Jag hoppas inte tid är pengar

...för isåfall har jag förlorat en förmögenhet nu!

Skulle ringa och fixa biljetter till Fame Factory finalen; min och mina syskons födelsedagspresent till mamma. Exakt när biljettkassan öppnade 9.00 ringde jag och sedan satt jag i 43 minuter och oavbrutet tryckte på Återuppringningsknappen. (Jag undrar hur många tryck det är?) Upptaget precis hela tiden, förutom en gång när jag kom till en frisör(!)... När jag så kom fram var det 9 min väntetid. Det är då tur att man inte har ett jobb att "smita ifrån en minut och ringa"...

En del av tiden jag tjänade in igår försvann ju direkt. Men att höra mammas exalterade lycka i telefonen när jag meddelade att biljetterna var i hamn var värt precis varenda sekund. Jag tror aldrig jag hört någon så glad! Hon fullkomligt bubblade av lycka och jag (som inte sett ett avsnitt av programmet) fick en tio minuters föreläsning om vem som är vem, vem som är bra, vem som är söt och vem som skulle lyckas. Fame Factory har åtminstone ett hängivet fan, det hoppas jag de vet om...

Det var väldigt länge sedan jag såg mamma så här. När hon öppnade det egengjorda presentkortet på födelsedagen visade hon en spontan reaktion man bara ser hos barn som fått precis det de önskat sig i julklapp. Hennes uppspärrade ögon gnistrade och hon kippade efter andan. Idag bubblade hon och det var svårt att tro att hon "bara" fått två konsertbiljetter. Om folk som snurrade fram storvinsten på Bingolotto visade hälften av den lyckan...

Jag vet att mamma kommer ha svårt att sova ända fram till 11 April. Som hon själv sa i telefonen; "nu måste jag ju bestämma mig för EN favorit att hålla på i finalen. Och tänk om man får en mentometerknapp..."

Om tid är pengar är mammas glädje värt varenda öre.