112 är ett nummer som är till för att användas

Ibland förvånas jag över mänskligheten. Jag vet inte om jag bör bli rädd, chockad eller bara irriterad, men vad jag inte kan bli är likgiltig; så som de 7-8 vuxna människor som stod i en fin ring och låtsades som om det regnade när en man med blodigt ansikte och blodskvättad tröja låg still på marken vid busshållsplatsen.

Det tog mig 20-30 sekunder att med stöd av krycka ta mig från kiosken till hållplatsen. På den tiden låg mannen på rygg med armarna stelt i läge som en död hund och rörde inte en fena. Jag vet inte hur länge han legat före det, men 20-30 sekunder var i alla fall tillräckligt för att jag skulle tänka att "det här är inte rätt".

Som jag tagit upp flera gånger förut (redan efter den försenade dejten 2004) så förstår jag om folk av okunskap och oerfarenhet inte går in i en situation och agerar. Vad jag inte kan förstå dock är hur man kan se en människa ligga livlös och blodig på marken utan att åtminstone tänka att han nog vore i behov av medicinsk hjälp, och ringa ambulans. För alla vet väl numret dit?

Med SOS-kvinnan i luren och stöttandes på krycka försökte jag därför få kontakt med mannen. Hans ögon var inte i denna värld, men snart kom han till sina sinnen - och visade sig vara stupfull på en blandning av alkohol och något helt klart kemiskt. Han blödde ur näsa och ett jack på hakan, kunde inte prata eller stå. Men det var lögn i helsefyr att försöka få honom att sitta/ligga ner när han väl kommit till sans. Framförallt med luren i ena handen och kryckan i den andra. Någon hjälp kunde jag inte räkna med, människorna lämnade fint svängrum åt oss.

Mannen reste sig och smashade i trottoaren tre gånger. Vid sista tillfället låg han kvar ett tag. Jag försökte förgäves få "någon" att hjälpa till och hålla honom stilla. Till slut kom en kvinna, som gärna höll sig på lite avstånd så att hon slapp ta i honom. Men poängen var ju att försöka få mannen att ligga still så att han inte gjorde sig själv mer illa eller tumlade ut i trafiken! SOS-kvinnan ville ha kvar mig i luren tills ambulansen kom så jag försökte uppdatera henne samtidigt som jag försökte få mannen att tala till mig samt försöka få honom att hålla sig stilla, eftersom ingen annan hjälpte till.

Mannen smashade in i en bil.

SOS-kvinnan lät mig gå för att fokusera på honom, så länge jag lovade att vara kvar och ringa om något hände innan ambulansen kom. Jag hade inte mycket att sätta emot fysiskt och när mannen började försöka resa sig igen kunde jag inte hindra honom. Mannen smashade in i en ny passerande bil. Han klamrade sig fast vid den nedvevade rutan, jag försökte få honom ner på marken, bilisten var irriterad och vrålade åt honom att ge fan i bilen. Till slut ramlade han ihop.

Jag fick äntligen lite kontakt. Han svor åt oss alla tror jag för även om han inte kunde forma ord så hördes ibland något 'fuck' och när en man närmade sig började han tafatt sparka efter honom. Fast han var alldeles för lealös och okoordinerad för att vara någon egentlig fara. En kvinna stannade till och såg ut att vilja bistå, men när mannen grymtade halvt hotfullt fräste hon att "ska det va på det viset så går jag" och så försvann hon. Det var klart att han inte var ok, men vet man som sagt var inte hur man ska handskas med något så gör man inte det, och det kanske är bäst.

Jag babblade på lugnande och pockade på uppmärksamhet. Till slut vände han blicken mot mig och mumlade något om 'sweetie'. Han strök min kind. Tja, så länge han låg still så var jag glad, så han fick stryka på. Vi höll hand så sött och jag försäkrade att vi var kompisar. Kvinnan som börjat hjälpa mig viftade med armar så att bussar svängde runt oss. En bilist stannade till. Men tro det eller ej, det var bara för att uppmana mig att inte röra vid blodet! Förihelsikesjäklar, jag försökte hålla ner honom på marken, dessutom bar jag handskar. Men med bara en hand och ett skadat knä så lyckades jag inte hålla honom på plats för evigt. Han vinglade efter ett tag ut i gatan (som tur var var det rött ljus), hamnade på andra sidan och sjönk till marken där istället.

Då kom ambulansen. På andra sidan gatan kom fyra män fram och såg till mannen. Det var väl sjutton att de hjälpsamma typerna skulle gå på andra trottoaren! Men ändå. Mannen fick hjälp och var snart i ambulansen. Och kvinnan och jag sa adjö och åkte åt varsitt håll.

På bussen frågade en fotbollssupporter om jag varit i slagsmål. Det var först då som jag upptäckte att framsidan på jackan var blodig. Tja, det går ju i alla fall att tvätta bort. Jag har nog lite svårare att tvätta bort varför ingen ens kunde tillkalla hjälp åt mannen som så tydligt var i behov av det. Jag vet som sagt inte om jag är rädd, chockad eller bara irriterad. Men jag känner inte likgiltighet.