Emailbloggen gor sitt intag

Fr o m idag tar den har bloggen ett kliv in i framtiden. Den kan numera uppdateras via email - och om allt gar val ar det har inlagget ett bevis for det...

Tyvarr laggs inte prickar till automatiskt, sa for tillfallet blir dessa inlagg pricklosa.

Man kunde ocksa lagga till sa att man kan uppdatera bloggen via SMS. Ar inte det lite intressant, hur mobilen har gatt fran att vara en yuppie-nalle till att bli den lilla manick hela en manniskas liv kretsar kring. En mobil idag ar ju inte bara en mobil. Det ar en kamera, videokamera, harddisk, adressbok, fotoalbum, stereo, karta, internet, email, dataspel, nojescenter - och man kan uppdatera bloggen, facebook, twitter, vadhelst man vill, verkar det som.

Fast jag ar snal, och trots att jag foljt roliga resor med folk som uppdaterat facebook via mobil, sa tanker jag inte ta det steget. An. Det racker bra for mig att kolla runt vad vanner och bekanta pysslar med, samt uppdatera mina egna aventyr, medan jag kakar frukost, eller innan jag gar och lagger mig.

Fast vem vet nar lusten faller pa att blogga. Sa en emailanslutning kan ju aldrig vara fel! Vi syns i cyperspace pa en dator nara dig...
--------------------------------------------------------------------------------
Ok, och jag lärde mig just att inte emaila från jobbmailen, för då ingår en massa finstilt i slutet av emailet/blogginlägget... Tja, på det stora hela kan vi väl enas om att bloggemailet var en succé - det funkade ju!

You'll never walk alone - Minns Hillsborough, 20 år.

Idag var det exakt 20 år sedan katastrofen på Hillsborough stadium, då när 96 Liverpoolsupportrar klämdes till döds. 15 April 1989. Det känns som om det var igår.

Jag minns när det hände. Det var cupmatch mellan Liverpool - Nottingham Forest och folk hade forcerat spärrarna och vällde in på en redan överfull läktare. Man såg folk klämmas mot staketet längst fram, ett staket för högt för att med lätthet klättra över. För att stoppa huliganer. Skräcken lös i människors ögon. Tills ögonen förlorade fokus och liksom bara stirrade tomt, livlöst. Människor klämdes ihjäl där de stod.

Människor försökte klättra över staketet. De försökte klättra över till andra sektioner. Åskådare sträckte fram händer för att hjälpa till, drog folk upp till sektionen ovanför.

Polisen motade folk tillbaka. Prioritet nummer ett var att förhindra planinvasion, huliganattack. Säkerhetstänkandet 1989 var främst inriktat på huliganer. Inte på överfulla läktare. Faktum var att under lång tid efteråt skulle man fortfarande skylla tragedin på "huliganer", innan en utredning slutligen fann att det berodde på organisationsmässiga brister.

Till slut stängdes grindarna. Flödet stoppades. Till slut lyckades åskådare hjälpa människor över staketet. Döda människor, döende människor, överlevande.

Många dog där på fotbollsplanen. En del avled senare på sjukhus. 96 Liverpoolsupportrar dog sammanlagt, många fler skadades. Och polischefen som slutligen tog beslutet att stänga en tunnel - och därmed räddade många men samtidigt tog död på en del - han blev så djupt traumatiserad av händelsen att han hamnade på psyket.

Och fotbollsvärlden fick en väckarklocka. Man hade gått för långt i kampen mot huliganism - ogenomträngliga staket skapade en dödsfälla. Ståplats angavs som skäl till att det gick som det gick, krav på 100% sittplats slog igenom. Man kan diskutera ifall det verkligen är ståplats "fel" - det var snarare ett organisationsfel. Och ett plankningsfel. Människor utan biljett forcerade spärrarna för att få se en cupmatch - och klämde därmed ihjäl sina medsupportrar.

Nästan på dagen ett år efter händelsen var jag på plats på Anfield Road och såg ligamatchen mellan Liverpool-Nottingham Forest. Det var det mest känslosamma jag varit med om. Inte bara för att hela stadion stod upp och sjöng "You'll never walk alon" så det ekade genom stadsdelen. Röda ballonger släpptes mot skyn i halvtid och både Liverpoolare och Nottinghamsupportrar höll en tyst minut. Innan samtliga höll upp halsdukar och än en gång sjöng "You'll never walk alone". Sånt sätter spår hos en femtonårig tjej som besöker sin första engelska ligamatch.

I lördags visades minnesfilmer på tv - nog för att få vem som helst att bli lite våt i ögonvrån. Idag minns inte bara Liverpoolsupportrar, utan en hel fotbollsvärld. Och jag hoppas vi inte bara minns tragedin och de 96 döda, utan också vad tragedin skapade.

Publikvärdar. Sittplatser. Ökad arenasäkerhet i kombination med bekvämlighet. Lägre staket. Nödplaner. Samarbete mellan polis och föreningar i publikfrågor. De 96 människorna dog inte förgäves - fast alldeles, alldeles i onödan.

You'll never walk alone.

Med finklänning på galamiddag i Birmingham

Ett par dagar före påsk var det dags för den där galamiddagen, i företagets regi, som snöade in i februari. Vid lunchtid den 8:e April stegade därför ett tiotal pers ut från kontoret och tog taxi till flygplatsen, där:
1) jag förvånat - och till allas skratt - upptäckte att vi fått sittplatser... jag menade ju bokade sittplatser, men fick förstås höra resten av resan att jag kunde stå i mittgången om jag ville.
2) vi grundade med fri baileys och irländsk whiskey i taxfreen - såpass att kvinnan som bjöd på Bowmore inte tyckte vi behövde mer...
3) så vi drog till baren där vi inväntade flyget.

Nere i Birmingham stod redan ett koppel taxibilar och väntade. Vi kände oss som kungligheter när de tog våra väskor och visade oss till bilarna. Vi var säkra på att vi var kungligheter när vi kom till Forest of Arden. Hotellet såg ut som en stor engelsk herrgård och låg vid en golfbana. Spa, tennisbanor och golf ingick i hotelldealen - men ingen hade talat om det för oss! Kändes lite småtjurigt att man inte tagit med badkläderna faktiskt. Istället gick vi halvt vilse i korridorerna innan vi hittade våra rum. Våra egna rum! Det kändes superlyxigt med stor dubbelsäng (vissa fick t o m två!) och badrum med härligt badkar. Och en minibar som visade precis hur fint hotellet var... Jag beslöt att inte låtsas om att den fanns, slår vad om att de skulle dra av £2 bara jag öppnade dörren.

Jo, förresten, när jag checkade in frågade faktiskt kvinnan om jag önskade en eller två nycklar. Va?! Jag övervägde faktiskt frågan ett tag, men beslutade att det nog vore lite väl framfusigt att under kvällen sticka en nyckel i någon stackars mans hand... Raggade jag upp någon fick jag väl i vart fall följa med honom till rummet!

Gänget samlades i hotellbaren och jag unnade mig en dyr hotelldrink. £3.50 för en vodka lime! Oj, glömde att ni är svenskar, så det var väl billigt för er... ehrm. Sedan skrattade jag roat åt Scott som försökte impa på ett par tjejer (från andra delar av kontoret) med sin hi-tech mobil. De var måttligt roade... Tjejerna blev dock räddade av de gulliga änderna som knallade runt på området. Vi fastnade alla för dem och funderade snart på hur vi skulle kunna smuggla dem förbi säkerhetskontrollen och ta med dem hem! Vi hade långtgående planer, vill jag säga, så det var nog bra att vi senare skulle bli så glada i knoppen att vi glömde allt.

Någon timme före champagne-receptionen så försvann allihop till sitt för att svida om. Jag fick dessutom hoppa in som rörmokare eftersom pluggen i handfatet fastnat... Jag vet, först när jag lyckats lossa luckan under handfatet och stod med armen inklämd mellan rör så slog det mig - roomservice! Varför ringer jag inte bara roomservice! Fast det kändes som att det just då skulle gå snabbare att göra det själv.

Snart stod jag där, omsvidad i den glansigaste klänning jag någonsin ägt. Blommigare än jag någonsin varit. Nä, tycker definitivt inte klänningen kvalificerar som Aftonklänning, men för £15 och mycket lite planer att bära aftonklänning igen så fick det bli så. Tyvärr visade det sig att jag gått upp mer än jag kanske vågat ana sedan i februari, så den satt lite tajt under brösten... Äh, bidrog säkert till den mycket raka och värdiga hållning jag knallade runt med under kvällen!

Kanske inbillade jag mig bara, men när jag gick genom receptionen och passerade en grupp andra festdeltagare - i fotsida, glansiga, diskret enfärgade festkreationer - så tyckte jag allt de såg lite så där sidledes på mig... Som om jag vore en katt bland hermelinerna. Igen, äh! Jag känner inte dem, det är bara en kväll och precis som på Oscarsgalan så brukar det ju alltid vara någon som inte följer normen utan sticker ut! Tja, jag är väl TCF-galans Björk dårå. Jag hade åtminstone ingen död svan runt halsen... oj, kanske borde ha nackat en and!

Fast jag var ju inte ensam om att sticka ut. Glasgowkontorets favoritengelsman, Scott, var ensam kiltbärare - i ett tartan som festligt nog tillhör Scott-klanen! Han har bott i Glasgow så länge att han i princip är hedersmedborgare, fast pratar med utpräglad Devonshire-dialekt. Detta skapade ju en rätt intressant kombination på festen. Fast under champagne-mottagningen var alla fortfarande för nyktra och blyga för att prata med honom...

Festsalen i sig var utsmyckad helt i vitt - jättetjusigt! Vårt Glasgow-gäng upptog nästan två bord, fast jag måste säga att jag blev lite besviken när jag upptäckte att vi i princip satt tillsammans. Inte bara för att jag natten innan drömde om en charmig bordsgranne med sexig Yorkshire-accent (inte de-tröga-kusinerna-från-landet-varianten utan den sexiga varianten!) utan även för att det skulle ha varit kul att prata med lite nytt folk liksom.

Nåväl, vi hade en strålande kväll. Maten var god, och väldigt brittisk... Förrätt: laxbulle (som potatisbulle fast med lax i också) med nåt slags löv och vit sås. Varmrätt: Fläskkött stoppad med blodpudding (japp!) och inlindad i bacon, med potatismos och grönsaker. Efterrätt: Créme Brulée med chokladkaka (småkaka).

Efter maten - någongång vid nio-tiden... - började själva prisceremonin. Filmer visades upp från varje kontor (från sex olika ställen i Storbritannien) och min babblande harang var bortredigerad. Ha, ha, tja, det lät ju inte ens logiskt i mina öron, så... Men det roliga var att de övriga ställena hade en, två eller tre pers som blev uppropade på scenen. När det var vår tur blev alla tio uppropade! Så vi invaderade scenen och fick trängas ihop för att rymmas på fotot. Vi fick även inramade diplom. Oj, vilket jag nu inser att jag såklart borde ha tagit kort på! Äh, ni har väl fantasi.

Ännu roligare, av de tre sammanlagda vinnarna så kom både 3:e-pristagaren och vinnaren från vårt kontor! Kvinnan som vann är en av cheferna på vår avdelning och hon blev så rörd att hon faktiskt brast ut i tårar - och det innan hon fick ta emot en stående ovation när hon gick fram till scenen. Hon är värd det. Den utmärkelsen också, för hon har vunnit ett koppel senaste året. Bl a kom hon tvåa i, typ Företagarföreningens Nationella utmärkelse för Bästa Chef i hela Storbritannien. Det är tungt.

Tja, så allt sammantaget så kan man ju säga att vårt kontor är bäst. :-)

Sedan festade vi. Jag var inte på party, party-humör, men hann dansa lite, ta några gratisdrinkar (och t o m betala för en, för just som Scott och jag lämnade baren så annonserade de att baren var fri...), se vissa göra bort sig, se en normalt sett bitchig chef bli så pinsamt full att hon ramlade runt i fintklänningen, dansa med en man som verkade rädd för att snudda folk och strax efter midnatt såg jag och alla andra vad Scott hade under kilten. För den pinsamt fulla bitchen kunde inte hålla fingrarna i styr... Nåväl, efter det kändes det som att det var läge att utnyttja badkaret, så jag och en annan tjej drog oss tillbaka till våra rum och jag njöt av ett varmt midnattsbad. Kom nog i säng vid 2-tiden.

Vilket var tidigare än vissa andra. Några stannade till 4.30, en chef mindes inte ens att hon gick och la sig!

Så vi var en samling tröttmössor vid frukostbuffén. Sedan delade vi upp oss på taxibilar och jag och de två tjejerna i vår bil kunde se hur taxibilen framför oss inte ens lämnade hotellområdet förrän bakdörren öppnades och den högre chefen, som åkte med enkom som Högsta Hönset på resan, lämnade sitt visitkort... han lämnade några i papperspåsar på flyget också.

Resten av oss var tysta, trötta, bakfulla men rätt lyckliga. Tre av oss skulle tillbaka till kontoret... Ja, vaddå, kan väl inte slösa semesterdagar heller! Fast jag kan erkänna att jag inte var direkt produktiv. Först hämtade jag pommes frites med smält ost och en flaska IrnBru i restaurangen (toppenmat och toppendryck för blykepsar...) och sedan - färglade jag en påskteckning. Det låg ett ark på varje skrivbord, och det kändes precis som ett jobb tungt nog för mig just då. Ja, fast när kollegornas gliringar blev för många så skickade jag iväg några email också. Men det var inte tu tal om att kvalitetsgranska samtal. Alldeles för hög ljudnivå...

Hur som helst, det här var kul! Det här kan jag göra fler gånger! Och nu har jag ju en klänning - som sticker ut.

Skillnad mellan utlänning och utlänning

Någonstans är det väl ändå ett visst tecken på acceptans, på ett slags full integrering, när man som utlänning får SMS och email med rasistiska "skämt", med undertexten "hö, hö, 'vi' britter mot de där utlänningarna". Fast jag vet aldrig hur jag ska svara på de där. Jag känner mig väl inte direkt träffad av skämt som involverar utlänningar som lever på bidrag, men de där om utlänningar som kommer hit och tar jobben från hederliga britter...?

Det är väl som vanligt; "alla turkar är turkar, utom du, för dig känner jag". Hur många gånger har man inte rullat på ögonen åt sådana incidenter?

Dessutom är det lite intressant. Att ta emot samma skämt här som i Sverige. Som jag tagit upp några gånger förut - det är ingen som helst skillnad mellan Europeiska länder. Alla har samma problem, alla har samma nyheter, alla har samma skämt, och alla tar ut sin frustration på 'utlänningarna' - som kommer till vartenda land och lever på bidrag eller tar folks jobb.

Ibland har jag svårt att veta på vilken sida av staketet jag räknas bara. Jag föredrar nog att ta det för vad det är, oupplyst ventilation. Det vet ju varenda resonabel varelse att det inte är utlänningarnas fel att ekonomin är körd i botten, eller att det inte finns några jobb, eller att gamla faster Agda inte fick sin höftoperation för att kommunen inte hade råd. Fast det är en enkel och tydlig symbol att göra till syndabock.

Jag är en utlänning, fast inte en "sån", för mig känner man ju.

När förutsättningarna är goda når man kanske toppen?

Eftersom ALLA påskplaner gick i stöpet så intalade jag mig att det vore mysigt att ta den där dagen i Pitlochry istället, kanske t o m stanna över natten. Men först skulle jag göra det... och sen det... och sen kände jag att jag var på väg att spricka så var tvungen att hinna ventilera lite också... och sen ville jag bolla och lösa det... Ja, jag kunde kanske grubbla på det när jag var i Pitlochry...

Jag fixade och donade och ventilerade i små pysningar under fredagen och lördagen. Stressen kom ut och nu lät jag den, för nu hade jag liksom tid. Så packade jag väskan för söndagen, ställde alarmet, somnade på fläcken, vaknade och... var så tveksam inför att åka att jag insåg att jag inte alls kände för det. Jag kände för att ligga i sängen och tryna. Jag undrade om jag kanske inte behövde lösa det största Detet innan jag kunde koppla av och njuta - av något.

Så jag stängde av alarmet, vände mig om och sov till kl 11. Sedan kollade jag upp, grubblade, bollade och fick slutligen en lösning klar för mig, jag fann trygghet och lugn och... helt plötsligt var luften lättare, ljuset ljusare och jag kollade upp Ben Vrackie. Nä, skulle inte kunna nå toppen på 841m höga berget, men tror absolut att jag skulle kunna nå dammen på 500m höjd.

Och nu känner jag verkligen för att ge mig ut! Fridfull natur, berg, utsikt - här kommer jag, och jag har ro nog att kunna njuta i fulla drag!

Dags att läsa svensk film på engelska

När jag var i Stockholm nyligen fick jag boken "Låt den rätta komma in" av syrran. Hon varnade hätskt för att gå och se filmen, vilken i hennes tycke var helt avskalad och därmed både platt och fånig. "Men läs boken, den är skitbra."

Så nu läser jag boken. Men jag måste lägga på ett kol, för på fredag kommer filmen, "Let the right one in". Hit! Till Storbritannien! På vanlig biograf!!

Är inte det lite coolt i alla fall? Jag känner mig i varje fall lite stolt. Ingen filmfestival eller annan ursäkt, utan den kommer liksom bara hit - för att den är bra. Den har i vart fall fått finfina recensioner även i prestigefyllda filmtidningar som Empire och Total Film. Och jag har faktiskt redan sett trailern, före en annan film förra veckan.

Så jag ska så klart se denna svenska vampyrrulle. Jag tycker den verkar sevärd. Och den kanske är bättre textad?!

Veckan efter kommer dessutom en film jag länge velat se, men liksom prioriterat bort både i höstas och i julas. Maria Larssons eviga ögonblick, den där med Persbrandt... hon hustrun som blir misshandlad och får en kamera och börjar ta kort... här kommer den heta "Everlasting moments" i alla fall.

Stolt svensk ser fram emot båda två.

Jobbkod: Röd.

Det blev ett nej. Så mycket pengar utslängda på en intervju - och så får man ett nej. Jag sa ju det, så fort de frågar om jag verkligen inte tror att jag kommer känna mig uttråkad på deras jobb så betyder det "nej". Jag borde ha påpekat att jag spenderade över ett år på telefon i en kundtjänst - det tråkade ut mig till dödens död! Men jag hängde kvar. Så även om jag nu mot all förmodan skulle tröttna på att vända papper (vilket just nu låter som en dröm i min överarbetade hjärna. Folkfritt! Jag hatar folk just nu, är trött på hela rasen.) så skulle jobbet faktiskt bara vara i ett halvår.

Prutt.

Fast nu måste jag ta nya tag. Måste bara ställa om mig på Panikläge och skjuta på allt som rör sig.

Pratade med Proffice och Kelly Services för att höra vad de trodde om sommaren, ifall jag var puckad som flyttade just nu eller om de någonstans trodde att uppdrag kunde ticka in även under sommaren. Till svar fick jag ungefär "skicka CV, vi vet inte". Nu känner jag mig mycket klokare.

Nä. Nu känner jag mig helt vilsen. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Vågar jag... Tänk om jag kommer till Stockholm och så trillar inte en enda administrativ tjänst in på flera månader?!

Fast idag sökte jag två till. En av dem vill jag verkligen, verkligen, verkligen ha! Igen. Känner ni igen visan?

Men jag kan inte vänta, det står ju klart att det är för dyrt att söka jobb härifrån, då försvinner ett par månadslöner bara på att flyga över på intervjuer! Och jag måste till Stockholm före 1 juni, annars riskerar jag att förlora lägenheten. Och då står jag både utan jobb och bostad...

Hm... måste nog bolla. Hör ni telefonen ringa så är det jag.

Edinburgh under ytan - ett besök i Mary King's Close

Mitt högerknä levde djävulen inne på Edinburgh castle och när jag lämnade vid sextiden haltade jag och hade en knäskål stor som en handboll. Men kvällen var ljuv och jag hade inte det minsta lust att åka hem. Inte att försöka hitta Cineworld heller, så jag beslutade att försöka hitta en av de där historie/litteratur/spökvandringarna som börjar på The Royal Mile.

På vägen gick jag förbi flera typiska och trånga gränder. För en gångs skulle rusade jag inte vidare utan jag kikade in, beundrade kringelikrokar på fasaderna, läste plaketter... och fann snart ingången till "Mary King's Close". Ni kanske har sett inslag om det på tv, eller läst om det i något resemagasin. I princip är det urtida, nåja, medeltida, gator som liksom löper under dagens gatunivå. Eller rättare sagt, stadshus.

Saken är att på 16-1700-talet så korsades Royal Mile av massor med trånga gränder, långt fler än idag. Med trånga gränder menar jag "du kan gå med armarna utsträckta och känna på båda sidor" - och på den tiden trängdes folk, fä och handelsmän i de gränderna. Husen på båda sidor kunde vara uppåt åtta våningar höga - och på den tiden fanns ju inga hissar! Med tanke på hur tätt husen stod så nådde ju inte solen ner till gautnivå. Gränderna på norra sidan (där utställningen ligger) löpte sedan brant nerför backen till en sjö, vilken numera är uttorkad och utgör istället Princes Street Gardens.

På 1700-talet skulle man bygga det som idag är stadshuset. För att få plats med det jämnade man ett par kvarter, däribland Mary King's Close - inte med marken, för då skulle huset luta brant, utan i nivå med Royal Mile. Åttavåningshusen kapades därför jäms tredje/fjärde/femte våningen - tjoff! Och stadshuset byggdes ovanpå resten.

På 1800-talet behövde man kapa fler hus, för att få plats med en utbyggnad, och det finns en rätt rolig historia om en man som vägrade flytta. Till slut köptes han loss, men han tog med sig allt från huset - inklusive dörrhandtag. Han hade dessutom sin arbetsverkstad i grannhuset, och fick faktiskt tillstånd att fortsätta använda den. Så, när City Chambers var byggt och alla gamla kvartersrester förvandlats till källare så fick gubben en nyckel så att han kunde fortsätta gå ner i källaren till jobbet. Verkstaden användes faktiskt fram till 1930-talet!

Det går falska historier om att när detta bygge startade på 1700-talet så byggdes folk in och fick leva resten av sina liv under jord (framförallt verkar en story om inmurade pestsmittade florera, för den hade t o m jag hört) men det är naturligtvis inte sant. Folk murades inte in, de kördes ut.

Ja, som ni förstår var allt detta för intressant för att motstås, så jag betalade £10 och gick på en av turerna. Jag hade turen att komma med en grupp som skulle knalla ner en timme senare, i övrigt var varenda tur slutsåld. Tips alltså, köp biljett i förväg!

Visst hade jag gärna knallat runt ensam där nere, eller ännu hellre med en guide, för jag undrar ju om det fanns fler bostäder lika "intakt" som de två förfallna som vi såg (resten var mer eller mindre uppgjorda), men tycker ändå turen gav en bred bild.

Vet inte om ni hört talas om den lilla spökflickan Annie. Jag såg något reportage om henne på TV för nåt år sedan, så jag visste att hon bodde i ett rum som vi skulle besöka. Det lustiga var att guiden började med att säga att Mary King's Close är fullt av spöken, ett av de spöktätaste gränderna. Sedan, när vi kom till Anne's rum så berättade han om när ett psycho... jag menar, psychic kom på besök så kunde hon inte känna något alls någonstans - förutom i detta rum där hon såg en liten flicka. Jag fick inte dessa två påståenden att gå ihop... å andra sidan tror jag inte på spöken heller. Fast när vi stod tryckta inne i detta rum och jag stod med ryggen åt väggen så kände jag byxbenen, framförallt det vänstra, smita åt baktill. Nä, tror inte att hon ryckte mig i benen, tror det drog från någon spricka i öppna spisen. Jag dröjde mig kvar utifall någon faktiskt ville mig något, men inget syntes, så... nä, tror fortfarande inte på spöken.

Men finns hon så måste hon vara världens mest bortskämda spökbarn. Det där psychot köpte en docka åt henne (därefter blev hon stilla, tydligen) och sedan dess kommer folk från hela världen och skänker dockor. Och småpengar. Fast en ung kille tog presenterna till en ny nivå när han i höstas lämnade - en Weslife CD!

En lördag med Sharpe på Edinburgh Castle

Slott eller klippa, buss eller tåg? Jag valde tåg till Edinburgh för att 1) jag alltid annars tagit bussen, 2) Waverley ligger ett par kvarter närmare dit jag skulle än busstationen... 3) det torde väl bara skilja några pund..? Ok, tre pund dårå.

Väl i Edinburgh studerade jag moln och vind och ett antal skyltfönster på väg upp till Royal Mile innan jag studerade klockan och beslutade att slottets öppettider fick bestämma Slott eller promenad längs Arthur's Craig. Slottet hade öppet fyra timmar till, vinden vände frisyren bak och fram och jag beslutade att det var dags för ett återbesök till Edinburgh Castle.

Det var nog fyra-fem år sedan sist, så visst hade saker förändrats. Biljettkontoret hade flyttat innanför murarna t ex. Och min favoritbit av vägen in genom inre porten var helt förstörd av en svart kur och biljettkontrollanter! Den biten som alltid triggade min fantasi till max; de branta, höga murarna och porten där man nästan kan ana soldater med spjut.

En annan sak som förändrats sedan förra besöket är Sharpe, och därmed intresset för Napoleonkrigen. Så helt plötsligt såg jag väldigt stor anledning att besöka de två militärmuséerna på slottet. Med regnet och vinden smattrande mot rutorna gick jag runt National War Museum och tittade på Sharpe's gevär, Sharpe's axelbälte, en porslinsfigur av Sha... nja, såg snarare ut som Cooper, och en hel monter tillägnad saker Sharpe tog från Tippoo Sultan av Mysore efter det att Sharpe dödat honom.

Ja, nu hängde ju ingen tavla av Sharpe bredvid montern utan en av Sir David Baird, född skotte, lieutenant-colonel vid fajten i Saringapatam. Han togs tillfånga av Tippoon, satt fängslad i fyra år, släpptes och återvände för att besegra honom. Enligt informationsbladet. Fast vi vet ju att han fortfarande satt fängslad där när Sharpe också blev tillfångatagen, och att Baird lärde Sharpe att läsa och skriva under fängelsetiden, innan Sharpe såg till att de kom ut och kunde fajtas inifrån medan armén attackerade utifrån. Det var ju Sharpe som såg till att britterna kunde komma in, inte en indisk förrädare som informationsbladet sa. Fast man kan ju inte begära att museer ska få alla fakta rätt. :-) Det var kul att se Tippoons svärd med tigerfäste på riktigt, den omnämns en del i böckerna.

Sedan gick jag vidare till The Royal Scots Dragoon Guards Museum och tittade på Sharpes svärd och på en riktig, äkta fransk guldörn! Wow... Inte den som Sharpe tog, för den finns på Horseguards i London, utan den som... vänta nu lite... Ensign Ewart? Det vet väl alla som läser Sharpe att ensigner dör, hela tiden, det är allt de gör, dör. De plockar inga franska örnar! Det måste också vara ett faktafel. Fast det finns en silverskulptur av när Ensign Ewart tog den (står framför Sharpes svärd i montern) och tavlan av samma händelse hänger i slottets Stora Sal.

Tyvärr sålde inte shoppen några Riflemen, inte ens som plastgubbe. Men de sålde medaljer och örnar. Jag stod länge och velade mellan en medalj från Waterloo eller en från Badajoz och beslutade till slut att Badajoz är min favoritfajt i hela kampanjen (Se Sharpe's Company) så nu har jag en medalj på väggen. Nördigt... Dessutom har jag en fransk guldörn på vandringsstaven. Det fanns små plaketter som man sätter på vandringsstavar, så jag kunde ju inte låta bli.

Sedan var jag tvungen att ta en kopp te och en scones på Redcoat Café och liksom låta fantasin flyga. Eh, eller kanske landa...

Slutligen upptäckte jag ännu en förändring sedan mitt förra besök. Då fick man gå in i en källare och med fantasins hjälp föreställa sig krigsfångar där. Nu hade man byggt en hel utställning, komplett med sängar och ljudspår. Bra gjort!

Ja, dagen handlade inte bara om Sharpe, förstås, fast jag har nog lugnt skaffat mig ett öppnare sinne för militärhistoria! Den enda besvikelsen under dagen var faktiskt att det inte fanns mer information om skottarnas roll under Gustaf Aldolfs krig på 1600-talen. Eller som filmen kallade honom, Gustavus Adolphus. De nämnde ju att många skottar deltog, men det var allt. Jag vet att t ex MacKay-klanen uppifrån Sutherland var högaktade under 30-åriga kriget. För de var hänsynslösa och oövervinnerliga. Jag hade gärna sett en utställning om det.

Nåväl, det var välspenderade £12. Priset är högt, men varje gång jag går så finner jag ändå att det är värt det. Den här gången traskade jag runt i fyra timmar, sedan stängde de. Jag skulle lugnt kunna spendera en hel dag innanför slottsmurarna. Nästa gång kanske.

Varför du kommer ångra dig om du bangar

Onsdag och torsdag i veckan.
Kompis: "Hänger du med ut på lördag, tänkte ses på Lloyds och gå till Boho."
Jag: "Nja, vi får se, jag har lite planer för helgen."

Lördag morgon via sms.
Kompis: "På G för ikväll? A och B hänger också på."
Jag: "Nja, hade tänkt åka till Edinburgh, tror inte jag känner för att gå ut ikväll."
Kompis: "Kom igen, vi har ju inte gått ut på år och dar, det blir kul!"
Jag: "En annan gång. Är inte på partyhumör."
Kompis: "Du hinner ångra dig, vi hörs ikväll, du kan komma direkt [från tåget]."
Jag: "Jag är inte klädd för att gå ut, vi ses på måndag."
Kompis: "Ses ikväll! :-)"

Lördag kväll via mobil på tåget mellan Edinburgh - Glasgow.
Kompis försöker göra sig hörd: "Kom nu, vi är på Boho, bara en drink!"
Jag: "Hm... kanske i alla fall..."
Någon minuts snack senare har jag ångrat mig igen, är inte alls på humör.
Kompis: "Synd, vi som brukar ha så kul. Nåväl, men du kommer ångra dig."

Hon visste det inte förrän ett par timmar senare - men visst skulle jag ångra mig. OH BOY så jag skulle ångra mig!!!

Igår kväll fick jag nämligen veta.... att... strax efter midnatt... i VIP-rummet på Boho... så... pratade kompisen med... med... Gerry Butler! Den Gerry Butler. Min Gerry Butler!

Håller fortfarande på att hämta andan. Men det ska väl lära mig. Lära mig att aldrig, aldrig banga, för man vet aldrig vad som händer!

Och man vet aldrig när Gerry tänkt åka hem och hälsa på...

Jävla skit. Och på Boho dessutom... Där fick jag så jag teg och gnisslade tänderna.

Kulturfyran om frågefyror

1. Hur många frågor och utmaningar, som Kulturfyran och olika bilduppgifter som Utan Ord hos Pumans dotter och Tisdagstema brukar du hänga på?
Typ bara Fredagsfyran, om ämnet inte är helt ointressant för mig.

2. Vad tycker du är roligast att svara på för slags frågor?
Totalt "random" frågor, såna som inte är ett dugg seriösa men brukar leda till roliga svar. Eller såna som sätter fart på fantasin. Som; vad har du under din säng? Vilken är din favorittapet? Om du var tvungen att slåss mot Katla, vilka fyra karaktärer från bok eller film skulle du ta med dig i fajten?

3. Har du något förslag på någon Kulturfyra?
1. Jag är...
2. Jag har...
3. Jag vill...
4. Jag ska...
:-)

4. Vilken kultur betyder mest för dig? Böcker? Film? Bild? Bloggar? Musik?
Det är väl kombinationen som gör det. Men det skrivna ordet betyder mer för mig - även när det är filmat. Böcker och film, säger jag.

Jaa, jag har inte en aning!

Det började med prat om planer för påsk och slutade med att en diskussion om Egyptien och andra historiska mysterier. Det visade sig att vår ständigt överraskande kollega Del var riktigt insatt och fascinerad av historia i allmänhet och Egyptien i synnerhet, så vi fick en intressant historielektion om faraoer och pyramider.

Och det faktum att vi än idag inte vet hur egyptierna gjorde med både det ena och det andra. Hur de byggde pyramiderna, med alla rum utstakade redan på planeringsstadiet, hur man lyckades bygga med så perfekta vinklar och väderstreck, hur man lyckades engravera granitsarkofager, hur man lyckades dra ut hjärnan ur näsan utan att förstöra skallben osv osv.

Och så fortsatte vi ju med andra historiska mysterier, som stencirklar och så.

Som jag tagit upp förut så gillar jag det. Det faktum att vi inte vet. Det kittlar min fantasi, och det känns på något sätt skönt att allt inte är utrett. Efter människans tusentalsåriga existens så är vi inte så mycket klokare. Vi vill veta allt och lösa universums gåta, men vi har inte kommit dit. Och som jag också tagit upp, jag tror att den dag människan vet allt så dör mänskligheten - för då förlorar vi vår drivkraft.

Det var en upplyftande dag, trots att jag gick hem från jobbet inte det minsta klokare än när jag gick dit. Men jag har åtminstone fått en allierad i sportfältsteorin vad gäller stencirkeln i Kilmartin Glen.

Inatt jag drömde...

... att jag fick ta hand om en "willylion puppy", dvs en snopplejonvalp, eftersom hans föräldrar dött. Jag utgår nu ifrån att ni är helt införstådda med vad ett snopplejon är, för av någon anledning var den kunskapen helt självklar i drömmen. Jag reflekterade inte ens på det förrän jag vaknade.

Ett snopplejon är en liten krabat som ser ut som en, ja, snopp. Den är grå och huden är sträv som elefanthud. Runt ollonet har den päls som ett lejon. Jag såg inga ögon, men den lilla snopplejonvalpen grät så förtvivlat efter sina föräldrar att tårarna sprutade - ur munnen. Mellan tårarna hulkade den "mommy, daddy". Och jag fick vagga och trösta den så gott jag kunde.

Ja... nu vill hälften av mina kollegor adoptera en egen liten snopplejonvalp, medan andra halvan oroar sig för min kreativitet och hälsa. Vet inte riktigt vilka slutsatser man ska dra efter den här drömmen, men... för säkerhets skull... Tolkningar undanbedes! =)

Låter du som din passbild?

Kom så tillbaka till Glasgow på söndagkvällen efter en blixtvisit i Sverige under helgen. Landade på Prestwick och tillbringade förvånansvärt kort tid i kön till passkontrollen. Jag lämnade över passet till passkontrollanten - tillsammans med ett boardingkort och något kvitto, skulle det visa sig.

Jag ursäktade mig och fällde någon kommentar om att det visst blev lite för mycket papper. Vi skämtade och jag fick tillbaka de överflödiga pappren. Så ler passkontrollanten:
"You don't have a very Swedish accent, do you."
Jag skämtade något om att jag nog måste ha bott här för länge i så fall. Gubben småskrattade och klämde och strök lite till med fingrarna över passet innan han med ett leende gav det tillbaka till mig.

Och då slog det mig, att det kanske var en skämtsam och uppriktig reflektion, men att situationen lika gärna kunnat vara smått misstänksam. Faktiskt. Jag menar, med stulna identiteter och pass i omlopp så är det klart att det är lite underligt om någon t ex dyker upp med ett finskt pass och pratar franska. Fast då är det i och för sig andra dialekter än skotsk/kanadensisk/sydafrikanska (vad han nu ansåg jag pratade den här gången) som skapar misstänksamhet.

Fast för säkerhets skull, nästa gång tror jag att jag gör bäst i att sätta upp håret i två pippilotter och skutta igenom passkontrollen visslandes "Här kommer Pippi Långstrump".

I väntans tider

Kom hem till mina föräldrar vid halv ett på torsdag/fredagnatten men var alldeles för nervös, grubblig och spattig för att somna. Vid halv fyra fick jag dessutom panik eftersom jag skulle upp 2,5 timmar senare! Är inte det rätt lustigt egentligen, hur den här sömngrejen ibland blir en sån stor grej, trots att det inte är det, men det blir det för man blir alldeles nojjig?!

Jag måste dock ha slocknat till slut för jag vaknade med ett ryck av mobilen. Det är det andra intressanta, för man kunde ju tänka sig att man vore halvdöd efter en sån lång dag och natt, men icke. Adrenalin ut i hårtopparna så studsade jag iväg till anställningsintervjun. Jag studsade såpass att jag var nästan en timme tidig!

Hur det gick? Jag vet inte. Blev lite brydd över allra sista frågan. Det var inte många frågor alls, inga av alla dessa standardfrågor togs upp t ex, vi pratade mest om företaget och jobbet... Ja, så de där slipningarna på flyget och under natten var ju förgäves. Fick inte ens chans att berätta att jag är Henrik Larsson. Hm, det är en lång historia... och troligen så cheesy att det var bäst att den inte kom fram i ljuset... hm...

Nåväl, sista frågan han ställde var "tror du inte att du blir uttråkad av det här jobbet". Lustigt nog har samma fråga ställts förut, och lustigt nog verkar den alltid ställas när det är ett jobb jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha! Som det där på Skotska fotbollsförbundet... Och det första man tänker är ju; "Hjälp, har jag visat för hög energinivå under intervjun nu?" Och sedan undrar man vad sjutton man svarar på det, förutom det uppenbara - fast samtidigt ohövliga; "nä, det är klart jag inte tror, för i så fall skulle jag ju inte ha sökt, framför allt inte när jag redan har ett jobb jag trivs med, vad trodde du, att jag är masochist". Minns inte riktigt vad jag svarade till slut, tror att jag påpekade att det här jobbet innehåller alla gobitar från jobbet jag redan har och att det är en ny branch så jag ser fram emot att utveckla mig... eller nåt.

Sanningen är att jag verkligen ser fram emot en roll som denna. Jag tror att jag efter alla hektiska år faktiskt ser fram emot en paus! Visst, vi hade det körigt när jag jobbade med administration en sommar, men det var ändå aldrig hjärtattackvarning som det kan bli ibland i rollen jag har - och då måste jag även hela tiden ängslas över att någon gång, någon dag behöva hoppa på telefon när det krisar... Visst, jag kommer sakna träningen, men i ärlighetens namn får jag inte så många tillfällen i vilket fall - och det är den enda biten jag verkligen kommer sakna. Så det är lugnt. Jag kommer definitivt inte bli uttråkad - undrar om de fattar det, de också.

Jag går förresten fortfarande runt och surar för att jag inte fick det där "trista" jobbet på Skotska Fotbollsförbundet. Tror fortfarande att jag skulle ha gillat det.

Jag avvaktar nu besked om ifall jag gått vidare till "steg 2". Och nu inser jag ju att jag inte har råd att flyga kors och tvärs för en följetong - då har jag ju i slutändan inte råd att flytta! Så alla tummar och tår hålls nu för att de A) kan effektivisera och köra alla steg under en dag - ifall jag går vidare - och B) att det blir napp direkt.

Fortsättning följer.