Som jag redan berättat så är det gratis att gå till doktorn i Skottland; akuten, husläkare, rubbet. Den afghanska doktorn gjorde stora ögon åt att svenskar först betalar så hög skatt och sedan får betala för sjukvård också. Men sedan såg han en fördel; han resonerade att det nog skulle skära ner på antalet stickor-i-fingret, fall som tar upp dyrbara resurser men som lätt kunnat avhjälpas hemma.
Jag är säker på att även sjukhus i Sverige har stickor-i-fingret-patienter, men jag tror att jag ser hans poäng. Min erfarenhet är att man konsulterar sjukvården, och har väldigt hög tilltro till den, i ALLT här.
Varje gång jag varit sjuk och hemma från jobbet så är första frågan när jag kommer tillbaka; "gick du till läkaren?"
Eh, nej, jag var dålig i magen i två dagar...
"Så du sökte inte råd?"
Eh, nej, jag spydde, sov och drack tills jag blev bra. Precis som folk gjort i alla tider när de blivit magsjuka.
Fast det är som att ifall man inte konsulterat läkare så har man inte gjort saker på rätt sätt, man har inte tagit hand om sig, ens egen eller mammas kunskap räcker liksom inte. Den afghanska doktorn är helt på min linje, men inför arbetsgivare har jag märkt att sjukdomsfrånvaron blir tagen på mer allvar om man säger att man konsulterat läkare. Om det så är magsjuka och en lögn om att man pratat med en släkting som är sjuksyrra.
Denna tilltro till läkare gör att det inte räcker med att jag förklarar att jag haft knäproblem förut och att det tar tid innan det blir bra; lik förbaskat frågas det ständigt om "läkaren sagt hur länge jag ska hoppa på kryckor". Även om han skulle säga 6-8 veckor så känner man ju det bäst själv!
Fast nu konsulterar jag ju i alla fall läkare. Ett knä som gått ur led är hur som helst ett fall man inte klarar av med en huskur. Men mycket annat är.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment