Julhälsning från tomteverkstan

Jag känner mig som en liten tomtenisse just nu. Det är bråda dagar där jag sitter till långt in på natten för att fixa klart julklappar. Fixa som i göra, göra själv. Någon urbota korkad mupp (...*oskyldigt vissel*) föreslog nämligen att jag och flatmaten skulle göra våra egna klappar i år och inte köpa dem. Så nu sitter jag här... och inser att det banne mig tar tid att göra både det ena och det andra!

Kan inte säga vad.

Men inatt ska det vara klart för imorgon har vi förjulfrukost med förjulklappsutdelning. Fira en liten förjul liksom, så där timmarna innan vi båda flyger till Sverige.

Och jag vet fortfarande inte vilken jacka jag ska ta med. Den jag har här är för kall om det blir kallt men å andra sidan verkar Sverige bara ha ca fem graders skillnad för tillfället... å tredje sidan var det svinkallt idag... å fjärde sidan... fan, jag får ta beslut imorgon. Då när jag också ska försöka lista ut hur jag ska få med mig lite kläder. Tänkte att det vore praktiskt att lägga ner paketen i väskan först så kan man fylla på med kläder sedan. Men det förutsätter att det finns plats att fylla. Jag får nog attan ta nattlinnet och tandborsten i handbagaget!

Vilket påminner mig om att jag inte alls behöver ta med långkallingar, raggsockor, fleecejacka, pyjamasbyxor, skidpolo, mössa och vantar, för i Sverige är sovrummen rumstempererade. Wow... Jag kommer nog kunna gå inomhus i bara strumplästen... kanske t o m i t-shirt... och tända värmeljus för att det är mysigt och inte för att elementet inte räcker för att förhindra frostbitna fingrar. Wow.

Fast först ska här fixas julklappar! Än är natten ung... och om vi inte hörs, så...

God Jul!

Här, SVT, har ni ett gratis affärstips

"Vad önskar du dig i julklapp?" Frågade min familj, boende i Sverige. Som Skottlandsbo fick jag ställa om hjärnan, glömma lokala kedjor och istället försöka gissa vad som finns i Stockholm. Eftersom jag är någorlunda smart tänkte jag; "vad finns där men inte här, vad skulle jag vilja ha men som jag inte kan få tag på".

Två saker dök upp direkt. Solklart.
1) Ronja Rövardotter på DVD
2) Svensson Svensson

Åh, tänk alla gånger jag velat därumdärumma, skrika vårskri och liksom stämma in i voffo gö di på detta vise! Vad härligt det vore att krypa upp i soffan och se på Ronja Rövardotter.

Och gu vad kul det vore att käka middag till Svensson Svensson och när kvällen är som mörkast och kallast krypa upp och skratta skallen av sig åt alldeles för igenkännande scener!

Jag har hela Vänner-serien, har några sporadiska Will & Grace, men känner inte för att samla. Det finns Seinfield, Desperate Housewife, 24, Lost, Prison break, t o m Pantertanter! Det finns Parlamentet, Idol, Big Brother och som det verkar, hart när allt som visas på tv.

Döm därför om min förvåning när mamma ringer och säger; "du, nu har vi sprungit runt i hela stan och Svensson Svensson finns inte. När jag frågade i en butik sa killen t o m att, 'du, den e ju på tv, inte på DVD'."

VA? Menar ni att Sveriges bästa sitcom inte finns på DVD?! Hur kan SVT missa en sådan chans?!

Jag kan väl inte vara den enda som gärna vill ha avsnitten i tv-hyllan? Utlandssvensk eller ej, nog måste det väl finnas en marknad för en DVD-box, eller två...? Svältfödd på svenska komedier följde jag och min kompis varenda avsnitt av senaste serien på internet, trots att den inte alls var lika vass och bra som tidigare år.

Här, SVT, har ni ett tips. Alldeles gratis. Jag å min sida är beredd att betala om ni snappar upp det!

Kommentar om kommentarer

Det har påtalats att Blogger ändrat så att man bara kan kommentera om man har Gmail. Inställningarna har nu ändrats så man kan fortsätta vara anonym, det är bara det att man får scrolla neråt för Blogger har flyttat Gmail-inloggningen överst. Busigt.

Så kommentera mera! :o)

Godare jul med nytt jobb!

Tjänsten jag verkligen, verkligen, verkligen ville ha är nu min!

Selektionstestet var definitivt inte felfritt och jag kom i efterhand ihåg åtminstone en handfull saker jag glömt poängtera under intervjun (vilket de inte ens hade förra gången, då var det bara selektionstest). Men det spelar ingen roll för idag fick jag veta att jag fått tjänsten - tjoho!

De högre cheferna ska nu bara bestämma när jag ska flytta, troligen strax efter nyår. Då knallar jag tvärs över mittgången till mitt nya skrivbord och mitt nya team: Contact Support. Träning, utbildning, utveckling och coachning för hela slanten - yesssss! Tyvärr verkar det inte bli någon löneförhöjning men ärligt talat, i det här läget kan jag inte bry mig mindre. Jag är i princip borta från telefonerna! Efter att ha spenderat de sista 25 minuterna av dagen med en vidrig finansiell rådgivare så kan jag inte vara gladare över den detaljen.

Det värmde förresten om hjärtat när den nya chefen, som delgav nyheten, uttryckte sin uppriktiga glädje över att jag fick tjänsten. Hon nämnde redan förra gången att hon tyckt jag borde fått den och nu upprepade hon det och att hon tyckte det var skönt att det "blev rätt till slut". Det är kul att komma till ett jobb då man vet att chefen tror på en!

Dessutom kom nuvarande chefen med den slutliga "årsgraderingen" och jag fick mycket bra gradering... så bra att chefen bad mig hålla graderingen för mig själv för "det finns inte många av den där kombinationen där ute", inte ens bland cheferna. Nåja, nåt ska man väl ha för allt arbete man lagt ner! :o)

Ja, så man kan väl säga att det på det stora hela var en bra dag idag. Och nu ska jag njuta av julen och sedan ser jag fram emot att börja min nya tjänst. Kedjan till telefonerna är klippt - yyyeeessssssss!!!

Kära Tomten...

... jag har varit snäll i år så snälla tomten, jag önskar mig:

1. Plåtfria jalusiner åt butikerna nere på gatan så det inte dundrar så förskräckligt när nedsen går hem om nätterna.

2. En Hogmanayfest som går av stapeln!

3. Samma skotska förbundskapten som förra året. Om det inte finns någon regel som säger att man inte kan ha samma två år i rad.

4. Ett helt års biluthyrning.

5. Windstopper softshell. Gärna den där North Face med luva som jag såg för £12o...

6. En cykel med stänkskärmar. Om det finns en sån i Glasgow...

7. En lägenhet någonstans mellan city och Partick.

8. En ny skiva med Franz Ferdinand, där de hittar tillbaka till spetsen på första skivan.

9. Ett sådant där lättviktigt snorgrönt tvåmannatält jag såg på Tiso som tål skotskt bergsklimat. För i sommar vill jag ut och campa! Tältet kostar ju bara kring £100...

10. Oh, och då behöver jag liggunderlag och "spindel" och sånt också. Lättviktiga och smidiga saker naturligtvis så att jag kan knalla med dem i ryggsäcken.

11. Och en ovanligt fin sommar. Eh, utan knott. Jag vet inte hur den ekvationen ska gå ihop, men du är Tomten så du löser det nog.

12. Nedmontering av alla CCTV-kameror!

13. Rösträtt för fängelseinterner.

14. En filmatisering av bokserien skriven av Diana Gabaldon; med Gerard Butler som Jamie Fraser, Kate Blanchett som Claire, Jason Isaacs som Randall och Cillian Murphy som Fergus.

15. Utbyggd tunnelbana, inte bara med en östlig cirkel utan med flera cirklar så vi får bort trafikproppen i rusningstrafik. Den är ju inte sann!

16. Den där boken jag såg på Tiso; Hostile Habitat om Skottlands bergsmiljö. För att få ut det där lilla extra av vandringen.

17. Sammanslagning igen av Engelsk och Skotsk Morrison-reklam. Vad skulle man separera det för, jag saknar att vakna upp till Sean Bean!

18. Tv-reklam för Calvin Klein eller någon herrperfy... nej duschkräm! Med Gerard Butler.

19. En chokladfontän med en prestenbox innehållande jordgubbar, fudge, marshmallow, kiwi, kex och annat smått och gott att doppa.

20. En riktigt God Jul.

En gång var jag på julfest tre gånger

En person som uppenbarligen bara läser den här bloggen två gånger om året sa i veckan att jag alltid verkade vara full när denne tittade in. Nåja, den årliga blöta Skattjakten åsido, helgen som var stod skrivet med en stor varningstriangel i almanackan. Julfest med företaget på fredagen, julfest med avdelningen på lördagen och så skulle jag väl försöka bli människa till julmiddagen med Mia på söndagen också.

Jag behövde inte oroa mig.

Fredagens företagsfest var precis så tacky som alla befarat. Jag klådde A i biljard och fick stryk av P, trots att jag fuskade, och det var väl ungefär det mest spännande som hände. Discot var pinsamt och buffén ett skämt; den varma maten var kall och den kalla friterad... De flesta (vi talar trots allt om skottar) dränkte misären med 5 fria drinkar och £1.50-drinkar efter det. Jag bytte mina sista två biljetter mot två pussar på kinden och gick på en sen bio istället.

Enligt kollegorna jag mötte på lördagen missade jag inget, och detsamma kan jag tyvärr säga om dem som inte tog sig till lördagsfesten. Hotellet låg i ett mörkt betongområde i samma charmklass som Tensta. Med en lap dance-klubb tvärs över gatan... Medelåldern var ca 30 år högre än under fredagen och de få män som var i vår ålder var där med sina fruar. Maten var trist, DJ:n kämpade för att få alla upp på dansgolvet men lyckades bara attrahera halva lokalen oavsett vad han spelade. Så vi tog kommandot över den tysta tv:n i baren, skruvade upp volymen trots barmannens protester och såg finalen i X Factor. Hart när alla i baren knappade på mobilerna för att rösta på den skotska lillkillen Leon. Jag höll i hemlighet på den läskiga operafantomen Rhydian. Leon vann. Mina kollegor måste ha stått för en viss procent av de rösterna...

Hälften gick sedan hem, hälften drog till en klubb med r'n'b som jag inte kan dansa till och jag gick och halvsov på en sen bio. Igen.

Så jag var hur fräsch som helst till julmiddagen på söndagen. Den var kanongod och Mia och jag mös senare till Love Actually. Jag har inget att klaga på vad gäller söndagen. Förutom möjligen temperaturen i lägenheten... Synd att det inte finns glögg här borta. Jag börjar se vitsen nu...

Glad Lucia med proffsig toppklippning

Eller åtminstone glada kollegor när jag i sann lusseanda bjöd på pepparkakor och hembakta lussekatter på jobbet. Världens pyttekatter förvisso, för trots 25-30 matglada kollegor jag gör banne mig bara en sats när saffran kostar 30kr för 0,5g. Jag ljuger inte, och det paketet var 5-10kr billigare än på andra ställen!

Men någon sång fick de inte. Det finns hälso- och säkerhetsföreskrifter...

Efter jobbet firade jag med världens dyraste klippning. Skulle bara klippa topparna och fixa luggen och tänkte inte betala £30 för det på mitt vanliga ställe så jag gick förbi ett annat. En sån där sofistikerad salong med tre prisklasser beroende på om man vill ha en frisör, en hårstylist eller en förb-ad hårdesignartist. Det kostade £23 att låta en frisör göra jobbet. Bra så, så jag bokade en tid 45min senare. Stället har smart nog räknat ut att det är fler än jag som så här inför jul kommer på i sista minuten att de ser förskräckliga ut, så stället hade öppet till 21.00.

Topparna klipps och frisören och jag har en trevlig pratstund full av skratt där jag nästan slängdes ut för att jag sa att jag håller på Same Difference i lördagens final av X Factor. Hela Skottland kommer nog rösta på Leon och Rhydian är favvo, men jag tycker ändå Same Difference är roligast och det skulle vara hysteriskt coolt om de vann - om inte annat för att reta Louis Walsh.

Och nu inser jag att ni inte har en susning om vad jag pratar om.

Hur som helst. Topparna klipps och notan kommer. £34. Trettiofyra j-a pund! 470 svenska spänn!!! Jag har inte alls fått en frisör utan en sån där, förvisso trevlig men ändå, förb-ad hårartistdesignfancytjosan. För att klippa topparna!!!

Jag har världens snyggaste toppklippning. Och världens dyraste. Nu jäklar är det bäst att håret klarar att sjunga Jinglebells också när jag vaknar upp imorgon.

Tur att nattlinnet jag tänker krypa ner och gosa i nu köptes på rea. Det är där jag kommer köpa allt, inklusive mjölk, närmsta månaden...

Ingen lön för mödan på det här stället!

Jag tänker inte ange Företagets namn, men genom att lägga till en bokstav heter det precis hur dyngdåligt det är vad gäller personalpolitik och personalförhållanden. Det är därför åtminstone vi på golvet har döpt om det i folkmun...

När jag för en tid sedan var på intervju för en seniortjänst så fick jag en otrevlig överraskning när jag insåg att nya företaget (vi har liksom bollats över och är nu leasade av förra företaget i något slags outsourcningscirkus, och har därför fortfarande det gamla anställningskontraktet under en övergångsperiod) så är arbetstiden 37,5 timmar i veckan mot dagens 35 och semesterdagarna är reducerade till 23 mot dagens 25. Lönen och lönestegen är detsamma. Som ni kanske förstår kände jag mig kluven inför detta; ok att jobba en halvtimme mer om dagen, men att ge bort 2 semesterdagar...

Häromnatten (ja, fick en knäpp när jag vaknade upp en gång) så räknade jag på hur skillnaden i timlönen skulle se ut om jag tog en Seniortjänst, fick löneförhöjning men ändrade villkoren. Dra mig baklänges genom en huggstock men timlönen kom ut exakt på pennyn samma, före och efter "karriärklivet"! Plus att jag skulle förlora två semesterdagar!! Ja det är ju troligt att man kommer gå med på.

Så nu när en seniortjänst utlysts igen så är jag minst sagt kluven. Å ena sidan får jag roligare uppgifter och något bättre på CVn, å andra sidan får jag samma lön trots mer ansvar.... ok, det räcker där. Och idag hände något minst sagt intressant. Chefen tog med mig ut i trapphuset och i högsta hemlighet mer eller mindre avrådde mig från att söka tjänsten för att avdelningen jag skulle jobba för är helt annorlunda mot vår och "en mardröm". Jag har just blivit tränad i deras produkter och måste erkänna att jag inte är jättepigg på att skutta över när jag är utlånad, men jag trodde kanske ändå att... Visst, alla är annorlunda, men chefen vantrivdes i 18 månader och jag tvekar inför villkoren... Pfft, hade det varit i vårt team kanske, men... Nä. Tanken var att söka och sedan försöka förhandla om lönen, men med tanke på hur flexibla företaget är i vanliga fall... Jag kanske söker som förhandlingsövning...

Men först ska jag på selektion för en tjänst jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha. Den som jag totalschabblade bort i augusti, men vars feedback jag nu verkligen ska anamma. Den inom utbildnings- och utvecklingsenheten. Det vill jag göra, och jag kan till och med tänka mig att göra det för samma timlön. Hm, då var det de där två semesterdagarna dårå... Nåväl, en sak i taget.

Julpanto - ingen vanlig pantomim

När jag var utbytesstudent här i Glasgow för ett par år sedan fick jag en inbjudan att följa med juridiska fakulteten på ett "julpantomim". Jag var måttligt intresserad... Först någon månad efter jul förstod jag att det inte alls handlade om människor i trikåer som låtsades klättra uppför osynliga rep och leta dörren på osynliga hus. Julpantomim - eller julpanto kort och gott - är något helt annat.

I Sverige har vi som tradition att se något kul lustspel på Trettondagsafton; ni vet, Poppe- och Rydbergstuket. Vi har också en tradition att sätta upp nyårsrevyer. Tänk er att ni tar detta, blandar med sång och dans, kryddar med en kändis eller två i ensemblen, överdriver kostym och dekor och bakar in allt med en klassisk saga som grund - resultatet blir en rolig show för hela familjen. Det är julpanto. Och julpanton är lika mycket brittisk jultradition som nyårsrevyn är svensk.

Och igår gick Mia och jag och kollade på en; Törnrosa. Medverkade gjorde bl a två helt underbara skotska komiker; Gerard Kelly (som spelade narren Chester) är kanske mest känd i tv-rollen som Rab C Nesbitt (tja, världskänd i Skottland i alla fall) och Karen Dunbar (spelade god fe/nanny) är mångfasetterad komiker som man både kan se på scen, på tv (Chewin' the fat bl a) och som ståuppkomiker.

Panto är familjeshow av det klassiska - och interaktiva - slaget. Man hejar på hjälten, buar åt skurken (häxan i det här fallet), sjunger med i sångerna och varnar för spöken och annat som kan dyka upp bakom de ont anande figurerna. Och då menar jag att alla gör detta, från parkett till översta balkong, från fyraåringen till åttiofyraåringen.

Så, en lös Törnrosa-historia utspelar sig och det görs slängar åt allt möjligt aktuellt; från förste ministern till lokala trafikproblem. Och så framför man världens roligaste, genuint skotska och högst illustrerade version av "12 Days of Christmas". Eller vad sägs om följande lista:
1 fairy doll on top of a tree
2 football shirts (Celtic och Rangers, av en händelse... vilket fick publiken att ropa 'sitt' lags namn varje gång man kom till det stället)
3 Irn Bru
4 Forfar Bridies (typisk skotsk 'snabbmat', ett slags pirog)
5 toooiiilet rooooolls
6 stinky socks
7 Sunday Posts
8 Sausage suppers (mkt skotsk maträtt; friterad korv med pommes frites invirad i papper)
9 Lavvie brushes (toalettborstar)
10 Dodgy pants
11 Tartan teddies
12 gallons of water (i stora vattenpistoler, som man så klart sprutade ned parkett med)

Både jag och Mia skrattade högt och fick nästan ont i magen ibland tror jag, och vi levde ändå inte med lika mycket som den medelåldes mannen bakom oss! Det här var kul. Det här kommer jag göra igen. Det är definitivt en ny jultradition att lägga till på listan.

Ett antal dagar kvar till jul

Om det år någonstans man känner sig hågad att räkna ner till julen så måste det vara på jobbet.

För två år sedan hade jag en chokladkalender med äcklig choklad som jag knappt ides öppna. Förra året hade jag en adventsgran med grönvita klubbor från Celtic shopen som alla slogs om. I år tänkte jag vara smart och investera i en kalender man kan återanvända. Så för £1 investerade jag i ett Rudolf mjukdjursren som håller i en griffeltavla som säger ___ DAYS TILL CHRISTMAS.

Och i tre dagar har vi nu diskuterat och dividerat. Är det 19 eller 20 dagar kvar till julen? Börjar julen den 24:e eller den 25:e?

Även om världen firar på olika dagar så fick jag en (tjoho!) kollega med mig i att julafton måste räknas till julen för annars skulle den inte heta jul-afton. Till slut vann FN och tavlan löd
19/20 DAYS TILL CHRISTMAS.

Fast idag slopade jag resten av världen. Fr o m idag står det
SWE 18
UK 19 DAYS TILL CHRISTMAS

Får väl se om någon fler kultur kommer och lägger sig i det hela...

Lycka är...

...att dela på en pinne med chokladöverdragna jordgubbar.

Fredagsfyran om Känslor

Vad gör dig mest..

1) ..glad just nu?
Att det är 1 December imorgon.

2)..ledsen just nu?
Tanken på något som glider mig mer ur händerna för varje dag som går.

3) ..ilsken just nu?
Att det hela tiden prompt ska hittas "ansvariga" för allt som händer - olycka eller ej.

4) ..rädd just nu?
Att det är samma människor som röstar i året Amerikanska val som de två föregående...

Det är inte rättvist med hämnd: Sexdom mot tioåring.

Jag skulle kunna länka till nyheten, men jag vill av principiella skäl inte publicera namn och bild på den dömde. Storyn går ändå att hitta på alla större brittiska nyhetssajter, så jag nöjer mig med att förklara situationen kortfattat här;

Igår dömdes en 43-årig skotsk man till två års villkorlig dom för sexuellt ofredande. Han utförde brotten under fem års tid. Offren var åtta respektive nio år när övergreppen startade. Mannen var... tio år gammal.

Mannen är idag gift med två barn och har aldrig förekommit i några som helst polisiära register. Historien uppdagades för att kvinnorna av en slump upptäckte att de haft samma erfarenhet med samma pojke. Domen blev mild för att lång tid förflutit sedan brotten och för att han var under sexton på den tiden och det därmed idag inte gick att fastställa mannens mentala tillstånd / uppsåt vid tiden för övergreppen. Eftersom två vittnesberättelser utgör styrkt bevis i skotsk rätt så var kvinnornas berättelser tillräckliga för fällande dom. Mannen är nu placerad på Storbritanniens Sexualförbrytarlista.

Ena kvinnan kommenterar domen med att säga att hon är chockad, att domen är ett hån och att hon 'till sista andetaget' kommer jobba för att rättvisa skipas.

Nej, säger jag, det är inte rättvisa kvinnan är ute efter. Det är hämnd.

Jag anser att det här är ett utmärkt exempel på varför vi bör ha preskriptionstider och det ger underlag till intressanta rättsfilosofiska och kriminologiska diskussioner.

En tioåring är straffmyndig i Skottland (straffmyndighetsåldern är åtta år), varför detta kan avhandlas i domstol. Jag anser att hela processen är ett skämt. Mannen var ett barn när det inträffade. Han har inte gjort något som helst väsen av sig sedan dess. Vad är den allmänpreventiva, för att inte tala om individualpreventiva, tanken bakom att döma någon nästan trettio år efter att brottet begåtts - när han var ett barn när det inträffade!

Det är ju inte som om det kommer avskräcka andra tioåringar. Eller förhindra mannen att fortsätta det han... eh... inte fortsatt med.

Jag förstår att kvinnorna har haft det svårt både under tiden övergreppen skedde och med att bearbeta och leva med det efteråt. Men ibland får man faktiskt leva med att det inte går att få någon rättskipning. Någonstans måste man dra en gräns. Alla har vi våra ryggsäckar, shit happens och allt det där. Deal with it!

Att registrera mannen som sexförbrytare idag - det är ett hån.
Hämnd är inte detsamma som rättvisa.

Varning!

Jag förde en tändsticka till munnen för att blåsa ut den.
Jag glömde blåsa.
Resultat: bränd läpp.

Jag kliade mig på hakan.
Jag höll i en sax.
Resultat: ett långt ärr på kinden.

Jag tappade en kökskniv.
Jag försökte rädda den från att falla i golvet.
Resultat: Skärsår på tre fingrar. Och kniven föll till golvet.

Mitt namn är Carina.
Jag är korkad sedan födseln.
Igår samlade jag ihop tre bevis för detta.

Carina och Chokladfabriken

Miriam, min svenska bergsvandrarkompis, ser till att jag inte missar några nyheter på svenska marknaden. Godismarknaden alltså. Jag har provat allt från Mjölkchoklad med daimbitar till något slags vita katter med hemligt innehåll. Vad ska man säga... ibland känner jag mig som en gammal gniden tant (nej, rör inte mina favoriter!) och ibland hoppar jag jämfota som en liten flicka (åh, varför kom de inte på det här förut!).

Idag har jag precis läst klart det spännande äventyret med Tutelutterna i Bamse, som följde med den traditionella julkalendern. En del har kransar på dörren, en del släpar fram samma gamla dammiga julbock, jag måste ha Bamses julkalender för den är roligast. Efter det katastrofala experimenterandet förra året så var jag glad att notera att den såg helt Normal ut i år!

Hur som helst. Medan jag läste om Tutelutterna provade jag i tur och ordning:
* Center med päronsmak - inte så illa som det låter! Lite som päronsoda och center samtidigt fastän man inte behöver dricka. Kan tänka mig att köpa igen.
* Gott & Blandat Surt - inte så surt som det låter utan så där gott sötsurt. Skulle kanske inte köpa en hel påse och äta rakt upp och ner, men det är ett utmärkt tillskott i en lösgodispåse. Alltså får de dela bytta med Brio, hårda bumlingar och Bilar till nästa gång jag ska på bio.
* Mjölkchoklad med Non Stop - hm... Jag gillar mjölkchoklad. Jag gillar Non Stop. Men att slå ihop dem känns attans onödigt. Jag vill liksom bara suga bort chokladen och spara Non Stopen för sig!

Vad är det med Marabou och onödiga kombinationer förresten? Vi har Dajm (varför heter det Daim nu på tal om inget?) och vi har Non Stop, kanongodis var för sig, så varför gömma dem i en mjölkchokladkaka? Vad kommer härnäst:
Mjölkchoklad med Japp
Mjölkchoklad med Coco
Mjölkchoklad med trillingnöt
Mjölkchoklad med den-där-stora-nougatpralinen-som-alla-vill-ha-i-Aladdinasken
Ja, varför inte beta igenom hela asken?

Jag ser oanade möjligheter. Marabou kan slå ihop sig med Malaco. Och då kommer;
Mjölkchoklad med Gott & Blandat
Mjölkchoklad med Frukt-Brio
Mjölkchoklad med Djungelvrål
och varför inte Mjölkchoklad med kolasnören...

Och sedan samarbetar de med Cloetta och bjuder på;
Mjölkchoklad med vita sockerbitar
Mjölkchoklad med Plopp
Mjölkchoklad med kolakyssar
Mjölkchoklad med skumtomtar....

Jäklar. Det var ingen som visade det här för någon Marabouanställd, va?

Jag fick hemska bilder för ögonen och nu är jag rädd. Så nu ska jag trösta mig med att suga på en skumtomte. En ren skumtomte.

Miljöarbete goes bananas

Jag är för återvinning och insatser för att minska skräp, utsläpp och allehanda onödiga inverkningar på miljön. Så jag välkomnar sopsorteringen som infördes på jobbet med början igår måndag. Vi är en jättebyggnad med tusentals anställda så visst måste städarna tömma ton av sopor varje dag. Vi är ca 2000 t ex som får gratis dryck i kaffemaskinerna, vilket innebär att det blir ett par koppar om dagen. Ni ser bilden av plastmuggar framför er, va? Framförallt om jag avslöjar att det är vanligt att ta en extrakopp för de är attans tunna, och heta.

Men jag är emot överdrivna åtgärder. Exempel: när jag bodde i Sollentuna hade vi åtminstone åtta (ÅTTA) olika kärl att sortera i; papp, papper, hård plast, mjuk plast, kompost, plåt... Jag tror miljöförvaltningen skulle slå till snabbare mot min lägenhet om jag samlade skräp tills jag fick en påse att gå ut med än om jag buntade ihop merparten i "övrigt".

På jobbet har vi fyra lådor, vilket är hanterbart. Papper låter självklart, men det var blott en månad sedan de kom på att detta kunde samlas i en egen bytta... Sedan har vi en bytta för plast, en för flaskor och burkar (ingen pant här borta), en för "övrigt" och plastmuggarna förväntas vi ta tillbaka till kaffeautomaten och samla i en bytta där. Fast jag föreslår att extramuggen används till nästa kopp förstås...

Så långt är allt väl, men det finns så klart en hake. Alla papperskorgar är borttagna! Det skulle kanske funka på ett litet kontor där miljöstationerna står inom räckhåll och jobbets natur tillåter att man kvistar över varje gång man skalat en satsumas. Men i ett stort kontorslandskap där de anställda dels sitter långt från stationerna och dels är fastknutna till skrivbordet/telefonen (och värsta dödssynden är att koppla bort sig från linjen ens för trettio sekunder), då funkar det bara inte.

Hade inte jag använt en egen plastpåse att samla skräp i igår så hade jag haft ett skrivbord med två tepåsar, skal från två clementiner, ett bananskal, två after eight papper, fem-sex näsdukar - snutna - en temugg från en restaurang, två plastskedar varav en med yoghurt och en yoghurtbytta. Trevligt.

Allt är väl när man tänker på att ta rätt på bananerna, men man får inte låta idén gå helt bananas.

Ironi

"Isn't it ironic" sjöng Alanis Morissette och bättre signaturmelodi för veckan som gått kan knappast hittas.

I fredags hade jag årsavslutningssamtal med chefen; sista kvartssamtalet då man går igenom vad jag gjort och hintar lite om "betyget" som avgör hur stor del av kakan, d.v.s. årsbonusen, man bör få i Mars. Efter att ha lagt fram exempel på vad jag pysslat med (träning, senioruppgifter et c), vidareutvecklingstjänster jag sökt men inte fått och feedback från folk och fä så hintade chefen att betyget skulle bli mycket bra = större del av kakan än i fjol. Och så avslutar hon med orden:
"Ja, det här har väl varit ett fantastiskt och händelserikt år för dig, inte sant. Ett riktigt toppenår."

Vad ska jag säga... om det här var toppen så hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva ett mellanår.

Min otroligt oroande sjukfrånvaro togs inte upp alls. Tvärtom sade hon, och jag citerar, "du är alltid på plats, aldrig sen och du är pålitlig, man kan lita på att du dyker upp på morgonen och ställer upp för laget". Inte illa pinkat för någon som just fått en muntlig varning om att de där TRE sjukfrånvarotillfällena skapar avbrott i verksamheten och försätter Teamet i svår knipa.

Och just ja, tre nivåer av chefer har de senaste två dagarna uttryckt tacksamhet för att jag ställer upp för teamet och gör ett "jättejobb" för att hålla det på rätt köl - nu när teamet dras med ovanligt hög sjukfrånvaro och har inte mindre än en tredjedel i sjuksängen... Jag känner mig som Robin Hood; bov och hjälte på samma gång. Undrar om han också kände sig schizophren?

Isn't it ironic...

Forskning efterlyses - hostmedicin i potten

Då sitter man här igen. Med fjärde förkylningen i år. Och jag förstår ingenting, för det brukade vara så att jag kanske kände mig halvkrasslig en gång om året och i princip var avundsjuk på folk som var hemma med feber.

Ok, nu är inte en förkylning något som håller mig hemma, men det är attans irriterande att ha ont i kroppen, halsen och ha sådan där irriterande hosta som man försöker ignorera men som då på pin kiv insisterar på irritera mig ännu mer.

Och nu börjar jag fundera... på orsaker. Förvisso har grönsaksintaget (källor av fina vitaminer) sjunkit senaste tre-fyra månaderna men av de rekommenderade "5 portioner" frukt och grönt varje dag så får jag ändå i mig åtminstone 3. Vilket är sisådär tre fler än de flesta får i sig här borta. Och dippen har bara varit senaste tiden så det förklarar inte förkylningarna före sommaren.

Vi har också air-conditioning på jobbet, vilket jag någonstans hörde kan påverka förkylningar. Hur vet jag inte, och skulle uppskatta mer information om.

Vad jag nu också börjar undra är förvisso ett skott från höften men ändå något som jag inte kan låta bli att fundera över; kan det vara så att jag som flyttat från en van virus/bakteriekultur i Sverige till ett nytt ställe kanske eventuellt är öppen för infektioner jag i Sverige liksom var immun mot? Förvisso har jag inte direkt flyttat till en tropisk djungel, men kan det kanske vara så att det även mellan två västeuropeiska länder kan skilja sig i bacillusker? Det är det som jag skulle vilja finna något slags forskning om...

Jag menar, en del åker till Belgien, Spanien och Grekland och dricker vatten och blir sjuka. Och med alla heltäckningsmattor och förvånansvärt okliniskt orena miljöer i Storbritannien så kan jag väl inte vara så himla långt ut och cykla på hal is om jag tror att det florerar bacillusker min kropp inte träffat på förut? Hart när någon i Sverige har hört talas om Meningitis C och MRSA men de är båda verkligt levande hot på den här ön. Och ni vet hur det är när man flyttar till ett nytt ställe - även inom Sverige - och ungarna börjar i ny skola. Pang så ligger alla hemma. Ok, nu har jag varit här i snart tre år, men jag har å andra sidan inte varit så förkyld som de senaste tre åren.

Om någon sitter på något forskningsresultat så får ni gärna dela med er - om det så är för att motbevisa min teori. Om det inte finns någon forskning - well, här sitter en försökskanin och väntar.

Därför är sport sport och inte underhållning

... för underhållning ska vara, just det, underhållande. Och vad är det för underhållande med att stå inklämd i konstig vinkel i en knökfull trappa på en pub och ändå bara kunna se halva tv:n. Och vad är det för kul när man laddar och hejar och så missar McFaddenjäveln öppet mål!

Och hur underhållande är det när man är "i princip klara" ända sedan EM-kvalet började men fortfarande inte har visat styrka och spelat till sig platsen och sedan torskar mitt i natten!

Nej, det var varken underhållande att se - halva dårå - Skottlandsmatchen eller följa Sverigematchen på nätet. Det var ren sport. Det gick inte alls som man ville.

Köade för att få komma in på Waxy O'Connors och se Skottland-Italien. 1,5 timme före avspark var det kö till så gott som vartenda ställe med tv-apparat. "Historiens viktigaste match" visades nämligen på Sky Sport, en kabelkanal... Waxy O'Connors är en jättestor och urmysig pub - men den är kass när det gäller sportevent. Taket är lågt i de flesta rummen (har sisådär åtta-nio rum/avdelningar fördelade på tre-fyra nivåer) och totalt finns kanske FYRA tvskärmar! Vilket innebar att hälften inte såg ett smack och hälften trängdes som packade sillar och var glada om de kunde skymta en glimt då och då mellan alla huvuden, vrång och vrår. Som sagt, själv stod jag i konstig vinkel i en trappa och såg halva duken, vilket ändå måste räknas som toppensikt under omständigheterna.

Matchen blåstes igång och - Italien gjorde mål. Herregud, vi hade ju inte ens sjungt klart "Loch Lomond"! Sedan tuggades världens sömnpiller där framme på duken. Till slut, någon gång i andra halvlek, vände sig en man om och frågade mig med menande nick mot duken: "Kollar du fortfarande på det där?" Jag hann precis nicka - så gjorde Skottland 1-1! Stället exploderade och det var lögn att höra sig själv tänka de följande minuterna. Men trots att vi och ett kokande Hampden stöttade bäst alla kunde så gick det inte vägen.

Visst hade skottarna skäl att deppa ihop, drömmen om EM var definitivt över. Men jag tror inte de vet vad deppa betyder. I vanlig ordning blev det tyst i trettio sekunder. I ytterligare trettio hängde man med huvudena. Sedan applåderade man spelarnas kämpainsats under kvalet och sedan fortsatte partyt som vanligt. När jag väntade på bussen hem trodde jag nästan för en sekund att jag missförstått resultatet, för folk gick runt invirade i skotska flaggor, bar allsköns pryttel såsom hattar och tutor och sjöng Flower of Scotland och kampsånger för fulla halsar.

Själv hade jag bara huvudvärk. Och den blev ju inte bättre framåt midnatt när jag med ett stön kunde konstatera att Sveriges självklara plats fortfarande inte säkrats. Sport är ångest och vånda, det är inte det minsta underhållande.

Fotboll i parken - slutsålt innan du ens lyssnat klart på kampsången

I en tidigare blog förklarade jag att biljetterna till Skottland-Italien var så attraktiva att de inte ens gick till allmän försäljning. Som substitut åt alla trånande skottar ordnas tillfälle att kolla på matchen på storbildstv på Glasgow Green, stans motsvarighet till Rålambshovsparken. 6000 biljetter a £12 (ca 160kr) släpptes.

De sålde slut på 3 (TRE) minuter!

Så man släppte 670 till, fler kunde man inte klämma in. Dessa såldes slut på... 30 (trettio) sekunder. Ja, sekunder!

Något säger mig att det är bäst att vara ute i god tid om man ska komma in på någon pub. Hm, Wetherspoon serverar frukost...

F ö var hela jobbet blåvitt idag (ja, skotskt blåvitt alltså, inte göteblåvitt...) och de flesta verkade ha någon form - någon årgång - av landslagtröja. Eller över huvud taget något som sa Skottland. Några gick t o m till en turistbutik på lunchen för att kunna delta i festen - och meddelade att alla "snygga" tröjor var slutsålda!

Men hur snyggt det än är med karlar i fotbollströja och kilt så borde någon ha talat om för killarna jag såg i korridoren att de gärna fått lämna, ehrm, toppluvorna hemma... En kille såg ut som någon skotsk motsvarighet till Nils Karlsson Pyssling!

Ett par grabbar gick runt med hinkar och samlade in pengar till "Childen in Need", välgörenhetseventet som går av stapeln idag - och anledningen till att vi tilläts knalla runt i fotbollsutstyrsel på kontoret. De hotade med att visa vad de hade under kilten om man inte bidrog. Nej, tro mig, du vill inte se... så vi var alla kvicka att dra upp några pennies ur fickorna.

Fast kollegorna runt mig såg till att ha tillräckligt kvar för ett par öl ikväll. Helt plötsligt mitt på dagen någon gång spred sig ryktet runt byggnaden att Italienska landslaget checkat in på SAS Radisson i närheten. Det ligger flera pubar i kvarteret och ett stort Wetherspoon tvärs över gatan. Dit skulle kollegorna dra och, liksom, parta järnet, som de sa. Utan någon som helst baktanke...

Vi får se imorgon om taktiken lyckades.

Fotbollsfeber även på Proclaimers-konsert

Uppladdningen inför Skottland-Italien imorgon fortsätter. Det rapporteras att åtgången av kiltar varit så stor att flera hyrfirmor i Glasgow fått sina lager barskrapade. Ett antal sportbutiker har dessutom sålt slut på skotska landslagströjan - och italienska!

Hela stan är full av skotska flaggor; pubar, skyltfönster, husgavlar, taxibilar... På kontoret har vi lagfoton och flaggor vartän vi vänder oss.

Uppladdningen inför fotbollsfesten kunde inte sammanfalla bättre med The Proclaimers spelning på Carling Academy igår. De är "Skottland" i vanliga fall och igår kändes det ännu mer angeläget när folk stoltserade i kilt och skotska flaggor på konserten.

Jo, jag var där! Tack var en kollegas sjuka familj och ett tömt bankkonto (jag skojar inte, nu blir det virkade grytlappar till jul) så kunde jag lägga vantarna på tre biljetter till denna slutsålda konsert. Proclaimers säljer slut i en hanvändning, lite som Kent i Sverige, fast musikmässigt skulle jag snarare vilja jämföra dem med Gyllene Tider. Ni vet, låtar ALLA kan och ALLA sjunger med i och när en viss låt körs på festen (Sommartider vs. (I wanna be) 500 miles) så sätter festen fart på allvar. Fast 500 miles är större än Sommartider... 500 miles är Skotska Nationalsången... typ.

Jag, Mia och hennes vän Tom var på plats och rockade järnet. Taket lyfte nästan bokstavligen under några låtar! Mannen bredvid mig var lite förvånad över att höra att jag var från Sverige och gillade The Proclaimers, för det är en sådan genuin skotsk grupp (lite som att en skotte skulle gilla Gyllene Tider...), men inget är omöjligt, även om jag så klart såg det komiska i att som svensk sitta och vrålsjunga "I can't understand why we let someone else rule our land, cap in hand" och andra smått nationalistiska fraser.

Å andra sidan kom jag på mig själv att säga att "vi" visst har en chans mot Italien för ingen trodde på "oss" när "vi" slog fransmännen heller. Eh... schizo... Och nej, jag har inte glömt Spanien-Sverige. 22.00.... om jag är nykter nog att komma ihåg det då.

Vi ska vinna, vi ska ta dom, vi ska göra haggis av dom!

Hela landet laddar. Lördag är Dagen D. Det är då pojkarna ska upprepa bragden i Paris tidigare i höst då man slog Frankrike med 1-0 på bortaplan. På lördag ska man slå världsmästarna Italien hemma på Hampden Park. Och spela Skottland till EM.

Matchbiljetterna (över 50000) är så heta att de inte ens gick till allmän försäljning. Förbundet beslutade att bara sälja dem till medlemmar av "Landslagets supporterklubb". Resten gick till VIP, sponsorer et c, et c. Så enda chansen för vanligt folk att vara på plats är att ställa upp i allsköns tävlingar runt om i tidningarna.

Förra matchen såg folk köa utanför pubarna. På lördag lättas trycket på pubarna litegrann eftersom man har chans att se matchen på storbilds-TV - på inte mindre än två ställen; parken Glasgow Green och torget George Square. Och biljetterna dit är slutsålda, trots att de kostar £12 styck.

En lokal radiostation och två dagstidningar har dessutom startat en kampanj som ser till att fotbollsfesten startar redan på fredag. "Strip for Scotland" betydde tyvärr inte, som jag antog när jag fick ett email på jobbet, att karlar uppmanas klä av sig inför matchen. Det är istället en uppmaning att bära fotbollströja på jobbet på fredagen och genom det skänka pengar till "Cash for Kids" som är en årlig välgörenhetskampanj som går av stapeln samma dag. Det stora försäkringsbolaget jag jobbat på har gått med i denna kampanj och av surret på stan att döma så är vi inte ensamma.

Och surras gör det. Överallt och i alla möjliga former. Jag har en svag känsla av att det är något mer som händer i världen och att jag har något ytterligare i kalendern framöver, men det är hur som helst fotboll och landslaget för hela slanten just nu!

Själv ska jag inte bära fotbollströja men jag ska gå till en pub och kolla på matchen och ha kul. För än har jag inte varit på en skotsk landslagsmatch som inte har inneburit ett sjudundrande party! Och av allt att döma kommer det finnas lite uppumpat adrenalin att parta loss på lördag.

McFadden får gärna glänsa igen - heja Skottland!

(jodå, på kvällen ska jag följa Sveriges match också. Oroa er inte.)

Vad näst, brysselkål?

Jag har bott här för länge nu. Kan inte komma på någon annan förklaring. Ok för att ta med mackor och yoghurt när man är ute och vandrar och vill ha något smidigt med sig. Men till lunch på jobbet?

Efter att i snart tre år ha skakat på huvudet åt alla skottar som sitter i matsalen med mackor, chips och läsk - eller hälsofreaken som har mackor, yoghurt och frukt - så har jag nu senaste två veckorna, just det, tagit med mig packad lunch. Dubbelmacka, yoghurt, juice och t.o.m. en liten efterrätt i form av pyttebägare med chokladmousse.

Och tro't eller ej, men jag har blivit mätt! Och sötsuget måste ha blivit mättat också för jag har inte varit det minsta sugen på eftermiddagen.

Wow. Vilken acklimatisering.

Åh, åh, och inte nog med detta. Ni vet Cadburry? Världens äckligaste choklad alla kategorier? (Jag är Galaxy-fan) Skottarna har jublat sig nostalgiskt sanslösa senaste tiden för någon gammal 80-talsfavorit "Wespa" har nyintroducerats. Choklad med hål, som Aero, fast med pyttehål... om det nu gör någon skillnad. Fast det gör det nog, för jag provade en bit och - tyckte om det!

Som sagt, vad kommer härnäst, haggisfylld kycklingfilé med brysselkål? Jag skojar inte, här kan du hitta haggis i allt... till och med på pizza... Kom hit och se om du inte tror mig!

Hattifnattiga skattjaktsbilder

Tack vare att en kollega lade upp sina bidrag från Skattjakten på Bebo så kan jag här visa den fenomenalt fina blå hatten på en lika fenomenalt fin Carina. (klicka på fotot för större bild)Som bonus får ni också en partytrixande Thomas McGowan min musikkompis/senior/skrivbordsgranne Kate samt chefen Lorraine

och slutligen en hattifnattig gruppbild.Vi har f ö enats om att glömma allt som hände i Fredags. Om någon nu skulle komma ihåg något. Och tack och lov var jag inte sååå mycket Party-pooper, de flesta andra hade åkt hem när stället stängde någon timme efter att jag lämnat in handduken. Puh, då missade jag inget nattsudd.

Vacker filminspelningsplats på Isle of Skye

Om du har sett eller kommer se filmen Stardust (med Michelle Pfeiffer, Robert DeNiro, Ricky Gervais mfl) så är chansen stor att du känner igen följander vyer: Den nedre vyn har i filmen en vägvisare vid vägkanten. Stardust är nämligen inspelad på Isle of Skye på Skottlands västkust och har du inte redan haft turen att vara där kan jag rekommendera ett besök, eller två, eller tre...

Bilderna är tagna vid The Quaraing, en fascinerande klippformation som är väl värt sin lilla vandring. Håll utkik efter The Prison, The Neddle och The Table. På den nedre bilden kan man se Fängelset om man tänker sig att man följer klippväggen rakt upp i bild. Fängelset är den fristående klippan man till slut passerar. Nålen syns inte här men är en rak, smal pelare som smalnar av som en nål och verkar sylvass på toppen. Så här ser i alla fall Bordet ut ovanifrån.

Förr i tiden brukade man spela Shinty på det! (En livsfarlig sport med bandyklubbor och till synes utan regler...) Men idag betar får bland lekande barn och vuxna.

Kaffekompisen och jag var där förra året och nästa gång jag åker dit ska jag komma ihåg att slingra mig in och ut mellan klipporna också.

15 shots och en handfull drinkar på en Skattjaktskista, hej och hå och en liter Irn Bru!

Härmed lovas och svärs att jag aldrig ska dricka någonsin mer i hela mitt liv...
Härmed intygas också att Irn Bru utan konkurrens är bästa botemedlet mot baksmälla.

I fredags var det dags igen. Skattjakt med jobbet; även kallad Team Building, även kallad Ursäkt att Supa Skallen av sig.

Det hela går ut på att man ska ta sig runt till ett antal pubar i stan och utföra uppdrag tillsammans för att sedan samlas på ett ställe och parta järnet. Precis som ifjol delades vi in i olika lag med en Lagledare som läste upp ledtrådar/gåtor för vilken pub vi skulle till härnäst och uppdragen för varje ställe samt samlade in fotobevis och kvitton. Man får poäng och extrapoäng för varje drink man tar.

Chefen var i mitt lag och hon uppmanade mig att hålla ett öga på henne och vara beredd på att bära henne till sista stället. Det var snarare tvärtom.

Första puben, Lloyds (West Regent Street), verkade trevligast och hade publik i min smak. Men efter en snabb drink drog vi vidare eftersom laget så här tidigt fortfarande var tävlingsinriktat. Dessutom gick ett av uppdragen på Lloyds ut på att bara kalla varandra vid efternamn så det var lika bra att vi gick, ingen tilltalade mig i alla fall, ha, ha! Vi höll på att förlora chefen strax utanför, men efter att handgripligen förhindrat henne från att följa efter två kiltar som gick i motsatt riktning så styrde vi stegen raskat möjligt mot nästa anhalt, innan hon fick syn på de fem kiltarna som kom emot oss på tvärgatan.

Frankenstein (West Regent Street) var lika dyr som ifjol så det blev ett snabbesök även där, men sedan kom vi till Revolution (Union Street). Det är en vodkabar. De har en hel meny enbart inriktad på Shots och bakom baren såg jag en ny Absolute smak (Ruby Red) som jag bara måste prova. Men när laget på sju personer delat på den vid det här laget obligatoriska Plankan (10 shots i olika färger/smaker för £14) och jag totalt fått i mig 3 shots så fick jag inte fler för chefen. He, he, när hon vände ryggen till köpte jag en Absolute Ruby Red i alla fall och svalde den innan växeln ens kommit tillbaka. Minns inte vad den smakade... om den smakade. Hur som helst, hamnade i prat om dryckesvanor eftersom vi i Sverige dricker bra mycket mer vodka än Britterna. Kollegorna betraktade det i det närmaste som gift och gjorde stora ögon när jag berättade om Lakritsshots och kvartingar och dunkar med hembränt... På något vänster slutade det med att jag hävdade att sex shots i rad inte var några problem, varför någon utmanade mig att köpa ett "Stick" med just sex shots. Vid det laget - klockan var nog inte mer än sju, halv åtta - hade jag nått så pass hög grad av intelligens att jag tyckte det var en bra idé, så jag köpte ett stick. Men chefen kom på mig och det slutade med att vi delade på det; jag har en känsla av att det var p.g.a. en kombination av att undanhålla mig tre samt liksom visa att hon också kunde.

Sedan drogs jag därifrån.

Till Play (Union Street) för att sjunga karaoke. Men karaoken var över så vi fick nöja oss med en drink. Så såg jag en affisch med färgglada hattar; en orange fiskarhatt, en snorgrön cowboyhatt, en ljusblå hög hatt och en rödrosa solskärm. Jag vill ha en hatt! Hur får man en hatt? Aha... man får en hatt om man köper 4 Sourz - shots! Fyra blå Tropical Sourz senare stod jag i baren med en jättetjusig blå hatt på huvudet och väntade på växel och kvitto på denna insats för Laget. Fan, 4 shots ger ju jättefina extrapoäng!

"Caaaaariiiiinaaaaa!!!"
Hörs över hela stället.
"Vad gör du i baren?!"
Säger chefen - aka Mamma. Så jag går tillbaka till gruppen och får fint beröm för min fina utstyrsel. Hur jag fick en hatt? Jag pekar på affischen bakom dem och försöker att inte se ut som en liten flicka som blivit påkommen med fingrarna i syltburken.
"You did not...?!" Flämtviskar Mamma förebrående.
Men nu har ett annat lag fått ögonen på min hatt och gjort kopplingen hatt = fyra shots = extrapoäng. Så snart står de med TRE hattar! Då blir det fart på mitt lag och mina synder är för evigt förlåtna. Snart har det andra laget fem hattar och vi fyra - varav chefen en. Men hon ville inte dricka fyra shots själv. Gissa vem som gentilt ställde upp och hjälpte henne?

I ärlighetens namn, jag räknar inte Sourz som riktiga shots. Alkoholhalten är endast 15%. En Riktig Shots har 40%. Så det så.

På något sätt gick vi i mål på Yates's (hörnet West Regent Street/Union street). Kittyn (potten) tillät en drink eller två shots var, så när chefen och jag skålat i chokladshots var det dags att bidra med ännu £10. På något märkligt sätt var min plånbok tom... så jag fick ge mig ut på stan. Efter att ha jagat min kära hatt nerför gatan (dumma bilar som kör på den istället för att väja!) så kom jag till bankomaten. Men... jag hade inte ens tagit upp kortet, så vad gjorde £20 i sedelfacket? Bonus!

Dörrvakterna såg ut att tveka över om de skulle släppa in mig igen, så jag tog hinten och bestämde mig för att inte föreslå att vi övergav trista Yates's och drog till Lloyds. Man kan inte ragga om man inte kommer in. Men Yates's var öken, och inte blev jag uppiggad av kollegornas kommentarer.
"Det finns inga söta killar här." Klagade jag.
"Det FINNS inga söta killar i Glasgow, varför tror du vi är singlar!"
Åh, då är det inte mig det är fel på alltså. Det var åtminstone bra att veta. Fast i sanningens namn, vid det här laget var det lite svårt att se hur de egentligen såg ut...

Kittyn skulle trots allt få sin tia så jag gav den till chefen, som gav mig tjugo tillbaka och försvann bortåt baren. Det tog över tjugofyra timmar innan jag ens registrerade detta mörkliga i detta. Det verkade vid det laget helt normalt att gå med vinst när man går ut.

Hur som helst, i sann fjortisanda körde jag senare buss två gånger innan jag somnade i en fötölj. En kollega som skulle upp och jobba dagen efter såg till att jag fick skjuts hem, så strax före midnatt satt jag i vardagsrummet och käkade Chips & Curry (pommes med currysås) som inte smakade någonting och sedan stupade jag i säng.

Med ytterdörren på glänt och kläder och handdukar lämnade på golvet där jag gått.

Berättade Mia som kommit hem någon timme senare.

Jo, jag hade nog varit lite, ehrm, lullig? I vilket fall var jag död dagen efter. Och luktade likadant. En dusch någon gång mitt på dagen och Mia (som varit ute på eget håll) och jag var redo att möta världen. Eller åtminstone en redig Fry Up nere på Coia's Cafe. Enligt många är det just där man finner stans bästa frukost och vad mer kan jag säga än... Mmmm, precis vad man behöver morgonen efter! (minus bönor...) När vi ändå var där beslutade våra klartänkta hjärnor som helt plötsligt glömt att vi båda var panka att boka in oss för en Jullunch lussehelgen. Ah, härlig trerätters kalkonmiddag!

Sedan var det bara att krypa ner i soffan med en liter Irn Bru och en tidning och vänta på att man skulle börja känna sig som en människa igen. Jag svär, antingen är det den oranga färgen, sockret eller någon hemlig ingrediens, men inga Alvedon i världen reder upp en baksmälla bättre än Irn Bru!

Inte för att jag nångonsin kommer behöva det igen... det var sista gången, minns ni...

Kunglig sexskandal censureras - tror man...

Englands Högsta Domstol fastslog att ingen media fick publicera minsta lilla detalj som skulle kunna leda till att namnet avslöjas på "personen inom Hovet" som är föremål för utpressning efter en "sex- och drogskandal".

Jag kallar det ren och skär censur. Brittisk media har inga problem (etiska/moraliska...) med att namnge underåriga, vare sig de är offer eller gärningsmän, och beklagar sig djupt vid de fall då de inte får namnge femåringen som utsattes för sexuella övergrepp... Så att förhindra dem från att namnge den inblandade i det här fallet anser jag som rent ut sagt fånigt.

Så jag gick till Google och knappade in, citat; "name of english royal member sex scandal".

Och vips så var censuren satt ur spel. För media utanför UKs gränser omfattas givetvis inte av engelsk lag.

Och det värsta är.... att resultatet inte ens var speciellt kul. Det var inte Harry som de flesta av oss trott... Tänk om de kunnat säga det på en gång, då hade ingen brytt sig sedan.

...och andas ut.

Wow. Finns det änglar så jobbar de på mitt hyresbolag. Efter att nervöst ha hållit andan i en månad så är det nu klart - jag får förlänga andrahandsuthyrningen ännu ett år! Jag slipper slösa semesterdagar på att städa vindar och avsluta affärer - jag kan istället ta en hel veckas semester i samband med BästaKompisens bröllop och min födelsedag i början av Februari!

Tjoho, vinterresa till Sverige!!!

Wow. Jag har världens bästa hyresvärd. Jag tänker inte tala om vilken det är. Den är min!

Helt sjukt del 2

Hade det inte varit för att jag själv är objektet för stolleskapen så hade jag skrattat åt eländet.

Var på "steg 1 Frånvaro"-möte idag för att tillsammans med chefen diskutera min enorma och oroväckande sjukfrånvaro under de senaste 12 månaderna. En annan chef förde protokoll och chefens chef satt med för att liksom utvärdera chefen eftersom det var första gången hon höll i dylikt möte. Cheferna såg smått förvirrade ut när jag kom utan representation. Allvarligt, jag tror varken fackföreträdare, advokat, kompis eller mamma hade gjort någon skillnad.

Under tio minuter gick vi igenom varje sjuktillfälle grundligt. Alla tre. (Nov '06, Mars '07, Okt '07)

Sedan ajournerades mötet under 20 minuter medan chefen skulle bestämma utslag. För en vecka sedan sa hon att valet stod mellan "ingen åtgärd" och "vidare åtgärd", men huxflux på mötet så visade det sig att det stod mellan Muntlig eller Skriftlig varning! Men jisses!

Efter 20 minuter fick jag komma in igen och höra att utslaget stannade vid Muntlig varning. Eh, som i sann byråkratisk anda skulle konfirmeras i ett brev. Skriftligt.

Chefen sa att ingen vidare åtgärd kommer att tas såvida jag inte är borta igen under de närmsta 2 månaderna, men att prövotiden snarast sträcker sig till Mars 2008. Domen (kom igen, det är det det är) avslutades med ett "does that sounds fair to you?" Eh, nej.

Men istället för att riskera liv och lem genom att säga att jag inte alls tycker Företagets policy är rättvis så nöjde jag mig med att helt ärligt säga att jag inte kan lova att jag inte kommer vara sjuk igen före Mars, att jag naturligtvis är medveten om implikationerna men att om jag blir däckad av flunsan i Februari... jag sa att jag naturligt skulle göra mitt bästa för att inte vara borta och definitivt inte mer än absolut nödvändigt - precis som jag gör nu. Chefen menade att jag ju kunde försöka ta mig till jobbet även om jag bara kände mig lite "dodgy" och då fick jag räkna till tre för att inte explodera för hon hade precis innan etablerat att mina frånvarotillfällen var genuina! Så jag poängterade att jag inte är hemma för en sån bagatell, inte ens när jag är förkyld, jag är bara hemma när det fysiskt sett är rent omöjligt för mig att ta mig till jobbet.

Första tillfället blev jag sjukskriven av en läkare och de andra två tillfällena rusade jag mellan sängen och toan med magsjuka. (Och nej, jag tror inte att det finns en "underliggande medicinsk koppling" mellan en magsjuka i Mars och en i Oktober!!!) Det är rätt uppenbart att det i det här fallet inte handlar om någon som lite bekvämt ringer sig sjuk upprepande måndagar så I'm sorry, men om ingen åtskillnad görs mellan när man har doktorns order, när man spyr upp inälvorna och när man tar sig lite extra semester för att kurera baksmälla, tja, då finns det inte mycket mer jag kan göra.

Än att byta jobb.

The Whangie

Det finns tillfällen då det känns som om en port slagits upp till en helt ny värld. Det invanda, det kända, utvidgas plötsligt och det okända kommer inom räckhåll, och erbjuder oändliga möjligheter.

Nej, jag talar inte om unversums utvidgande. Jag talar om upptäckten av två nya busslinjer från Glasgow rakt ut i ingenting.

Det har länge gäckat mig; frågan hur jag ska kunna nå Dumgoyne och The Whangie vid Queen's View utan bil. De ligger längs varsin väg mellan Glasgow och Trossachs, precis utom räckhåll för kommunikationen till Milngavie. Såvida man inte tar en halvdags promenad fram och tillbaka längs West Highland Way för att nå dem. För First Bus Glasgow går inte så långt ut i spenaten.


Men First Bus Stirling gör det. Linje 8 går förbi Queen's View på sin väg mellan Glasgow och Balfron. Linje 10 går förbi Dumgoyne - och Glengoyne distilleriet - mellan samma orter. Båda linjer stannar dessutom vid Drymen, ett stenkast från Loch Lomond. En helt ny värld kommer inom räckhåll!

Så i lördags beslöt jag att pröva linje 8 och ta mig en titt på The Whangie. Det är en ca 100m lång men trång klippkorridor skapad när Djävulen i sin iver att komma till ett häxmöte vid intilliggande Stockie Muir (ett stenröse med två kamrar, se karta) viftade med svansen och råkade skära loss en bit ur berget när svansen släpade i marken. Du trodde väl inte att han bara festade loss vid Blåkulla! Någon förvirrad vetenskapsman kanske försöker förklara klippformationen med prat om jordskalv och glaciärsprickor, men det är bara bortförklaringar.

Närmsta busshållsplats ligger vid Carbeth Inn, en fyrtiominuters promenad från Queen's View, men snälla chauffören gav mig skjuts ända fram. Jag skulle ändå rekommendera att man likt jag knallar de fyrtio minuterna tillbaka efteråt för det går bara två bussar på eftermiddagen (14.05 och 17.20) och det finns ingen garanti för att chaufförerna på tillbakavägen är lika snälla.

Själva promenaden till The Whangie tar ca 30min-1timme beroende på takt och hur ofta man stannar upp och njuter av utsikten, kor och lugnet - och förundras över komockorna. Vad är det egentligen för hiskeliga monster som lämnar dylika högar?!
----->

Jag måste säga att The Whangie är något av det coolaste jag besökt! Korridoren är inte bredare än en stig och på båda sidor reser sig klippor säkert femtio meter upp i luften. Vid två tillfällen finns naturliga öppningar där man som från en balkong kan kolla ut över omvärlden. Och klippblocken som ligger utspridda runtom och skapar en gigantisk lekpark för stora och små.

Jag kom så tidigt på förmiddagen att jag hade hela stället för mig själv, därför knallade jag korridoren fram och tillbaka tre gånger och till och med filmade resan innan jag, bara för sakens skull, fortsatte upp till toppen av Auchenader Hill (354m). Vill ni följa med genom The Whangie kan ni klicka på filmen uppe i högra hörnet på sidan. Filmen som även är kallad "skräckfilmen utan monster" p.g.a. sitt Blair Witch-aktiga kameraarbete...

När toppen kollats in (den är platt och ger inte så mycket för utsikten är som bäst åt norr, och det ser man redan från The Whangie) så slog jag mig ned för varm choklad och ostsmörgås. Kullarna är väldigt blöta, så ett tips är att som jag undvika mossan och lägga ut sittdynan i ljungen, för den är alltid torr. Dagen var lite soldisig så utsikten fastnade inte riktigt på kort, men framför mig hade jag Loch Lomond med Ben Lomond och Arrochar Alps som inramning. Fantastiskt.



Sedan skrämde jag slag på ett par kvinnor genom att besluta mig för att se The Whangie från ovan, från toppen av kullen. När jag kikade ner skrek en kvinna rakt ut, till väninnornas roade skratt. Vi vinkade åt varandra och jag lovade att inte ramla ner. Istället gick jag ner efter att ha tagit några kort, och så tog jag en sista promenad genom klippkorridoren.

Kvinnorna var de första människorna jag mötte, men inte de sista. På vägen tillbaka mötte jag en stadig ström; allt från barnfamiljer till unga kompisgäng och äldre par. Stigen är väldigt lerig och ogänglig, även när det som idag varit uppehållsväder i över en vecka, men med målet i tanken kunde man riktigt se folks beslutsamhet att trotsa detta lilla obehag. En man i chinos(!) och seglarskor(!!) kommenterade att jag åtminstone haft vett att klä mig ordentligt. Även om han inte hade kommit till det värsta än så hade han nog redan insett att boots och damasker var bättre i leråkern än hans eget klädesval. Två äldre kvinnor tyckte det var trixigt att ta sig fram och undrade om det blev bättre längre fram, men när de såg min sekunds tvekan skrattade de att de nog inte ville veta. Och två unga tjejer såg mina leriga kängor och damasker och utbrast spontant "Herregud, är det så där framtiden ser ut!"

Men så länge man inte är rädd om skor och byxben så kan jag lova att målet är värt resan. Nästa gång tänker jag ta en titt på Stockie Muir också.

Sjuk 3 gånger - sedan blir det sjukdomstol

I november ifjol var jag sjukskriven åtta dagar p.g.a. en helt sanslös influensa som satte sig på bihålorna. Jag var inte bra på sex veckor, men stannade bara hemma den inledande perioden (trots att läkaren ville sjukskriva mig en vecka till) då jag likt en skygg vampyr vare sig stod ut med ljud eller dagsljus utan låg med mitt sprängande huvud i sovrummet med persiennerna nere och drog mig för att gå på toaletten eftersom solen sken in genom badrumsfönstret.

I mars var jag hemma en dag (plus en kompdag) med feber och illamående för att sedan vara zombie på jobbet resten av veckan under tiden jag tillfrisknade.

Förra veckan var jag hemma tre dagar med historiens värsta magsjuka, som jag fortfarande återhämtar mig efter.

Nu ska jag på "Hearing" på jobbet och stå till svars för varför jag varit borta 12 dagar och 3 tillfällen under ett kalenderår. Båda siffrorna anger nämligen den överskridna tillåtna gränsen.

Chefen, som måste hålla ett "tillbaka till jobbet efter sjukdom-möte" när man kommer tillbaka, kunde inte dölja hur löjligt strikt byråkratiskt hon ansåg att det hela var. Hon hade påpekat för sin chef att det där tillfället ifjol faktiskt låg ett par fjuttiga veckor kort av ett år och att en läkare hade sjukskrivit mig, men överchefens händer var bundna. Eftersom de tre tillfällena inföll inom ramen för tolv månader så måste vi följa företagets procedurer.

Man kunde tro att jag var kriminell.

Så. Chefen måste ge mig ett brev och minst tre arbetsdagars varsel inför detta möte/hearing/domstol... Till vilket jag har rätt att ta med ett biträde; jag kunde inte låta bli att fråga om hon menade advokat. Först trodde jag att jag skulle möta några företagsrepresentanter men med illa dold grimas suckade chefen att det var hon som skulle hålla i mötet och en annan avdelningschef skulle föra protokoll. Vi tyckte båda det vore smidigast om vi kunnat klara av allt medan vi ändå satt där i fredags, men procedur är procedur. Hon kommer ta upp min frånvaro och typ poängtera hur detta påverkar mina kollegor, företaget bla bla bla och sedan kommer jag få ge min syn på saken och sedan... nu kommer det bästa, och chefen skrattade medan hon berättade det, sedan kommer mötet ajourneras under tjugo minuter - och de minuterna är fast bestämda - innan jag får komma tillbaka in och, typ, få höra domen.

"Men gå inte hem och våndas nu, det låter värre än vad det är, se det som ett vanligt möte. Det är bara det att [företaget] gör allt så inihelvete komplicerat och officiellt." Hon tillade sedan viskande och med en menande grimas att, "säg inget till någon men jag har redan bestämt att utslaget kommer bli 'ingen vidare åtgärd'." Fast om jag är borta vid ett tillfälle till innan det där datumet i Mars så måste de ändå göra en anteckning mot min sjukfrånvaro i arbetsbetyget.

Så vi får väl hoppas att jag inte blir påkörd av en bil eller åker på hjärntumör eller något, för det görs ju tydligen ingen åtskillnad mellan genuina sjukdomar då man omöjligt kunnat släpa sig till jobbet - och ännu mindre ens kunnat göra ett halvhyfsat jobb - och simulerande måndagsförkylningar. Uppenbarligen vägs det heller inte in att man kommit tillbaka innan man varit helt bra - just för att man förstår hur ens frånvaro påverkar arbetskamrater och företaget och därmed bara stannar hemma när man absolut måste. Jag vill poängtera att jag under året jobbade mig igenom två förkylningar. Jag vill också kommentera att företaget inte direkt är flexibla nog att låta en reparera denna hemska skada man åsamkat dem. I mars föreslog jag att jag kunde ta den där dagen som semesterdag, men se det gick ju inte alls för det blev konstigt i böckerna. Tja, i så fall finns inte så mycket mer jag kan göra.

Jag kan inte lova förbättring, för det finns inget jag rimligtvis kan göra för att motbygga dylika hastigt påkomna sjukdomar i framtiden. Och jag tänker definitivt inte be om ursäkt för att jag är hemma när jag spyr upp inälvorna. Bäst jag får ett nytt jobb snarast möjligt. Innan jag åker på något oförutsett igen.

Utdrag ur en kärlekskonversation

Kära kollegan som träffade ny man för två månader sedan: Vi har förlovat oss.
Partykollegan: Wow, det var snabbt jobbat! När är bröllopet, till helgen?
Kära kollegan: Nä, ta det lugnt! Vi må vara gamla (över 40) men vi ska göra det här på traditionellt skotskt vis. Bröllopet är om två veckor.

Vi skrattade gott, men det roliga är att det faktiskt är traditionellt skotskt vis, att gifta sig två veckor efter förlovningen. Lååångt bak i tiden. Det var väl bäst, innan grannklanen upptäckte att man snott deras dotter...

Hästkollegan visade stolt utprintade kort på sin nyinköpte springare, som hon ska hämta nästa vecka och därför ta semester ett par dagar.
Jag: Vet du, jag tror inte att hon äger någon häst. Det är bara en ursäkt för att få ledigt.
Hästkollegan: Det har jag visst! Jag har kort på honom!
Jag: Alla kan printa kort från internet. Jag har massor med kort på Gerry Butler men det gör honom inte till min make.
Trånande kollegan med drömsk blick: Tänk om det vore så enkelt...

Läsförståelsetest

"Bloody hell."
Det var alltså nåt jag inte kunde... bäst jag läser om böckerna igen. ;-)

You have a 96% knowledge of Sharpe's adventures

Worthy of taking on Boney himself, there is no enemy in the early 19th century who can best your skillss.

The Official Sharpe's Quiz

Ska på konsert. Ska inte på konsert. Ska på konsert...

Ni vet när man vill något väldigt mycket men så går det helt åt pipsvängen, men så händer något helt oväntat och helt plötsligt slår drömmen in i alla fall?

Det händer inte ofta. Men det har just hänt.

Jag ville verkligen gå och se Editors konsert på söndag. De hade en hit i somras, "Smokers outside the hospital doors", som öppnade ögonen på mig och ända sedan jag inte var på en Kaiser Chiefs konsert där de skulle vara förband så har jag varit nyfiken på hur de egentligen är. Jag köpte deras nya skiva och det är en sån där skiva som bara växer varje gång man lyssnar. Killarna är riktiga poeter, som Kent ungefär, och även om vissa melodier är riktigt fina och soundet känns fräscht och unikt så är det snarare texterna man, i alla fall jag, fastnar för.

En tjej på jobbet ville haka på. Ingen annan på jobbet har ens hört talas om bandet så vi trodde på något sätt att vi, typ, skulle vara ensamma på konserten. Jag menar, jämför man med Athletekonserten som inte var slutsåld fastän det är långt fler som vet vilka de är, så trodde vi inte att det skulle bli några problem att få plåtar.

Det var slutsålt.

Ja, så det var bara att puta med underläppen och grymta ett tag och sedan släppa och gå vidare. Tills igår då kollegan berättade att hennes bror lyckats få tag på två plåtar! Han är DJ och tydligen kände han någon snubbe i bandet. Plåtarna är gratis.

TJOHO!

Så nu älskar jag min kollegas bror - och räknar dagarna fram till söndag då jag faktiskt ska få gå till Carling Academy och kolla på Editors!

Drömanalys förstör drömunderhållningen

Gick förbi en bokhandel häromveckan och sökte en viss bok på en av "flumhyllorna". Det slutade med att jag glömde boken och bara stod och gapade för framför mig stod motsvarande tre Billybokhyllor fulla av drömtydningsböcker. Drömlexikon, drömanalyser, drömförklaringar... Oj. Råkade sedan se ett par artiklar på nätet idag om drömtydning också.

Tänk, jag tror inte riktigt på att analysera allt man drömmer. Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är drömmarna allt som oftast rena fantasier. Förvisso kan man väl, om man vill, analysera allt i ens liv; brev man skriver, dikter, sagor man skrev i skolan, berättelser, sånger man gillar, färger, kläder, dagdrömmar, fantasier, drömmar... men risken är väl att man missar att leva på riktigt mitt i allt analyserande. En del tänker igenom sina drömmar noga och försöker dra paralleller till verkliga livet och vissa tar till och med viktiga beslut baserade på sina drömmar! Det låter läskigt.

Förvisso har jag haft drömmar som faktiskt på ett eller annat sätt hjälpt mig "på riktigt". T ex var det något som hände i en dröm som fick mig att till slut släppa taget om en vän som gick bort för ett par år sedan. Jag la honom liksom fysiskt till vila och när jag vaknade kände jag mig på något sätt lugn, och jag kunde gå vidare.

Och när jag var nio år botade jag min egen rädsla för monstren i garderoben genom att mycket explicit döda ledaren, Dracula, i en dröm. (He, he, jag undrar om någon drömtydare kan tänka sig en nioåring drömma en sån blodig soppa!) Med honom död försvann resten också.

Men allt som oftast skulle jag vilja påstå att mina drömmar är visuella dagdrömmar eller som ett slags film som absolut inte ska analyseras utan bara tas för vad de är. Underhållning, fantasier - medvetna eller omedvetna. Låt mig dra en parallell: Som ni vet ska en del prompt överanalysera alla filmer som om de vore djupaste Bermanalstren när de faktiskt bara är underhållning. Man bör liksom inte läsa in för mycket i Superman, Fantastic 4 eller Titta han snackar... Man bör bara låta hjärnan ta semester och flyta med. Precis så tror jag att man ska behandla de flesta drömmar. Gillar man dem kan man suga på dem så som man suger på en bra bok eller film. Gillar man dem inte kan man glömma dem precis som man oftast glömmer en Jackie Chan-film.

Jag är t ex inte säker på att en drömtydare skulle komma med mycket matnyttigt om de analyserade en av drömmarna jag hade i natt:

Jag vandrade runt på gatorna bakom Byres Road. Det ligger i västra Glasgow men var rätt likt Söder i Stockholm faktiskt. Så hittade jag ett litet svenskt cafe i en villa (det är inget villaområde). De hade torra och/eller inplastade bakverk, så där som på ett billigt fik, och jag funderade på att köpa en chokladbiskvi. Utan att jag ens öppnat munnen började tjejen bakom disken prata svenska med mig och jag undrade för mig själv om det verkligen syntes på mig var jag kom ifrån, för med alla andra kunder där pratade hon engelska. Hur som helst, jag hade inga pengar så jag gick runt hörnet för att ta ut. När jag kom tillbaka en minut senare hade de stängt. Jag fick istället titta på medan mamman och dottern städade fiket. De kunde absolut inte sälja något, istället ville mamman visa mig spegeldekorationer hon köpt. Jag blev snart uttråkad och gick. Längre ner på Byres Road såg jag två gevär ligga slängda på marken. Jag kom plötsligt på att jag var sen till uppställningen. Jag tog upp ett gevär. Det var en Mauser av samma slag som jag sköt med när jag var med i flygvapnet ungdom, fast det hade bara två skott. Båda var oskjutna. Området såg helt plötsligt ut som Vällingby och medan jag gick till samlingen och Harper försökte få oss "rifles" att stå i givakt på rad så försökte jag febrilt komma på en oerhört lång och invecklad förklaring till varför jag inte skjutit mina två skott. Jag ville ju försöka maskera att jag glömt bort övningen. Major Sharpe vandrade fram och tillbaka med händerna på ryggen och väntade på att vi skulle stå uppställda. Harper stod bredvid mig och han luktade svett och krut. Jag följde Sharpe med blicken och tyckte att han såg yngre ut än de 35+ han var.

Sedan vaknade jag, och min första tanke var "men herregud, varför sköt jag inte bara de två skotten i marken så behövde jag inte förklara mitt oskjutna gevär". Av allt i denna dröm så var det detta jag reagerade på! Jisses.

Så där ja. Analysera det där om ni kan!

Eller gör inte det. Det var bara en dröm. Och jag tror att om det är vanskligt att analysera sina egna så bör man definitivt inte ge sig i kast med att försöka analysera en annan människas drömmar. Man är inte den människan så det kan bara bli fel.

Men även om jag inte anser att de ska tas på allvar så är de små roliga anekdoter man kan dela med sig av med sina vänner. Så kan man skratta ihop åt tokerierna, eller gå igenom detaljerna på Sexiga Mannens vita skjorta tillsammans och spinna vidare på historien.

Och ibland slutar de där. Som historier. En del föredrar att sitta på fik, ta en promenad i skogen eller betrakta folk på centralstationen för att få inspiration till en ny berättelse. Själv föredrar jag att lägga mig ner och slumra till. Sedan är det bara att sätta sig vid tangentbordet och låta fingrarna spela. Sagan om cafebiträdet som gick med i armén kanske?

Magsjuka för Guinness Rekordbok

Undrar hur länge historiens värsta magsjuka har hållit i sig? Jag börjar nämligen tro att jag är på väg att slå något slags rekord. I söndags fick jag ont i magen - nä, det är ingen liknelse, jag fick faktiskt ont. Först trodde jag att kotletten med bearnaisesås och rabarberpajen med vaniljsås gett nåt slags gallstensutslag, men värken satt längre ner. I magen. Kunde inte sova den natten och... sedan började det. Fick inte behålla någonting, inte ens vatten. Inga detaljer, men det kom ut från alla håll.

Idag onsdag är jag fortfarande inte helt bra. Har slutat spy men magen låter konstigt, den gillar inte det jag dricker/äter och... ja. Men jag har sagt till chefen att jag kommer imorgon så det måste jag nog göra. Nej, jag har inte varit hos läkaren. Det är ju bara magsjuka.

Men hur länge håller de i egentligen? Det finns väl nån regel som säger att om man inte kan behålla något på X antal dagar så bör man uppsöka läkare trots allt? Jag minns att min syster torkade ut när vi hade magsjuka ihop som små en gång och hon inte behöll något. Men än så länge studsar huden tillbaka när jag drar i handryggen, så det borde inte vara någon fara. Eller?

Jag är medveten om att bloggen börjar bli en hälso- och drömblogg, men så fort jag fått ordning på maggen så lovar jag att jag ska se till att leva lite så att jag har något att skriva om! Som det är nu har jag i princip sovit konstant i två dagar (mellan rusningarna...) så det enda jag gjort är egentligen att drömma. Märkliga drömmar... Man vet att man mår dåligt när man ligger i sängen och tror att man är en legogubbe som måste ligga i en viss position för att rymmas under täcket! Sedan när jag skulle ringa mig sjuk till jobbet så tänkte jag "hur många magsjuka legogubbar var det nu igen? 1, 2, 3..." och sedan kom jag ju på att det bara var jag, vi var bara EN som var sjuk! Duh...

Men nu börjar jag bli trött på det. Förvisso är boken jag läser rätt bra, men det är inget kul när man inte ens orkar läsa ett helt kapitel. Nåväl, är på bättringsvägen. Idag har jag varit uppe, jag menar vaken, fyra timmar redan och först nu känner jag att det nog är dags för en liten tupplur igen. Imorgon ska jag till jobbet. Det kommer inte gå i många knop, men jag är åtminstone där. Bara det slutat smitta...

Film/drömkrönikan del 2

Hm, filmen jag fick skeppad från Schweiz - och som visade sig vara en TV-film på 3 timmar varav jag nu sett 2 - var varken Attila the Hun eller Attila der Hunne. Det var helt klart Attila the Hunk! Oh. My. God. Jag är rätt säker på att Attila inte var så där sexig, charmig och oemotståndlig i verkligheten! Men vem bryr sig om historisk korrekthet i de här sammanhangen. Slurp!

Och som en uppföljning av drömbloggen häromdagen så kan jag meddela att Attila dök upp i min dröm - ja, Gerry-Butler-Attila alltså. Men han var inte alls snäll. Jag minns inte alla omständigheter men han skulle döda mig och min syster. Sedan beslutade han att nöja sig med att spöa upp oss, och när han drog med henne in i ett rum tänkte jag att det ju i alla fall inte var lika farligt som att bli dödad, så jag ingrep inte. Men sedan grät hon så förskräckligt så jag kikade in och såg - att han våldtog henne! Jag blev helt skogstokig och tog en pall och gav mig på honom och slog honom blodig. Och sedan ändrade drömmen tack och lov karaktär. Men himla Petter, så där skulle det ju inte vara!

Ok. Idag såg jag Pixars nya film Ratatouille. (nja, den var inget vidare; inget kul, ingen story och inget att minnas.) Och såvida jag inte drömmer om förskärare och råttor som kokar soppa på mig så ska jag nog klara mig igenom natten utan obehagligheter. Fast... om råttorna kokar soppa på mig så kan ju alltid den där sexiga barbaren få söka upprättelse genom att komma och rädda mig... är han riktigt snäll i natt skulle jag kanske t o m kunna förlåta honom. Litegrann i alla fall. Men då är det bäst att han dyker upp igen!

Och på innerspår har vi...

På Tipsextra-tiden fick man stå ut med lite tottohästar i halvtid, försnack inför V65, och jag minns framförallt en häst. She sells seashells. Säg det tio gånger snabbt om du kan! Men jag kan inte komma ihåg några andra roliga namn, kanske kan någon friska upp mitt minne?

Anledningen till att jag kom att tänka på detta var ett brev på insändarsidan i Glasgows Metrotidning. Tre tilltänkta galopphästnamn som fått avslag av Jockeyklubben:
Norfolk Enchantes
Wear the fox hat
Whale oil beef hucked

Sistnämnda bör nog uttalas med irländsk accent för att bli glasklar... Synd att de inte slank genom nätet, det hade onekligen gjort galopptävlingarna lite mer underhållande.

Filmkrönikan

Gick till bion med intentionen att se Jim Broadbent och Colin Firth i den nya "When did you last see you father?" Väl där annonserade de "when did you last see your fat" och jag undrade förstås om det var en ny samhällskritisk skapelse av Michael Moore eller om det var en uppfriskande bantningskomedi. Hur som helst lät det intressant så jag tog en biljett.

Jodå, Broadbent och Firth var med och det var en finstämd liten film om våra nära och kära och hur vi kan hata dem när de lever men hur vi saknar dem när de dör. Så rådet den ville ge var nog att försonas innan de dör så att man får tid att uppskatta varandra i rensad luft eftersom det efteråt liksom är för sent. Broadbent spelade en underbart o-perfekt fader och jag tyckte filmen lyckades skildra de ljusa OCH de mörka stunderna och att det sällan är glasklart hur situationer, människor och sinnesstämningar uppfattas av alla inblandade. Jo, tror att jag kan rekommendera filmen.

Poststrejken har tagit en kort paus här borta (på måndag är det dags igen) så igår kom sista filmen jag köpte på Amazon. "Attila the Hun", eller, "Attila der Hunne" som det står på konvolutet... Den skeppades från Schweiz. Med hjälp av skoltyskan klurade jag ut att den handlar om två stora ledare av sin tid och att de kommer mötas i en stor fajt. Nu råkar jag redan ha läst att dessa två aldrig möttes, för den romerska snubben dog ett par decennier innan Attila kom till världen. Men vem bryr sig? Man får se Gerry Butler i skrattretande frilla och bar överkropp!

I drömmarnas värld är hjärnan inget geni

Efter många långa irritationer och besvikelser tror jag att jag har löst gåtan, gåtan om varför man drömmer om vissa men inte om andra - hur gärna man än vill. Jag har avslöjat hjärnans hemligheter...

Ni som följt bloggen har säkert senaste året noterat en viss trånad för en fikitiv karaktär kallad Oliver. Oliver Mellors från filmen Lady Chatterley. En mycket fin herre som jag bara har trevliga minnen av. Ehrm. Men hur mycket jag än må fantisera om honom dagtid så är det lögnihelvete att ens få en kram av honom nattetid! Under senaste året tror jag att jag drömt om karln totalt tre (3) gånger och i ynka EN av drömmarna hade vi kroppskontakt - en kompiskram.

Jag är inte monogam dock. Det finns ett annat objekt också. Ja, ja, minst ett till, men ett om vi ska räkna de varaktiga dagdrömmarna så är det en till. Gerard Butler. Han är inte fikitiv utan finns på riktigt. I första drömmen om honom fick jag en puss och sedan dess har vi haft så mycket kontakt att vi nog i det närmaste kan säga att vi kilar stadigt...

Det här att jag drömmer om en medan det är stört omöjligt att drömma om den andra har jag funnit oerhört märkligt - och irriterande. Hur intensivt jag än må tänka på Oliver så dyker han aldrig upp; skådisen som spelade honom kan dyka upp, till och med andra karaktärer spelade av samma skådis, men när jag frågar efter Oliver så tittar skådisen/karaktärerna på mig så där märkligt, som ett levande frågetecken, och förstår inte frågan. Jag vill varken drömma om skådisen eller andra karaktärer, det är Oliver jag vill ha!

Gerard däremot behöver jag knappt snudda vid tankemässigt så dyker han upp i drömmen och engagerar mig i en lång konversation. Eller en flygtur. Eller så står vi bara omslingrade och beundrar månskenet...

Jag tror nu att jag vet varför. Jag tror nämligen inte att hjärnan är så smart som vi tror!

Om jag dagtid fantiserar om en karaktär så skiljer jag mellan karaktären och skådisen, som ser likadan ut. Hjärnan nattetid är däremot ungefär som maken som köper kajal istället för läppstift. "Men du sa ju att den såg ut som en rosa penna, hur skulle jag kunna veta..."

Precis. Hur ska hjärnan kunna veta att det är Oliver jag vill ha när han ser likadan ut som de andra snubbarna hjärnan prackar på mig? Gerry å andra sidan är Gerry och jag bryr mig inte om i vilken skepnad han kommer, så hjärnan kan liksom inte göra fel; oavsett om han skickar en kille i jeans och läderjacka eller självaste Dracula så tar jag tacksamt emot honom med öppna armar.

Upptäckten ställer förstås till lite problem, samtidigt som det också löser dem. Efter alla dessa år - vi talar om minst 20 års amatördrömforskning här - så kan jag sluta försöka inbilla mig att jag ska kunna drömma om en viss figur. Ska jag försöka frammana någon från en film (är inte det ett oerhört vanligt fantasiobjekt så säg) så måste jag tänka på skådisen. Och då gäller det ju att fokusera på folk man kan tänka sig att träffa oavsett i vilken skepnad de kommer - framförallt är frågan om det är ok att de kommer som "sig själva".

Alltså; det är ingen ide att försöka drömma om Denzel Washington i "Much ado about nothing", Sean Bean i "Lady Chatterley" eller Richard Chamberlain i "Törnfåglarna" för då kommer de som sig själva 10-20 år senare och utan minsta spår av det man gillade. Istället gör man bäst i att förvänta sig "Fantomen på Operan", Will i "Pirates of the Caribbean" och Batman, för det spelar ingen roll i vilken skepnad Gerry Butler, Orlando Bloom eller Christian Bale dyker upp.

Och med denna nya insikt kanske jag då äntligen kan få sova gott. Och drömma sött.
God natt.