När det är värre än det ser ut

Minns ni chefen jag körde på två gånger med en fyrhjulig motorcykel på vår personalfest förrförra lördagen? Hon som fick lite ont, men som det inte var någon fara med? Hon som fortsatte tävla, festa och dansa resten av kvällen och som var på ett strålande humör? Det gick inte så bra som vi trodde.

I lördags fick jag veta att när hon kom hem på natten så började hon spy blod och ögonen "rullade bakåt". Hennes 5-åriga dotter trodde mamma skulle dö. Hennes 8-åriga dotter stod med 112 i luren medan pappan stod nere på gatan och mötte upp ambulansen. Chefen låg på intensiven i fyra dagar. Hon hade hjärnskakning, två mindre, inre blödningar och åtta stukningar på olika delar av kroppen. Att inget var brutet kunde vi tacka hennes kraftiga figur för. Att hennes skalle inte spräcktes kunde vi tacka hennes problem med att ta av hjälmen för.

Tydligen hade hon fallit baklänges och slagit i en sten med huvudet när jag körde på henne för andra gången. Jag, i mitt tävlingsinriktade rus, mindes det som att jag träffade henne i lår/midjehöjd och att hon föll mot staketet. Andra har berättat att hon hade ena hjulet uppe vid axeln och det andra vid midjan. Av alla detaljer man ska hinna registrera under händelseförloppets millisekund är det lätt att glömma vissa – och istället minnas att killen på banan bredvid låg ett antal portar före mig i banan. Att vara tävlingsinriktad ger visst tunnelseende.

Chefen blev sjukskriven i två veckor, hon gick på morfin och var helt groggy större delen av förra veckan. I fredags tog hon sig ut ur huset för första gången och svajade ner på jobbet och sa 'hej'. Jag mötte henne i lördags – strax efter att jag chockat fått veta vilken skada jag orsakat. Hon mådde efter omständigheterna väl, men fick inte gå i trappor, kunde inte lyfta och var såklart öm. Hennes sprudlande humör var dock intakt. Hon sade att hon börjat uppskatta livet på ett annat sätt, att barnen förstått hur viktigt det är med cykelhjälm och hon sa åt mig att inte ha dåligt samvete.

Men det har jag. Jag känner mig som Raskolnikov i Brott och Straff, med skillnaden att jag inte oroar mig för att åka fast, utan för vad jag faktiskt har gjort. Febern kommer nog snart. Jag känner mig som en skurk. Det som hände var naturligtvis inte meningen, jag vet inte ens om det var oaktsamt; jag skulle argumentera för att jag faktiskt gjorde allt jag kunde för att förhindra olyckan – eftersom jag trodde att det var det jag gjorde när jag stampade på bromsen som jag halkat av och svängde styret bort från henne trots att bakhjulen förde mig rakt fram. Men oavsett mina intentioner så kan jag inte blunda för att jag faktiskt orsakade en skada. En rätt stor skada. Inte bara chefens fysiska skador utan även de emotionella hos barnen och den ekonomiska chefen led av att behöva vara sjukskriven en vecka. (Hon klättrar på väggarna och kommer tillbaka den här veckan.)

Jag kan aldrig få det gjorda ogjort, jag kan aldrig helt reparera skadan jag orsakat. Men kan jag lindra den?

Jag har tänkt lite vidare på saken. Om det inte var min arbetskamrat utan någon okänd; vad hade hänt då? Hade hon anmält mig för misshandel? Hade hon stämt mig på förlorad arbetsinkomst, omkostnader i samband med sjukhusvistelsen och lagt på en rejäl dos för sveda och värk? Det förra hade troligen ödelagt mina planer på att bli åklagare (det spelar ju ingen roll att det inte blivit misshandel utan "vållande av kroppsskada", för med en fällande dom är jag stekt) och det senare hade ödelagt min ekonomi - som inte finns. Vad lätt det är att förstöra sitt liv. Och någon annans.

Så, hur kan jag lindra skadan så som den ser ut nu? Jag kan inte göra något åt de fysiska skadorna, men viss ro skulle jag nog få om jag visste att jag försökt lindra de andra fallen. Om jag åtminstone kunde eliminera den rent förlustmässiga karensdagen; säg överlämna ett tusen kronor. (Tro mig, en större summa skulle inte ens kronofogden få loss...) Man kan inte mäta saker i pengar, men om det kunde täcka karensdagen och sedan användas antingen som lindring av inkomstbortfall, eller kanske för att göra något roligt med döttrarna - då skulle i alla fall jag må bättre. Jag vill inte köpa mig fri, men jag vill veta att jag försökt göra det jag kan för att inte göra skadan värre än vad den behöver vara. Får en skurk vara så egoistisk i sin gottgöring? Jag vet ju annars inte hur jag ska göra! En bukett rosor känns som ett hån och jag kan ju inte bara rycka på axlarna åt det som hänt. Självklart var det inte min mening, men jag har orsakat en skada och något slags ansvar torde jag ta. Ingen tjänar på att vi båda lider, men det skulle kännas bättre om det var min plånbok som sved mer än hennes.

Ibland känns det som att det inte bara räcker med ett förlåt. Ett förlåt kräver nästan ett orätt handlande, men när det inte finns? När man försöker undvika katastrofen men den händer ändå, vad säger man då? Ett "förlåt" känns för futtigt, så jag antar att man antingen säger "oops" eller så försöker man reparera skadan. Jag ser inga andra alternativ.