Skotsk-svensk krycklogistik

Det intressanta med att resa på kryckor är att man får uppleva transporter och logistik på ett helt nytt sätt.

Ringde Ryanair ett par dagar före avresa, ifall de ville veta att en hoppetossa kommer med.
"Har du gips ovanför knät?"
"Nä."
"Behöver du rullstolsservice?"
"Nä."
"Ok, isåfall behöver vi inte veta. Trevlig resa."

Så jag tog mina kryckor och min stora vandringsryggsäck (för resväskan var ju utesluten) och begav mig av. Tågresan mot Prestwick gick smidigt; trots att tåget är tomt och vi bara var sex stycken vid dörrarna så vinkade alla förbi mig så att jag fick gå på först och ta plats. Nästan så att jag kände mig bortskämd.

Trots att alla ser att jag har kryckor och rimligtvis torde dra slutsatsen att jag inte är supersnabb, så sitter ändå någon liten känsla i mig att inte vilja stoppa upp, ta plats, vara till besvär... Jag vill liksom flyta med "som vanligt". Så trots att det inte var någon kö, ingen suckade och ingen schasade på mig så kändes det ändå som om jag ville skynda mig på vid varje delmål; incheckningen t ex. Idealet vore att klä regnskyddet om ryggsäcken innan man kom fram, men eftersom jag behövde båda händeran till kryckorna så var jag ju tvungen att göra det när väskan låg på bandet. Och visst fumlade jag lite extra när jag försökte snabba mig på... fick säga till mig själv på skarpen till slut. Det är ingen brådska!

Säkerhetskontrollen gick oerhört smidigt. En vakt lät mig slippa den snitslade kringelikrokbanan, jag fick hoppa fram direkt till ingången. Det väntade tålmodigt medan jag tog av mig jackan och jag fick sedan hoppa vid sidan av detektorn till en kvinna som visiterade mig. De bad mig sedan vänligt att ställa mig vid bänken och hålla fast mig medan de körde kryckorna igenom röntgen. Sedan hjälpte en vakt mig på med jackan.

Hela vägen ut till planet ekade "proppen Orvar" taktfast i huvudet. Faktum var ju att kön liksom stannade upp vid mig. Det var en lång kö framför mig vid planet. Knappt hade jag börjat klättra uppför trappan - ett steg i taget - innan trappan var tom och ormen istället ringlade sig lång bakom mig. När jag kom in i planet satt varenda kotte i stolarna redan. Det var väl finurligt uttänkt, för det betydde ju att gången var fri när människorna bakom mig kom in! Jag fick ett yttersäte på vänster sida, långt fram i kabinen, så jag var nöjd. Kryckorna låste jag in i skåpet ovanför sätet.

Vilket betydde att när vi landade på Skavsta och mannen bakom mig öppnade skåpet, så fick jag kryckorna i huvudet! Det gjorde ont.

Om igen stoppade Proppen Orvar upp flödet i trappan. Skavsta är ju så handikappvänligt med en halvlång trappa upp i en korridor, där man sedan efter ett tiotal meter får ta en halvlång trappa ner igen! Jag var tvungen att stanna och vila på vägen. Efter att ha baxat upp ryggsäcken på ryggen igen var jag faktiskt rätt glad över att pappa kom och hämtade mig med bilen.

Under veckan i Stockholm gjorde jag mig välbekant med t-banestationernas hissar. Anledningen var att jag plötsligt insåg hur förtvivlat snabbt rulltrapporna går! I alla fall jämfört med dem i Glasgow. Jag minns ju att jag I Stockholm ibland tyckte att de inte kunde gå snabbt nog, men nu med kryckor insåg jag hur läskigt det är när man inte har full koll och flexibilitet i alla lemmar. Jag gillar ändå tunnelbanan i sig för den går tätt, så även om ena tåget är fullt (läs: ingen sittplats) så dröjer det inte för länge till nästa. Dessutom dröjer det ett tag mellan det att tåget stannar och dörrarna öppnas, så jag får bra med tid att resa på mig och börja hoppa.

Däremot gillar jag inte alls de nya bussarna! Vem sjutton kom på idén att placera sätena uppe på en onaturligt hög platform - för att inte tala om längre bak i bussen då man först måste ta en trappa(!) upp innan man kliver upp på platformen? Jag trodde det var ett skämt när jag såg platserna för rörelsehindrade längre fram i bussen. Skulle jag hoppa ända upp dit, i ett fordon som kan börja röra sig när som helst?! Jo tjena. Steget i sig var så onaturligt högt med kryckor att det var uteslutet. Enplatsen då? Tja, för en knäskadad så var utrymmet så trångt att den var utesluten. Jag valde därför oftast att sitta på de sneda sätena vid rullstols/barnvagnsområdet.

Fast det är klart, det var ju inte så kul den där gången när busschauffören inte kunde vänta tills jag satt ner, utan gasade så att jag nästan hamnade på golvet! Svajande på halva stolen åkte kryckorna iväg och jag famlade febrilt efter nåt att hålla tag i så att jag inte kanade ner på golvet. Någon hjälp kunde jag väl knappast begära från de fyra(!) som satt i närheten och så fascinerat tittade på, liksom undrandes "hur hon skulle klara det här nu då".

Överlag kändes det ändå mycket tryggare att åka SL-buss jämfört med First Bus i Glasgow. Det kändes som om chaufförerna i Stockholm (med ett ynka undantag) var mer tålmodiga och såg till att man kom på plats ordentligt innan de började köra. I Glasgow känns det som om jag inte riktigt kan lita på dem för ibland börjar de köra "just" som man kommit fram till sätet, och alltså håller på att stå på näsan för att man inte sitter ner än.

Jag blev f ö inte omkullsprungen alls under veckan, vilket jag nästan väntat mig. Ibland blev jag nästan rörd; som när två pensionärer insisterade på att jag klev på bussen före dem och en skakig gammal man reste på sig för att ge mig sin plats! Fast då sa jag åt honom att sitta kvar så tar jag en annan, jisses... Men ibland fick jag halva utbrott också; som när en man riktigt trängde sig förbi mig i tunnelbanedörren för att ta sista 'ytterplatsen'. Snopet såg jag mig om och upptäckte två fönsterplatser. Tjejen som satt för kunde naturligtvis inte skyffla in sig, knappt bereda utrymme för mig att tråckla mig in. Till slut tog tjejen mitt emot förnuftet tillfånga och flytta på sig diagonalt. Men tack då.

Eller som när jag var och handlade i en liten butik och efter att ha betalat stod med vara, växelpengar och plånbok i hand. Med två kryckor måste liksom prylarna bort innan jag kan hoppa vidare, men knappt hade jag tagit emot växelpengarna förrän en kvinna bakom mig sträckte armen över min axel(!) och stönade besvärligt för att jag stod ivägen när hon skulle betala! Jag kunde inte hålla mig utan vände mig om och sa med ett ursäktande leende: "Förlåt för att jag inte hänger med i ditt tempo". Tror att saraksmen hittade målet för hon såg faktiskt lite bortgjord ut.

Så var det till slut dags att åka hem igen. Det har alltid fascinerat mig hur folk liksom forcerar dörrarna på cityterminalen för att komma ut till flygbussen, som om de är livrädda att inte komma med. Så även denna gång. Den prydliga kön förvandlades i en handvändning till en mobklump så fort dörrslussen öppnade. Den ena bussen blev full och när nästa körde fram pressade alla ute på trottoaren mot dörröppningen. Själv hade jag fullt sjå att få med bagaget för det råder såklart inget kösystem utan riv och slit och bök och stök först till kvarn. Eller inte ens det, för jag stod längst fram, men sex(!) pers trängde sig för att slänga in sin väska innan jag kunde ta av mig ryggsäcken. När jag så kom upp på bussen var så klart alla platser i främre delen upptagna. Ni som haft oturen att gå i en bussgång med kryckor vet vilket minimalt utrymme det är och hur smidigt det är att tråckla sig på snedden. Så klart att alla sittande människor följde min framfart med spänning. Det vore ju synd att missa underhållningen genom att byta plats med mig... Som tur var hittade jag till slut en plats vid gången på vänster sida, fast hann givetvis inte sätta mig ordentligt innan folk pressade sig förbi mig i jakt på stolar ännu längre bak. Jag menar, de må vara på bussen men sittplatserna kanske tar slut!

Lagom irriterad kom jag till Skavsta. Den här gången mindes jag att inte stressa, så snart var väskan incheckad och jag kunde gå genom säkerhetskontrollen.
"Kan du gå utan kryckor?" Frågade vakttjejen i förvånansvärt uppfordrande ton.
"Nej." Svarade jag så klart, och ansträngde mig för att inte lägga till något sarkastiskt.
"Då måste du stå här medan vi röntgar dem."
Ingen vänlig uppmaning, snarare en trött order.
"Kryckorna ska tillbaka hit sen!" Hojtade hon. På tonen lät det som om alla därmed skulle förstå att det var en ytterst besvärlig resenär de hade att göra med. Jag undrade för mig själv varför inte Prestwicks och Skavstas personal kunde gå på samma charmkurs.

Jag visiterades och fick sedan finna mig i att två pers - samtidigt! - sträckte sig över mig för att komma åt sina prylar medan jag samlade ihop väska och jacka. De hade väl bråttom, nästa avgång var ju om... trettio minuter.

Vid gaten räknade jag till otroliga 30 resenärer. Det var så tomt att jag ett tag undrade om jag satt vid fel utgång. När vi så, trettio minuter försenat, skulle få boarda så frågar kvinnan om jag pratat med dem vid incheckningen om mina kryckor. Vi hade inte alls pratat om det. Kvinnan försvinner då för "de på planet" brukar vilja veta just det Ryanairkvinnan på telefon sa att jag inte behövde föranmäla. "De på planet" ville att jag skulle gå på sist av alla. Smart tänkt. Om planet är en halvtimme sen så är det ju klokt att låta den långsammaste passageraren gå på sist...

På planet fick jag dock VIP-behandling. De första sex raderna var avstängda eftersom vi var så få, men de öppnade en av raderna för mig. Kvinnan fällde upp alla armstöd och menade att jag kunde breda ut mig och lägga upp benet om jag ville! Det var nästan så att jag förväntade mig ett glas champagne också.

Vid normala förhållanden är det 30-45min mellan landning och då sista bussen till Glasgow avgår. Passkontrollen brukar ta en evighet så man får alltid jäkta och halvspringa till bussen. Nervöst tog jag emot beskedet att vi åtminstone flygit ikapp förseningen. Jag hade inga planer på att gå av sist, för då vore jag körd, och som tur var kom de inte med någon sådan önskan heller. När jag väl kom ner på marken stoppade en guljacka mig och frågade om jag reste ensam. Jag undrade smått vilket jäkelskap han skulle hitta på - men Guljackan är min hjälte! Han tog med mig på en genväg, lämnade över mig till en kollega som han anropat via walkie-talkie och någon minut senare kom vi fram precis efter passkontrollen. Jag fick gå till första lediga gubbe, som kollade passet medan jag försökte att inte snegla mot den lååååånga kön som slingrade sig bort i korridoren.

Sedan var det fritt fram. Jag var så tidig att bagaget inte ens hade lastats av! Trots att den normala utgången var trasig och man fick gå en omväg för att komma ut, och trots att man måste korsa hela parkeringen för att komma till bussen , och trots att jag var tvungen att stanna till flera gånger och vila så kom jag fram med tio minuters marginal. Till den officiella avgången då bussen faktiskt åkte. Hade jag litat på den inofficiella avgången en kvart senare hade jag missat bussen. Busschauffören från Edinburghbussen kom fram och hjälpte mig av med ryggsäcken och Glasgowchauffören bad i princip om ursäkt för att trappstegen var så höga. Han lät mig sedan sitta på den "avstängda" första raden så att jag kunde sträcka ut benet.

Så, efter en vecka med både buss, tunnelbana, lokaltåg, flyg, flygbussar, taxi (glömde nämna dem, men de var uteslutande smidiga och bra) och lokalbefolkning så drar jag slutsatsen att... jag föredrar att vara frisk i benen. Då behöver man inte hjälp av andras smidighet för att få en smidig resa.