Det går över

... brukade alltid mormor säga. Men går verkligen allt över och bör det ens göra det? När man längtar så efter en varm famn att krypa upp i att det gör fysiskt ont i kroppen, kan man då räkna med att det går över på ett par timmar? Om man försöker tänka på något kul istället, som tränger bort längtandet, eller fyller sin tid med jobb så man inte har tid att tänka så försvinner kanske suget om en stund. Inte behovet kanske, men suget. Men vad händer om man gör detta varje gång suget dyker upp? Vad händer om man varje gång försöker skaka ifrån sig längtan och låtsas som om det inte fanns? Finns det då inte en risk att man undan för undan trubbar av sitt ömhetsbehov och till sist förlorar det?

Varje gång man känner det där enorma behovet av en kram, av en partner att gosa med framför tv:n, så kanske man skulle försöka hålla kvar vid den smärtsamma tanken lite extra länge istället för att söka distraktioner. När man distraherat sig själv tillräckligt länge kanske behovet inte dyker upp längre. Har man då inte dött en smula inombords?

Jag ska nog inte lyda mitt eget råd. Det ska inte få gå över. Det är nog mest hälsosamt om det inte gör det.