Glad Påsk - del 1: Lent

Jag fick ett mail idag. En tysk tjej jag lärde känna förra året frågade vad jag gav upp för "lent" (fasteperioden, som jag inte ens tror vi bryr oss om i Sverige), de där 40 dagarna före påsk då rättrogna kristna offrar något för att påminnas om Jesu lidande. Jag svarade att eftersom jag gav upp lever ifjol så ger jag upp kaffe i år. Nä, jag tycker inte om kaffe.

Förra året var jag ute och vandrade med en tjej som gav upp sötsaker. Det är ingen bra kombination eftersom det hände att hon inte hade något ätbart kvar för dagsetappen men ändå behövde energi. Trots att hennes huvud snurrade och hon knappt orkade gå så blev min Kit Kat ratad. Vad dumt. Fysisk aktivitet och låg energi funkar inget bra, framför allt inte flera mil från närmsta hus. Man behöver väl ändå inte ge upp sunt förnuft inför "lent"?

Ifjol, när jag bodde i Skottland, märkte jag hur många som faktiskt tar det här på allvar, både katoliker och protestanter. Jag tänkte att jag skulle vara med i gemenskapen, men eftersom jag inte förstår vitsen med att plåga sig själv (jodå, ni skulle se allas abstinens. Det var som om alla flygvärdinnebantade i en hel månad!) så valde jag såklart nåt jag utan problem skulle kunna klara mig utan. Jag hade det betydligt lättare än killen som gav upp alkohol i alla fall... Lidandet blev jag påmind om ändå, via alla Jesus-filmer på tv. Om man ändå inte känner igen ett lidande så kan man ju alltid slå upp dagstidningen.

I år har tjejen gett upp "uteliv". Av hennes beskrivning att döma har hon kort sagt gett sig själv utegångsförbud; hon får inte vara ute och roa sig efter klockan 18 på kvällarna utan ska då plugga lite mer - veckan runt! Jag tror det är vad jag och mina kompisar annars brukar kalla "Tentaperiod"...