The Carn Mairg Group (4 Munroer); Hästskon i Glen Lyon

Glen Lyon ligger nästan bokstavligt talat gömt mitt i skotska högländerna. Många kör grön väg A84/A85 från Stirling, via Callander, till Crianlarich. En del kör in på den röda A827 och besöker den mysiga byn Killin eller tar sig en vandring uppför Ben Lawers. Få uppmärksammar den vita singelfiliga vägen in till den ca fem mil långa återvändsgränden Glen Lyon.

Just därför är det en sån underbar plats. Ingen genomfartstrafik, ingen turism, nästan ingen befolkning; bara ren luft, tystnad, en ringlande flod fram till två sjöar, uråldrig skog, berg, storslagen natur - och en och annan tvär markägare. Den norra sidan av dalen har sex Munroer, fyra av dem - The Carn Mairg Group, även kallad "The Glen Lyon Horseshoe" - kan göra i en enda expedition om man utgår från Invervar. Det är olyckligtvis där de tvära markägarna bor. Skottland har en motsvarighet till den svenska allemansrätten, vilket ger varje man fri tillgång till Skottland, så att säga, men markägarna i Invervar gillar inte att bergsvandrare måste knalla över deras ägor för att komma till Hästskon. Det har varit mycket bråk om det där och även om markägarna förlorat så finns det en tvåmeters grind man måste igenom för att komma till den lilla korridoren mellan två gårdar, den som tar en upp i bergen. När jag kom 9.30 på morgonen så var grinden låst med ett stadigt hänglås.

En engelsman anlände samtidigt som jag och tillsammans försökte vi komma på en lösning, för upp till bergen skulle vi. Till höger om grinden står ett stenhus/garage/bod och till höger om det finns en grind som leder in till en lång uppfart. Vi smet igenom denna grind, rundade boden, tog oss genom slyn och klättrade smidigt över det lägre staketet som löpte på baksidan. Visst kände vi oss som inkräktare, men för bövelen... vi skrattade båda gott åt ironin över att det bara ett par hundra meter ifrån denna ogästvänliga plats står en (knappt skönjbar) ruin av Carnbane Castle, byggd av Röde Duncan Campbell Den Gästvänlige!

Innan jag knallar upp i bergen vill jag bara nämna något om själva Glen Lyon. Den må ligga gömd idag men historiskt sett låg den rätt bekvämt till, vilket är lätt att förstå om man tänker bort alla moderna vägar och istället kollar på kartan. Glen Lyon sammanbinder Bridge of Orchy och Pitlochry och torde ha varit en smidig rutt för väst-östlig trafik om man vill undvika utsattheten på Rannoch Moor som löper norr om dalen. För jättelänge sedan var hela dalen full av McGregors men, gissa vad, McGregors hade trubbel med båda sina grannar; Campbells och Stewarts. Campbells följde sin vana trogen, lade olovligen beslag på området kring Loch Awe och drew McGregors från sina marker. Sedermera lade Stewart beslag på McGregors slott i Glen Lyon. (Campbell byggde senare ett eget slott på samma marker, Meggernie Castle, vilket ligger kvar ännu idag.) McGregors var därmed omringade, tvingades ge upp sina ägor och flydde. De var utan ledare för en lång tid och spriddes med vinden, främst runt Perthshire sydost om Glen Lyon.

Det finns några intressanta historier kopplade till Glen Lyon. Vid ett tillfälle kom ett gäng McGregors för att stjäla boskap, så där som högländarna gjorde, men 30 av dem blev tillfångatagna av Campbells och hängda. Dessutom sägs det spöka både på Meggernie Castle och på kyrkogården. Anledningen är att en Campbell var så svartsjuk på sin vackra hustru att han dödade henne och gömde henne i en kista i tornet. Han högg henne i två delar men hann bara begrava underdelen innan han hittades mystiskt mördad vid tornets trappa... Som om inte detta vore nog så finns det en myt som säger att en romersk soldat blev kär i en kvinna i Fortingall, de fick en son och han togs sedan med tillbaka till Rom. Sonens namn? Pontius Pilatus... Fast storyn stämmer vare sig med tiden för när detta skulle ha ägt rum och med hur romarna rörde sig i Storbritannien. Istället är det nog bättre att nämna trädet som står vid kyrkan i samma by. Det är ett ideträ som sägs vara 5000 år gammalt! Tydligen har folk tagit med sig bitar av det, så numera står det bakom en hög mur med järngrind. Stämmer tidsräkningen är trädet troligen ett av de äldsta levande tingen på jorden...

Nåväl, vandring var det. Engelsmannen och jag följdes åt genom den kombinerade hönsgården och hästhagen, klättrade över två stiltor, följde en brusande bäck genom ormbunkar och kom till slut till stället då vi skulle korsa bäcken och sätta fart upp mot Carn Gorm (1029m), dagens första Munro. Vid bäcken beslutade vi oss båda för att ta en paus dock. Han för att fixa med packning, jag för att stretcha stela vader. En man och hans tonårsson kom förbi, båda med trästavar och stövlar. De var ute med ett gäng andra män och vallade får. Vi bytte några ord och något av det vi sa fick mig att fundera åtminstone en timme framöver. Det här med initierade termer; skillnaden mellan att kalla något för en sak och en annan.

Männen frågade vart jag var på väg. "Hästskon", sa jag kort och gott och genast förstod de och det kändes liksom som att det hade varit en skillnad om jag sagt "de fyra Munroerna..." och sedan försökt uttala dem. Den intierade säger bara "Hästskon". Precis som Ben Nevis kallas "The Ben" och ingen vandrare med självaktning tacklar den via turiststigen, inte utan att suckande lägga till något om att de inte hade tid med annat eller att de såklart ämnar gå tillbaka och göra "The Ben" på riktigt. Och sedan funderade jag över att det är coolt med herdar med trästavar, tweedkeps och oljerockar men att det skulle se rätt fånigt ut inne i stan.

Bästa rutten upp på Carn Gorm är att följa skogen 'runt hörnet' där man måste ta sig uppför ett brant parti innan man fortsätter följa skogen ett par hundra meter och sedan svänger upp på en flack rygg och följer den resten av vägen. Precis som säkert så många andra klättrade jag upp, såg mig omkring och tyckte från det perspektivet att den föreslagna vägen var en omväg och att bergssidan längre in i dalen inte alls såg så himla brant ut. Dessutom hade engelsmannen stuckit iväg ditåt och jag, ehrm, tänkte försöka hinna ikapp honom...

Det gjorde jag ju inte. Istället hann två av fåraherdarna ikapp mig och en av dem uttryckte att han inte kunde förstå varför vandrare envisades med att gå [vägen vi gått] när det är sååå mycket lättare att gå [den föreslagna vägen]. Japp, rodnade nästan där. Men det var faktiskt inte så farligt att ta sig uppför grässlänten från min position.

Från bergsryggen leder en stig hela vägen upp till toppen. Jag njöt av läsidan för jag visste att det var det enda lä jag skulle få under dagen och att vinden skulle komma från nordpolen och vara kylig när jag väl kom till toppen... Det stämde. Men inte ens dubbla tröjor, vantar och uppdragen huva - i juli - kunde förstöra ögonblicket då jag snodde runt och vartän jag såg omedvetet öppnade munnen av genuin hänfördhet. Vilken utsikt!

Och just då tog batteriet i kameran slut. Och de fyra extrabatterierna var mer eller mindre slutkörda, så från den stunden var jag tvungen att vara väldigt försiktig och låta kameran liksom ladda mellan bilderna. Medan jag satt där ihopkurad i skydd av en cairn och fipplade med batterierna så uppmärksammade jag något märkligt på en bergsrygg bakom Carn Gorm. Bergssidan var full av får, men helt plötsligt kom en hord av något brunt springande över åsen. Från mitt perspektiv såg de ut att vara i ungefär samma storlek som fåren och de kom i en aldrig sinande ström. Lämlar? Vildsvin? Till sist slog det mig - det var ju rådjur! Hundratals av dem! Det var... ett wow-ögonblick, ett sånt ögonblick som man inte kan fånga med kameran. Det var bara så mäktigt att se alla dessa rådjur komma rusande. Wow.

En halvtimme senare tvingade jag mig själv att fortsätta. Jag hade ju tre Munroer kvar.

Det andra Munrot, Meall Garbh (968m), höll jag nästan på att missa för på något sätt kändes det som en kulle på vägen. Under hela vägen går man aldrig längre ner än 850m så från Carn Gorm till Meall Garbh kändes det nästan plant. Meall Garbh är full a sten dock och stigen följer en linje rostiga staketpinnar - som någon borde städa bort! Normalt sett är också topcairnen byggd av sten men på Meall Garbh är det, surprise, en hög stålpinnar...

Efter en kort lunch fortsatte jag att följa rostiga pinnar och stigar mellan trippvänliga stenar tills tredje Munrot - den högsta toppen som liksom stuckit upp i fjärran hela tiden - kom i sikte, Carn Mairg (1041m). Bergsryggen är täckt med stenbumlingar, rätt snyggt arrangerade faktiskt. I fantasin kunde jag inte låta bli att undra om det verkligen var istiden eller dylikt som format detta eller om det i själva verket var Campbells fångar som fått bygga en barriär mot McGregors boskapstjuvar, he, he. Nåväl, stigen leder just under bumlingarna så man slipper dem, men för att nå toppen måste man ändå ta sig över ett bumlingsfält. Det finns ingen toppcairn eller triggerpoint på Carn Mairg, men det är rätt uppenbart vart toppen är...

Fram tills nu hade vandringen varit rätt behaglig, men en titt norrut gav mig en orolig knut. Ett regnområde gömde hastigt berg efter berg medan det kom rakt emot mig. Jag visste från förberedelserna att det skulle vara en knivig nedfart över stenbumlingar från denna topp och att det skulle vara svårt att se vägen i dålig sikt. Jag ville inte fastna på Carn Mairg under ett regnfall! Det tycktes vara stenbumlingar överallt och jag kunde inte se någon nedfart över huvud taget. Jag såg stigen fortsätta nere i bergspasset dock... Till slut såg jag en gräs-och-sten-slänt som verkade tacklingsbar - om än väldigt brant! Försiktigt började jag ta mig ner när jag såg en man försvinna bakom en boulder, det var tydligt att han tog en annan väg. Bättre, hoppades jag. Så jag försökte klättra över bumlingarna för att komma ikapp honom - tills jag sa åt mig själv på skarpen att inte få panik, för det är DÅ det går åt skogen. Till slut insåg jag att det var bäst att liksom gå tillbaka och gå runt toppen för att utforska alternativa nedfarter. Voila. Om man tänker sig att man vill gå ner i dalen på vänster sida av toppen så ser man strax en stig som faktiskt leder runt toppen och ner på andra sidan. Jag rastade inte i min iver att komma ner innan regnmolnen kom ikapp mig, och hade så till slut äntligen fast gräs under fötterna.

Men regnmolnen verkade ha tagit en paus i sin framfart för de kom inte.

Fjärde Munrot, Meall nan Aighean (981m), var rätt ointressant både från vandrings- och utsiktssynpunkt - och kändes lite som Carn nan Gabhar i Beinn a Ghlo både i struktur och approach. Men jag kan bocka av det från listan och... tja, sedan var det bara att ta sig över den långa bergsryggen som leder en hela vägen tillbaka till start igen.

Solen hade tittat fram och på bergssidan fann jag lä vid en sten. Klockan var bara 4 och jag hade ingen busstid att passa - och framför mig låg Glen Lyon i sin tysta prakt. Jag slog mig ner, tog mig en fika - och njöt. Av utsikten. Lugnet. Livet.

Under nervägen kom regnmolnen ikapp mig, men det gjorde föga. Jag hade fullt sjå att lura knät att ta ännu ett steg... Nedfarten var relativt brant på sina ställen, och vi vet alla vad knät tycker om det.

Väl nere tog jag en sväng längre in i Glen Lyon innan jag tog vit väg nr 2 tillbaka till A827. Den löper över bergen så man kommer nära Ben Lawers mfl. Knappt hann jag svänga upp i bergen förrän vägen blockerades av... en hjorthanne. Han stod så majestätisk med kronan högt. Sakta vände han på huvudet och liksom tittade på mig. Jag stannade bilen. Igen, det var ett sånt ögonblick man inte kan fånga på bild. Det var han och jag, i de tysta bergen. Jag tog ändå en bild genom rutan, men det gjorde ju ingen rättvisa åt någon... När jag till slut körde vidare såg jag fler hjortar av olika kön käka middag från träden. Det slog mig att det nog faktiskt var första gången jag sett en hjorthanne live, en med stor krona och allt. Jag har sett flera honor och såna med små piggar till horn, men ingen med en fullskalig krona. Han var vacker.

Längs vägen sprang får hit och dit, som brukligt är, men längre fram var jag tvungen att stanna igen. Höglandskossor flyttar inte på sig. Fyra av dem såg på mig trött innan de fortsatte skvallra, eller vad sjutton de konfererade om mitt i vägen. Efter en bra stund makade de på sig åtminstone såpass att jag kunde klämma min lilla Micra förbi dem.

Det var nu såpass sent att Rod 'n' Reel i Crianlarich hade slutat servera mat, så istället gjorde jag ett kort stop vid Falls of Falloch - ett stort och trollskt vattenfall i skymningen - innan jag körde hem - och somnade på stört. Och säkert med ett leende på läppen.