lite gladare (Jesus föds) och påsken mer allvarlig (Jesus dör). Det finns inga glada påsksånger, inga mysiga midnattsmässor eller charmiga berättelser man gärna låter barn spela upp i skolan. Det är nog därför vi gärna lyfter fram pippikycklingarna och de söta häxorna, för att slippa bli deprimerade i en tid då vårkänslorna ska spira.

Det finns egentligen bara ett område som bibehåller det seriöst religiösa och vägrar låta oss gömma oss bland alla mjuka gula fjädrar och glatt färggranna påskägg. Tv:n. Ända sedan jag var liten har påsken varit en livsfarlig tid på året. Slog man på tv:n utan att ha tittat i tv-tidningen först så kunde man få en riktig käftsmäll. Antingen var det någon bister herre i lila kläder som skrämde slag på en med sin mullrande stämma, och lyssnade man på vad han sa fick man mardrömmar om slaktade småbarn, pryglade Jesusar och korsfästa män. Eller så var det någon spelfilm (tecknad, otecknad eller med tjeckiska dockor) om Jesu sista tid. Ni vet, kapitlet i Bibeln med 15-årsgräns... Jag är fast övertygad om att påskgodiset kom till som tröstegodis för alla vettskrämda barn.

Det brukar gå en serie varje år (Jesu sista frestelse tror jag den heter) om just de sista dagarna i Jesus liv. Den är rätt bra, insåg jag när jag blev stor nog att våga se hela. Inte lika bra som Ben Hur dock, som var och är min favoritpåskfilm, även om Jesus själv bara är med i någon minut. Vi får inte glömma Life of Brian heller, en höjdare när man känner sig på blasfemiskt humör.

I år har dock Mel Gibson koncentrerat den där serien till en tvåtimmarsfilm, "Passion of the Christ", som har premiär nästa vecka. Så där lagom så alla hinner smälta de magstarka scenerna innan påskharen kommer. Den är blodig, minst sagt, men annars inget nytt under solen. (Jag har som vanligt inte kunnat vänta utan såg den igårkväll) Den enda kommentar jag egentligen har är att om man nu ändå förväntas köpa en hel del tvivelaktigheter, bör man åtminstone inte se till att hålla historien så ren som möjligt från rena faktafelaktigheter? Det kanske bara var ett humoristiskt inslag av Mr Gibson, men han menade väl ändå inte att vi skulle tro att Jesus var uppfinnaren av vårt moderna matbord?!? Fel film att lägga in ett sådant skämt i i så fall, för resten av filmen är ju helt humorbefriad. (Om man inte som jag betraktar hela kärnan av historien som oerhört humoristisk.) Än fånigare blir det när romaren ska dubbelkolla att Jesus verkligen är död på korset och sticker in sitt spjut i sidan på honom, vilket låter som när man sticker en hand i gyttja. Överdrivna ljudeffekter tror jag det kallas. Hur som helst, en död människa har ingen puls och utan puls så kan inte blodet SPRUTA! Nej, inte ens på en korsfäst Jesus.

Till sist skapade filmen en reaktion jag inte tror Gibson menade. Att låta människor tala om Jesus och om hans underverk, status och uppfordringar är en sak; han framstår då som en snäll och vis ung man som omgivningen skapar en myt omkring. Att höra Jesus-människan själv tala om sin position, att han är vägen in till paradiset, hur brödet är hans kropp osv leder till rakt motsatt effekt. Ju mer han talar desto större knäppgök framstår han som! Thomas Di Leva kommer från rymden och Jesus från Gud och till paradiset kommer man både genom Jesus, Ulf Ekman och tusentals andra predikanter i små frireligiösa samfund. Jesus var inte unik, men han var först. Därför fick han betala med sitt liv medan dagens nyskapande frikyrkopredikanter slipper undan med ett överseende leende, en klapp på huvudet och en beredskap med tvångströja bakom knuten. Jesus var annorlunda och följde inte tidens religiösa regler och precis som miljoner efter honom blev han hånad, utfryst och förföljd tills allmänheten i ren frustration lynchade honom. Organiserad religion har aldrig varit känt för sin öppenhet och tolerans. Dessutom gav Gibsons skildring av "rättegången" väldigt starka associationer till medeltidens häxprocesser...