Ingen ar hjalte under vit flagg

Jag ar en fegis. Jag ar i varje fall inte den dar rattskaffens hjalte jag vill vara, den som star upp framfor stridsvagnarna och sager NEJ, den som foljer sina principer i alla vader.

Tanken var att komma fram till den perfekta strategin infor besoket hos uthyrningsfirman imorgon. Den dar diplomatiska taktiken som gor att jag sager NEJ pa ett godtagbart satt, ett satt som varken aventyrar nuvarande jobb eller framtida kontrakt men som anda formedlar budskapet.

Da kom ett mail, firman hade skickat en representant som ville traffa mig pa arbetsplatsen 1,5 timme senare. Skalet till denna generositet, att jag slipper pallra mig till dem, ar sa genomskinlig att det nastan ar pinsamt. Jag maste erkanna att jag var lite distra sista timmen fore lunch...

Trodde att jag hade en godtagbar taktik, men ju narmare motesrummet jag kom, desto trottare blev jag pa hela situationen. Jag ar sa jakla less; pa att inte fa pengarna jag tycker att jag ar vard, pa tandlosa uthyrningsfirmor som inte forhandlar, pa stora foretag som kor over, pa att ha noll inflytande, pa att inte bli tagen pa allvar, pa pinsamma ursakter, fult agerande och genanta uppgorelser, pa osakerhet, pa... allt. Nar jag oppnade dorren till motesrummet och sag representanten sa insag jag; slaget ar forlorat. Den manniskan, som ar var kontaktperson, ar inte en som skulle fajtats for mig, for oss. Hon ar for osaker och medgorlig. Hon hade aldrig nagot mote med Foretaget nar vi patalade att vi hade fel lon; nagra emailvaxlingar och hon gav upp. Detta att stalla emot dem N kontaktade, vilka holl inte mindre an 2 moten, och till slut kom fram till en riktig uppgorelse och inte bara mutade med ett £50 presentkort.

Jag insag att det skulle inte spela nagon roll vilka invandingar eller principfasta budskap jag kom med. Antingen stod jag pa mig och riskerade A) att Foretaget ser mig som en jobbig manniska och inte erbjuder fast anstallning eller B) att uthyrningsfirman ser mig som en jobbig manniska och avbryter uppdraget - vilket de kan gora precis nar som helst utan vidare forklaring an att jag 'inte ar behovd'. Eller sa svalde jag stoltheten, skrev under pappret, godtog den forolampande 'uppgorelsen' och kunde kanna mig lite sakrare i sadeln.

Jag tog presentkorten och skrev under. Jag hatar mig sjalv for det just nu, men jag har inte rad att riskera nagot i nulaget. Jag kan bara gratulera N till vinsten. Jag hoppas hon gor nagot kul for hennes uppgorelse. Och nu vet vi; det ar ingen ide att argumentera sakligt, det ar lika bra att dramma till med konsdiskriminering pa en gang - oavsett om det ar det eller inte - for det ger effekt. Nu vet vi var foretagets (foretagens?) omma tar sitter.