Dublin del2 - Gaelic, inte att förväxla med Gaelic, inte att förväxla med Irländska, inte att förväxla med Skotska...

När jag pluggade här i Glasgow för sisådär fem år sedan så var den en tjej som redan vid vårt första möte fräste att hon inte pratade gaeliska, hon pratade irländska. Jag blev så paff att jag först trodde det var två olika språk... men det är det inte. Det är bara det att stolta irländare så klart hävdar sitt eget språk på samma sätt som de hävdar sin flagga och sitt land. Inget av det en självklarhet, vilket dem som känner till Irlands brokiga historia vet. (Irland, ok, republiken Irland, blev inte självständigt förrän 1949. Fast även det, att Irland är självständigt, får man vara försiktig med att hävda för det är inte alla som håller med, inte förrän "hela" Irland, alltså även Nordirland, blivit självständigt... och därom tvistas det fortfarande. Men för att hålla saker enkla i detta inlägg så säger jag att Irland (Sydirland, republiken, vad ni vill) blev självständigt 1949.)

Jag lärde mig så småningom att gaelska och irländska är samma sak, men de irländare jag känner föredrar om språket kallas just irländska. Denna skillnad, eller hur man ska säga, påpekades vid åtminstone två tillfällen när jag var i Dublin och någon råkade säga något om de tvåspråkiga skyltarna. Alla gatskyltar och de flesta andra skyltar också för den delen har nämligen text både på Engelska och Irländska. (Alltså gaeliska...)

Nu när detta utretts så måste vi ju också reda ut gaeliska och gaeliska. Som Skottlandsboende så lät det ju rätt märkligt när folk hela tiden hänvisade till Gaelic med uttalet [gaylic] eftersom skottarna uttalar Gaelic ungefär som [garlic] fast utan R. Hänger ni med?

Sammanfattning i Carinas gaeliska språkskola:
Irländarna pratar Gaylic medan Skottarna pratar Ga:lic.
Gaylic och irländska är samma sak.
Ga:lic och skotska är inte samma sak.
Ga:lic påminner om Gaylic fast många ord skiftar (ungefär som att norska påminner om svenska).
Skotska påminner om engelska fast med egna tillagda ord (ungefär som att skånska påminner om svenska).

Så, nu är vi nog redo att göra stan.

Dublin del1 - Ingen dröm, en förvarning...

Natten innan jag skulle flyga till Dublin hade jag en märklig dröm. Början av drömmen (innan den bytte scen totalt) fick mig att fundera resten av dagen för jag var nyfiken på vad som hänt, och varför personen i drömmen reagerade som hon gjorde.

Det är så här att vi är några kompisar som har en berättelse ihop. Karaktären jag ansvarar för heter Eileen och är yngsta systern i en klanledarfamilj från sisådär 1600-1700-talets Skottland. Hon är inte den smartaste hästen i stallet om man säger så, Madickens planer framstår som mogna och genomtänkta i jämförelse... Eileen hoppar i med huvudet före när hon får en idé och hamnar därför i trubbel med alla från sin hårt prövade far till hänsynslösa engelska riddare.

I drömmen låg jag och grät på en säng och Eileen (ca 15-16 år i drömmen) tröstade mig, fast jag fattade inte varför eller vad som hänt (trodde någon hade dött först...). Eileen såg så där på samma gång förstående, anklagande, uppgiven och medlidsam ut. Lite som att "jag förstår hur det känns men du får skylla dig själv för hur dum får man vara egentligen, inte ens jag skulle göra så där, ok, jag tycker ändå lite synd om dig för du är uppenbarligen för korkad för att fatta bättre". När jag såg hennes ansiktsuttryck 'fattade' jag i drömmen att hennes farsa klått upp mig av någon anledning, fast jag hade ingen aning om varför. Och om Eileen inte ens skulle vara så korkad så måste jag ju ha gjort något urbota dumt!

Så det var det jag fundera över resten av dagen, fast jag blev inte klokare så jag släppte det.

Sedan åkte jag till Dublin. I sista sekunden beslutade jag att lämna kryckan hemma. Dels så har jag den nu bara till och från jobbet, så jag tänkte att jag nog kunde gå utan om jag tog det försiktigt och vilade ofta. Dels var planen att gå ut och ragga irländska trubadurer (ehrm) så jag tänkte att en krycka inte vore speciellt attraktivt.... Jodå, man får visst vara fåfäng! Precis innan jag gick ut genom dörren bytte jag tennisskor från de vita, ofina men sköna Kappa-skorna till de brunröda, fina men plattare och därmed hårdare Graceland-skorna.

Redan på tåget till Prestwick ångrade jag mig. Redan innan jag klivit på flyget förstod jag att den där drömmen varit en förvarning. Jag hade bara varit så urbota korkad att jag inte fattat det!

Jag haltade runt på fredagen och trots att jag satt still en hel del (buss, teater) så gjorde det duktigt ont framemot kvällen. På lördagen hade knät svullnat till handbollsstorlek och trots att jag först åkte lång busstur, sedan en kort, förvisso knallade på museum ett par timmar, men sedan bussade, flög och tågade hem så gjort det ont, ont, ONT! (Den där annonserade 10min promenaden till gaten på Dublins flygplats tog 45min...)

Så på söndagen satt jag med frusna ärtor på knät, kände fötterna pulsera och tänkte att jag faktiskt får skylla mig själv. Inte ens Eileen skulle vara så korkad att hon åker bort en helg utan sköna skor och krycka - framförallt inte när man i normala fall tar den från lägenheten och tvärs över gatan till bussen...

Kulturfyra om litterära figurer

Dags för en fyra, den som du som vanligt hittar på Kulturbloggen.

1. Vilken litterära figur skulle du vilja vara? Från film eller litteratur, eller serietidningen eller från musik eller opera. Var som helst ifrån.
Jag tror faktiskt inte att jag vill vara någon "annan" litterär figur, det är alltid nåt fel med dem... Ok, med 'min' Jamie så vill jag vara Claire i Outlandish-serien (av Diana Gabaldon), fast det verkar alldeles för komplicerat i mitt tycke och den där karln skulle göra mig vansinnig med hans idéer. Jag skulle ha svårt att flytta mitt tankesätt tvåhundra år bakåt i tiden...

2. Finns det någon romanfigur - eller filmfigur eller seriefigur - du tycker är lik dig?
Tjorven, helt klart. Som barn såg vi till och med likadana ut!

3. Finns det någon bok som fångar dig så när du läser den att du känner saknad när du läst klart boken. Som en värld du vill vara kvar i?
Med risk för att låta tjatig, men.... Sharpe och Outlandish-serien. (tja, varje gång det frågas om böcker så kommer jag upprepa dessa serier tills jag faller för något nytt!) Fick seriös separationsångest när jag var färdig med de serierna! Det är därför jag läser om... he, he.

4. Finns det någon författare du skulle vilja tillbringa en hel dag tillsammans med? Vem i så fall?
Vad ska vi göra då? Jag är inte så säker på att jag vill ha en hel dag... Kanske Bernard Cornwell dårå, eftersom han researchar så bra och säkert har lite roliga saker att berätta. Eller Jan Guillou för jag gillar verkligen hans böcker. Nej, förresten! Jonas Gardell! Oj, kanske får ha middag. Gabaldon? Nej tack, pratar hon hälften så babbligt som hon skriver så kommer den där dagen bli en hel vecka.

"We all float down here"

... för att citera "Det" av Stephen King.

Var placerar man bäst en avdelning vars uppgift är att ge kontaktcentret Support?
A) I samma 'rum' (kontorslandskap)
B) Nästgårds i 'rummet' bredvid
C) I källaren - helst i andra änden av huset

Så nu sitter jag där. I källaren. I andra änden av huset. Inga fönster, inget dagsljus, ingen naturlig interaktion med människorna vi jobbar med och med en hummande elcentral som antingen komma vagga oss till sömns eller göra oss skogstokiga.

Jag vill på detta sätt meddela att om en vecka kommer jag få en depression lika djup som vi är meter under marken. Minns mig så som jag var innan.

I den här arbetsmiljön kommer jag ju behöva boka resor till Dublin varenda helg! Två dagar kvar, sedan ska jag låta någon trubadur få ragga upp mig genom att sjunga "Glasgow girl" åt mig - så där som läckerbitarna i PS I Love You gjorde! Och jo, sången heter Glasgow Girl, jag kommer ju inte från Galway heller!

Välkommen hem, Gary!

Och jag som tyckte det gick fort med Michael Jackson-skämten när tiden begav sig! Fast Gary Glitter, den dömda pedofilen och f.d. popstjärnan, hann ju inte ens landa i Storbritannien efter utvisningen från Thailand innan skämten började dimpa ner i mailboxen och pinga fram i SMS. En del av dem roliga, en del av dem fåniga, samtliga troligen högst olämpliga.

Fast eftersom jag är av åsikten att man får och faktiskt bör/ska skämta om allt - bara man väljer sina tillfällen - så delar jag med mig av två av de bättre bidrag jag fått under de senaste dagarna. De gör sig inte i svensk översättning, så here they are:

"A Date has been set for Gary Glitter's return to the UK. She's 8 but with a bit of make up she could easily pass for 12."

"Police have raided Gary Glitter's house. They found class 'A' drugs in the lounge, class 'B' drugs in the kitchen and class 4C in the bedroom!"

OS-brons, OS-brons, OS-brons!

Ni läser nu en blogg av en tvättäkta OS-bronsmedaljör. En mäkta stolt medaljör som ser fram emot prisutdelningen, som troligen kommer gråta under nationalsången och som definitivt kommer hänga upp medaljen ovanför öppna spisen i vardagsrummet.

Finalen i discus gick av stapeln i onsdags - fast jag har inte återsamlat mig förrän nu, varför rapporten inte kom tidigare. Finalen gjordes svårare för det var bara ett heat med fem ringar och för att öka möjligheterna så fick man +25p om man kastade rätt färgad ring över rätt färgad pinne. Dessutom var "korset", alltså måltavlan, längre ifrån. Dessutom placerade de pressfotografen bakom korset så man fick en blixt i ögat i kastögonblicket! Ytterst distraherande.

Min taktik var ändå att satsa allt på 100p, oavsett färg på ringen. Jag menar, 100p > 50+25.... Till skillnad från kvalifikationsheatet ställde jag ifrån mig kryckan för att få större svängrum.

Det var ingen bra idé, jag gick ifrån heatet med 0p. Å andra sidan, det gjorde alla andra utom 2 också. Så för att få fram en bronsmedaljör blev det ett sudden death heat, en ring var.

Den gången behöll jag kryckan, precis som jag gjort i kvalificeringsheatet. Och se, det avgjorde. Jag träffade 100p! BRONSET VAR MITT!

Det vinnande kastet syns på bild.

Gratulationer och blommor kan skickas till den vanliga addressen. Presskonferens kommer att hållas på Hotel Hilton idag kl 14.00.

Kulturfyra om böcker (ännu en gång)

En liten kvick Kulturfyra före frukost.

1. Vilken bok läser du just nu?
Tre, som vanligt...
1) "Sharpe's Story" (novell där författaren Bernard Cornwell egentligen kommenterar sina böcker, rätt intressant!)
2) "Gravidshock! Reporter erkänner" av Belinda Olsson (kom med en tidning och inget jag kommer minnas när jag läst klart)
3) "Rebel" av Bernard Cornwell (fortfarande... amerikanska inbördeskriget är inte SÅ intressant)

2. Vilken bok ligger på tur?
"Copperhead" av Bernard Cornwell. Del två i Am. krigsserien, fast där är Sharpe's son med! :-)

3. Vilket är ditt favorit-te?
Riktig söderblandning (för den är inte lika söt som den man köper i matbutik) eller Smultron - hittade en på ICA i vintras som verkligen smakade smultron! Annars är jag öppen för de flesta frukt/blom-blandningar. Måste vara lös-te såklart! Och från Sverige. Fatta att de inte har smaksatta teer här. Whyttard har nåt jordgubbste, fast det smakar inget!

4. Vad tycker du om hösten, som årstid?
Det är väl inte höst än, det är bara Augusti? Ok, som förberedelse; både bu och bä. Vill hellre ha långa ljusa kvällar, men ibland är det mysigt med mörker och tända ljus. Fast jag vill liksom välja själv när jag ska mysa... Och jag gillar den skotska hösten för den varar ända till December! Färggranna träd osv.

Lukta gott - 24/7

Jag gillar min nya parfym, Calvin Klein Euphoria. Inte bara p.g.a. den fina flaskan, utan för att den lite söta doften känns rätt... romantiskt vänaktigt? Jag vet! Inte alls som jag med andra ord. Det kanske är just därför jag gillar den, för att den kontrasterar mig och går bra ihop med mina blusar, plysh och gammelrosa toppar. Det romantiska modet har senaste halvåret gett mig en rätt... kvinnlig touch (och allt djupare urringning...).

Så då är det klart att man inte kan gå runt och lukta Tommy Girl. Ok, nu har jag inte gjort det på flera år - men innan det gjorde jag det i åratal. Luktade lite på parfymen härom dagen och, hm... Nej, det var inte gott. Tror att jag överdoserade, så där som med Absolut Kurant. Visa mig flaskan och jag får kväljningar.

Har kört med Hugo Boss Woman under flera år och den klassikern funkar alltid för mig. Sportigt fräsch - precis som jag! Men omväxling förnöjer och priset på parfym ligger här ofta kring £20-£25 (240-300kr) med extrapriser ända ner till £15 så det är inte 'jättedyrt'. Så när Hugo-flaskan tog slut beslutade jag mig för att prova något nytt.

För någon månad sedan köpte jag därför Ghost (den blå). Inte filmen, parfymen. Den är fräsch, men i ärlighetens namn lite svag. Ibland vill man ju faktiskt lukta lite. Jag har Kenzo by Flower och den gillar jag verkligen, men jag har fått för mig att jag helst bär den till fest. Den känns för stark för mig till vardags.

Så då köpte jag Calvin Klein Euphoria i helgen. Igår spruttade jag lite under min gammelrosa topp och kände mig alldeles förfärligt romantiskt vänaktig. Så jag satte på mig klängande apörhängena för att kompensera.

Mellan 4 och 5 imorse skiftade jag ideligen ställning i sängen (har haft otroligt ont i ländryggen senaste dagarna - och nätterna!) och varje gång jag halvt rullade åt höger så vaknade jag. Inte av smärta, utan av en sötaktig lukt som stack rakt in i näsborrarna. Det tog ett tag, men sedan insåg jag att det var parfymen på handleden - och troligen i urringningen - som luktade. Fortfarande! Jag tvättade med våtservetter, men var vid det laget klarvaken. Så nu åker jag till jobbet en timme tidigare.

Har en blåblommig blus och romantiska vänaktiga Euphoria, så jag har så klart kompenserat med papegojstrumpor. Jag sparar pingvinörhängena till den konservativa grå blusen imorgon.

Just nu är jag irriterad på...

... folk som inte lyssnar på vad man faktiskt säger, utan på vad de tror att man säger. Eller helt enkelt antar att man menar tvärtemot vad man faktiskt säger...

Så varför fråga mig över huvud taget?!

Besviken tredjeplatsare

Nej, jag är inte besviken över att komma trea i diskuaheatet - och därmed gå till final nästa vecka.

Jag är, likt två andra kollegor, besviken över att vi inte alls fick kasta frisbee tvärs över kontorslandskapet. (Var hade vi fått det ifrån?!) Istället var "Diskus" = sån där kasta-liten-ring-över-pinnar-som-ger-olika-poäng. Sånt där spel man ofta kastade när man var liten, framförallt på midsommar av någon anledning.

Hur som helst, jag trodde inte ens att jag skulle nå fram till träkorset så jag blev mäkta förvånad när jag kom trea i heatet! Nu blir det finalkast någon dag nästa vecka.

Måtte jag har lika stor flax då. Jag menar... det var ju skicklighet, såklart... eller... nä, det var flax.

OS i ytlighet

Det har inte det minsta med själva tävlingarna att göra, men ytlig som jag tycker att man får vara så måste jag ändå ställa den självklara frågan:

Visst måste Storbritanniens kvinnliga bågskyttar vara det fulaste laget i OS?

Eller?

Önska mig lycka till

Idag är det min tur att kasta mig in i de prestigefyllda OS-grenarna. Kl 3 i eftermiddag ska jag representera Röda Ringen, dvs mitt team, i kvalificeringsheatet i diskus. Alltså, jag ska kasta frisbee kors och tvärs över kontorslandskapet så långt jag kan. Spännande! Det finns ju både pelare och skåp att undvika.

Undrar förresten om man får extrapoäng om jag prickar in en av chefernas huvudet?

Håll tummarna!

Färggrann personlighet

För några år sedan sökte en kompis ett nytt jobb och fick gå igenom en rad intervjuer och personlighetstester. Förvirrat fick hon veta att hon är "gul", och det var bra för företaget ville just då ha Gula människor. Kompisen och jag skakade på huvudet och menade att anställningsprocessen gått och blivit skvatt galen.

I fredags funderade jag lite över det här efter några incidenter på jobbet. Vi har ett OS-tema och varje team tävlar i att dekorera sin avdelning. Någon i ett annat team kommenterade suckande att mitt team troligen kommer vinna - "med tanke på vilka ni är", vilket gjorde mig lite nyfiken. Vilka är vi?

Jag såg tre kollegor intensivt diskutera hur dekorationer skulle arrangeras, två kollegor tog ett eget initiativ och knåpade ihop pappersdekorationer och vi allihopa kollade runt och justerade vår vrå efter hur konkurrensen var i rummet. Lite senare skrattades det för vi var två kollegor som samtidigt var inne i en folder och ändrade filnamn, vilket innebar att jag skrev något och några sekunder senare kastades siffrorna om! Vi ville båda organisera, fast på olika sätt.

Jag tänkte att det där med Gula människor kanske inte är så himla långsökt trots allt. Jag ser ju på jobbet att det faktiskt är viss skillnad mellan dem som jobbar i olika team. Administrationen är en tystare avdelning med rätt lite kollegialt prat och aktiviteter - jämfört med kontaktcentret där alla pratar jämt och har en öppnare och roligare stämning. Utan att dra alla över en kam så verkar det onekligen som om de mer utåtriktade människorna jobbar i kontaktcentret. Teamet som försöker övertala kunder att stanna hos oss har fler pratmakare och 'försäljartyper' än andra team. Teamet som sysslar med att behandla ansökningar består av otroligt petiga och detaljerade människor.

Och mitt team som jobbar med utbildning och utveckling består, har jag kommit fram till, av en samling människor som lika gärna kunnat komma från samma gjutform. Vi är allihop kreativa, målinriktade, tålmodiga, självgående, välorganiserade, positiva och öppna människor - även om vi har olika idéer om hur saker och ting ska uppnås. Vilket är en annan punkt, vi är inte rädda för att framföra idéer, diskutera och slåss för dem. I våra tidigare team stack vi ut på det sättet, nu är vi som en smältdegel av folk som allihop vill organisera, fixa, greja och få folk att fatta vad sjutton vi menar.

Jag vet inte vilken färg vi är, men jag börjar förstå att det på något sätt ändå går att dela in personlighetstyper efter vilken 'grundfärg' vi har. Det behöver jag bara ta mig en titt om i det öppna kontorslandskapet för att förstå. Och även om vi är olika så är det som med regnbågen - alla färger behövs för att enheten ska funka.

Kulturfyran om film i 3D

Veckans kulturfyra tar lustigt nog upp samma ämne som jag senaste tiden talat lyriskt om i vartenda sammanhang - utom på bloggen tror jag! Nåväl, då får jag tillfälle att göra det även i det här forumet nu då. :-)

1. Föredrar du att se film hemma eller på bio?
Bio alla gånger. Större bild, bättre ljud. Kanske därför jag ser ett par, tre filmer i veckan på bio också.

2. Kan bra 3D-teknik locka dig till biografen?
Absolut. Se mer i nästa fråga.

3. Har du sett någon film i 3D?
Ja. Och jag är SÅ glad att jag svalde mina fördomar och dåliga erfarenheter från 80-talets grön-röda glasögon och gick. Här har tekniken funnits i över ett år redan och visas på två/tre stora biografer i stan men jag såg vare sig Beowulf eller U2-konserten ifjol. För några veckor sedan dock... (Någon Brendan Fraser film; "Travel to the centre of the earth." De åker till Island, ramlar ner i ett hål, hamnar vid jordens medelpunkt och måste ta sig tillbaka igen. Tunn familjefilm, men...)

Det var helt fenomenalt! Helt otroligt! Det var FILM, så som en FILM faktiskt borde vara! Det kändes verkligen som om man var där, mitt i. I en scen vandrade de i bergen och - ni vet hur man inte kan fånga naturögonblick med kameran? Det gick. Nu, i 3D gick det. Och man bar coola svarta plastglasögon, inga fåniga tvåfärgade pappersögon. Visst, den publikfriande berg-och-dal-banescenen var med, som ett slags Indiana Jones-kopia, och jagande dinosaurier... Men jag var såld; även innan filmen började, då man visade trailers på kommande filmer.

Jag förstår inte nu hur sjutton jag ska kunna kolla på "vanlig 2D-film" igen.

Givetvis måste (väl) tekniken utvecklas så att det blir billigare(?) och lättare att använda 3D som standardformat. Filmen jag såg var tunn storymässigt men just nu fascinerade ju tekniken så att man satt kvar. Men jag ser SÅ fram emot när även kvalitetsfilmer filmas i 3D.

Tänk er, Liftaren... Brrrr! Eller Sagan om Ringen?! Wow...

4. Folkets Hus är alltså först med att erbjuda den nya 3D-tekniken på en biograf. Vad betyder Folkets Hus för dig? Har du några minnen från något kulturevenemang du upplevt på Folkets hus?
Folkets Hus är en av Sveriges grundpelare känns det som. Tillsammans med Folkets Park och Domus. Det brukar vara i Folkets Hus bion är på mindre orter...

Jag vill inte verka otacksam men...

...jag hade liksom räknat med en fri utlandssemester i år. Det var liksom sådana presentkort både jag och kollegorna antog att jag fått för vad-jag-nu-gjort. Fast så kul skulle jag visst inte ha.

Idag kom lösningen på hela mysteriet när jag tog emot utmärkelsen officielt. Och fotades med högsta hönset bredvid en yucca-palm.

Cheferna var inte det minsta inblandade utan det hela har att göra med ett förslag på förbättring som jag lämnade för ett par månader sedan. Vår business funkar så här; Företag A äger livförsäkringsbolagen vi jobbar åt, men själva jobbar vi för Företag B vilken den operativa verksamheten blivit outsourcad till. Så inför kunderna så är vi A men vi får lönen från B. Modernt och krångligt som fan.

Företag B strävar efter att vara marknadsledande på flera sätt och en sak som de satt i fokus är TCF - Treating Customers Fairly. Låter logiskt, men... Hur som helst, jag irriterade ihjäl mig en viss sak som mycket enkelt skulle kunna fixas och vilket skulle innebära att kunderna skulle få mer uttömmande information än vad de nu får, för att det är alldeles för krångligt och tidsödande att undersöka om de kan få den eller inte. Med mycket enkla medel kunde vi verkligen Treat Customers Fairly. Så jag emailade ett välformulerat förslag dit man skulle.

Och fick till svar att det inte var ett TCF-ärende utan något jag skulle emaila respektiva verksamhetsområde. Men eftersom jag inte visste vilka som borde emailas eftersom det omfattar flera avdelningar och företaget älskar att emaila tillbaka "det här är inte vårt bord" så sket jag faktiskt i det hela. Tyckte det var ett solkart TCF-ärende, men om de inte ville ha det så; skit samma.

Men varje förslag måste enligt interna regler vidarebefordras till Företag A - för de är ju liksom vår kund, de som äger verksamheten. A kollar varje månad igenom förslagen som kommit och om det är något/några som de tycker sticker ut och är ovanligt bra/kloka/genomtänkta så belönas de.

Så, mitt avsnoppade förslag gick rakt hem hos Företag A - så nu tittar vårt TCF-gäng på det igen, och jag får ett pris. Häpp!

Men det var en helt annan typ av presentkort. Dessa måste användas på en viss onlinebutik, en sådan som specialiserar sig på företagsbelöningar. Kruxet är att jag har £250, och man kan bara logga in sig en gång så man måste handla upp allt på samma gång.

Ok, jag har kanske förlikat mig med tanken på att inte få använda dem till att åka utomlands, men nästa krux är att jag verkligen inte vill ha något därifrån! Jag vet precis vad jag behöver: rejält men lättviktigt vildmarkscamping-kit samt billig, enkel cykel.

De hade ett 2-mannatält på den där onlinebutiken men inte en chans att jag knallar runt med 3,5kg på ryggen, och dessutom tror jag inte ens att den skulle klara en natt i skotska bergen. Cyklarna var moderna skämt. Jag behöver inte 24-växlar (och tror dessutom att ju fler växlar desto större chans att de går sönder) och jag behöver inte sån där kedja med ett extra litet kugghjul, för min erfarenhet säger att de hoppar ur mycket lättare. Vad jag däremot behöver - och som inte en cykeljävel verkar ha idag! - är kedjeskydd, stänkskydd(!), lampa och pakethållare. Jag känner mig jättegammal, men...

Hm, kanske att kompisen gett mig hjälp på traven dock... När hon dammsög mitt rum idag drog hon ner radio/CD-spelaren i golvet så den gick sönder och behöver ersättas... jag kanske skulle ta en titt på den där Audio-avdelningen igen...

Mystiken tätnar

Måste återkomma till den mystiska utmärkelsen. Tänkte vara cool och inte alls fråga cheferna (som kanske ändå inte vet nåt, vilket innebär att det bara skulle vara pinsamt att anta att de var inblandade) om de visste varför jag vunnit.

Idag kom chefens chef och gratulerade - och frågade MIG vad jag fick den för! Och visste jag vem som nominerat mig? Hon och hennes chef hade tydligen ingen aning. De heller! (Vilket innebär att allt, som jag antydde i förra bloggen, sköts ännu högre upp i företaget.)

Så... nu är jag mer förvirrad än någonsin. Vem sjutton har nominerat mig? Och varför??

På torsdag när jag ska ta emot priset så måste jag väl ändå få svaret, eller åtminstone träffa någon som vet. Kan man ju hoppas.

Hurra vad jag är bra! Tydligen. Men på....... vaddå?

Kom tillbaka till fyrtioelva nya email när jag återvände till jobbet igår.

Såvida inte tre av dem, varav ett var ett nyhetsbrev till hela företaget, skickats ut av tryckfelsnisse, och chefens chefs chefs chef - högsta hönset - emailat mig av misstag så... har jag tydligen fått en personlig utmärkelse. Av något slag.

Någon, vet inte vem, nominerade mig till företagets belöningsschema "Love2Reward" och i Juni vann jag en personlig utmärkelse, vilket meddelades i mitten av Juli.

Det är samma schema där iportal-teamet, som jag var med i, vann en grupputmärkelse tidigare i år för vårt jobb med att lägga upp hela företagets kunskapsbas på en intern databas. Schemat där man får presentkort (när vi vann gruppriset fick vi £25/person), diplom, skaka hand och ta kort med fånig direktör samt gå på flashig middag.

Om emailen stämmer så har jag blivit tilldelad presentkort på... £250. Tvåhundrafemtio pund! (tretusen spänn.) Och jag blir bjuden på flashig middag i början av 2009 igen. Tjoho i och för sig.

Problemet är - jag har inte en aning om vad jag har gjort! Inte en susning. Spontant, med tanke på hur skämten gick på middagen i April, så var min första tanke; "men jag har ju inte skapat några byråkratiska Excelblad".

Det ligger små flyers lite överallt om det här schemat, och för första gången snappade jag åt mig ett för att kolla vad det står. Enligt det så får en individuell vinnare £100. Om mitt tresiffriga belopp inte är fel så är det högsta möjliga summa, och det handlar om ett "Loyalty Award". Tänkte först att jag kanske varit i företaget för länge... men det finns många som varit där ännu längre.

Något måste jag ha gjort. Men farao vet vad och jag känner mig lite pinsam om jag ska gå till cheferna och fråga. Grejen är att inte ens de kanske vet, såvida de inte nominerade mig, för allt det här sköts högre upp.

Tror att jag helt enkelt får vänta tills på torsdag, då jag blivit kallad till ett diplom-handskak-och-foto-möte. Jag vet i och för sig att jag är suverän på många sätt, men just nu är jag lite förvirrad faktiskt...

Såvida allt stämmer så är en sak klar i alla fall. Man kan använda de där presentkorten även till resor. Så oavsett om det blir trista Spanien eller spännande Grekland så har företaget just bjudit mig på en solsemester i Oktober!

Kan kanske behövas efter, eh, vad jag nu gjort...