Att göra slut med en kompis

Linda gav ett namn åt det jag och några kompisar sysslade med en gång för länge sedan. Att tolka händelser och framtid utifrån slumpvist valda ställen ur böcker. En gång analyserade vi en hel, helt sjuk, hockeyresa med hjälp av Nya testamentet (som låg på hotellrummet). Mycket intressant faktiskt... Nåväl, det kallas tydligen "Bibliomanti" och det känns ju kul att det man gör har ett namn!

Nu har jag och en av kompisarna från hockeyresan en rejäl kris med den andre, fr.o.m idag f.d, kompisen. Påpassligt nog upptäckte jag Lindas blogg och nu har jag tagit hjälp av J.R.R Tolkien att lösa vårt bekymmer. Hur går vi vidare från denna stund?

"Next morning they set out again soon after sunrise. There was frost in the air, and the sky was a pale clear blue. The hobbits felt refreshed, as if they had had a night of unbroken sleep. Already they were getting used to much walking on short commons - shorter at any rate than what in the Shire they would have thought barely enough to keep them on their legs. Pippin declared that Frodo was looking twice the hobbit he had been.
'Very odd', said Frodo, tightening his belt, 'considering that there is actually a good deal less of me. I hope the thinning process will not go on idefinitely, or I shall become a wraith'
'Do not speak of such things!' said Strider quickly, and with surprising earnestness."
(LOTR - The fellowship of the ring, sid 243)

Frosten och den bleka klarblå himlen kan defintivt representera våra sinnen imorgon bitti. (just nu är vi nog bara om inte förvånade så ändå lite förvirrade och förbannade) Kanske kommer vi känna oss lättade när vi vaknar imorgon, att år av osäkerhet, förvirring, misstänksamhet och magont på något sätt är på väg att ta slut. Trots att vi ju nu verkligen är vana vid "much wakling on short commons"... I takt med att godtron, hoppet och naiviteten fått ge vika för ständig misstänksamhet, ifrågasättande och avvaktande har vi på ett sätt vuxit. På ett annat har våra känslor tagit så mycket stryk att själen känns ihopkrympt. I förlängningen hade vi på ett plan säkert blivit vrak/vålnader, hur man nu ska översätta "wraith". Men Aragorn har rätt, vi ska inte prata om såna saker. Det är ju över nu.

Jag har aldrig gjort slut med en kompis förut. Hur gör man? Den här (sjuka?) människan har sårat oss så mycket (jodå, sårat i kollektiv mening) att det inte går att försvara fortsatt kontakt. Jag vill inte. Jag vill fortsätta tro att det kommer ordna sig. Vi har konfronterat henne, vi har gett henne så många chanser, men man kan inte sträcka ut händer i all evighet. Om hon inte tar tag i dem är avgrunden kvar, och den bara växer. Om det är nåt fel på henne skulle det underlätta att känna till det, så man kan ta hänsyn till alla beteendeförändringar, märkliga historier och rena lögner. När man förmodas utgå ifrån att hon är "normal" blir allt onormalt bara ännu märkligare. Mytoman? Schizofren? Manodepressiv? Fobisk? Alltihop? Nåt annat?

Jag vill inte ge upp en människa, men någonstans får man ändå lov att dra en gräns. Jag drar den här.
________________________________________________________