...även om det inte är det.

Faran över. Svullnaden i benet/foten berodde troligen "bara" på cirkulationssvårigheter och det verkade den blodförtunnande, svidande sprutan ta hand om. Svullnaden hade gått ner lite på fredagen och jag var inte alls lika kritvit när jag tog mig tillbaka till ultraljudet på sjukhuset.

Hade funderat lite över natten och det verkade lustigt att doktorn misstänkte DVT när det i informationen stod att man skulle vara röd och varm. Fast kanske trodde han att det kunde vara på så tidigt stadium att det inte bildats något rött och varmt än, vad vet jag, jag är inte läkare.

Hur som helst gick jag dit jag blivit hänvisad och mötte en slö och ointresserad receptionist som skickade mig till helt fel avdelning - runt huset och en trappa upp. Tur att man bara hoppar med en krycka nu för tiden och inte med två... Hamnade hur som helst på avdelningen jag skulle till EFTER ultraljudet, och den snälla tanten följde med mig till rätt avdelning, via några genvägar som ändå tog oss runt halva sjukhuset som det kändes.

Sedan väntade jag. Och väntade. Och så läste jag lite i boken jag kommit ihåg att ta med, och tre timmar senare fick jag komma in. Jag fick gelé på låret och så drog de med apparaturen i ljumsken och bakom knät och bad mig vicka på fotleden så att det lät som om en bebis - eller en alien - rörde sig inne i ådrorna innan läkaren muttrade "negative" och lät mig gå tillbaka till avdelningen. "De väntar på dig". Tja, det fick de göra, för jag gick halvt vilse. Eftersom tanten tagit med mig genom personaldörrar så kunde jag ju inte gå "baklänges" tillbaka. Efter någon halvtimme hittade jag till slut rätt. Och fick vänta.

Strax före min tur rullade de ut en kvinna i rullstol. HON hade DVT! Benet var uppblåst som en sprickfärdig ballong och alldeles mörkrött. Och hon såg ut att ha ont. Det blev plötsligt ännu tydligare att jag inte kunde ha detta. Min fot var ju vit...

Det visade sig att läkaren från kvällen innan knappt lämnat några anteckningar alls så tanten fick göra en helt ny grundlig undersökning. Blodtrycket var högt, fast det var väntat med knäskadan, och det var ändå inte så högt som en DVT-patient skulle ha haft. Hon menade också mycket riktigt att vitheten snarare tydde på stopp i artärerna (de som pumpar ut blodet i kroppen) och sa att hon inte var rädd för att skicka hem mig, men ville att jag skulle be läkaren på magnetröntgen på tisdag att kolla upp benet också, för säkerhets skull.

Jag frågade Den Afghanska Läkaren redan på morgonen vad han trodde om att gå till jobbet efter sjukhusbesöket. Han kollade på mig som om jag bett honom hoppa från taket. "Du ska först till sjukhus med all stress det innebär och sedan tänker du skynda till jobbet... och vem vet när du får komma in... och behöver vila... och det här om något är en genuin ursäkt att vara hemma... och..." Ok, jag förstår vinken.

Tanten menade förstås att hon inte skulle uppmuntra till att ligga still, för det ökar ju faktiskt risken för DVT, utan att jag skulle använda foten så gott det går men att jag ju känner bäst själv hur mycket det innebär. "Lyssna på kroppen." Det var en väldigt klok läkare.

Så, inga utflykter under helgen, men solen sken så på eftermiddagen utnyttjade jag ledigheten till att ta en lugn promenad till affärern. Det är normalt en 10min promenad, men tog givetvis en halvtimme enkel väg. Dessutom visade det sig att övergångsstället - som jag i mitt nuvarande tempo behöver använda - låg ca två kvarter bort. Båda två, i var sin riktning. Så det ökade på en kvart eller så. Märkte ändå att knät känns bättre nu och att jag kan använda kryckan som stödhjul snarare än som stöd - tjoho! Kanske blir det en lugn låglandsvandring till påsk i alla fall...
Foten då? Jag tror att jag pressade ur ännu mer svullnad under promenaden igår, för idag har det gått ner ännu mer och jag känner varken stickningar eller ömhet.

Jag anser fortfarande inte att man behöver slösa energi, resurser och pengar på att gå till läkare med småstickor i fingret eller en lätt släng av magsjuka. Men även falska alarm kan behövas kollas upp när det händer något "utöver det vanliga", när det finns en risk med i bilden. Och när en sjuksköterska och husläkaren tror på cirkulationsproblem så är det ju ändå inte deras fel att akutläkaren sedan får för sig att dra i larmet för något allvarligt, som det inte var. Men det kollades i vart fall upp ordentligt, och i farten åtgärdades den egentliga skadan!

Slutet gott allting gott.