Hålla för öronen hjälper inte mot dåliga besked

Ni känner säkert till syndromet; man känner något konstigt och vet att man borde söka läkarhjälp men tvekar för tänk om det är något allvarligt, vilket man inte vill höra men som man verkligen borde söka tidigt för! Ja, sedan snurrar cirkeln igång.

Trots överaktivitet i Stockholm kände jag att knät blev allt bättre, svullnaden gick ner och flexibiliteten - om än inte stabiliteten, tyvärr (det är för tidigt) - återkom gradvis. Så jag undrade om jag verkligen skulle behöva en magnetröntgen. Hade ett uppföljningsmöte, vilket av olika skäl kom att hamna före själva röntgen, så även om det mötet kändes poänglöst utan röntgenplåtar så bestämde jag att gå dit för att just höra om jag inte kunde avbryta hela alltet.

Det var då jag träffade den snygge (det har visst med saken att göra!) holländske knädoktorn Martijn. Han förklarade att det är väldigt svårt för ett knä att hoppa ur led (ok, det visste jag ju, och det bevisar vänsterknät hela tiden för det har ju fått jobba för två i femton år!) men att när det väl sker så är det en 30-40% risk att det kommer hända igen. Alla som varit med mig och vandrat vet hur medveten jag varit ATT det finns en risk, fast jag har inte vetat hur stor den varit. Alla gånger jag sett till att klättra på rätt sätt (d.v.s. med vänster ben först), om möjligt undvika hala branta nedfarter och allmänt ta det långsamt, lugnt och försiktigt så att man inte halkar/snavar till. Tja, och så efter 14 år halkar man på en frusen gångbana mitt i stan...

Martijn berättade sedan att om/när det händer en andra gång så ökar risken ännu mer! Och fortsätter öka för varje gång. Det var det jag inte ville höra... Han tyckte att jag oavsett hur knät kändes skulle gå på röntgen, för de vill se hur ligamenten ser ut et c. Det kanske är en skada som kan åtgärdas med operation eller så. Han skrev också remiss för sjukgymnastik.

... vad ska jag säga? Jag ska så klart gå på röntgen den 19:e. Sedan vet jag inte om jag vill tänka längre - fast jag gör det ändå. Jag måste förbereda mig, för oavsett vad svaret blir kommer jag få ändra en del i livsplaneringen - jäkla tur att jag inte köpte det där dyra tältet för höghöjdsvandringar i sommar!

Antingen kan de inte göra något, och då får jag se till att återbygga styrka och stabilitet i knät så att jag åtminstone kan knalla på bra stigar upp och ner. Jag har ju känt knät "vara på väg att glida ur led" förut så fr o m nu får jag nog i så fall ge upp grässlänter et c och hålla mig till berg med bra grusstigar. Suck, det begränsar urvalet starkt, men det är så det får bli så att jag inte glider. Och alla branta berg får vänta läääänge på mig... Dessutom kommer jag bli expert på West Highland Way, andra långa men skonsamma leder samt skotska dalvandringar.

Skulle det bli operation så vet jag sedan förut att det kan ta månader - år - att komma tillbaka och i så fall blir det låglandspromenader i år och sedan får vi se; blir allt bra så tutar vi och kör igen, annars får det bli samma omställning som i stycket ovan.

Så... Buchaille Etive Mor får vänta ett tag till på mig. Fast ett tält tänker jag ändå köpa (lite senare). Det finns ju Great Glen Way, Rob Roy Way, jag kan gå West Highland way baklänges...