07:52

Ljudet kommer inte som en plötslig överraskning utan smyger på en så att man vaknar till utan att riktigt förstå varför, förrän man hör taktfasta bom - bom - bom - bom. När man vaknat till såpass att man registrerar att det är trummor så uppfattar man flöjterna också. Jag sneglade sömndrucket på klockan. 7:52. Lördag morgon. Och jag som tänkt sova till långt in på förmiddagen!

Men det satte en Orange Order stopp för. Marschsäsongen har tydligen börjat nu.

När jag precis flyttade hit till Glasgow 2005 så skrev jag om the Orangea marscherna och de Orangea ordrarna. Och igår morse insåg jag att om det var något jag inte kommer sakna så är det att bli väckt hela sommarhalvåret - 07:52 en lördagmorgon.

Morgongruppen var ungefär 50 pers stor. På eftermiddagen gav sig en dubbelt så många ut på helgpromenad. Det var ett tjejband den här gången, följt av små barn i blå jackor, finklädda kvinnor i hatt och en lång rad finklädda män med vita handskar - samtliga med orangea band runt halsen och ledda av ett par män som stolt vajar diverse fanor.

Jag ryser fortfarande varje gång jag ser denna tydliga uppvisning i religiös sektarianism, intolerans, ignorans, trångsynthet. Bigotteri.

Jag känner ett par människor som är involverade i orangea marscher och någonstans frågar jag mig "varför", hur kan de vara... såna? Lite som när man lär känna människor som visar sig vara med i Ku Klux Klan. Det är i mina ögon precis samma sak, fast med olika mål.

Det sorgligaste är att se barnen marschera stolt i sina blå jackor. Jag kan föreställa mig hur stort, viktigt och speciellt det måste kännas för en sjuåring att få gå med i en marsch. Men jag tänker att så länge barnen lockas med så kommer ju trångsyntheten fortleva.

Och folk kommer fortsätta väckas 07:52 en lördagmorgon.

Vill ni se en stjärna, se på mig

För ett par veckor sedan tillbringade jag en svärande kvart med att försöka naila ett par sekunders kort presentation av vår personaltidning. Framför kameran. Spektaklet lämnade två män gapande över hur mycket svordomar som kunde komma ur min mun under en så kort tid, men till slut fick vi en tagning som alla var nöjda med.

Igår fick jag se filmen. Det är en fyraminuters presentation av vår arbetsplats, som ska användas dels vid en ackrediteringsprocess (typ Michelinstjärnor fast för kontaktcenter) och dels vid rekryteringskampanjer.

Hjälp.

Är det där jag?!

Visst, kameran lägger på 5kg - men var den tvungen att lägga allt i ansiktet! Och vad är det för jätte jag talar till, varför tittar jag uppåt?

Självkritik åsido. Filmen var superbra. Och jag ska få en kopia innan jag flyttar, vilket kan bli ett kul minne. Min bit kommer i början och sätter liksom temat för resten av filmen, som i princip går ut på att "vi gör ett jobb, men har attans så roligt medan vi gör det"!

Och som jag och mina kollegor spontant utbrast:
"Wow, vilket ställe, där vill jag också jobba! Hur söker man?"

Vad man ser på Arran

Ute på ett fält, gömd bland bergen, stod en Stångstötningsmaskin. Antar att deltagarna i Highland Games tränar här om vintrarna.







Om man ligger gömd bland gräset en regning dag och är tyst så kan det hända att man stöter på ett exemplar av den sällsynte Bergshopparen. Häckar mest i vattenpölar.






Söderhavsö? Eller Brodick Bay?







Sandstrand, Goatfell och Brodick Castle (till höger i bild). Helt ok vykort att skicka hem.







Loch Ness-odjuret i all ära - men spana in Arran-monstret som kryper upp på land! Aaaaaaaaahhhhh!









Hur var det ordspråket gick? Bättre en krabba i handen än...










En sovande båt i hamnen, med Goatfell i bakgrunden.











Det är så avkopplande på Arran att till och med fiskarna sover.











Allt på Arran har Goatfell i bakgrunden, till och med kinamaten.

Bland-bergsvandring i Glen Rosa på Arran

Arran är Skottland i miniatyr, sägs det. I södra änden av ön är marken relativt platt med sandstränder och golfbanor. I norr finns berg och slott och distilleri. Det finns en del att se och göra så jag har väl alltid tänkt mig en längre resa till Arran, för att ta in allt.

Men tidspress gjorde att jag valde att göra en dagsutflykt för en avkopplande vandring i Glen Rosa, som liksom kilar in bakom Goatfell (högsta toppen) och slutar där den skarpa Cuillin-liknande åsen tar vid. Tåg och båt gick på £16 tor, vilket ju är ett toppenpris!

Blev nästan lite orolig på båten för förutom pensionärer, barnfamiljer och semesterfirare så fanns massor av vandrare! Och jag som sett fram emot lite lugn och ro... Tja, som tur var satte lämmeltåget av mot Goatfells uppfart från Brodick Castle så jag knallade ensam mot Glen Rosa.

Jag hade en underbar dag med allt från solsken till skyfall. Fick även en liten pratstund med en underbar gammal gubbe som såg ut att komma direkt från någon pittoresk målning med sina brun-gröna kläder från förra sekelskiftet, vitt skägg och hatt. I övrigt var det lugn och ro, härlig bergsmiljö med en livlig bäck och frisk luft.

På eftermiddagen spöregnade det i ungefär en timme, så jag satt på en grönmossig mur under ett träd och drack te medan regnet smattrade mot allt det träffade, inklusive trädkronan ovanför mitt huvud. Men sedan kom solen och tog en klarblå himmel med sig. Fram emot kvällen hittade jag Brodick Bay och tog en timmeslång, romantisk promenad längs stranden. Tog även av mig barfota när jag försökta korsa några vattendrag.

Kvällen avslutades med kinamat i Brodicks hamn innan båten korsade ett alldeles stilla vatten tillbaka till fastlandet. Det var underbart att sitta på däck och ta in kvällssolen. Sedan tog det underbara slut. Ett kabelproblem längs tåglinjen, vilket innebar stillastående och ersättningsbuss viss sträcka, förlängde kvällen med två timmar.

Fast det var en världslig sak. Laddad med ny energi kan man ta vad som helst!

Hemma på prov

Fick panik idag. Pack-panik, tids-panik, flytt-panik.

Pack-paniken var lätt att handskas med. Vissa kartonger väger mer än vad jag trodde, innan allt är packat, så jag får nog rensa lite och stuva om för att fördela vikten. Om inte annat så att jag orkar bära ner dem för trapporna.

Tids-paniken bekräftar vad jag sa redan i höstas - att jag skulle behöva en sista sommar att ta tillvara på här så att jag kan vandra mig medvetslös och är redo att flytta lagom till höststormarna. Nu har jag två (2!) helger kvar på mig att hinna njuta av det jag älskar mest i hela världen. Det finns så mycket jag vill göra, så många ställen jag vill besöka. Och nu när jag långsamt börjat uppskatta bland-bergsvandring också så vidgas möjligheterna... Detta var ju något jag var medveten om redan i höstas, och jag var beredd på att den här paniken skulle komma, vilket på ett sätt kanske gör det lättare fast samtidigt inte alls gör det för det är fortfarande panik.

Flytt-paniken. Fick en enkel fråga från en kompis om hur det kändes att komma hem och jag började stortjuta. För jag är ju hemma! Vaddå komma hem?! Alla frågar - med all rätt - om hur det känns att lämna här och åka dit, jag finner det svårt att svara på. Jag kan inte säga att det ska bli "skönt". Jag kan inte säga att jag "längtar". Jag kan inte säga att det är "kul". Det är bara. Och jag både vill och inte vill. Jag vill hellre få det att funka här, få här och där att vara samtidigt. Vilket naturligtvis är barnsligt, för det går ju inte. Men jag vill!

Medan jag tjöt fick jag en deja vú. Det slog mig att vad jag kände var liknande känsla som när jag tvingades åka hem i förtid från USA! Jag ville inte alls. Ok, då tjöt jag nonstop från Washington till Wien, och så illa kommer det ju, väl, inte vara. Men... Jag vill inte åka. Jag klamrar mig fast. Jag är ständigt på vippen att ta tillbaka min uppsägning.

Det enda som hindrar mig är tanken på hur situationen blir om jag gör det.

Jag vet, det låter virrigt och komplicerat. Och det är det! Det är svårt att flytta hemifrån. Och det är svårt att vara hemifrån.

Och det var då jag bestämde mig. Jag flyttar inte permanent. Jag flyttar tillbaka till Sverige på prov! Jag åker tillbaka och träffar familj och vänner, bor i min lägenhet, skaffar ett svenskt jobb, ser ifall det känns bra. Om det känns rätt. (Ok, kom inte nu med några invändningar, jag försöker lura mitt psyke här!) När jag tänker så så är det inte lika läskigt längre. Trivs jag med livet i Sverige, tja, då får vi väl se vad som händer. Känns det helt fel, tja, då får vi väl se vad som händer.

Hur sjutton det nu skulle kännas fel. Jag flyttar ju hem! Och jag är lite nyfiken på hur det vore, hur det kommer bli. Ja, jag längtar efter att träffa allihopa, jättejättemycket! Jag längtar efter att bo in mig i min egen lägenhet igen. Fast jag kan inte säga att jag längtar efter att flytta. Men jag är nyfiken på det! Och nyfikenhet är en stark drivkraft för en äventyrare som jag.

Testa kan man ju alltid!

Tung förlust mot korpande hyresvärd

Kom hem i söndags kväll och skulle ta ett glas vatt... nähä, inte ett glas, tydligen, för hela skåpet var tomt! Såg mig om och upptäckte genast att både diskställ, olivolja och salt var borta. Eftersom hyresvärden håller på att måla köket och fixa inför uthyrningsverksamheten när jag har flyttat ut så tänkte jag att han nog bara stoppat undan allt medan han arbetat. Så jag gick och la mig.

Igår morse skulle jag göra fruktsallad. Men... var är mina druvor som stod på bänken? Och... var är alla plastboxar?? Och skärbrädan? Och, och...

Efter ett kvickt sms fick jag veta att det nog blev "överdrivet städat". Nähä, tycker du?

Det enda som var kvar var några tallrikar, muggar och bestick. Och mitt skåp, tack och lov - fast min låda var rensad och innehöll bara kokbok, folie och plastfilm. Jag tänkte först, efter att ha ventilerat ordentlig irritation i en lyckligtvis tom lägenhet, att jag nog kunde improvisera de resterande 3 veckorna. Även om jag behöver shakern för såser och röror, tillbringaren för smeter, tänkt ha plastmugg och plastskål för utflykt och använder plastklämmorna dagligen.

Fast sedan upptäckte jag att tyska kompisens present - en relativt dyr fotbollsplansdesignad brödplatta - var borta. Likså Olivers tunga - upphängningsanordningen för en urgullig designslev i plast, som var löjligt dyr trots att den köptes till lägre pris på Koziol-fabriken i Tyskland. Och då kontaktade jag hyresvärden igen.

Som kom över, för han hade lyckligtvis plastsäckarna i bagageluckan fortfarande. Vi stod sedan som två kriminella och gick igenom grejerna ute på gatan. Och jag kunde plocka på mig saker som jag faktiskt behöver tills jag flyttar.

Det enda som nu saknas är Olivers tunga. En röd plasttunga med sugkopp. Oliver är inte sitt vanliga charmiga jag utan sin utstickande tunga. Och Moritz, handdukskroken i badrummet, saknar sin kompis. Namnen är inte fingerade. Och för 8 Eurosar vore det väl farao om grejerna inte fick ett personligt namn också!

Jag har bett hyresvärden hålla ögonen öppna. Han kan gott dyka ner i säckarna och leta denna lilla nål - kanske kan lära honom att gå fram som en dammsugare.

Kolla förresten gärna in Koziols utbud, jag skulle lugnt kunna piffa upp mitt hem med deras små gubbar lite här och var! http://www.koziol-shop.de/index.php?cl=start

Irländsk folkmusik på tyska

Min tyska kompis Franzi och hennes pojkvän Torsten är superinne på allt keltiskt. Torsten spelar flera musikinstrument - allt från säckpipa till bodhran, och det ligger "tinwhistles" och dräller överallt i hans lägenhet. För en tid sedan filmade de sig själva när de satt hemma och lirade. På kul, så där. Så skickade Torsten in filmen till en Tysk tinwhistle-tävling (vet inte vad jag ska kalla flöjten på svenska...) och de vann! Så nu är de 200 Euros rikare. Och filmen - när de spelar "Humours of Tullycrine" - kan ni se om ni klickar på filmen uppe till höger. Nästa gång har de lovat att le också, så som man gör. Men som Franzi sa: "du får ha tålamod med oss, vi är trots allt tyskar!"

Hetero kvinna i en homos kropp?

Är man ett gäng bestående av nästan 50/50 gay och straighta som går ut tillsammans så är det väl inte mer än rätt att man alternerar barer.

Vi började med ett pa... antal drinkar på Lloyds. Joe, Gail och jag delade på tillbringare med "Wicked Vimto" (Wkd Blue och Port) och "Frilly Tutu" (vodka, apple sourz, cherry sourz, ananansjuice, apelsinjuice och soda) och hade man frågat mig så hade jag gärna suttit kvar och gått igenom resten av coctaillistan. £7.15 för en kanna cocktail, vilket räcker till ca 4-5 glas. Det är ungefär lika mycket som ETT cocktailglas kostar i Sverige!

Jag insåg förresten igår att det nog är bra med dyra drinkar - som i Sverige - för då tänker man verkligen efter och suger på den man har så länge som möjligt = dricker mindre. Här, där de flesta ställen erbjuder diverse alkohol för ca £2 (24kr), så rinner gärna småmynten genom fingrarna, och drinkarna ner i strupen...

Fast det var inte det jag tänkt skriva om.

Natalie och jag var båda på span-humör. Vi spanade oss blå, tills ögonen sved av allt stirrande. Men förutom två gubbar i min pappas(!) ålder som flirtade varenda gång jag gick till baren så var utdelningen minst sagt torftig. Och jag som satt i min blommiga top och log och tyckte jag såg så fager så fager ut. Natalie fick några napp som hon ratade, och jag önskade att jag också fick rata någon. Äh, gubbarna räknas inte, de hade som sagt kunnat vara min pappa!

Vi hamnade så småningom på Del (Delmonicas) i Glasgows gaykvarter. Jag gillar stället för att det är urmysig interiör, Gail gillar det för att det står en skål med gratis kondomer och glidmedel utanför toaletterna. Japp, hon försvann ner i källaren innan vi ens hunnit beställa. Antar hennes man blev lycklig den kvällen...

Hur som helst, vi skrattade och hade kul i en av soffgrupperna när Joe puttade till mig och gjorde mig uppmärksam på att en tjej spanat in mig "i flera minuter". Först trodde jag att han bara retades, men när jag kollade mot tjejen så fick jag ett litet men ändock tydligt smile och ögonkontakt.

Jag delades tvärt i två delar. Ena delen fick fjärilar i magen och ville flirta tillbaka, bara för att jag var så inibången smickrad över att nån - som inte kunde vara min pappa - faktiskt flirtade med mig! Inte bara inbillning eller hoppfull tolkning, utan så att till och med min polare uppfattade det. Tjoho, ett tillfälle att öva flirtning! Fast. Hon var ju... tja, en hon. Så andra delen av mig ville inte riktigt leka flirt-övning för det vore pinsamt om det ledde till snack och... gu, va knäppt att då förklara att man inte var intresserad... utan att man bara flirtat, tja, på skoj.

Så jag släppte det hela, fortsatte skämta med mina polare och var noga med att inte kolla åt tjejens håll. (he, he, kollade åt grannsoffan istället, där en riktig goding satt!). Men jag kunde inte låta bli att undra om jag sände ut något slags homo-vibbar. Jag menar, med tanke på hur gay-polarna identifierar folk på jobbet, även vissa som liksom kommit ut först senare, och med tanke på att jag inte är någon Jessica-Rabbit-kvinna, så... kanske kunde jag uppfattas som...

Hm, vore intressant att veta om inte annat. Ska nog fråga mina gaypolare till veckan.

Vi gick vidare till TigerTiger, där Natalie försvann med någon hon träffade i baren. Och där jag var osynlig igen. Fanns inte ens en gubbe i pappas ålder att flirta med. Typiskt. Jag som fått lust att öva flirtning - med vem som helst. Hade inte Gail erbjudit mig att åka med i hennes taxi så hade jag nästan gått tillbaka till Del. Hm, fast då lockade gubbarna på Lloyd nästan mer.... nästan.

Vad man kan hinna med en vanlig torsdag

* Hämta paket på posten innan man åker till jobbet.
* Skicka vidare paketet till Tyskland på lunchen. (Det var en bok en kompis kompis beställt men som bara kunde leveraras inom UK, så jag agerade langare och som tack kommer jag få antingen "Nussen Ecke" eller "Ferrero Kusschen". Oavsett så blir det smarrigt - och väl värt besväret, ha, ha.)
* Stänga ner ett bankkonto. (Fast det tog ju lite tid eftersom kortet är hos föräldrarna i Sverige... Först ville inte killen stänga kontot ("vi måste få tillbaka kortet") men sen fick jag svara på säkerhetsfrågor och i princip rabbla upp trafiken på kontot de senaste månaderna, så gott det gick. Till slut sneglade han lite extra i passet och så stängdes Clydesdalekontot för gott.)
* Ta kosingen som var kvar från den banken och sätta in det på kontot jag fortfarande har med Abbey. (Tur att bankerna låg vägg i vägg. Ja, inte för att det var mycket, men.)
* Ja, sedan var jag tvungen att belöna mig med en Fudge Cream Donought på Aulds... (Även det på lunchen.)
* Kolla in blus och kavaj för jag har ju insett att jag bara har EN top att söka jobb i! (Fast det var väldigt vad just MIN storlek var populär! Till slut hittade butiken på Argyle Street min storlek - i en butik i Silverburn Shopping centre.)
* Ta bussen till Silverburn Shopping centre. (Där jag ägnade en timme åt att prova blusar och kavajer innan jag bestämde mig - och fick 20% rabatt på allt! F ö är kläder billigare här än i Sverige så jag vågade inte vänta heller...)
* Varva ner med en middag på Yo! Sushi. (Man sitter vid ett löpande band mitt i köpcentret och så plockar man de små färgade assietter man vill ha, sedan betalar men beroende på färgen. Sushin var himmelsk!)

Ja, och däremellan jobbade jag, emailade diverse kompisar och slänger nu iväg min andra blogg. Se vad produktiv man kan vara om man vill! Och måste, för det var fasligt vad det dyker upp småsaker hela tiden som måste göras innan man kan flytta...

Fanig elefantjakt med pil och bage

"Jag skot elefanten med endast en pil." Skrot kvinnan och poserade med pilbagen i hand bredvid jaktbytet.

 

Forvisso tycker jag val att det ar onodigt att jaga djur bara for att det ar coolt - jag har svart att se 'nyttan' med att jaga elefant - fast en del av mig kunde anda inte lata bli att bli lite imponerad. Tanka sig, skjuta en elefant med pilbage och doda det med ett skott!

 

Tja, tills jag laste att hon skadade elefanten och sedan lat den ligga och sjalvdo under natten! Vad ar det for fasoner?

 

For det forsta ar det otroligt och onodigt grymt att lata ett djur ligga skadat och sjalvdo. Om man nu ska jaga djur sa anser jag att man atminstone ska se till att det dor sa snabbt och smartfritt som mojligt.

 

For det andra, att bara skada ett djur ar val ingen sport. Kom igen nar du har skjutit och dodat det. Med ett skott. Tills dess ar jag inte imponerad. Bara o-imponerad, som de skulle saga i Norrland.

 

Las mer har: http://www.telegraph.co.uk/earth/wildlife/5289118/Woman-hunter-kills-elephant-with-bow-and-arrow.html

 

Hur kommer det sig...

... att £20 låter mer överkomligt än 249:-?

Jag: "Jag kan väl inte betala 249:-/mån i två år för en telefonräkning, må vara inklusive en mobil med en bättre kamera än min digitalkamera och må vara att det är 33tim taltid och 4000 SMS inkluderade, vilket gör att jag inte ens kommer komma i närheten att använda upp hela potten så priset är garanterat i två år?"
Kompis: "Men vad betalar du för telefon just nu?"
Jag: "Ok, nu ringer jag ju Sverige från landlinan så det är väl i snitt £30/mån och så tankar jag mobilen för kanske £20/mån."
Kompis: "Och hur många pund kommer du betala totalt för telefoni inklusive mobil med bättre kamera än din digitalkamera?"
Jag: "...£20..."
Kompis: *tystnad*
Jag: "Ok, jag ser vad du menar."

Men hur kommer det sig, att svenska siffror låter högre än brittiska? Är det för att de är tresiffriga...?

Så, nu ska jag bara beställa paketet så att jag har billig telefon från dag 1. De tre första månaderna är ju nämligen själva abonnemanget gratis! Och det är billigt även på svenska.

Kulturfyran om läsning

1. Vilka böcker planerar du att läsa i sommar?
Ett koppel billiga och bra pocketböcker som fångar mig på Pocketshop - ååh, vad jag längtar till den affären!

2. Vilken bok läser du just nu?
Phantom of the Opera av Gaston Leroux (ja, jag tänkte att jag har ju sett filmen, sett musikalen, sett filmen byggd på musikalen, så varför inte svälja boken också?) och Copperhead av Bernard Cornwell (bok nr 2 i Starbucks-serien)

3. Hur mycket läser du varje vecka?
Det beror på vilken bok det är, vad annat som finns på schemat och om boken är resvänlig. Vissa veckor läser jag nonstop, varenda ledig stund, men andra veckor läser jag bara litegrann innan jag går och sover.

4. Om du skulle beskriva vad som är viktigast med en bok, med tre ord, vilka tre ord väljer du då?
Fängslande, fantasieggande, faschinerande. Oj, de behövde inte börja med F? Äh.

Skotsk-Svensk kulturkrock

På jobbet har jag sedan flera år mer eller mindre betraktats som skotte, så pass att folk tar för givet att jag "minns" samma barndomsminnen som de minns, hänger med på alla kulturella referenser och förstår alla samhälleliga fenomen. Och med tiden anammar man ju saker, saker man inte själv alltid märker förrän man byter miljö.

Nu när jag ska flytta tillbaka till Sverige så får jag en hel del frågor. Minns jag svenskan? Tror jag att jag kommer få det svårt att byta språk? Har Sverige förändrats under mina år här? Fast det är samma musik, va? Har jag ändrat matvanor sedan jag flyttade hit och kommer jag ändra tillbaka nu? Vad tror jag kommer vara största förändringen? Vad? Hur? Tror?

Och det slog mig plötsligt en dag att, jisses, jag kommer faktiskt få gå igenom en ny kulturkrock!

Jo, jag minns svenskan. Fast ibland märker jag att det kan bli svengelska, även i skrift kan meningsbyggnaden ibland bli engelsk fast med svenska ord (precis som det kan bli tvärtom...) och när jag var på intervjun upptäckte jag hur vissa ord liksom fastnade i halsen tills jag hade översatt dem från engelska. Fast det kommer väl jämna till sig rätt snart.

Jo, Sverige har förändrats, precis som alla länder har förändrats de senaste fem åren. Vi får väl se vilka förändringar som blir tydligast...

Nä, det är inte alls samma musik! Och jag tänker att precis som jag läste veckotidningar första tiden här i Glasgow så får jag nog göra samma sak nu i Sverige - så att jag hänger med i vardagssnacket. (Bästa sättet att komma in i gänget på arbetsplatser! Ta det som ett tips.) För jag vete sjutton vad folk yrar om när de refererar till Bengtsing och Gylling och Ugglas och faraos moster. Och de där hitsen och de där komikerna och de där tv-programmen och reklamen....

Alla populärreferenser kommer jag ju få arbeta på att byta ut. Tänk, ingen kommer ju fatta vad jag menar med "I am who I am because of Vicky" och ingen kommer ju haka på och dansa på bordet när de hör mig nynna "duttduttedutt"-introt från "Chelsea Dagger" med Fratellis. Det är nog det svåraste, tycker jag, att svälja roliga referenser. Så som jag fått göra här med allehanda Astrid Lindgren... jo faktiskt, ingen känner ju till Pilutta!

Och visst har jag anammat skotsk matkultur. Förutom ljunghonung & havrekakor, scones med sylt och grädde och Kiplings hela sortiment så äter jag mer currygrytor, steak & ale pie med pommes, haggisfylld eller ostfylld kycklingbröst inlindat i bacon, diverse brödad fisk/kyckling, Irn Bru, mackor till lunch och till och med pommes frites med smält cheddar... Fast jag ser samtidigt fram emot matiga pastasallader utan majonäsklägg men med massor av grönsaker.

Dessutom kommer det ju bli en smärre kulturkrock att förändra sätt att tala och uttrycka sig på. Och hur man hanterar och förhåller sig i vissa sociala och arbetssituationer. På gott och ont.

Jo, det kommer bli en kulturkrock att "flytta hem" - men en spännande sådan. En del av människans utveckling är ju att anamma influenser man gillar och göra något nytt av det. Precis som jag har gjort här under fyra år. Så det ska bli intressant att se hur min Skotsk-Svenska vardag kommer att se ut nu - i Sverige.

Hemma bra men hemma bäst

På jobbet undrar folk ideligen hur det känns att flytta. Själv försöker jag ju inte att tänka på det, för då känns det bara knas. Någonstans vet jag att det är rätt beslut - men om det är rätt, varför känns det då så fel?

Jag vet att det är en situation där oavsett vilket beslut jag tar så kommer det vara rätt - och fel. Kanske är det svårt att acceptera för att jag fortfarande bor här och varje dag känner hur rätt det är att bo här. Nu. Just idag. Kanske kommer det kännas mer rätt när jag väl är i Sverige.

Jag har ju redan identifierat att jag känner mig hemma både i Stockholm och Glasgow. Att både Sverige och Skottland är HEMMA. Och att jag omöjligt kan bo på båda ställen samtidigt.

En del av mig får panik när jag tänker att jag bara har tre helger att ta tillvara på, tre helger att vandra på. Samtidigt som en del av mig inte riktigt har fattat att jag ska flytta. En del av mig undrar om jag vet vad jag håller på med och undrar om jag inte ska avbryta hela operationen och stanna. För det känns ju så rätt.

Och fel.

Jag försöker minnas känslorna från i julas, fast de är långt borta, och det är nog därför jag tvekar. Samtidigt som jag nu är så nära Deadline att jag får panik. Men i julas kändes det så RÄTT att vara bland familj och nära vänner - inte bara bekanta, utan vänner. Och tanken att åka "hem" till lägenheten och leva vardagsliv i Stockholm kändes så naturlig. Så naturlig att jag var på vippen att göra upp fikaplaner med folk ett par veckor framåt!

Den känslan kommer nog infinna sig igen när jag väl är på plats. I Stockholm. Men jag är inte där just nu. Det är därför det känns så rätt att vara här. Och fel att åka. Samtidigt som...

Det här skulle kunna bli en evighetsblogg. Jag har ju redan konstaterat flera gånger genom åren att jag har två Hem. Och jag har ju redan konstaterat flera gånger genom åren att jag känner mig hemma på båda ställen.

Det är få förunnat. Att ha två hem. Efter att ha läst grubbelbloggen från i höstas minns jag dessutom varför jag beslutade att flytta hem till Sverige. Ok, slutgrubblat för sjutton gubbar, det är ju RÄTT! I allt väsentligt är beslutet rätt. Så vad klagar jag på? Jag ska ju flytta hem!

Och jag kan ju alltid åka hem och hälsa på.

Bland ugglor och fårgrisar på Skotska landsbygden

Tre dagar härlig ledighet. Jag tillbringade lördagen i byn Cardross strax utanför Glasgow. En kompis som flyttade ner till London för ett par år sedan var hemma på besök så vi träffades hemma hos hennes mamma och passade på att snacka skit, snacka allvar och spana in ugglor på deras CCTV.

Jo, jag skojar inte. Hennes mammas partner hade installerat en kamera i uggleholken, så man kunde se ugglemamma och uggleunge snussa live på tv:n i vardagsrummet. Det var fasligt förtrollande... vi satt i över en timme och stirrade på en grå-vit massa. Och vi hade tur! Ugglorna vaknade och bökade runt lite. Ugglemamman tjattrade (inget "hoo-hoo" utan mer ett tjatter) och uggleungen gläfsde som en hund. Det var först när mamman flyttade sig ur bild och vi fick se lille ungen som vi var säkra på att det inte låg en liten cocker-spaniel i holken...

Tillsammans med kompisens mamma åkte vi också till en "farm shop", en affär på en lantgård. Det var ett sådant där ställe man skulle vilja handla på jämt - om man bodde nära och hade råd... Affären såg inbjudande ut redan när man steg innanför dörren, med alla lokalprodukter - allt från saft till hembakt bröd till ostar och grönsaker - uppradade på lantliga trähyllor och med handskrivna skyltar. Priserna var ju något högre än på Tesco, om man säger så, men å andra sidan så brukar hemgjort smaka SÅ mycket bättre! Och visst fanns det massproduktionsmärken där också, om än i liten skala. Bl a svenska pepparkakor och aladåber! Märkligt... Nåväl, massprodukterna var prissatta så att det inte skiljde så mycket mot lokalprodukterna. Vilket jag måste säga var klokt, för tjänar man bara några tioöringar så kan man ju lika gärna köpa Hemgjort.

Medan kompisen och hennes mamma fyllde rottingkorgar så att de såg ut som riktiga torggummor så unnade jag mig en hembakt limpa med en massa frön, ljung-honung och en kolsyrad hallondryck. Kompisen överraskade mig med en jättesöt liten burk med hallonsylt. Så gissa vad jag åt till frukost idag? Och jo, hembakt och hemlagat smakade jättegott!

Från farmen hade man underbar utsikt över River Clyde och böljande kullar. Vi beundrade den ett tag, innan vi hälsade på fyrtioelva höglandskossor (samtliga hade tydligen namn och bonden kunde tydligen se skillnad på de lurviga kopiorna...), lite höns och ett par otroligt lurviga grisar! Såg ut som om några får varit otrogna, men det finns tydligen ludna grisar... Hm, jag undrar jag. Fåret i hagen bredvid såg rätt pilsk ut...

Det var skönt att knalla runt i lantligt lugn och frisk luft och ta igen förlorad tid med kompisen. Jag blev dessutom helt kär i hennes mammas stuga från 1600-talet. Den har förvisso byggts ut i olika omgångar, men de hade ändå lyckats behålla det gammaldagsa i flera avseenden. Badrummet kunde ha klippts ut ur en inredningstidning och köket ur en lanttidning. Det var så mysigt där att jag till och med glömde bort att vara allergisk mot katterna! Lustigt det där, jag kände inte av någonting, trots att katterna var ena långhåriga saker...

Oh, upptäckte en ny grönsak också. "Butternut squash" (och inte "Butterscotch Nut" som mammans partner envisades med att säga). Jag vet inte vad den heter på svenska men den ser ut som en kalabass ungefär, som en gulbrun blandning mellan squash och ett jättestort päron. Det råa köttet luktade som persika och såg ut som kålrot... Hur som helst, grönsaken var god, så nu har jag ännu en att inkludera! Fast vi åt vanlig kyckling till. Ingen fårgris.