Celtic-Hearts (1-... vem bryr sig, vi ar redan MASTARE!!!)

Och tyvarr verkade det som om spelarna tankte detsamma i forsta halvlek. Inte mycket som hande dar inte. I andra hande allt. Hearts vann med 1-3, men jag och 60'000 andra var inte ledsna for det. Det basta, det vi egentligen kom for, var det som skulle utspela sig efterat. Da nar Celtic skulle ta emot segerbucklan! Till skillnad mot forra aret (da jag stod fint upradad med ett koppel andra publikvardar utanfor sjalva arenan) sa satt jag i ar pa insidan.

Efter en kort paminnelse om hur harlig stamningen ar pa Celtic Park sa fick jag med mig Mia pa matchen ocksa. Den var naturligtvis slutsald, men likt forra gangen vi gick tillsammans (Celtic-Hearts, lustigt nog, tidigare i hostas) sa knallade vi runt utanfor arenan och letade overblivna biljetter. Trots att vi var mycket nara - mindre an en meter och tre sekunder - fran att fa platser bredvid varandra sa insag vi till slut att vi var tvungna att splitta pa oss om vi ville komma in.

Jag maste nu forklara for er som kant mig lange att jag faktiskt - jag lovar - var helt ok med att skippa matchen om Mia inte var beredd att ga med pa att sitta separerade. Sa pass mogen har jag gatt och blivit. Men till min gladje lockade stamningen och vi satte snart kurs mot varsin snubbe.

Mia foljde med sin snubbe till Norra laktaren. Jag foljde med min till Sodra. Kanonplatser nara planen och snubben var skon. Vi klagade, kommenterade, sjong och skrattade och jag borjade undra om det inte var vart att ga pa fotboll och ragga biljetter utanfor stadion bara for nojet att traffa folk!

Jag maste erkanna; det pirrade lite nar laget samlats pa podiet, Neil Lennon steg fram och publiken raknade ner infor ogonblicket da han lyfte bucklan upp i luften. Sedan exploderade stadion i konfetti och jubel. Och sedan brast vi alla ut i allsang. You'll never walk alone. Snart kommer ni kunna se ett klipp i hogra hornet. Jag har just lagt ut filmen pa YouTube. I arlighetens namn var sangen inte lika maktig som just fore avspark, men da hade jag inte videon beredd.

Sedan tog spelarna med sig sina ungar och defilerade runt arenan pa innerplan. Det var en ren familjefest och jag maste erkanna att jag inte trott att sa pass manga spelare var stadgade(?) familjefader!

Markligt nog; trots att serien ar 'over', vi har vunnit och jag har sett oss lyfta bucklan sa kanner jag anda att jag faktiskt jattegarna vill aka till Ibrox och ragga biljett till sasongens sista old firm pa lordag ocksa... Det ar sant som det sags; vissa saker kan man aldrig fa for mycket av.

Skotska valet 3 maj - forsta steget i UKs upplosning?

For exakt 300 ar sedan, 1707, forenades Skottland och England i en union - United Kingdom. Det kan bli sa att 2007 blir aret da forsta steget tas mot unionens upplosning... Med mindre an en vecka kvar till Skotska valet har unionens vara eller icke vara hamnat hogst pa dagordningen.

For tillfallet har Labour makten, och folket ar inte nojt med dess politik. Kriget i Irak har mycket att svara for; pengar som man tycker borde ha lagts pa nationella fragor har tillsammans med skotska man skickats ivag till ett krig som majoriteten anser inte angar dem och som byggts pa falska premisser. Sammarbetet med England innebar, enligt manga, att Engelsmannen bestammer och Skottarna far vackert finna sig i vad an de hittar pa.

Skotska ekonomin har enligt flera matningar vuxit senaste aren, men det ar nagot man latt glommer i missnojsamheten. Det ar lattare att fokusera pa vad man fortfarande ar missnojd med. Det finns mycket att gora inom varden (MRSA!!! Smittorisken pa sjukhusen i UK ar bland den hogsta i Europa. Kanns ju jattetryggt.) och energipolitiken ar en standigt het potatis. A ena sidan vill man inte bygga karnkraftverk, a andra sidan krockar utokad vindkraft med turistintresset och av att bibehalla landets vilda natur. Aterfall i brott under villkorlig frigivning (halva tiden har, forresten) vill man stavja, samtidigt som man maste brottas med overfulla fangelser. Skola, aldreomsorg, miljo, ja ni kanner till listan.

Och nar man inte ar nojd med atgarder som tagits sa drar man den naturliga slutsatsen att makthavarna prioriterat fel.

Med det okade missnojet har SNP - Skottlands Nationella Parti - fatt okat stod. Och enligt opinionssiffrorna okar det for varje vecka vi narmar oss valdagen. Hogst pa deras dagordning star en folkomrostning for Skottlands sjalvstandighet.

Nej, SNP ar inte en samling hogerextremer som vill skicka hem utlanningar. Tvartom. De ar ett "riktigt" nationalistiskt parti som placerar sig sjalva "vanster om mitten", valkomnar utlanningar eftersom de gynnar Skottlands tillvaxt och sasom ett icke-sjalvstandigt land sa ar det Skottlands status som sjalvstandig och erkand stat som ar drivkraften. De har t ex sitt manifesto oversatt till bade polska, urdu och kantonese pa sin hemsida for att na ut till tre stora invandrargrupper. (Jag lagger till denna forklaring for att forebygga missforstand, eftersom nationella partier i Sverige har en tendens att vara, ehrm, annorlunda.)

I takt med det okade stodet for SNP har Labour frangatt att propagera for sin egen politik och i princip enbart fokuserat pa att soka visa pa brister hos SNP. Tony Blair sjalv engagerade sig till slut, troligen nar han insag att SNP faktiskt var ett reellt hot for Labour. (Blairs parti.)

Sista veckan har bada sidor radat upp foretag, kandisar och experter for att liksom bevisa stodet for sin egen sida. SNP menar att Skottland kan bli en framgangsrik liten nation precis som Norge och Island (de har ju faktiskt olja t ex) medan Labour varnar for att alla stora foretag kommer flytta soderut om Skottland blir sjalvstandigt.

Personligen finner jag det hela otroligt intressant och oavsett hur det gar i valet ska det bli intressant att folja fortsattningen.

Jag tanker inte ta stallning sjalv dock. Personligen, i ett forsok att ge uttryck for det sociala aspekt jag anser saknas i detta land sa tanker jag rosta rodare an jag nagonsin gjort. Jisses, vem hade kunnat tro det... Men sa svensk som jag ar sa maste jag det for att uppna det optimala malet - Lagom.

Fredagsfyran om Ombytta roller

1) Nämn något som du tyckte var ute förut, men som känns inne nu.
Berghausjackor. Et cetera.

2) Nämn något som du tyckte var inne förut, men som känns ute nu.
Ironiska skamt - det verkar inte ha natt Skottland annu... Schyffert - hela min generation, troligen - skulle kanna sig duktigt utanfor. Och plumpa.

3) Nämn något som du brydde dig om förr, men som du inte bryr dig om nu.
I Stockholm brydde jag mig om vilka klader jag bar nar jag gick ut; det skulle vara lite "storstadssmart", garna kavaj och jeans och definitivt ingen fritidsjacka nar jag besokte storre foretag. I Glasgow ar kladstilen minst sagt avslappnad. Kavaj ar skoluniform for jobbet och bars INTE privat. Av nagon. Fritidsjacka bars ovanpa kostymen - t.o.m. av direktoren. Sa har tar jag pa mig vad jag kanner for.

4) Nämn något som du inte brydde dig om förr, men som du bryr dig om nu.
Att tilltala folk med namn (Hej, Jenny. Hej da, Jenny. Allt ok, Jenny?) och att saga "sorry" nar nagot gar lite snett, om bara sa att man oppnar dorren samtidigt fran olika hall. Man ber inte om ursakt, man ar bara artig.

Pa rygg for Celtic - Skotska Mastare 2007!

Det blir sa nar man inte kan bestamma sig. Kilmarnock - Celtic, om Celtic vann skulle de sakra titeln - redan.

Forst hade jag tankt aka till Kilmarnock (mindre an en timme med pendeltaget) och chansa pa att lyckas lura in mig pa Rugby Park. Kilmarnock hade beslutat sig for att INTE avsatta fler biljetter an 'den normala bortalaktaren' for Celticsupportrarna. Kilmarnocks matcher brukar gapa tomma och tydligen kande de att de inte behovde de sakra extrapengar det hade betytt om de t ex flyttat hemmapubliken till bortalaktaren bara for denna match. Den hade i alla fall inte fyllts, men Celtic hade latt fyllt resten av arenan. Naval, beslutet var taget och jag tankte att jag kanske kunde passera som Kilmarnocksupporter och sedan sitta tyst tills segern var ett faktum.

Men sedan fick jag hora att de, Kilmarnock, inte tankt salja biljetter pa matchdagen. Helt enkelt for att de inte ville riskera att folk gjorde precis vad jag tankt gora...

Sa da tankte jag promenera till Gallowgate och kolla pa matchen pa nagon av alla Celticpubar.

Imorse var jag inte alls pa humor langre. Jag var slo, jag hade fatt en plotslig slang av varstadarvirus och tanken pa att sitta 1.5 timme fore match och smutta Irn Bru tilltalade mig inte. Tro mig, kommer man senare kommer man inte in. Pubarna fylls i en handvandning fore match.

Sa jag stannade hemma, varstadade och lyssnade pa matchen pa radion.

Fick ett rosenskimrande nostalgimoln runt huvudet nar jag tankte pa att detta anda var hur jag oftast faktiskt foljt mina lag till framgang. Jag var pa plats forra aret nar Celtic vann och en gang med Djurgarden, men i ovrigt har jag firat pa avstand sa att saga. Jag tankte pa alla ganger sportradion bidragit med rafflande referat och sag fram emot nagot liknande.

Det tar emot att saga det, men... jag saknade Lasse Kinch. Jag vet, han har forstort fler matcher an vad som borde vara manskligt mojligt, men han talade atminstone - nagorlunda - om vad som hande pa plan! De skotska kommentatorerna diskuterade spelare, statistik och fan och hans moster, men handelserna namndes i paranteser, i efterhand. "Jo, forresten, Celtic hade ett inkast nyss".

Det var anda rafflande, och slutet var som taget ur Buster. Nakamura, denna japanska (jo, ni laste ratt) bollkonstnar och frisparksstankare fick en frispark pa ett for honom perfekt avstand fran malet (20m). Matchen var i princip slut, det stod 1-1, Nakamura hade precis idag blivit utsedd till Arets Spelare i Skottland, alla forvantade Celtic att sakra titeln, da... slar han en typisk Nakamura-frispark i bortre andan av malet - 2-1 - SEGER!!!

Och jag lag pa rygg pa sangen och strackte armar och ben rakt upp i luften i ett euforiskt YYYEEEEEAAAAHHHH!!!!!

Och sedan hallde jag upp en single malt och njot segerns starka, fruktiga sotma.

Men nasta ar tar jag banne mig 15-minuterspromenaden till Gallowgate sa jag kan vandas och fira med alla andra Celticsupportrar.

Bara det att, varje gang jag foljer en upplosning pa en pub sa torskar de...

Jag far se till att vara pa plats!

Fredagsfyran om Räkna upp…

1) …en sak du gör varje dag.
gar upp - forr eller senare.

2) …två saker du önskar att du kunde lära dig.
# ha talamod nog att spela flirt-spelet.
# finna styrkan att nojt kunna halla ett kaloriintag for en matchvikt sisadar 20-30 kg under dagens.

3) …tre saker som påminner dig om din barndom.
# Rich tea biscuits - paminner om Mariekex som minner mig om alla badutflykter, utflykter och sommarfikastunder (helst i kombination med torra kanelgifflar och varm jordgubbssaft...)
# Klattertrad - paminner mig om klattertradet pa 'landet' (det ar ett koncept, inte bara en plats) och hur morfar alltid fick bannor av mormor for att han klattrade for hogt upp!
# Buzzervackarklockor - ar fortfarande livradd for dem. Nar jag var liten och den ringde sa gomde jag mig under tacket och skrek tills pappa kom. Jag behover inte saga att jag har klockradio nu, va?

4) …fyra saker som får dig att må bra.
# Bergsvandringar
# Spontana och arliga komplimanger
# Fanerier med familjen (garna i en stressfull situation nar det anses 'olampligt')
# Vanner

Beinn a Ghlo: Carn Liath (975m), Braigh Coire Chruinn-bhalgain (1070m), Carn nan Gabhar (1129 m)

( vandringen gjordes 8/4)
3 munroer, varav den sista ligger 12 km fran Blair Atholl. Fagelvagen. Det kallar jag heldagsvandring. "A strenuous upland expedition for the fit and experienced hillwalker" stod det. Det stod inte om man var tvungen att uppfylla kraven innan vandringen, eller om man definieras som detta efterat. Om man forvantas uppfylla kraven pa forhand sa borde de lagga till; "... or the stubborn one".

Jag visste att jag skulle behova gott om tid; bade for bilkorning och vandring. Nar jag gick upp 5.30 var det fortfarande morkt ute. Soluppgangen upplevdes i bilen nagonstans langs en tom A9. Jag var uppe i Blair Atholl pa 1tim 15min. Klockan var 8.00.

Bensintanken visade pa tom.

Note to self: Halv tank betyder inte att du har lika mycket kvar som du gjort av med. Forsta halvan ar oandlig, andra halvan en skvatt. Skulle du med god marginal ha klarat dig fram och tillbaka till Glasgow med forsta halvan sa klarar du dig bara enkel vag med andra.

Svangde in pa byns enda bensinmack. "Oppet 9-6". Inga kortautomater. Bensinen rackte inte for att kora till grannbyn Pitlochry - och jag var inte ens saker pa att de hade en bensinstation. Jag visste bara att jag omojligt skulle hinna ner fore 18.00 sa min tidiga start forsvann i ett oljigt slurp.

En timmes dasande i bilen senare kom agaren och jag kunde kopa lite hiskeligt dyr glesbygdsbensin (97p jamfort med 89p). Intalade mig att skillnaden i bensinpris mot Glasgow beror pa att glesbygdsstodet ar inkluderat i priset, och det fick mig pa battre humor. Utan glesbygd finns ingenstans att kaka kottpaj och fylla pa bensin nar man ar ute och vandrar.

Jag var bland de forsta pa parkeringen vid Loch Moraig i utkanten av Blair Atholl, utgangspunkten for dagens "hoglandsexpedition". Bergen lag bla mot den klarbla himlen. Den bruna ljungen far "screen" (har ingen bra svensk oversattning, ordboken sager "stenras", men det ar det rakt inte, det ar en bergssida bestaende av smasten) att se blalila ut. Nar ljungen val blommar (vilket den troligen gor ett par timmar for eller efter jag varit pa plats, for oavsett manad har ljungen alltid varit brun, eventuellt med sma lila inslag...) sa kan jag tanka mig att bergen ser himla poetiska uti olika bla, lila och blalila nyanser.

Efter 30 min promenad langs en landsvag kommer man till en hut dar man svanger av in mot forsta berget i bergsmassivet; Carn Liath. En valdefinierad stig leder hela vagen upp och syns som ett stort sar langs bergssidan. En bit upp startade det - Blasten. Med stort B. Och den intensifierades for varje meter. Sista biten, nar stigen slingrar genom vit kalkstensscree, var den sa stark att man fick en ordentlig skjuts i medvinden men fick kampa for att inta ga baklanges nar det blaste mot. Hela tiden blaste fin sand in varthelst den kunde blasa in. Den hade en speciell forkarlek for min nasa. Stigen slingrade sig zick-zack uppfor berget och langs hela bergssidan sag jag folk streta eller skjutsas fram och tillbaka som tygdockor. Det verkade pa nagot satt som om de holl sig uppratta av ren viljekraft.

Munro-boken (utsokt guidebok utgiven av Skottlands Mountaineeringsklubb) sa att man skulle na toppen pa 2,5 timme. For mig betyder det 3-3,5. Jag satte mig ner och vilade i skydd av cairnen (stenhogen) pa toppen - 2 timmar efter att jag lamnat parkeringen. 2 timmar! Jag maste ha blast upp pa toppen.

Bergen pa ostsidan ar helt annorlunda mot vastsidan. De ar rundare och liksom boljar sammanbundna med milda upp- och nedfarter och bergsryggar. De ar inte alls lika dramatiska och karga som pa vastsidan. (Och erbjuder darfor inte samma dramatiska utsikt...) Men smastenarna gor att aven om berget i sig ar "snallt" sa maste man hela tiden se upp med var man satter fotterna. Andock, tanker man pa hur bergsmassivet ar konstruerat och att Carn Liath ar lagsta toppen sa var faktiskt vagen upp dit varsta biten. Resten av vagen gallde det mer att se upp med hur man gick. Och andas, sa klart. Uppforsbackarna handlar uteslutande om att andas och att satta ena foten framfor den andra, oavsett hur berget ser ut.

Uppifran Carn Liath sag resten av massivet ratt haftigt och inbjudande ut. Jag tankte anda att det nog var bast att tanka "ett berg i taget" sa att man inte hakar upp sig pa hur langt man har kvar... Forvanansvart klar i knoppen efter kampen uppfor sa slog det mig anda att skramselinformationen(?) om att sista toppen ligger 12km fran Blair Atholl ar lite missvisande. Bilparkeringen ligger anda nastan 3km fran byn. Sa... ok, jag antar att 9km ar en bra bit i alla fall... men det ar trots allt inte 12! Hur som helst.

Den slingrande bergsryggen mellan forsta och andra berget kandes lite LOTR och nagonstans mitt pa, nar jag staplade nedfor en backe (knat hatar nedforsbackar aven pa ostsidan) och blev om-gadd (ja, det heter knappast omkord) av ett ungt par, sa utbrast tjejen spontant "God, you're brave". De hade sett mig knalla ensam i nagon timme men trott att jag bara skulle upp pa forsta toppen. Tja, modig, dumdristig... skillnaden ar harfin. Fast aven om jag vandrade ensam sa var jag knappast ensam i bergen for under dagen knallade en mindre by forbi mig dar uppe.

Andra toppen, Braigh Coire Chruinn-bhalgainar (sag det tre ganger snabbt om du kan!), ar halvmaneformad, hade fortfarande sno pa insidan "bojen" och bestod av gras fullkomligt tackt av stenar i olika format. Som en chocolate chip cookie ungefar. Det blaste om mojligt annu mer dar, men det var anda hog tid for lunch. Cairnen erbjod inte det minsta skydd, fast strax efterat fann jag en klippa dar jag atminstone kunde kura ihop mig tillrackligt lange for att fa i mig en smorgas och lite juice. Andra manniskor kurade ihop utspridda i narheten, men det var ingen ide att forsoka tala med varandra, det blaste for hart for att hora vad nagon sa. Det blaste for hart for att hora vad man sjalv sa!

Fingrarna stelnade till, trots vantar, sa efter tio minuters lunch knallade jag ner till bergspasset pa 350m hojd dar det var dags att samla kraft for sista etappen - upp mot sista toppen, Carn nan Gabhar. Sista timmen var en tjurskallig kamp mot naturkrafterna. Blasten var nu varre an nagonsin och jag vet inte hur jag ska beskriva det for jag tror inte att jag upplevt nagot liknande - inte pa de hojderna. Bergsvaderprognosen lovade vind pa 35-55MPH i omradet (50-75km/tim). Jag vet saklart inte exakt hur hart det blaste, jag vet bara hur det paverkade mig;

Alla vi som var dar uppe sag ut som om vi besteg Mount Everst; uppdragna kragar, vantar, mossa, vindtata luvor och en del bar solglasogon. Jag forstod snart vitsen med dem, for jag kunde knappt stanga ogonlocken. De hade blast i konstant oppen position! Naja, riktigt sa illa var det inte, men jag fick anstranga ansiktsmusklerna for att knipa ihop ogonen och det var en effekt jag aldrig stott pa forut. Jag var tvungen att vandra pa snedden, vand mot blasten, for att halla balansen. Kom vinden fran sidan blaste jag omkull. Vinden var stadigt stark med inslag av kastvindar. Vandringsstaven anvandes inte langre for att leda mig over stenbumlingarna (toppen var ett helt falt av dem) utan jag var tvungen att ta stod mot lasidan for att inte blasa omkull - eller av berget. Om jag inte stadigt planterade staven i marken sa ville den blasa ivag i en helt egen riktning, den fladdrade som en tandsticka. Luvan flappade hogljutt kring huvudet och manniskor kunde bara halsa med en hojd hand, att tala var otankbart.

Besoket pa Carn nan Gabhar blev darfor kort. Blasten forhindrade till och med att beundra utsikten eftersom jag inte kunde sta uppratt. Det var helt otankbart att anvanda tva hander for att filma omgivningen (aven om det vore intressant att hora ljudet) men jag samlade ihop mig nagra ganger for att kvickt lyfta kameran och knappa ett par bilder (inga varda att publicera dock). Bast sa, lyfte jag huvudet for lange for att faktiskt titta sa tappade jag balansen. F o behovde jag inte snyta mig en enda gang. Fantastiskt hur vinden tar hand om vissa saker av sig sjalvt... som bortblast.

Nere vid passet pa 350m stannade jag till och drack vatten. Jag lovar, hade jag tagit loss ryggsacken uppe pa toppen sa hade den blast till Aberdeen! Nu funderar jag an mer allvarligt pa att kopa en vattenblasa sa att jag kan dricka ur en slang. Skratta ni, men det ar oerhort praktiskt att bara kunda ta en sipp nar man behover. Vilket troligen betyder att man faktiskt dricker sa mycket som man behover, men sallan tar sig tid att gora. (Med trytsam ork, daligt humor och huvudvark som resultat.)

Fran passet leder en stig genom ljungen langs bergssidan ner mot dalen. Stigen finns inte pa kartan men, med undantag fran en stracka dar snon lossat jord och sopat undan alla spar (och fick mig att traska runt i ljungsnaren som ett annat radjur tills jag hittade ratt igen), sa finns den klart och tydligt i verkligheten.

Vid 5-tiden hittade jag dagens forsta la, sa jag strackte ut mig i ljungen for en valbehovlig paus. Medan jag halvlag dar och njot av lugnet (ingen smattrande blast!) sa knallade ett dussin 60-aringar forbi. Vi hade motts /setts pa avstand tidigare och en man kommenterade "jassa dar ar du, min fru undrade just" och fallde en skojfrisk kommentar om hur sjutton jag lyckats smita forbi dem osedd i sparen. Medan vi bytte nagra ord forstod jag att de liksom hallt ett oga pa mig under dagen och roat sig med att folja min framfart ("problem i nedforsbackarna?") och det var ju lite gulligt pa nagot satt.

Fast jag undrar om de gjorde detsamma med den ensamma mannen som jag traffade pa vid tva tillfallen... Det ar i och for sig inte lika vanligt med ensamt vandrande kvinnor. Jag har stott pa nagra stycken - det har hant - men inte alls lika ofta som jag stoter pa ensamma man. Synd om kvinnor inte kan med att njuta ensamma bara - de missar sa mycket genom att stanna hemma! A andra sidan ar det inte smart att knalla sjalv. A tredje sidan; sa lange man vet att navigera med karta och kompass, haller sig undan isig vintervandring och later bli utsatta scramble-berg som de i Glencoe sa bor man klara sig bra. Framforallt i valbesokta berg dar det - liksom denna dag - knallar runt en halv by. Hade jag brutit benet och min mobil inte nat 112 sa hade det inte drojt lange innan nagon kommit till undsattning.

Efter en titt pa kartan bedomde jag att det skulle ta drygt tva timmar till parkeringen. Ljungen erbjod en latt och sviktande vandring, aven om jorden pa sina stallen bjod pa fina lerpolar att navigera sig forbi. Jag lamnade "atervandsdalen", rundade kroken pa en kulle och kom ut pa det oppna, boljande ljungfaltet. En flod ringlade genom landskapet pa avstand och en serie berg skyddade fran omvarlden. Vinden hade avtagit och stod jag stilla var varlden magiskt ljudlos, med undantag av ett repetivt kluckande som ungefar lat som nar man haller upp en rejal whisky. Inte konstigt att Famous Grouse har en skogshona pa etiketten... Det ar en charmig stor liten pippi som man sallan ser och aldrig fangar pa kort. Den hackar i ljungen, man hor dess kluckande laten (och blir jattetorstig - snacka om gratisreklam!) och nar man kommer for nara flyger den upp med en hastighet som gor att du precis hinner beundra dess skepnad innan den ar borta.

Nar jag vandrade genom denna tavla var det i princip bara en stolt hjort som saknades for att Bilden av Skottland skulle vara fullandad. Det var ingen ide att ta foto, ogonblicket gick inte att fanga. Det gick bara att njutas av.

En timme senare njot jag inte langre. Den &*#£" parkeringen kom £(&"* mig inte ett $&*"£ steg narmare! Och knat varkte javulen. Och fotterna var omma. Och jag kande en blasa bade formas och spricka mellan tva tar, men det hade borjat blasa igen och jag ides inte satta mig ner och ta hand om saken.

19.15 nadde jag bilen. Jag var den sista att lamna parkeringen - som vanligt. Molnen hade sjunkit under eftermiddagen och jag kunde inte langre se bergen jag tagit kort pa 10 timmar tidigare. Jag tog hand om fotterna, bytte skor, stretchade och oppnade en valfortjant Diet Irn Bru som legat och vantat pa mig i bilen. Det oranga guldet smakade precis sa gott som jag sista timmen forestallt mig. Och jag var sa lycklig. 10 timmar, 3 munroer, en skon vandring, en ny (blasig) erfarenhet och ett underbart minne. That's what it's all about.

Mitt i valrorelsen (Skotska valet, alltsa)

3 Maj ar det dags att ga till valurnan. Jajaman, har i Skottland rasar valkampanjen for fullt just nu. Det fina med EU och decentraliserat styre ar att jag far rosta i skotska valet, bade kommunalt och "statligt". Jag ma vara svensk medborgare, men det ar dessa val som angar mig mest, det ar dessa partiers beslut som paverkar vardagen dar jag bor och lever.

UK - Forenade Kungadomena -bestar av Skottland och England (och Wales). I denna union har Skottland "delvist" sjalvstyre. De stora fragorna; utrikespolitiken, en del skatter, handel et c, styrs fran parlamentet i London, men en stor mangd fragor (utbildning, rattsvasende, vard, trafik mm) styr Skottland sjalvt.

Och eftersom de inte ar ett eget land, en erkand stat, sa raknas inte valet till Skotska parlamentet som ett 'riktigt' riksdagsval utan som ett lokalt val. Darfor tillater EU-reglerna att jag, som inflyttad EU-medborgare, rostar. Och det tanker jag gora.

Jag har inte riktigt beslutat for vilka dock; det star och vager mellan tva partier. Senaste tiden har jag dock uppmarksammat att jag tenderar att "byta sida" har borta.

Jag tror att jag skulle kalla mig sjalv en "social-liberal". I Sverige har jag tenderat att rosta pa Fp, mest for att de fatt mest "kryss" nar jag bockat for vad jag haller med om (bland partier som inte alls star for vad jag star for). Sverige har lange haft ett socialistiskt styre och jag kan manga ganger tycka FOR socialistiskt, sa dar kvavande sa att man bara vill skrika "men lat mig fa bestamma sjalv, for bovelen". Allt behover inte vara lika for alla. Medborgarna behover inte bli daltade, styrda och kontrollerade som ett gang sexaringar.

Har i Skottland (UK) ar det tvartom. Har saknar jag den sociala omsorgen, den sociala aspekten, att erbjuda grundtrygghet, solidaritet och... fan, jag later som en pamflett fran socialdemokraterna!

Men faktiskt, om jag kan tycka att svenska samhallet lutar for mycket at ena hallet sa lutar UKs samhalle for mycket at det andra. Jag vill leva nagonstans mitt emellan. Pa en o i Nordsjon, troligen...

I ljuset av UKs friterade skolluncher eller matsackar bestaende av smorgas, chips, choklad och lask sa saknar jag faktiskt mattanternas rakost och kottgryta. Alla, oavsett inkomst eller naringsforstaende foraldrar, far atminstone rejal mat i plugget.

Nar jag gar forbi de forfallna omraderna med lagenheter utan element (de maste man kopa sjalv), igenbommade lagenheter dar man inte ids reparera mer; totalt bortglomda omraden som inte ens har sin motsvarighet i Sverige, sa vill jag ha drastiskt hojd minimistandard.

Jag vill inte ha den sociala misar som jag ser har borta. Tro mig, den ar storre an i Sverige, bade utbredningen, dess natur och avsaknaden av atgarder/stod.

Men jag vill heller inte ha deras utbildningssystem med livsavgorande prov for 16-aringar, den tidigt specialiserade utbildningen, en skollamnaralder pa 16 ar, skoluniform, att paborja(!) utbildning redan som 4-aring, skolscheman for 2-aringar...

Jag vill heller inte ha 12-aringar i fangelse, en straffmyndighetsalder pa 8 ar, en repressiv rattsfilosofi (vilket hela vastvarlden verkat fa for sig) eller ASBOs.

Jag vill inte ha CCTV, lekparker bakom staket, varenda gron platt bakom staket, overgivna odetomter full med skrap eller en promillegrans pa 0.8(!).

Och jag vill fortfarande veta hur sjutton NHS (landstinget) finansieras; nar inkomstskatten ar 22%, besoken ar fria och recepten kostar attio spann styck, rakt av.

3 Maj ska jag gora min rost hord, nar jag klurat ut vilka som ska fa den.

Skottland - landet man inte ser

Regn ger skymd sikt.
Regnmoln for med sig dimma.
Sol anas bakom soldis.
Soldis, regndis, dis - rent och skart dis.

Skottland ar ett suddigt land, ett land sett genom dimma, dis eller regn.
Klar himmel ar lika ovanligt som en snostorm i Glasgow.
Idag ar det perfekt vader - 20 grader varmt och stralande sol.
Jag kan inte se utsikten fran vardagsrumsfonstret.
Staden ar insvept i ett sommardis.
Jag gar ut och lagger mig i parken.
Undrar om soldis har nagon solskyddsfaktor?

Livstecken i pasktid

Annandag pask och massor av tid for att blogga om vandringarna jag gjorde fredag och sondag och utflykten Mia och jag gjorde till Callander pa lordagen. Men jag orkar inte. Efter en vandring pa 10 timmar, 20 km och 3 munros igar sa ar jag helt slut i huvudet. Jag orkar bara ligga i soffan, kolla pa Sound of Music och kaka chokladagg. Om en stund startar Toy Story II och det ar ungefar sa komplicerat livet far vara idag. Bloggar kommer senare. Lovar. Det finns massor att skriva om!

Glad Pask forresten!

En (inte sa) langfredag pa Ben Lui (1130m) & Beinn a Chleibh (916m)

8 timmar upp och ner i maklig takt. Det kandes inte langt, vare sig i tid eller i kroppen. An en gang, jag tror att det beror pa underlaget och vandringens natur. Den har rutten var t ex mer omvaxlande an Ben Ime i Arrochar.

For att ta sig till munroerna Ben Lui och Beinn a Chleibh (se bild) fran parkeringen (vag A85 i Glen Lochy nara Tundrym) sa maste man A) korsa en flod som kraver att du tar av dig skorna om vattnet star lagt och ar opasserbar om vattnet star hogt, och B) klattrar over ett staket och korsar en jarnvag som du ar forbjuden att betrada.

Vintern har varit exceptionellt mild sa de tva medelalders paren jag fick sallskap med fran parkeringen foljde tacksamt efter nar jag navigerade mig over den breda men andock porlande backen. Som fem busungar holl vi sedan utkik at varandra medan vi korsade Scotrails domaner och foljde stigen in i skogen.

Japp. Skogen. Stigen foljde en back som ringlande genom brandgatan i granskogen. En bit upp vande jag mig om och sag skogen breda ut sig i dalgangen och halvvags uppfor bergen medan bergskammarna lag bara. Jag insag plotsligt att det var sa har Skottland sag ut forr i tiden; fast utan raka kanter, trad som star i givakt med en knapp armlangds mellanrum och viltstangsel som effektivt stanger bade radjur och manniskor ute. Det var en ratt surreal kansla, som om jag for ett ogonblick rest fem hundra ar bakat i tiden.

Det finns tva vagar genom skogen. Nar brandgatan delar sig kan man fortsatta rakt fram pa gaffeln som gar till vanster, en nagot langre vag om man tankt attackera bergen fran bergspasset mellan dem men den basta vagen om man tankt bestiga Ben Lui fran den beromda ”Coire Gaothach”, eller sa kan man ta av at hoger och knalla en lerig men kortare stig rakt pa utgangspunkten for bergspasset. Alla andra fortsatte at vanster, jag svangde hoger.

Precis vid vagskalet maste man korsa en back. Som ni vet sa ar blota stenar inte hala i sig, inte om man har rejala gummisulor pa skorna, utan det ar slemmet/sjograset som ar halt. Ett stort fyrkantigt block lutade ner i backen och jag sag att om jag klev langt ner sa skulle jag na en ”bana” som latt tog mig over till andra sidan. Av nagon outgrundlig anledning (vatskebrist?) fick jag for mig att de morka partierna pa stenen var skuggor och inte det hala slem som det faktiskt var. Sekunden senare gled jag ner i backen. Som tur ar vandrade jag ensam, sa jag slapp skrattsalvor och smattrande kameror… Och som tur ar har jag vattentata laderkangor, vattentata damasker samt ordentliga friluftsbyxor som ar tunna men slitstarka. Foljdaktigen forblev fotterna torra och byxorna blastes torra innan jag ens hunnit upp till forsta bergstoppen.

Alla guidebocker sager att stigen ar blot och lerig. Det ar att ta i i underkant. Storre delen av tiden fann jag mig hukandes famla i utkanten av den lojligt tata skogen (vad odlar de traden for egentligen, de kan omojligt fa syre och solsken ens i andra ledet!) eller klafsandes med vandringsstaven i ena handen och med tungan i mungipan medan jag hoppas, hoppas att jag i nasta steg ater ska finna motstand i leran och inte klafsa rakt ner i en avgrund.

Precis i slutet, nar jag mottes av vad som bara kan beskrivas som en pulkabacke i lera, sa fann jag en spannande stig leda in genom en tat, mork och trolsk skogsremsa mellan lerpulkabacken och den djupa skrevan dar backen gick. Nar jag hukade genom trollskogen kandes det lite som nar man smog runt som barn och lekte att skogen var en oandlig grotta eller som nar man aker aventyrsstigar i slalombacken. Till slut var aventyret over och jag kom fram till viltstangslet som man klattrar over (via ett ”stile”, som jag inte vet vad det heter pa svenska...) for att komma till det oppna berget.

En av mina favoritguider pa natet (ger en ide om vad man kan vanta sig) foreslog att man vid denna punkt skulle folja ”den uppenbara stigen”. Vilken uppenbar javla stig! Den var uppenbar i fem minuter, sedan forsvann den, efter tjugo minuter stotte jag pa nagot som kunde forestalla stig, men fem minuter senare sa var den borta igen. Nu kan man iofs inte ga vilse direkt. Till och med utan karta sa ar det bara en riktning som galler – full fart framat till slutet av ”atervandsgranden”. Det ar dar man borjar knalla brant uppfor till bergspasset.

Halvvags upp sa gick jag ikapp tva man. Japp, ni laste ratt. Jag gick ikapp tva man! Men det var for att den aldre av dem t.o.m. gick langsammare an vad jag gjorde. Trodde knappt det var mojligt. Uppe i passet har man Beinn a Chleibh till hoger och Ben Lui till vanster. Den forstnamnde ar lagre och vagen ser bra mycket kortare ut, sa jag bestamde mig kvickt for att tackla Ben Lui forst sa att jag inte av slohet lockades att hoppa den. De tva mannen kom ikapp mig medan jag stod och funderade och beundrade utsikten – i blast och dis.

Ett par natter tidigare hade jag dromt att jag under just denna vandring motte en man som hette Colin Campbell, bar Berghaus-jacka, var laird of ”whatever” och vi foljdes at, pratade och sedermera gifte oss. De tva mannen var far i 60-arsaldern och son i 30-arsaldern och vi gick ikapp varandra flera ganger under den 1 timme 15 min det tog att ta sig fran passet upp till toppen av Ben Lui. Den yngre var faktiskt ratt sot, men om det nu var min framtida Colin Campbell sa var han alldeles for blyg for att det nagonsin skulle kunna handa nagot. Daremot hade jag manga harliga skratt med blivande svarfar!

Vandringen upp till toppen gar genom ett falt med stenbumlingar och sista biten ar riktigt, riktigt dryg. Jag trodde att trottheten fatt mig att hallucinera for i narheten av toppen kunde jag svara pa att jag sag en man skymta forbi med ett par skidor pa ryggen.

Det var ingen hallucination. En uppenbarligen skvatt galen man knallade fram och tillbaka dar uppe och forberedde en fard utfor den forut omnamnda corrien (har inte hittat nagon svensk oversattning) som i princip aldrig blir helt snofri. Det ar som en gryta dar snon lagrar sig, med flertalet stenbumlingar stickandes upp... Tyvarr fick jag aldrig se honom ge sig ivag, men manniskor jag senare motte bekraftade att galningen akt – och overlevt.

Blasten, de laga molnen och den kyliga luften gjorde rasten kort. Jag klamde in mig i en nagorlunda skyddad spricka och drack lite varmt te (ingen mer choklad, minns ni!) och at en smorgas, men sag till att ge mig ivag igen innan jag hunnit kallna till. Ett moln bestamde sig for att lagga sig pa toppen medan jag var dar sa utsikten var kortlivad.

Fran bergspasset tog det sedan blott 30 minuter att ta sig upp till toppen av Beinn a Chleibh. Det var ett helt annorlunda berg, inte alls lika brant och stenigt utan mer som en boljande kulle – som fortsatte, och fortsatte... Sa jag tog fram kartan och insag att det faktiskt gick att ta sig ner en annan vag. Overallt varnas det for de branta partierna inemot dalgangen jag kom ifran, att de absolut inte ska tacklas vare sig upp eller ner. Men ingen hade tipsat om den grasbevaxta ”baksidan”.

Vid det har laget hade hogerknat borjat gora sig pamint och det var inte alls lagligt, for jag hade hela nedvagen kvar.
”Sluta!” Befallde jag barskt.
”Tanker jag inte alls.” Muttrade knat och varkte lite till.
En viljekamp utbrot och efter nagra meter lockade jag:
”Om du haller dig lugn tills jag kommer ner sa ska du fa ett langt, varmt bad ikvall.”

”Det sager du bara. Nar du kommer hem kommer du vara sa trott att du bara tar en dusch.”
”Inte alls. Jag lovar, jag tar ett langt, varmt, skont bad.”
Knat verkade fundera pa saken ett tag och det var som det fragade vansterknat om rad for helt plotsligt borjade det mola.
”Men sluta nu, ni tva,” sa jag, ”ni slipper ju branta, steniga nedfarter nu och jag lovar att nar vi kommer hem sa tar jag ett varmt, skont bad.”
Knana funderade ett par sekunder innan hogerknat nagot skeptiskt muttrade:
”Med bubblor?”
”Med bubblor.” Lovade jag.
Jag kunde nastan se knana nicka at varandra. Ett varmt bad med badskum var en acceptabel muta. Hogerknat slutade genast varka.

Forst gick jag mot Stob Dubh for att sedan ta av at vanster och de lagre hojderna av Coire Odhar. Dar tog jag mig nerat i riktning mot skogen jag kom ifran. Nagonstans mellan 750 och 650moh satte jag mig i det torra graset och akte rutschkana – mitt absoluta favoritsatt att ta sig nerfor ett berg! Om igen, vuxna aker alldeles for lite rutschkana, endorfinerna sprutade! Nar bergssidan planade ut reste jag pa mig och sneddade langs med berget tillbaka mot ”stilen”. Det bestod av tre hoga steg-pinnar, men det lagsta pa min sida var sonder och borttaget. Nasta steg satt ca 1.20 over marken... Nagon hade klippt ett minimalt hal i stangslet, men stora vandrare som jag kan inte klamma sig igenom dar sa med akrobatik och styrka som forvanade mig sjalv sa lyckades jag svinga mig upp pa steg-pinnarna och klattra over.

Jag valde att knalla samma leraker tillbaka. Efter 6 timmar pa berget, svettig, trott och skitig, sa vill man bara till bilen och bryr sig inte sa noga om kladerna. Sa jag klafsade genom lerpulkabacken och tyckte det gick raskt framat.

Tills det tog stopp.
Och jag bokstavligt talat hade lera upp till knat.
Jag satt fast.

Nasta steg fick det forra att lossna, men aven detta sog ner mig till knat i lera. Jag hade lyckats betrada en veritabel kvicklerapool! Om igen, som tur var slapp jag bade skrattsalvor och smattrande kameror. Fast jag maste erkanna att jag just nu skrattar gott at mig sjalv...

En halvtimme fran parkeringen – utan vidare missoden, inte ens nar jag korsade backen – sa fick jag sallskap av en engelsman. Han var uppe med sin familj pa deras arliga Skottlandsvandring. Frun hade bara knallat uppfor ena berget och satt redan i bilen och drack te och sonen forsvann ur sikte innan vi ens hunnit kommentera vadret, men mannen och jag slog folje och diskuterade berg, violiner(!) och varma bad. Vid det har laget hade knat nagot forradiskt borjat varka igen (sa jag drog genast in det utlovade badet, men utan att tala om det for da skulle det val borja varka nagot forjordat) och engelsmannen hade ont i hoften sa vi haltade tillsammans och beslot att Skottland var oslagbart som vandringsstalle.

Han berattade att han velat introducera sonen for bergsvandring redan som liten och hade tagit med honom till Lake District (i norra England). Men det blev bara ett besok.
”Efter att ha vandrat bland sana har berg (mannen slog ut med armen) sa ar kullarna i Lake District blaha blaha.”

Inte ens Wales kunde mata sig med Skottland, menade han. Jag har funderat lite pa att ge mig ut i Wales, sa jag far val se vad jag anser.

Vi enades dock om att nar man val gett sig uppfor ett munro sa ar standarden satt. Man vill ha mer av detsamma - och man vill ha mer. Man vill ha storslagen vandring och storslagen utsikt. Man vill ha ogonblicken som tar andan ur en och da man bara kan saga... wow. Bergsstrukturen, vandringen, utsikten – nar man val varit uppe pa ett skotskt munro sa duger inte vilken liten sketen kulle som helst langre.

Amen.

Och om bara tva dagar ar det dags igen!

Fredagsfyran om Svåra val

1) Om du tvingades välja mellan att bli blind eller döv, vad skulle du välja?
Inte sa svart faktiskt. Dov. Jag kan leva minst begransat da, dessutom kan jag gora det jag alskar - vandra, se pa fotboll, skriva, lasa, se pa film... se!

2) Om du tvingades välja mellan att dö av kyla eller av hetta, vad skulle du välja?
Nu utgar jag ifran att det ar luften vi talar om, sa om det ar ren temperatur sa... fryser man till dods sa kanns det varmt till slut och man vill sova... i vilket fall som helst sa tappar man medvetande forst... jag skulle nog hellre do av hetta. Samma utgang, men jag slapp frysa pa vagen.

3) Om du tvingades amputera antingen en arm eller ett ben, vad skulle du välja?
Med mitt jakla kna sa kan jag lika garna kapa hogerbenet! A andra sidan... jag kan fortfarande skriva sa lange jag har hogerhanden... Jag andrar mig. Jag skulle kapa vanstrarmen. Jag forlorar ingen mobilitet, men kan fortsatta gora ALLT jag vill kunna gora. Maste bara lara om vissa rutiner.

4) Om du tvingades välja mellan att se på porrfilm tillsammans med dina föräldrar eller se på en porrfilm, där dina föräldrar hade sex, vad skulle du välja?
Har inga problem med att se en porrfilm tillsammans med mina foraldrar, vi skulle nog skratta och kommentera ratt uppslupet. Latt val.

Dagen da jag BESTEG Beinn Ime

Tredje gangen gillt!

Stralande sol, klarbla himmel, vindstilla, obehindrad sikt och bara tva forlorade tanaglar och en vattenblasa. Vandringen uppfor Beinn Ime kunde inte varit mer lyckad!

Forst skulle jag dock utsatta mig sjalv for ett Forsta April Skamt. Joda, man kan det… Tanken var att ga upp tio i sju pa morgonen for att knalla till busstationen tio i atta. Jag tankte intensivt pa detta och pa att stalla klockan ratt. For sakerhets skull satte jag mobillarmet med fem minuters fordrojning. 7.03 vaknade jag upp av mig sjalv – va i helsefyr… Det visade sig att jag varit sa inne pa siffran sju att jag stallt klockorna pa 7.50 respektive 7.55!

Men ivag kom jag och nar jag fran bussfonstret sag Loch Lomonds morkbla vatten och Ben Lomond i knivskarp skarpa sa visste jag att dagen skulle bli perfekt. Vanligtvis ser man dessa objekt i morgondis, morgondimma eller morgonregn. Alltid. Oavsett vaderlek.

Forsta biten fran Arrochar upp till bergspasset mellan Ben Narnain och The Cobbler bestar av zick-zackig stig a la landsvag. En timmes konstant flasande senare sa undrade jag vem sjutton jag lurade. Kondisen var katastrofal! Nu ar det forvisso bara borjan pa sasongen, men det gar emot min stolthet att lata samma manniska se mig stanna till och hamta andan tre ganger innan han har vett att forsvinna ur sikte! Det hjalper ju sedan inte att en sadan fin dag skapar rena folkstormningen upp i bergen och att halften av dem sitter i ljungen och halsar mig valkommen nar jag val kommer upp...

Jag hade som sagt flasat i en timme, sa jag strackte ut mig i ljungen i narheten av en porlande back och njot av utsikten och solskenet en stund innan jag fortsatte. (Pa bilden syns The Cobblers karaktaristiska topp ocksa.) Nar jag lag med armarna korslagda bakom huvudet och med kepsen kackt nerdragen som skydd for solen sa slog det mig att jag inte tagit med solkram, men man kan val for josse namn inte tanka pa allt!

Nasta etapp var en timmes relativ skonsam vandring genom bergspasset. Lammeltaget svangde av mot The Cobbler sa efter den avfarten var det bara jag, ljungen, bergen och tystnaden. Helt underbart.

I slutet av bergspasset satt tva gubbar 70+ bakom ett backkron och fikade. De skulle inte upp till nagon topp utan hade bara tagit sig ut ”for nojes skull” och satt i solskenet och njot av en kopp te. Jag vill ocksa bli en san pensionar! De var supercoola och vi pratade i sakert tio minuter innan jag slet mig darifran.

Sjalv tog jag lunchpaus strax efterat, innan jag skulle ge mig i kast med sjalva Beinn Ime. Klockan var halv ett och orken trot. Det var vid det har tillfallet jag larde mig att varm choklad inte ar nagon hit nar man ska knata rakt uppfor! Chokladen la sig som en klump i magen, gav mig hall och fick mig att vilja krakas – vilket jag irriterande nog inte kunde, for det hade sakert underlattat. Nasta gang blir det te i termosen!

Sista biten tog en timme och en kvart. Chokladen gjorde vandringen till ett illamaende helsike och den sanka bergssidan tog verkligen musten ur mig. Och resten av bestigarna. Fick sallskap av en ung kille en bit och vi orkade inte ens latsas vara oberorda av underlaget. Svarandes och flasandes peppade vi varandra tills vi nadde torrare mark och killen beslutade sig for att kyla av sig i en av snoflackarna som inte hunnit smalta bort.

Jag hade (faktiskt!) kommit ihag att ta med mig vandringsstaven och fick for mig att den skulle skona knat. Jag maste erkanna att den teorin forhandlades i min hjarna under hela dagen. Bitvis var den till hjalp, bitvis undrade jag om den inte gjorde vandringen hardare eftersom jag ocksa anstrangde arm och axel och bitvis var jag beredd att kasta den forbannade kappen at helsefyr for den vagde bly! Nar terrangen ar brant och jag bara vill knata pa med handerna vilande i sidorna sa blev lattviktsstaven bara en extra borda. Ett tag funderade jag pa att fasta den i ryggsacken, men tanken pa de besynnerliga blickarna jag otvivelaktigt skulle fa om jag lat bli den under den officiellt ”jobbiga” biten fick mig att avsta och jag intalade mig att den skulle komma till stor anvandning pa nedfarden, sa jag bet ihop.

Pa Beinn Ime finns tack och lov ingen falsk topp utan toppen man ser till vanster nerifran bergspasset ar verkligen toppen. Ratt ofta finner man sig annars straggla vidare topp efter topp tills man blir spritt tokig och aldrig tror att man ska komma fram. Toppen ar som en plata och aven om det var ratt mycket folk dar uppe sa kunde alla finna en vra for sig sjalva. Forsmadligt nog, nagra av manniskorna som svangt av till The Cobbler hann ikapp mig strax fore toppen sa de flesta jag motte daruppe hade jag hejat pa minst tva ganger redan…

Men det gjorde inget, for snart sprang jag runt som en yster lammunge och andades ”wow” vartan jag sag. Det finns inte sa mycket annat att saga nar utsikten tar andan ur en, det finns inga ord, bara… wow.

Till soder syntes kulle efter kulle som i ett buckligt duntacke. Till vaster syntes overlappande bergskammar, dalar, Loch Fyne och till och med Inveraray. (det ar denna vy jag har bakom mig pa bilden hogst upp) Till oster syntes Ben Lomond bakom Ben Narnain och The Cobbler, Loch Lomond skymtades och Loch Katerine bredde ut sig och man sag bergen i Trossachs. (Se bild ovan) Till norr bredde sig ett enormt bergslandskap ut sig, Ben More vid Crianlarich stack som vanligt ut och i den klara sikten sag man till och med Ben Nevis uppe i Fort William. (Ben More till hoger i bild nedanfor, Ben Nevis ar limpan med sno langst bak till vanster)

Jag stannade uppe pa toppen i over en timme och ville aldrig ga ner. Efter en halvtimme bytte jag sittplats sa att jag kunde njuta av utsikten fran alla hall. Jag fick for mig att chokladen inte kunde gora nagon skada pa nervagen sa jag drack upp resten tillsammans med nagra kakor en aldre kvinna bjod pa. Kvinnan och mannen utbytte forfarade blickar nar de insag att inte de heller tagit med solkram sa vi trostade oss med nagra Malted Milk och tankte pa solsvedan vi skulle vakna upp med.

Till slut var jag tidsmassigt tvungen att ge upp och bege mig nerat. Halvvags nerfor berget stoppade jag fingrarna i halsen for att bli av med den forbaskade chokladen for den var rena giftet! Resten av vagen njot jag av solen och avlastningen staven gav hogerknat. Jag kanner till Arrochar-vagen och blev inte sarskilt forvanad nar knat anda borjade varka nar jag kom till landsvagspartiet. Inga stavar i varlden kan andra pa det, men smartan och svullnaden var lagre an vanligt, sa jag var nojd. Och som sagt, jag forlorade bara tva tanaglar och fick en vattenblasa pa insidan av ena tan. Arrochar har alltid den effekten pa mina fotter, min egen teori ar att det beror pa landsvagspartiet, att det tar pa kroppen att ga i marklig vinkel med fotterna pekandes nerat i en timme. Ratta mig om jag har fel, men jag har aldrig sa stora problem som vid Arrochar – stallet med ”basta” vagunderlaget.

(Bilden ar tagen halvvags uppe pa Beinn Ime. Ben Narnain ar till vanster och The Cobbler till hoger, man vandrar emellan dem pa vagen. Pa graset till vanster i bild syns pytteprickar i en linje; manniskor pa vag upp.)

Halva vagen ner fantiserade jag om en kottpaj och Irn Bru pa Ben Arthur’s Bothy – favoritpuben i Arrochar. Sista biten var inte kottpajen lika viktig, men jag kunde doda for en Irn Bru! Tyvarr blev det ingen orange himmelsk dryck, det bidde vanlig cola… Jag fick namligen for mig att stanna ute i solskenet sa jag kopte fish & chips, men det hade massor av andra vandrare ocksa gjort sa stallet var barskrapat. Totalt! Mimmi vet hur stark suget efter en Irn Bru kan vara efter en vandring – det finns inget som kan bota det! Sa pa fredag ska jag banne mig ha en burk liggandes i bilen. Kokande eller ej, nar jag kommer ner fran Ben Lui ska mojligheten finnas dar. Men da ska ni se att jag fantiserar om en isglass…

Svenska med skotsk dialekt?

Richard fran Australien: "Sa nar du pratar med dina foraldrar, pratar du med skotsk dialekt da ocksa?"
Jag bara tittade pa honom.
Mia: "Hon pratar svenska med sina foraldrar."

Men vi kunde inte slappa tanken. Undrar hur det skulle lata att prata svenska med skotsk dialekt? Jag testade det nar jag gatt och lagt mig och i arlighetens namn, det later ratt bonnigt... lite... varmlandskt kanske, med inslag av angermanlandska och en touch av smalandska? Eller... ah, det gar helt enkelt inte, svenskan ligger redan i en helt annan dialekt.

Tro mig, det har ar inget jag kommer ova pa.