Jag vet inte vad DN vill åstadkomma med artikeln om latinamerikanska Rosa som bott i Sverige i 17 år, jobbat i åtta och nu inte får A-kassa för att hon inte kan svenska. Vill de att vi ska tycka att det är diskriminering, eller vad? Är de inte riktigt kloka!?!
Har man bott i ett land i 17 år utan att bry sig om att lära sig språket så, ursäkta, men då får man fanimig skylla sig själv! Jag kan acceptera att det tar ett par år att vänja sig vid ett land, bestämma sig om man vill vara kvar och så vidare, men några vardagsfraser får man väl i sitt eget intresse se till att snappa upp. Och stannar man längre ser jag bara två alternativ; lära sig språket eller ta konsekvenserna av att inte kunna det.
Herregud. Vad skönt att A-kassan satte ner foten. Jag skulle allt vilja testa motsvarande förhållningssätt i Chile...
11 October 2004
Inge' skoj
Nu har jag reflekterat över min påhittade intervju, skrivit ett tre sidor långt paper om det och mailat till lärarna. Härnäst ska jag transkribera den påhittade intervjun, vilket jag skulle ha gjort innan jag reflekterade över den. När man inte har tid eller lust att ta studierna på allvar så får man använda fantasin.
Jag vet inte hur en höstdepression ser ut, och jag skulle inte vilja kalla det här för det heller, men sista veckan har jag varit oerhört orkeslös. Vissa dagar inbillar jag mig att jag har en förkylning på gång, men det har jag nog inte. Jag är bara trött och orkeslös. Helst vill jag bara ligga och sova eller kura ner under täcket och läsa en bok. Jag orkar inte mer.
Jag hade skoj på teatern i fredags (Stormen på Stadsteatern, Peter Haber är och kommer alltid förbli Sunes pappa i allt han tar sig för...), kanonkul på fäktningsklubbens utekväll i lördags, trots huvudvärk och Treo till lunch var det toppen att fäktas igår och att träffa kompisar efteråt och imorse hade jag inga problem att kliva upp kl 5 och åka tvärs över stan för att gratta bästisen på födelsedagen. Men nu vill jag inte göra något mer. Nu vill jag bara... jag vet inte. Sova kanske.
Jag vill i vart fall inte skriva uppsats och jag vill rakt inte engagera mig i kriminologin. Jag vill inte jobba och jag vill inte göra något som jag måste. Ska jag göra nåt ska det vara nåt jag inte måste. Och inget jag ska.
Det kanske kommer sådana perioder ibland, när man är less på allt och inget är kul. Det är nu man skulle vilja kunna ta en spontan semestervecka och bara skita i allt. Men det har man inte, så det är bara att bita ihop, bryta ihop har man inte råd med.
Jag vet inte hur en höstdepression ser ut, och jag skulle inte vilja kalla det här för det heller, men sista veckan har jag varit oerhört orkeslös. Vissa dagar inbillar jag mig att jag har en förkylning på gång, men det har jag nog inte. Jag är bara trött och orkeslös. Helst vill jag bara ligga och sova eller kura ner under täcket och läsa en bok. Jag orkar inte mer.
Jag hade skoj på teatern i fredags (Stormen på Stadsteatern, Peter Haber är och kommer alltid förbli Sunes pappa i allt han tar sig för...), kanonkul på fäktningsklubbens utekväll i lördags, trots huvudvärk och Treo till lunch var det toppen att fäktas igår och att träffa kompisar efteråt och imorse hade jag inga problem att kliva upp kl 5 och åka tvärs över stan för att gratta bästisen på födelsedagen. Men nu vill jag inte göra något mer. Nu vill jag bara... jag vet inte. Sova kanske.
Jag vill i vart fall inte skriva uppsats och jag vill rakt inte engagera mig i kriminologin. Jag vill inte jobba och jag vill inte göra något som jag måste. Ska jag göra nåt ska det vara nåt jag inte måste. Och inget jag ska.
Det kanske kommer sådana perioder ibland, när man är less på allt och inget är kul. Det är nu man skulle vilja kunna ta en spontan semestervecka och bara skita i allt. Men det har man inte, så det är bara att bita ihop, bryta ihop har man inte råd med.
8 October 2004
Fredagsfyran, v. 41
Tema Nobelpriset.
1. Har du läst något av årets Nobelpristagare i litteratur (Elfriede Jelinek)?
Kollade upp en lista över hennes böcker/pjäser och, nej. Så klart.
2. Vem skulle du gett Nobelpriset i litteratur till?
Jonas Gardell kanske. Eller David Mamet. Eller varför inte Jan Guillou! Jag vet inte vad kriterierna är för att få det, om det är språkanvändning, engagemang, kontroversialitet, mod eller vad. Får man ge det postumt är det ju himla märkligt att Shakespeare inte fått det, förresten...
3. Vad har Nobelprisen i allmänhet för betydelse annat än att pristagaren blir lite rikare och mer uppmärksammad?
Nåt slags erkännande är det väl. Det får ju uppmärksamhet i hela världen och anses som jättefint av "alla", så kan man säga att man fått Nobelpriset så har man nått status, om man säger så.
4. Tycker du det saknas något Nobelpris förutom de som redan finns?*
* Fysik, kemi, medicin, litteratur, fred (ekonomi, som dock inte räknas som något riktigt nobelpris)
Det skulle väl reflektera Nobels förehavanden och ha med vetenskap att göra, så det kan var svårt att få in vissa kategorier. Ett samhällspris vore väl nåt i och för sig. Kunde ges till någon samhällsvetare, filosof (i alla möjliga ämnen) eller dylikt som gjort något/tänkt fram något. Svårigheten är ju att det inte är universellt gångbart för det finns så många olika samhällen i världen. Foucault skulle inte funka i Indien t ex. Marx funkar inte i USA. Äh, vi skippar det.
1. Har du läst något av årets Nobelpristagare i litteratur (Elfriede Jelinek)?
Kollade upp en lista över hennes böcker/pjäser och, nej. Så klart.
2. Vem skulle du gett Nobelpriset i litteratur till?
Jonas Gardell kanske. Eller David Mamet. Eller varför inte Jan Guillou! Jag vet inte vad kriterierna är för att få det, om det är språkanvändning, engagemang, kontroversialitet, mod eller vad. Får man ge det postumt är det ju himla märkligt att Shakespeare inte fått det, förresten...
3. Vad har Nobelprisen i allmänhet för betydelse annat än att pristagaren blir lite rikare och mer uppmärksammad?
Nåt slags erkännande är det väl. Det får ju uppmärksamhet i hela världen och anses som jättefint av "alla", så kan man säga att man fått Nobelpriset så har man nått status, om man säger så.
4. Tycker du det saknas något Nobelpris förutom de som redan finns?*
* Fysik, kemi, medicin, litteratur, fred (ekonomi, som dock inte räknas som något riktigt nobelpris)
Det skulle väl reflektera Nobels förehavanden och ha med vetenskap att göra, så det kan var svårt att få in vissa kategorier. Ett samhällspris vore väl nåt i och för sig. Kunde ges till någon samhällsvetare, filosof (i alla möjliga ämnen) eller dylikt som gjort något/tänkt fram något. Svårigheten är ju att det inte är universellt gångbart för det finns så många olika samhällen i världen. Foucault skulle inte funka i Indien t ex. Marx funkar inte i USA. Äh, vi skippar det.
Hit med lite farligheter!
För 200 år sedan var det förenat med livsfara att resa från Värmland till Stockholm, vilket f ö tog över en vecka. Rövare, vilda djur, dåliga vägar och evig skog kunde ställa till riktigt trubbel om en vagnshjul gick sönder. Vi bodde i dragiga hus där hygien var A och O men vilken också var svår att hålla. Sjukdomar älskade den miljön och blev man skadad kunde man vara glad om man kom undan med amputerad hand eller felläkta benbrott. Maten fick man fixa själv och dödade man en älg käkade man älg tills älgen var slut. Viss mat förvarande man i en jordhåla och det gick bra att käka så länge det inte luktade konstigt eller hade gröna utväxter. Ungarna fick hjälpa till så fort de kunde gå och lekte med djur och klättrade i träd. Om de började gå, många dog redan som mycket små.
Idag dör vi av pur utmattning när vi närmar oss hundra - om vår livsstil inte gett oss cancer innan dess. Vi åker fram och tillbaka till Karlstad som om det låg runt hörnet. Rövarna sitter i fängelse, de vilda djuren på djurpark och vägarna är katastrofalt dåliga när de bara har en fil i vardera riktningen.
Såvida husen inte är fyllda med asbest så ser vi till att ha parkett, inga husdjur och diskar med antibakteriellt diskmedel. Istället för att vänja oss vid viss bakterieflora så försöker vi göra omgivningen så kliniskt steril som möjligt. Offentliga toaletter med papper på golvet är äckliga. Inte undra på att vi har högre andel astmatiker än t ex Storbritannien där heltäckningsmatta är standard och där man hittar handdukar och tvålklumpar även på offentliga toaletter. Det är sedan länge känt att bönders ungar har färre allergier än stadsbornas.
Fisk = fiskpinnar och vi blir upprörda när tv visar var fläskkotletterna kommer ifrån. Går mjölken ut den 23:e luktar vi inte ens på den utan den åkte i soporna den 22:a. Finns bäst-före-datum utsatt på brödet, men inte bakdagen, så är det skandal.
Inget får göra ont, vi knaprar läkemedel som tablettaskar, och om ärret är lite större än knappt synbart så har läkaren gjort ett hafsjobb. Folk är inte säregna, speciella eller enstöriga utan psykiskt sjuka och livsfarliga. Diskussioner förs t o m om att inte behöva föda fram folk med handikapp.
Ungar som ser efter sina småsyskon får ta för stort ansvar, 16-åringar är fortfarande barn och 25-åringar vill nästan vara det. Lekplatserna är vadderade och leksakerna gjorda i mjuk plast och inte i trä - för de har flisor. Och är de gjorda i trä ändå och har flisor, då anmäls det till Sverker Olofsson. Dagis som låter ungar klättra i träd är ansvarslösa och ungar som slåss anmäls till polisen.
Om världen förr var farlig så är den idag vaccuumförpackad och vadderad. Jag undrar om inte det kan vara minst lika farligt. Finns ingen verklig fara och tillåts man inte akta sig för något eller vänja sig vid obehagligheter så sänker man sitt egen immunförsvar - mot allt. Det farliga är att avskärma sig från faran. Jag säger som Ronja Rövardotter: "Hit med lite farligheter! Det är på tiden!"
Idag dör vi av pur utmattning när vi närmar oss hundra - om vår livsstil inte gett oss cancer innan dess. Vi åker fram och tillbaka till Karlstad som om det låg runt hörnet. Rövarna sitter i fängelse, de vilda djuren på djurpark och vägarna är katastrofalt dåliga när de bara har en fil i vardera riktningen.
Såvida husen inte är fyllda med asbest så ser vi till att ha parkett, inga husdjur och diskar med antibakteriellt diskmedel. Istället för att vänja oss vid viss bakterieflora så försöker vi göra omgivningen så kliniskt steril som möjligt. Offentliga toaletter med papper på golvet är äckliga. Inte undra på att vi har högre andel astmatiker än t ex Storbritannien där heltäckningsmatta är standard och där man hittar handdukar och tvålklumpar även på offentliga toaletter. Det är sedan länge känt att bönders ungar har färre allergier än stadsbornas.
Fisk = fiskpinnar och vi blir upprörda när tv visar var fläskkotletterna kommer ifrån. Går mjölken ut den 23:e luktar vi inte ens på den utan den åkte i soporna den 22:a. Finns bäst-före-datum utsatt på brödet, men inte bakdagen, så är det skandal.
Inget får göra ont, vi knaprar läkemedel som tablettaskar, och om ärret är lite större än knappt synbart så har läkaren gjort ett hafsjobb. Folk är inte säregna, speciella eller enstöriga utan psykiskt sjuka och livsfarliga. Diskussioner förs t o m om att inte behöva föda fram folk med handikapp.
Ungar som ser efter sina småsyskon får ta för stort ansvar, 16-åringar är fortfarande barn och 25-åringar vill nästan vara det. Lekplatserna är vadderade och leksakerna gjorda i mjuk plast och inte i trä - för de har flisor. Och är de gjorda i trä ändå och har flisor, då anmäls det till Sverker Olofsson. Dagis som låter ungar klättra i träd är ansvarslösa och ungar som slåss anmäls till polisen.
Om världen förr var farlig så är den idag vaccuumförpackad och vadderad. Jag undrar om inte det kan vara minst lika farligt. Finns ingen verklig fara och tillåts man inte akta sig för något eller vänja sig vid obehagligheter så sänker man sitt egen immunförsvar - mot allt. Det farliga är att avskärma sig från faran. Jag säger som Ronja Rövardotter: "Hit med lite farligheter! Det är på tiden!"
7 October 2004
Fri
Innan jag glömmer det; var det Nobels litteraturpris eller frisyrpris Elfriede Jelinek vann?
Sitter och kollar på en filmatisering av Christopher Marlowe's Edward II. Jag såg den i London för ett år sedan och tyckte om den jättemycket. Det var en riktig "feel good" pjäs! Märkligt hur olika samma manus kan spelas... Filmen är mycket tyngre och deppigare, totalt humorbefriad och inte alls lika tät och spännande - den är ett sömnpiller.
Jag har funderat i säkert 15 år och vetat säkert i ungefär 10, men inte förrän idag gjorde jag slag i saken och gick ur Svenska Kyrkan. Jag har ursäktat fördröjningen med att jag idkar välgörenhet när jag står kvar som medlem och skänker en viss summa till dem varje år. Men samtidigt har även det känts fel för förutom att det fundamentalt känns fel att vara med i ett samfund jag inte bekänner mig till, i en religion jag inte tror på, så föraktar jag kyrkan som institution och har mycket dubbelsidiga känslor inför att deras välgörenhet sker med kristna förtecken. Jag är ateist och det känns knäppt att skänka pengar till några som hjälper folk medan de "pratar skit", vilket jag ju faktiskt rent krasst ser deras missionerande som.
Det enda rätta för mig är att frigöra mig helt från detta samfund och idka välgörenhet efter eget huvud. Det här handlar ju inte om pengar utan om en ideologisk övertygelse. Det känns fel att vara involverad i "fel" ideologi. Det känns rätt att gå ur. Och det har jag gjort nu. Och hur löjligt det än kan låta så känner jag mig FRI! När jag lämnade ifrån mig det undertecknade pappret kände jag mig faktiskt fri. Det kändes rätt. Jag känner mig rakryggad och stolt. Nu är jag inte medlem i en tro och har och uttrycker en annan. Nu är jag precis som jag är. Obunden.
Men tro inte att det var lätt! De har sett till att göra det så jävligt som möjligt för dem som vill lämna klubben. Man kan printa ut inträdesformulär på nätet, men inte utträdesformuläret. När man kommer till församlingshuset blir man hänvisad in i en labyrint av korridorer och dörrar. Överallt sitter fromma, kristna budskap, som om man vill fås att tänka att man är "taskig" som lämnar dem. Enligt tanten jag får prata med så är det för att de gärna vill prata med dem som vill träda ur, kanske diskutera vissa saker eller informera. Lite cyniskt undrade jag för mig själv om de inte ville få en sista chans att lura tillbaka förrädaren...
Tanten ville jättegärna "informera" mig, men det ville inte jag. Jag hade ju bestämt mig! Då gav hon mig en broschyr och föreslog att jag skulle ta hem den och läsa på innan... men jag sa nej. Jag ville gå ur NU! Då blev hon perplex. Hon verkade tro att jag inte visste vad jag gjorde. Ett tag undrade jag om hon ville att jag skulle utbrista "därför att jag inte tror på ert skitsnack!" och det var nära att mitt snabba, smidiga och diskreta urträde inte alls blev sådant. Men till slut vann min bestämdhet och formuläret fylldes i. Men tanten ville att jag skulle ta med broschyren lik förbannat. Så jag gjorde väl det, så att åtminstone något gick som hon planerat...
Sitter och kollar på en filmatisering av Christopher Marlowe's Edward II. Jag såg den i London för ett år sedan och tyckte om den jättemycket. Det var en riktig "feel good" pjäs! Märkligt hur olika samma manus kan spelas... Filmen är mycket tyngre och deppigare, totalt humorbefriad och inte alls lika tät och spännande - den är ett sömnpiller.
Jag har funderat i säkert 15 år och vetat säkert i ungefär 10, men inte förrän idag gjorde jag slag i saken och gick ur Svenska Kyrkan. Jag har ursäktat fördröjningen med att jag idkar välgörenhet när jag står kvar som medlem och skänker en viss summa till dem varje år. Men samtidigt har även det känts fel för förutom att det fundamentalt känns fel att vara med i ett samfund jag inte bekänner mig till, i en religion jag inte tror på, så föraktar jag kyrkan som institution och har mycket dubbelsidiga känslor inför att deras välgörenhet sker med kristna förtecken. Jag är ateist och det känns knäppt att skänka pengar till några som hjälper folk medan de "pratar skit", vilket jag ju faktiskt rent krasst ser deras missionerande som.
Det enda rätta för mig är att frigöra mig helt från detta samfund och idka välgörenhet efter eget huvud. Det här handlar ju inte om pengar utan om en ideologisk övertygelse. Det känns fel att vara involverad i "fel" ideologi. Det känns rätt att gå ur. Och det har jag gjort nu. Och hur löjligt det än kan låta så känner jag mig FRI! När jag lämnade ifrån mig det undertecknade pappret kände jag mig faktiskt fri. Det kändes rätt. Jag känner mig rakryggad och stolt. Nu är jag inte medlem i en tro och har och uttrycker en annan. Nu är jag precis som jag är. Obunden.
Men tro inte att det var lätt! De har sett till att göra det så jävligt som möjligt för dem som vill lämna klubben. Man kan printa ut inträdesformulär på nätet, men inte utträdesformuläret. När man kommer till församlingshuset blir man hänvisad in i en labyrint av korridorer och dörrar. Överallt sitter fromma, kristna budskap, som om man vill fås att tänka att man är "taskig" som lämnar dem. Enligt tanten jag får prata med så är det för att de gärna vill prata med dem som vill träda ur, kanske diskutera vissa saker eller informera. Lite cyniskt undrade jag för mig själv om de inte ville få en sista chans att lura tillbaka förrädaren...
Tanten ville jättegärna "informera" mig, men det ville inte jag. Jag hade ju bestämt mig! Då gav hon mig en broschyr och föreslog att jag skulle ta hem den och läsa på innan... men jag sa nej. Jag ville gå ur NU! Då blev hon perplex. Hon verkade tro att jag inte visste vad jag gjorde. Ett tag undrade jag om hon ville att jag skulle utbrista "därför att jag inte tror på ert skitsnack!" och det var nära att mitt snabba, smidiga och diskreta urträde inte alls blev sådant. Men till slut vann min bestämdhet och formuläret fylldes i. Men tanten ville att jag skulle ta med broschyren lik förbannat. Så jag gjorde väl det, så att åtminstone något gick som hon planerat...
En gång såg jag en film två gånger
Jag var på bio igår och såg två filmer. Tror jag.
Den utspelade sig i en liten norrländsk håla.
Musiken stod i centrum.
En av huvudkaraktärerna aktualiserade frågan med familjevåld.
I slutet befann sig huvudkaraktärerna i ett bergigt landskap.
Två världar möts. Inskränkthet tas upp.
Njae, jag är fortfarande inte säker på ifall Populärmusik från Vittulla och Så som i himmelen var en eller två filmer... Fast var det två olika så var den sistnämnde bäst!
Den utspelade sig i en liten norrländsk håla.
Musiken stod i centrum.
En av huvudkaraktärerna aktualiserade frågan med familjevåld.
Alla vet men ingen säger något...
Till slut får man nog och går ihop mot "den dumme".
En vinkel av hur man kan missbruka religion togs upp.
I slutet befann sig huvudkaraktärerna i ett bergigt landskap.
Två världar möts. Inskränkthet tas upp.
Njae, jag är fortfarande inte säker på ifall Populärmusik från Vittulla och Så som i himmelen var en eller två filmer... Fast var det två olika så var den sistnämnde bäst!
6 October 2004
Juridik = affärsjuridik. Eller?
Två studiekamrater och jag besökte Juristdagarna på universitetet idag. Det är en mässa med olika, typ, potentiella arbetsgivare/karriärmöjligheter. Synd bara att det är så övertydligt vad jurister räknar som "riktig" juridik och vad de tror/hoppas/vill(?) att alla studenter ska pyssla med; med undantag för JUSEK (fackförbundet), Åklagarämbetet, domstolsverket, Fonus och Riksdagen så sysslade resten av de 29 utställarna med affärsjuridik! Ren och skär affärsjuridik. Inte en firma som sysslade med straffrätt eller familjerätt, ingen kommun, inga fastighetsföretag/mäklare och inte en organisation - förutom Amnesty, som inte informerade om jobb utan raggade studenter som volontärer. Mycket trist. 2/3 av oss gick därför mest runt och plockade på oss gratisprylar och godis. Vinge hade förresten snyggast skrivblock och McKenzie & White hade strumpor i stl 47...
Dessutom var kvinnorna från Riksdagen så ärliga att vi förstod att det var lättare att bli inröstad dit än att få ett jobb. Så vad tusan hade de där att göra?
Det var flera studenter som gick runt och skakade hand och pratade CV. Själv gick jag runt och kände mig obekväm bland alla svarta dräkter, slipsar och högklackat. Lyssnade man dessutom på dem och hörde hur "juristiska" de blivit så riktigt kröp det i kroppen. Är det sant att det finns en särskild juristras? Blir man född till sådan eller går man igenom en maskin första dagen på första jobbet? Finns det verkligen ingen byrå som jobbar i jeans och skjorta eller där man kan bära varma tröjor från H&M? Var ska jag jobba, då?
Ja, var ska jag jobba, med eller utan svart dräkt? Den här karusellen verkar ju aldrig ta slut, även om branschfolk lite optimistiskt vill tro så. Fler vidareutbildar sig, anställningskraven ökar eftersom fler söker jobb, folk höjer sin kompetens för att vara med i matchen, kraven ökar ytterliggare för att det finns fler kvalificerade att välja på - det är en ond spiral! Och hur det än är, det är arbetsgivarens marknad, det är de som måste ta första steget mot en förnuftig anställningsprocess. Eller ska vi vänja oss vid att det krävs ekonomexamen för att sitta i kassan på Konsum? Eller jur. kand. för att handlägga bostadsbidrag hos försäkringskassan...?
F ö anser jag att de som tänkt sig en karriär som åklagare eller domare ska ha förtur vid tingsnotarieplaceringarna. Som det är nu tas många platser upp av folk som inte tänker sätta sin fot i en domstol senare utan sitta på ett kontor i Singapore och skriva handelsavtal. Det är löjligt att notarietjänst blivit ett standardkrav för i princip varenda juristtjänst. Och varken studenterna eller företaget tänker ju se till att få kravet borttaget, för studenten är tvingad att sitta ting för att vara med och slåss om platsen och företaget tänker ju inte slopa kravet eftersom de kan ha det kvar. Om däremot domstolsverket ratade folk med inriktning på affärsjuridik så har de en "utomstående" att skylla på. Varför gör man inte så? Vad är vitsen med att låta yuppisarna leka runt i 2 år medan framtida domare och åklagare får titta på? Det är ju löjligt.
Dessutom var kvinnorna från Riksdagen så ärliga att vi förstod att det var lättare att bli inröstad dit än att få ett jobb. Så vad tusan hade de där att göra?
Det var flera studenter som gick runt och skakade hand och pratade CV. Själv gick jag runt och kände mig obekväm bland alla svarta dräkter, slipsar och högklackat. Lyssnade man dessutom på dem och hörde hur "juristiska" de blivit så riktigt kröp det i kroppen. Är det sant att det finns en särskild juristras? Blir man född till sådan eller går man igenom en maskin första dagen på första jobbet? Finns det verkligen ingen byrå som jobbar i jeans och skjorta eller där man kan bära varma tröjor från H&M? Var ska jag jobba, då?
Ja, var ska jag jobba, med eller utan svart dräkt? Den här karusellen verkar ju aldrig ta slut, även om branschfolk lite optimistiskt vill tro så. Fler vidareutbildar sig, anställningskraven ökar eftersom fler söker jobb, folk höjer sin kompetens för att vara med i matchen, kraven ökar ytterliggare för att det finns fler kvalificerade att välja på - det är en ond spiral! Och hur det än är, det är arbetsgivarens marknad, det är de som måste ta första steget mot en förnuftig anställningsprocess. Eller ska vi vänja oss vid att det krävs ekonomexamen för att sitta i kassan på Konsum? Eller jur. kand. för att handlägga bostadsbidrag hos försäkringskassan...?
F ö anser jag att de som tänkt sig en karriär som åklagare eller domare ska ha förtur vid tingsnotarieplaceringarna. Som det är nu tas många platser upp av folk som inte tänker sätta sin fot i en domstol senare utan sitta på ett kontor i Singapore och skriva handelsavtal. Det är löjligt att notarietjänst blivit ett standardkrav för i princip varenda juristtjänst. Och varken studenterna eller företaget tänker ju se till att få kravet borttaget, för studenten är tvingad att sitta ting för att vara med och slåss om platsen och företaget tänker ju inte slopa kravet eftersom de kan ha det kvar. Om däremot domstolsverket ratade folk med inriktning på affärsjuridik så har de en "utomstående" att skylla på. Varför gör man inte så? Vad är vitsen med att låta yuppisarna leka runt i 2 år medan framtida domare och åklagare får titta på? Det är ju löjligt.
På väg till tvättstugan
En äldre tant kom in i hissen där jag stod med tvättkorgen.
"Åh, men fy fan, Djurgården!?" utbrast hon och skrattade.
Tänk att en t-shirt kunde få grannar att ta kontakt! ;-) Tanten var gnagare, men jag hade inga problem med att vara storsint.
"Jag känner för dig. Det är synd om er nu." log jag så där härligt skadeglatt.
"Ja," höll hon med, "det är synd om oss nu."
Fotboll är så mycket mer än en sport. Den har inbyggda mekanismer som sträcker sig långt utanför fotbollsarenorna. Som när man säger att man är svensk i Glasgow - möter man en Celtic blir man hyllad och blir bjuden på öl, möter man en Rangers beklagar de att "han" är en Celtic, men en samtalspartner har man likt förbaskat. Eller som när man säger att man är Djurgårdare på en bensinmack i Hedemora - då kallar de ut all personal från lagret och ringer Securitas... Och i ett 13-våningars höghus pratar folk med varandra i hissen.
"Åh, men fy fan, Djurgården!?" utbrast hon och skrattade.
Tänk att en t-shirt kunde få grannar att ta kontakt! ;-) Tanten var gnagare, men jag hade inga problem med att vara storsint.
"Jag känner för dig. Det är synd om er nu." log jag så där härligt skadeglatt.
"Ja," höll hon med, "det är synd om oss nu."
Fotboll är så mycket mer än en sport. Den har inbyggda mekanismer som sträcker sig långt utanför fotbollsarenorna. Som när man säger att man är svensk i Glasgow - möter man en Celtic blir man hyllad och blir bjuden på öl, möter man en Rangers beklagar de att "han" är en Celtic, men en samtalspartner har man likt förbaskat. Eller som när man säger att man är Djurgårdare på en bensinmack i Hedemora - då kallar de ut all personal från lagret och ringer Securitas... Och i ett 13-våningars höghus pratar folk med varandra i hissen.
Going MP3
Igår gjorde jag slag i saken - efter flera års tvekande. Jag har blivit med MP3-spelare! Först av allt är jag lite imponerad över hur snabbt jag tog beslutet den här gången. Jag hade sagt att om en viss sak inte skedde förra veckan så skulle jag köpa mig en liten apparat. Saken skedde inte, jag hade alltså pengar, så jag slog till innan jag skulle hinna inse att jag inte hade råd, egentligen.
Jag kan inte bara gå in i en butik, titta i montern och peka ut en grej som jag köper. Oavsett om det handlar om tröjor eller tv-apparater så vill jag jämföra butiker, internet, läsa specifikationer, recensioner och liksom vara säker utom all rimlig tvivel på att jag gör rätt. Man kan bli lurad ändå. (Se: mobilköp.)
Den här gången bestämde jag att köpa prylen på torsdagen, på vägen hem hörde jag en tjej på tunnelbanan prata om det här erbjudandet, jag kollade upp och jämförde på internet på kvällen och innan midnatt var beslutet taget. (att jag inte köpte den förrän igår har med logistik att göra...)
Och eftersom det var tjuvlyssning som påverkade mig så har ju företaget lyckats med sitt marknadsföringsknep! :-)
Satt i flera timmar och lekte med grejen igår. Satans vad en massa tekniska finesser det finns! Jag minns liksom min första freestyle där man bara kunde spola åt ett håll... Dessutom väger inte den här mer än en flugskit, till skillnad från CD-spelaren. Och storleken ska vi inte tala om. Den kommer nog att få bo permanent i innerfickan. Det enda jag undrar över är hur fariken 60-70 låtar skulle få plats - vilket en snubbe menade skulle rymmas på 256MB. Han måste mena korta barnsånger eller nåt...
Jag kan inte bara gå in i en butik, titta i montern och peka ut en grej som jag köper. Oavsett om det handlar om tröjor eller tv-apparater så vill jag jämföra butiker, internet, läsa specifikationer, recensioner och liksom vara säker utom all rimlig tvivel på att jag gör rätt. Man kan bli lurad ändå. (Se: mobilköp.)
Den här gången bestämde jag att köpa prylen på torsdagen, på vägen hem hörde jag en tjej på tunnelbanan prata om det här erbjudandet, jag kollade upp och jämförde på internet på kvällen och innan midnatt var beslutet taget. (att jag inte köpte den förrän igår har med logistik att göra...)
Och eftersom det var tjuvlyssning som påverkade mig så har ju företaget lyckats med sitt marknadsföringsknep! :-)
Satt i flera timmar och lekte med grejen igår. Satans vad en massa tekniska finesser det finns! Jag minns liksom min första freestyle där man bara kunde spola åt ett håll... Dessutom väger inte den här mer än en flugskit, till skillnad från CD-spelaren. Och storleken ska vi inte tala om. Den kommer nog att få bo permanent i innerfickan. Det enda jag undrar över är hur fariken 60-70 låtar skulle få plats - vilket en snubbe menade skulle rymmas på 256MB. Han måste mena korta barnsånger eller nåt...
5 October 2004
Göteborg borta/hemma
Det är inte lätt att vara schizofren. Det kändes kanonkul att få vara med när min favoritklubb fyllde 100 år igår, men samtidigt som jag gladdes åt att mitt lag avancerade i tabellen - och nu har ett efterlängtat SM-guld i sikte - så surade jag för att mitt lag torskade med 0-2 och troligen inte ens kommer sluta bland de 4 bästa. Det är inte lätt att hålla på IFK Göteborg och Djurgården samtidigt.
Dessutom kan man ju fråga sig varför änglarna grät störtfloder just igår, när Blåvitt fyllde år, eller var det glädjetårar? Hur som helst regnade det i Göteborg så man trodde det var havet som slog över. Det kanske det var, förresten, för vattnet verkade komma horizontellt...
På vägen hem lekte min bil 20 frågor. Det är inte lätt när en av deltagarna envisas med att vara gamla komiker. Till sist var vi tvungna att säga åt honom:
"Inga fler svart-vita gubbar nu, tack!"
Vem fan vet idag vem Rolf Bengtsson är...
Men däremot kunde man kanske vänta sig att när killarna vet att det rör sig om en man som spelat fotboll i AIK, inte gör det längre och som är politiker på riksdagsnivå så ska de inte ropa ut unisont:
"Jaa, Bosse Ringholm!"
Dessutom kan man ju fråga sig varför änglarna grät störtfloder just igår, när Blåvitt fyllde år, eller var det glädjetårar? Hur som helst regnade det i Göteborg så man trodde det var havet som slog över. Det kanske det var, förresten, för vattnet verkade komma horizontellt...
Det är ingen lek att försöka äta rätt och regelbundet när man lämnar Stockholm 10.30 och inte får käka "lunch" förrän 16.00! Och det blir ju inte bättre om man, som min granne i bilen, botar hungern med två chokladkakor, fyra bananer och ett paket hot dog. Men jag kan knappt klandra honom, för är man döhungrig och har en chaufför som ignorerar passagerarnas behov så får man väl göra så gott man kan.
Det första jag gjorde när jag kom hem inatt var förresten att flytta över SL-kortet från ett par jeans till ytterjackan - där det hör hemma. Det är surt när man betalat för ett SL-kort och sedan tvingas använda remsa i två dagar för att man är så korkad att man låter kortet ligga kvar hemma!
På vägen hem lekte min bil 20 frågor. Det är inte lätt när en av deltagarna envisas med att vara gamla komiker. Till sist var vi tvungna att säga åt honom:
"Inga fler svart-vita gubbar nu, tack!"
Vem fan vet idag vem Rolf Bengtsson är...
Men däremot kunde man kanske vänta sig att när killarna vet att det rör sig om en man som spelat fotboll i AIK, inte gör det längre och som är politiker på riksdagsnivå så ska de inte ropa ut unisont:
"Jaa, Bosse Ringholm!"
3 October 2004
Riddarträning
Aah, är det en sak jag uppskattar här i livet så är det min fantasi. Fäktningen var helt fantastiskt rolig idag!
Inatt drömde jag en lite halvsjuk dröm där jag försökte hitta ett växlingskontor med bästa kursen för Euros, så jag kunde växla in dem. Plötsligt fick jag fly beachen för ett gäng riddare var efter mig. Jag plockade upp en florett från marken och slogs mot dem. Och nu har jag tydligen lärt mig något, för inte fäktades jag som Aragorn direkt... Men honom mötte jag; min florett mot hans svärd - och jag vann! Jag vann tre bataljer sedan såg jag en gammal medeltida kung stå en bit bort. Och han var en hunk! Vältränad och enormt snygg. Jag slängde mig i hans armar och kramade honom hårt. Jag såg att han liknade Ewan McGregor - och då vaknade jag.
Så på träningen idag övade vi såklart inför en medeltidsfilm. Viggo Mortensen var tränare. Aaaah.... Jag hade förberett mig på stationsträning, men vi körde uteslutande teknik och fri fäktning. Fri fäktning är förresten kul, för när vi har tränat teknik i 1,5 timme så kör vi match - och då skiter vi i tekniken utan försöker döda varandra i stället! Hur som helst, min partner under teknikövningarna var Ewan McGregor. Bakom den där masken kan ju vem som helst gömma sig... Han var bra, vi låg på samma nivå och han gav mig bra feedback. Som tack körde jag in floretten mellan revbenen på'n.
Viggo har enormt lätta fötter. Han hörs inte när han rör sig, medan vi andra låter som en hord elefanter. Ewan McGregor undrade om det var utrustningen eller fäktningen man svettades mest av... det kan man fråga sig. Saken är att jag faktiskt blev ledsen när träningen var över. Jag ville ju att Viggo skulle köra lite mer med oss och jag ville ge Ewan lite fler blåmärken...
Efteråt upptäckte jag förresten en skitcool grej. Mitt hår går nästan till axlarna och när det är alldeles genomsvettigt efter ett pass ser jag ut som en medeltidsriddare - COOLT! Det var ju liksom därför jag började fäktas. Mission completed. Nu kanske man skulle ta och tortera en häststackare också och lära sig att rida... :-)
Inatt drömde jag en lite halvsjuk dröm där jag försökte hitta ett växlingskontor med bästa kursen för Euros, så jag kunde växla in dem. Plötsligt fick jag fly beachen för ett gäng riddare var efter mig. Jag plockade upp en florett från marken och slogs mot dem. Och nu har jag tydligen lärt mig något, för inte fäktades jag som Aragorn direkt... Men honom mötte jag; min florett mot hans svärd - och jag vann! Jag vann tre bataljer sedan såg jag en gammal medeltida kung stå en bit bort. Och han var en hunk! Vältränad och enormt snygg. Jag slängde mig i hans armar och kramade honom hårt. Jag såg att han liknade Ewan McGregor - och då vaknade jag.
Så på träningen idag övade vi såklart inför en medeltidsfilm. Viggo Mortensen var tränare. Aaaah.... Jag hade förberett mig på stationsträning, men vi körde uteslutande teknik och fri fäktning. Fri fäktning är förresten kul, för när vi har tränat teknik i 1,5 timme så kör vi match - och då skiter vi i tekniken utan försöker döda varandra i stället! Hur som helst, min partner under teknikövningarna var Ewan McGregor. Bakom den där masken kan ju vem som helst gömma sig... Han var bra, vi låg på samma nivå och han gav mig bra feedback. Som tack körde jag in floretten mellan revbenen på'n.
Viggo har enormt lätta fötter. Han hörs inte när han rör sig, medan vi andra låter som en hord elefanter. Ewan McGregor undrade om det var utrustningen eller fäktningen man svettades mest av... det kan man fråga sig. Saken är att jag faktiskt blev ledsen när träningen var över. Jag ville ju att Viggo skulle köra lite mer med oss och jag ville ge Ewan lite fler blåmärken...
Efteråt upptäckte jag förresten en skitcool grej. Mitt hår går nästan till axlarna och när det är alldeles genomsvettigt efter ett pass ser jag ut som en medeltidsriddare - COOLT! Det var ju liksom därför jag började fäktas. Mission completed. Nu kanske man skulle ta och tortera en häststackare också och lära sig att rida... :-)
Så man ska börja kolla på opera nu också...?
När jag gick i femte klass i ett samhälle någonstans i Västerbotten skulle (inte fick, skulle) vi en dag åka in till Umeå och kolla på Trollflöjten på Norrlandsoperan. Suck och stön och död och pina.
Någon timme in i operan satt hela klassen och höll andan med öppna munnar och runda ögon. Fan vad coolt!
I flera veckor efteråt ekade "papagenopapagenopapageno" mellan villaträdgårdarna och samhällets vuxna tvingades skaffa öronproppar till skydd för våra försök att träffa de höga tonerna.
Jag kom att tänka på den här totalomvandlingen av en hel mellanstadieskola när min kompis mailade mig följande länk: Kenneth Branagh ska göra film av Trollflöjten nästa år. Fast hon tillade; "Hjälp, opera!!! Är karln galen?! Vem fan vill gå och se en opera på bio?!?" Och det var väl min första tanke också. Men sen... va tusan, han fick ju normalt folk att se på Shakespeare (snacka om icke-bio-film...) och med tanke på hur Norrlandsoperans pop-produktion trollband oss motsträviga ungar så - rätt gjort kan nog det mest konstiga göras tilltalande! Har svårt att tro att en fet dam kommer sjunga arior i hans film, om man säger så... Så det ska bli spännande att se vad det blir av'et!
Någon timme in i operan satt hela klassen och höll andan med öppna munnar och runda ögon. Fan vad coolt!
I flera veckor efteråt ekade "papagenopapagenopapageno" mellan villaträdgårdarna och samhällets vuxna tvingades skaffa öronproppar till skydd för våra försök att träffa de höga tonerna.
Jag kom att tänka på den här totalomvandlingen av en hel mellanstadieskola när min kompis mailade mig följande länk: Kenneth Branagh ska göra film av Trollflöjten nästa år. Fast hon tillade; "Hjälp, opera!!! Är karln galen?! Vem fan vill gå och se en opera på bio?!?" Och det var väl min första tanke också. Men sen... va tusan, han fick ju normalt folk att se på Shakespeare (snacka om icke-bio-film...) och med tanke på hur Norrlandsoperans pop-produktion trollband oss motsträviga ungar så - rätt gjort kan nog det mest konstiga göras tilltalande! Har svårt att tro att en fet dam kommer sjunga arior i hans film, om man säger så... Så det ska bli spännande att se vad det blir av'et!
1 October 2004
Fredagsfyran, v. 40
Shit, snacka om interaktivitet! Mailade förslag till Andreas och några minuter senare ligger det uppe på nätet. Läskigt. Hoppas han får in fler, så det inte innebär att förslagen tagit slut nu...
Tema: citat
1) Har du något favoritcitat som vägledning i livet?
Jag gillar "Så som du vill att andra ska vara mot dig skall du ock vara mot dem", eller nåt sånt. Det är ifrån Bibeln och vi hade det uppsatt i klassrummet i låg- och mellanstadiet. Jag tycker att det sammanfattar allt man egentligen behöver tänka på här i världen.
2) Vilket är ditt absoluta hat-citat?
"Det går över." Jaha, men det hjälper inte min misär och mina problem just NU!!!
3) Har du själv sagt något som blivit ett citat använt av andra?
Det är lite kul när man tänker för fort om blandar ihop talesätt eller vad man tänkt säga och så blir det något helt obegriplig. Någon gång sa jag, angående att en sak aldrig blev gjord, att det var "Mycket snack i liten låda." Detta har jag hört andra i gruppen anamma, även om man nu glömt var det kom ifrån.
4) Har någon annan sagt något som du själv tagit till dig och citerar?
Det finns två saker som direkt dyker upp i huvudet. Dels när en teater-kollega sa att något passade "som smör i handsken". Och det har faktiskt slunkit ur mig då och då. Dels när jag och två kompisar var uppe i Luleå och såg DIF "förlora" med 2-2 mot Luleå Hockey. Min kompis sjönk besviket ner på marken och stönade "ååååh". Just då kom tränaren åkande i en taxi. Bilen stannade, backade och tränaren öppnade bakdörren och sa till min kompis:
"En Djurgårdare står upp, de ligger inte ner."
Och det tycker jag är ett strålande citat!
Tema: citat
1) Har du något favoritcitat som vägledning i livet?
Jag gillar "Så som du vill att andra ska vara mot dig skall du ock vara mot dem", eller nåt sånt. Det är ifrån Bibeln och vi hade det uppsatt i klassrummet i låg- och mellanstadiet. Jag tycker att det sammanfattar allt man egentligen behöver tänka på här i världen.
2) Vilket är ditt absoluta hat-citat?
"Det går över." Jaha, men det hjälper inte min misär och mina problem just NU!!!
3) Har du själv sagt något som blivit ett citat använt av andra?
Det är lite kul när man tänker för fort om blandar ihop talesätt eller vad man tänkt säga och så blir det något helt obegriplig. Någon gång sa jag, angående att en sak aldrig blev gjord, att det var "Mycket snack i liten låda." Detta har jag hört andra i gruppen anamma, även om man nu glömt var det kom ifrån.
4) Har någon annan sagt något som du själv tagit till dig och citerar?
Det finns två saker som direkt dyker upp i huvudet. Dels när en teater-kollega sa att något passade "som smör i handsken". Och det har faktiskt slunkit ur mig då och då. Dels när jag och två kompisar var uppe i Luleå och såg DIF "förlora" med 2-2 mot Luleå Hockey. Min kompis sjönk besviket ner på marken och stönade "ååååh". Just då kom tränaren åkande i en taxi. Bilen stannade, backade och tränaren öppnade bakdörren och sa till min kompis:
"En Djurgårdare står upp, de ligger inte ner."
Och det tycker jag är ett strålande citat!
Nära skjuter ingen till UEFA-cupen
Två charmiga holländare kom fram och frågade om jag visste var de kunde käka någonstans. Jag visade dem till Solna Centrum tvärs över gatan.
"Ah, you're a very nice woman. Do you wanna go out with me?" sa den ene.
"Well, sure, if we win 5-0." svarade jag.
Det blev ingen date med den charmige holländaren.
Men en adrenalinkick. Var det bara 4'500 pers på Råsunda? De lät som 20'000 stundtals. Kanske beroende på att alla var taggade till tänderna. Matchen kändes hopplös, med tanke på vad som hände i Utrecht sist, men på andra sidan stod 1000 terrorister och dem kunde man väl åtminstone ha lite skoj med.
Ett tips då vore kanske att sjunga hatramsorna på engelska åtminstone, så terroristerna fattar vad man säger...
Nu blev inte matchen hopplös. Undret var nära, men siffrorna stannade vid 3-0, så vi torskade med 3-4 totalt... Tänk om Djurgårdardsspelarna åkt med sina kroppar ner till Utrecht förut! Tänk om...
Ska bli intressant att se hur UEFA reagerar på Utrecht-supportrarnas förehavanden på arenan. Utrecht måste vara en av klubbarna med högst bötespost i sin budget i Europa... Den här gången träffades DIFs målvakt i huvudet och dessutom rånade man en av kioskerna. Smidigt. Som jag redan sagt, deras supportrar är galna! En indikator är väl polisens egen riskanalys av matchen. På en femgradig skala brukar ett vanligt derby, med risk för sammanstötning mellan supportrarna, rankas som en trea. Gårdagens match var en fyra. Trots en förväntad publiksiffra på max 8000. (Nu var det 4'500.) Skulle vilja se en match mellan Utrecht och Millwall...
Fick en känsla av att domaren bestraffade Utrecht på en gång när han la till 7 minuters (!) stopptid. Tyvärr fick vi inget Bajen-mål* ens med den hjälpen.
*Bajen-mål = ett avgörande mål på övertid. Det är så de brukar avgöra sina viktiga matcher...
"Ah, you're a very nice woman. Do you wanna go out with me?" sa den ene.
"Well, sure, if we win 5-0." svarade jag.
Det blev ingen date med den charmige holländaren.
Men en adrenalinkick. Var det bara 4'500 pers på Råsunda? De lät som 20'000 stundtals. Kanske beroende på att alla var taggade till tänderna. Matchen kändes hopplös, med tanke på vad som hände i Utrecht sist, men på andra sidan stod 1000 terrorister och dem kunde man väl åtminstone ha lite skoj med.
Ett tips då vore kanske att sjunga hatramsorna på engelska åtminstone, så terroristerna fattar vad man säger...
Nu blev inte matchen hopplös. Undret var nära, men siffrorna stannade vid 3-0, så vi torskade med 3-4 totalt... Tänk om Djurgårdardsspelarna åkt med sina kroppar ner till Utrecht förut! Tänk om...
Ska bli intressant att se hur UEFA reagerar på Utrecht-supportrarnas förehavanden på arenan. Utrecht måste vara en av klubbarna med högst bötespost i sin budget i Europa... Den här gången träffades DIFs målvakt i huvudet och dessutom rånade man en av kioskerna. Smidigt. Som jag redan sagt, deras supportrar är galna! En indikator är väl polisens egen riskanalys av matchen. På en femgradig skala brukar ett vanligt derby, med risk för sammanstötning mellan supportrarna, rankas som en trea. Gårdagens match var en fyra. Trots en förväntad publiksiffra på max 8000. (Nu var det 4'500.) Skulle vilja se en match mellan Utrecht och Millwall...
Fick en känsla av att domaren bestraffade Utrecht på en gång när han la till 7 minuters (!) stopptid. Tyvärr fick vi inget Bajen-mål* ens med den hjälpen.
*Bajen-mål = ett avgörande mål på övertid. Det är så de brukar avgöra sina viktiga matcher...
Dags att gå vidare
Nu har jag talat med chefen en andra gång om vad som hände på firmafesten. Det gick inte alls som jag tänkt. Jag gick därifrån otillfredställd - men ändå ok.
Jag hade funderat i flera dagar över hur jag skulle lägga fram saken för henne. Jag ville kolla att hon var ok och fråga om jag kunde göra något för henne, för att reparera lite av den skada jag orsakat. Helst hade jag velat tala med henne i enrum, men när jag träffade den sprudlande tjejen i butiken kändes det så överdramatiskt att be om att få tala avskiljt. Det var liksom "fel läge". Så vi tog det bland hyllorna.
Saken är att jag fick en känsla av att det bara är jag som går och funderar över min del i det hela. Chefen verkade helt inne på att det var en ren olycka - som några i kommentarerna till förra inlägget också verkade tycka, men som jag inte tycker tvättar bort min skuld i det som faktiskt hände. Tydligen hade hon precis fyllt i en skadeanmälan som kunde ge henne viss kompensation för karensdag och övrigt från facket/företaget eller hur det var. Jag passade då på att fråga om jag kunde göra något, men det ville hon inte veta av, även om hon tackade för omtanken. Jag sa ju att jag tänkt på henne och att jag faktiskt gärna ville göra något om det gick eftersom skadan faktiskt blev som den blev. Det var enda gången hennes strålande humör dämpades. Hon sa:
"Nej men du får absolut inte gå omkring och ha dåligt samvete för det här. Gå inte omkring och må dåligt, för då börjar ju jag må dåligt bara för det."
Och det var liksom det. No bad feelings. Hon såg det som en oturlig och olycklig händelse och hade helt gått vidare från det. Det kanske är dags att jag också gör det.
Men jag kan inte hjälpa att jag kände mig både otillfredställd och snopen när jag gick därifrån. På ett sätt kändes det jäkligt skönt att få ha pratat med henne igen och det känns bra att veta att hon helt kommit över det som hände. Men samtidigt känns det lite "fel" att helt slippa av kroken. Jag hade förväntat mig att ta ansvar för mina handlingar på något sätt - olycka eller ej. Nu känner jag mig bara... otillfredställd men ok.
Jag tror att jag nu lite bättre förstår de där knäppskallarna (som jag sett dem som förut) som i vissa lägen vill bli bestraffade för saker, för att det känns bättre så. Jag har fortfarande svårt att tro på straff som svar - men samtidigt kan det i vissa lägen kännas märkligt att slippa undan helt när någon annan får lida för det man har gjort. Man vill åtminstone göra något slags botgöring. Väga upp det orättvisa skadeförhållandet.
Vi kunde till och med skoja om saken. Hon menade att hon kryat på sig avsevärt;
"Nu är bitchen tillbaka. Jag tror att vissa varit glada för att vara av med mig ett tag och faktum är att det varit jävligt skönt att ligga i soffan och bossa runt karln ett par dagar."
Så jag svarade:
"Ja, det är bara att säga till när du vill vara ledig igen."
Det var det. Nu har jag gjort vad jag kan åt den här saken, nu kan jag inte göra mer. Så nu ska jag bara sluta grubbla och gå vidare. Jag också.
Jag hade funderat i flera dagar över hur jag skulle lägga fram saken för henne. Jag ville kolla att hon var ok och fråga om jag kunde göra något för henne, för att reparera lite av den skada jag orsakat. Helst hade jag velat tala med henne i enrum, men när jag träffade den sprudlande tjejen i butiken kändes det så överdramatiskt att be om att få tala avskiljt. Det var liksom "fel läge". Så vi tog det bland hyllorna.
Saken är att jag fick en känsla av att det bara är jag som går och funderar över min del i det hela. Chefen verkade helt inne på att det var en ren olycka - som några i kommentarerna till förra inlägget också verkade tycka, men som jag inte tycker tvättar bort min skuld i det som faktiskt hände. Tydligen hade hon precis fyllt i en skadeanmälan som kunde ge henne viss kompensation för karensdag och övrigt från facket/företaget eller hur det var. Jag passade då på att fråga om jag kunde göra något, men det ville hon inte veta av, även om hon tackade för omtanken. Jag sa ju att jag tänkt på henne och att jag faktiskt gärna ville göra något om det gick eftersom skadan faktiskt blev som den blev. Det var enda gången hennes strålande humör dämpades. Hon sa:
"Nej men du får absolut inte gå omkring och ha dåligt samvete för det här. Gå inte omkring och må dåligt, för då börjar ju jag må dåligt bara för det."
Och det var liksom det. No bad feelings. Hon såg det som en oturlig och olycklig händelse och hade helt gått vidare från det. Det kanske är dags att jag också gör det.
Men jag kan inte hjälpa att jag kände mig både otillfredställd och snopen när jag gick därifrån. På ett sätt kändes det jäkligt skönt att få ha pratat med henne igen och det känns bra att veta att hon helt kommit över det som hände. Men samtidigt känns det lite "fel" att helt slippa av kroken. Jag hade förväntat mig att ta ansvar för mina handlingar på något sätt - olycka eller ej. Nu känner jag mig bara... otillfredställd men ok.
Jag tror att jag nu lite bättre förstår de där knäppskallarna (som jag sett dem som förut) som i vissa lägen vill bli bestraffade för saker, för att det känns bättre så. Jag har fortfarande svårt att tro på straff som svar - men samtidigt kan det i vissa lägen kännas märkligt att slippa undan helt när någon annan får lida för det man har gjort. Man vill åtminstone göra något slags botgöring. Väga upp det orättvisa skadeförhållandet.
Vi kunde till och med skoja om saken. Hon menade att hon kryat på sig avsevärt;
"Nu är bitchen tillbaka. Jag tror att vissa varit glada för att vara av med mig ett tag och faktum är att det varit jävligt skönt att ligga i soffan och bossa runt karln ett par dagar."
Så jag svarade:
"Ja, det är bara att säga till när du vill vara ledig igen."
Det var det. Nu har jag gjort vad jag kan åt den här saken, nu kan jag inte göra mer. Så nu ska jag bara sluta grubbla och gå vidare. Jag också.
Subscribe to:
Posts (Atom)
