...fast man bör nog gå till doktorn med propp i benet...

Ödets ironi. Knappt hade jag postat morgonens inlägg i doktorsdebatten förrän det var dags att utnyttja både NHS 24 (landstingets telefontjänst), husläkaren och akuten. Med något så banalt som en svullen fot. Men även en svullen fot kan vara livsfarlig...

Högerfoten kändes lite stor när jag stoppade den i skon imorse, men jag tänkte inte närmare på det, för ni vet hur strumpor kan korva sig ibland. Under förmiddagen kände jag hur det liksom stack i foten ibland och när jag vickade på fotleden kändes det som om jag hade en gelekudde virad om den. Jag kunde inte låta bli att känna efter med handen - jag kunde inte känna fotknölarna! Foten, ankeln och undre delen av benet var svullet och kändes både "uppblåst" och ömt. Ni vet när man slappnar av i vaden och skinnet känns mjukt? Så var det på vänstra benet, men det högra var "tajt". Dessutom var foten, ankeln och lägre biten på benet blekt, nästan vitt.

När svullnaden fortfarande var där vid ett-tiden började jag faktiskt oroa mig. Eftersom det är högerknät jag är skadad i tänkte jag att det kanske kunde ha med det och göra, men det tog ändå hela lunchen innan jag bestämde mig för att göra något åt saken. Chefens oroliga blick och M's SMS ville förvisso skicka mig till akuten utan att passera Gå, men det är ju fusk. Så jag ringde NHS 24 för att be om råd från en sjuksyrra. NHS 24 är en dygnet runt-öppen hjälplinje där man får tala med sköterskor och även doktorer till kostnaden av ett vanligt lokalsamtal. Tyvärr ringde inte sjuksyrran tillbaka förrän precis när jag slutat vid femtiden. Så jag satt i en soffa i kontorsfoajén, utan strumpor och skor, och jämförde färg och form och konsulterade.

Hon skickade mig direkt till husläkaren, på akuttid. Fick jag inte tag i dem skulle jag ringa tillbaka och hon skulle ordna något, för hon ville att jag skulle se någon nu ikväll. Teorin var att det kunde ha att göra med cirkulationen, eftersom jag inte vilat benet... Jag kunde nästan se alla som tjatat om att jag borde vara sjukskriven flina och nicka medhållande. Nåväl, husläkarreceptionisten var inte lika angelägen och ville helst att jag skulle komma tillbaka imorgon, och när jag insisterade fick jag i vart fall se till att pallra mig dit (tvärs över stan) före klockan sex. Klockan var halv. Med Glasgows rusningstrafik kunde klockan lika gärna varit halv åtta.

Men taxikillen stod på och som tur var hade de äntligen öppnat den avstängda sektionen av Duke Street, så med tio minuter till godo kom jag till husläkarmottagningen.

Läkaren tittade, ojade sig, klämde, skakade på huvudet, förfasades över hur kall foten var och skickade mig sedan med en lapp i fickan raka vägen till akuten på Royal Infirmary. Hennes teori var att det antingen var cirkulation eller DVT (Deep vein trombosis, vad det nu heter på svenska, DjupVensTrombos kanske?). Jag kunde nästan höra kollegorna sucka att om jag gått dit på en gång så hade jag i vart fall gjort det på arbetstid och fått betalt för besväret. Det är också fusk. Man ska göra det på sin fritid.

Så efter en ny taxiresa besökte jag min andra akutmottagning i stan. Måste säga att den på Royal Infirmary var BRA mycket bättre än på Western! Förvisso hade de också golvfasta stålstolar a la öseuropeisk polisstation och toaletterna var i snäppet sämre skick än en normal högstadieskola. Men det var ändå ett lyft, och själva akutsalen kändes sterilt sjukhus så jag är nöjd. Fast kanske inte helt nöjd med att de sålde läsk, chips och choklad i maskinerna i väntrummet, men inte ett enda äpple...

Läkaren klämde och kände och pratade och tryckte och jämförde med vänsterfoten och tyckte inte det var någon större skillnad i cirkulation (fast då hade ju benen legat plant på en säng i en halvtimme), till slut misstänkte han DVT. Jag råkade veta vad det är, för det lärde vi oss när jag studerade Rättsmedicin... Det är en vanlig dödsorsak bland långresenärer; de sitter stilla, får försämrad cirkulation och det bildas en blodpropp i de djupliggande venerna i vaden. Sedan lossnar den, vandrar och fastnar antingen i hjärnan, lungorna eller hjärtat.

Fast det är om den inte upptäcks i tid och går obehandlad. Läkaren övervägde först att låta mig ligga kvar över natten för observation, men eftersom jag inte bodde ensam släppte han hem mig för att komma tillbaka för ett ultraljud imorgon bitti. (för att leta proppar alltså, inte ungar...) Fast först ville han ha blod. Det ville tydligen inte min arm, så den gav bara ifrån sig halva dosen av vad han egentligen behövde. Det var märkligt, för även om jag vet att jag är svår att liksom penetrera så brukar det forsa som sjutton när blodet väl tappas. Som hämnd (?) fick jag en spruta med något blodförtunnande som skulle förhindra proppen att växa och börja vandra. Den sved!

Nu är jag ändå hemma, med ett fint litet infoblad om vad jag/mina nära bör känna till ifall tillståndet förändras, och jag tänker se till att sova med benet högt. Jag har varken andningssvårigheter, bröstsmärtor, blodigt spott och inte heller har jag kollapsat, så allt ser bra ut.

Läkaren sa att vi skulle göra ultraljud och sedan "får vi se vad som händer". Förvisso skulle jag behöva gå tillbaka till jobbet eftersom jag lämnar en tränare på sex trainees, men det är ändå något som kan lösas. Den viktiga frågan är ifall läkaren ger mig tillåtelse att följa med på vandringsutflykt till The Trossachs på lördag! Nej, jag tänker inte ut och knalla, bara hoppa runt vid parkeringen och sitta på alla stenar jag ser. Men jag vill ut i naturen! Och var inte rörelse bra för DVT...?