Varför, o varför, bjöd jag in Arbetsförmedlingen i mitt liv...

Jag hade strategin klar redan innan jag flyttade tillbaka till Sverige. Den om min fortsatta karriär. Jag visste vad jag ville, jag hade en god idé om hur jag skulle få det - men tills startdatumet på min nya karriär inföll, vilket i vilket fall som helst troligen inte skulle infalla mitt i semestern, så behövde jag ju pengar till hyran.

Q: tillfälliga jobb. Extrainkomst. Vikarieinhopp.

Och för att få det så tänkte jag dra lärdom av mina erfarenheter från Glasgow. Nu skulle det minsann inte ta fyra veckor att få jobb, nu skulle jag efter bara en veckas utandning dra kopior på CV och betyg, dra på mig kostymen och knalla runt till rekryteringsbolag. Visa framfötterna. Vara positiv, villig och tillgänglig. Säljande. Så där som i Glasgow - och som funkade. Jag kunde inte låta bli att undra vilket bolag som skulle slå Kelly Services tidsrekord, det då de ringde mig om en tillfällig tjänst endast två timmar efter att jag knallat in på kontoret!

Rekordet står sig. Helt enkelt för att svenska rekryteringsfirmor inte vill att man ska visa framfötterna, vara aktiv och ta initiativ.
Jag: Tänkte höra om ni fått in ett uppdrag där jag kan hoppa in? Jag är tillgänglig omgående.
Arbetsgivare: Har du lagt upp ditt CV på vår hemsida?
Jag: Ja.
AG: Ok. Alla tjänster utannonseras där.
Jag: Ok. Och ni har ingen liten intern hög med korta uppdrag (eller dylikt)
AG: Nä, allt läggs på hemsidan. Du får titta och söka därifrån.

Kort sagt; besök oss inte, ring inte, gör ingenting förutom att sitta hemma och klicka på datorn.

Och det har jag gjort nu. Klick, klick, klick. Men... tja, hade kanske hoppats på fler sista-minuten-vikariat... det verkar som om alla tillfälliga jobb tillsattes i April.

Så såg jag Vikariepoolen på Arbetsförmedlingens sida och jag tänkte att, varför inte? Så jag fyllde i alla uppgifter, och som sista grej poppade ett fönster upp som uppmanade mig att gå till AF för att få mina betyg verifierade innan jag kunde aktivera min profil.

Sagt och gjort. Jag gav mig iväg till AF. I alla fall. Ja, jag hade ju inte direkt tänkt gå dit. Eftersom jag inte har någon A-kassa eller socialförsäkring såsom 'invandrare' så tänkte jag slippa det förnedrande stället...

Nåväl. Få sina betyg verifierade var det.
AF: Är du inskriven?
Jag: Nej.
AF: Du måste vara inskriven.
Jag: Men, jag behöver inte...
AF: Här, skriv in dig.

Efter tjugo minuter var jag inskriven. (Vilket innebär att det nu är en till som är officiellt arbetslös i statistiken, och det kanske är bra. För statistiken...) Så då fick jag äntligen träffa en handläggare för att få betygen verifierade.

Det var väldigt vad hon ville prata erfarenheter och målsättningar medan hon verifierade mina betyg...

Och det var lite som att sitta framför farmor som trugar med kakfatet. Jag hade ingen egen vilja, mina önskningar flög ut genom det öppna fönstret bakom henne. Så när jag lämnade Arbetsförmedlingen så var jag inte bara inskriven. Jag hade en inbjudan till ett informativt (*harkel*) informationsmöte samt tid för ett (*HARKEL*) personligt coachningsmöte om en månad! Tja, om inte annat är jag nyfiken på de där coacherna...

Nåväl, om en månad räknar jag i vilket fall med att jag på ett eller annat sätt har ett startdatum för min nya karriär. Så snacka om att slösa med statens pengar!

Fast jag fick mina betyg verifierade.

Själsblindhet

Ni vet när man läser något, begriper vad som står, men man förstår det inte? Man ser det, registrerar det men kan inte ta in det. Det kallas visst själsblindhet. Och jag känner mig rätt blind just nu.

Det har gått ett dygn, men rubrikerna om Michael Jacksons död ser fortfarande konstiga ut. Meningen innan ser konstig ut! Det... det går ju liksom inte. Som om Beatles skulle dö. Madonna. Ja, det är väl bara Madonna kvar nu av de revolutionerande ikonerna? Sådana som påverkat hela musikindustrin. Visst, U2 är ett stort band, liksom Metallica, Bruce Springsteen. Ok, Bob Geldof lever fortfarande.

Det känns ännu märkligare med tanke på att jag skulle se Michael Jackson live. Jag skulle se honom! 18 Februari 2010. Jag som nyss slutat darra efter den insikten... Inte nog med att konserten blir inställd - han går och dör också!

Vilket märklig situation. "Inställt p.g.a. dödsfall. Artistens dödsfall..."

Och jag avundas kanske inte Ticketmaster som nu ska återköpa biljetter för X miljoner pund - runt om i hela världen. Vad det lider får jag väl mina nästan 1200 spänn tillbaka också. Visst, det behövs, men jag hade helst inte behövt få dem tillbaka.

Känns märkligt att läsa emailen från Ticketmaster. Hela situationen känns ju smått bisarr! Vilket å andra sidan på något sätt går precis i Michael Jacksons anda... Fattas nu bara att han börjar bulta på kistlocket på begravningen också. Inget skulle förvåna mig. Jag är ju ändå själsblind!

Idag är en dag att minnas

Jag kan inte säga annat än att jag blev förvånad. Chock är ett lite för starkt ord, men mäkta förvånad och överraskad. Michael Jackson är död. The king of pop is dead.

Oavsett vad man tycker om MJ så är han en stor pop ikon, en viktig länk i hela den samlade musikhistorien. Han revolutionerade både musik och dans - och videor. Från Jackson 5 via det innovativa 80-talet till en sönderopererad kuf - MJ har på något sätt alltid funnits.

Dagen då budet kom om att han dött i ett hjärtstillestånd tror jag kommer bli lika gjutet i historien som Lennons död, JFK och Lady Di. Folk kommer om tjugo år kunna återminnas var de var när de fick veta, hur det tänkte och kände. Så stor är han.

Själv hade jag dukat frukost och slagit på Morgon TV på SVT1. Jag hade just lyssnat några minuter på Rix Morgon-zoo där Titti föreslog att de skulle spela en MJ-låt. Det verkade lite ovanligt (med tanke på att de spelat Alexander Rydback nonstop sedan jag flyttade hit!) men jag fäste inget avseende utan stängde av halvvägs och slog på nyheterna.

Där de i TV-soffan talade om MJ. I dåtid. Vad han betytt. Vad han gjort. Sakta började jag ana ugglor i mossen. Jag vågade knappt andas och datorn har väl aldrig startats upp långsammare. Till slut kunde jag klicka in på Aftonbladet.se - och få farhågorna bekräftade.

Det kändes märkligt. Overkligt. Inte bara för att han om endast ett par veckor var tänkt att sätta igång sin avslutningsturné. Den som jag själv faktiskt var planerad att se i februari nästa år.

Märkligt, nu får jag inte chansen att uppleva denna ikon live.

Men musiken kommer ju leva vidare i många, många tidsepoker framöver. Och MJs ande. Faktiskt. Och vill man få en dos av stämningen så kan man ju alltid besöka någon av världens alla "Thriller live"-föreställningar. Jag var på en ifjol och det var riktigt, riktigt bra. MJ lever definitivt vidare mitt ibland oss.

Mitt starkaste MJ-minne? Ja, jag kan inte hjälpa det, men det där dataspelet "Moonwalker" ligger främst i huvet. Den där man ÄR Michael Jackson och kan både moonwalka och ta sig i skrevet med ett "Aaaooooh" medan man dödar skurkar. Och hade spelhistoriens bästa soundtrack! Undrar vilket upphöjt kultstatus det spelet får nu...

R.I.P MJ

Vilken engelska talar man i Stockholm?

Svar: Amerikansk engelska.

På studentexpeditionen på Stockholms universitet står en skylt om att inte använda mobiltelefon - översatt: "No cell phones, please."

På golvet på T-centralen sitter massor med oranga klisterlappar som hänvisar folk till ersättningsbussarna för blå linjen. Översatt: "Metro blue line."

Inget fel med det. Men bra att veta vilken engelska man ska tala och skriva här i stan. Vet alla om det, förresten..?

Kulturfyran om allsång

1. Gillar du allsång? Brukar du titta på allsång på Skansen, eller föredrar du att vara med och sjunga själv? Jag gillar all sång. :-) Jag brukar inte titta på programmet för det sänds ju på sommaren när det är fint väder och vid den tiden brukar jag snarare vara ute... Men skulle det regna en dag och jag har ingenting bättre för mig så kan det nog hända att det får stå på i bakgrunden - och då sjunger jag med när jag kan, så klart.

2. Allsången i Göteborg sänds från Liseberg. Vilket nöjesfält gillar du bäst, Liseberg eller Gröna Lund? Eller något annat? Eller gillar du inte nöjesfält?
Jag älskar nöjesfält! Blackpool är favoriten än så länge. Grönan gillar jag bäst av dem i Sverige - för att det är närmast mig. :-) Fast Liseberg har fler berg-och-dal-banor, och dem älskar jag allra mest.

3. Finns det någon åkattraktion du vägrar åka?
Såna som snurrar och snurrar och sedan snurrar lite till, gärna upp och ner. Jag blir åksjuk av allt som snurrar - karuseller är banne mig inte en barnlek! Jag kräks.

4. Sjunger du i badrummet?
Jag sjunger där jag får lust. Ibland även i duschen - även om jag har märkt att jag snarare brukar tänka, fundera och filosofera när jag duschar.

****************************

Lustigt nog hade jag Allsången på i bakgrunden igår medan jag filade på jobbansökningar. Det slog mig hur ung publiken blivit. Å andra sidan, vad jag har förstått så har programmet tagit in mer moderna artister också. (Jaha, är det han som är Måns Ze... vad-han-nu-hette. Jag har sjungt "Cara mia" på Singstar, ha, ha!)

Jag minns att vi var ett gäng som brukade kolla på Allsång på Skansen (med Bosse Larsson så klart - han äger!) när jag var 14-15. Det var så ocoolt att det blev coolt, på något sätt. Att dra i från tårna i "34:an".... Fast nu verkar det ju vara helt ok att göra det - då är det inget coolt längre. Fast minst lika kul!

Är inte det förresten en väldigt svensk företeelse, att sjunga allsång? Lite så där Landet Lagom att alla får vara med, man behöver inte kunna sjunga - det är inte ens poängen - utan man samlas bara allihop, en massa främlingar, och så sjunger man tillsammans. Jag tror att nästa gång en utländsk kompis kommer och hälsar på så ska jag ta med dem på allsång. "It's like karaoke - but everyone sings at once. Get it?"

Inatt jag drömde... del MXIV eller så

Hjälp. Jag behöver hjälp. Var farao kom den här drömmen ifrån??

Jag var med i något slags Big Brother program fast med matlagning i ett spökhus på en övergiven ö. Jag vet, låter som den ulitmata TV-såpan...

En tant berättade att Gordon Ramsey - en av deltagarna - samma morgon frågat hur många dagar vi varit där. De delade sovrum. Tanten hade sagt 14 och nu undrade hon om vi andra visste varför han frågat så där. Det gjorde vi inte.

Men så visade det sig att han tänkte gå ut. Han hade bara tänkt vara kvar i 14 dagar. Av någon anledning tog detta besked mig mycket hårt. Mycket hårt! Som om jag inte skulle klara mig utan honom. Tror att han på något sätt var min mentor... eller så. Jag blev väldigt tyst och tillbakadragen och jätteledsen.

Gordon kom in i köket och sa hej då. Jag mumlade ett hej då, för jag kände mig övergiven. Han kom fram med ett sånt där uttryck som när man måste lämna fast man önskar att man inte behövde. Han kramade mig. Vi stod jättelänge och kramades, han höll om mig jättehårt. Och han viskade i mitt öra att "det kommer gå bra". Han var varm.

Just den delen, den långa kramen, var väldigt tydlig i drömmen. Jag kände både värme, doft och alltihop.

Fast när jag vaknade gapade jag och kände mest obehag. Hjälp! Varför drömde jag om Gordon Ramsey - så där?!

Nu kommer jag ju inte ens kunna se "The F word" utan att rodna...

Oj

Har det blivit det nya "ursäkta" här i Sverige? Eller är det bara i Stockholm?

Jag minns ju hur jag första tiden i Skottland slogs av hur "sorry" alla var hela tiden. Den som gick förbi någon i en butik sa "sorry" - och den som stod och kollade i hyllorna redan sa liksom "sorry" de också för att de stod i vägen. Förvisso lärde jag mig så småningom att de som stod och kollade inte alltid sa det utan drog ihop "it's alright" så att det lät som "sorry", men ändå...

Det blev snart naturligt att säga "sorry" i alla möjliga situationer, så fort man var till besvär eller kom i vägen eller kom emot eller...

Så kom jag tillbaka till Stockholm. Förvisso var jag förberedd på en återgång till flipperkulepromenader i tunnelbanan där man åker fram och tillbaka mellan bumprar... jag menar folk, och i bästa fall hör ett muttrande "flåt" om man blev omkullsprungen. I värsta fall en harang om hur man stod i vägen mitt på torget.

Men istället för vare sig "ursäkta", "förlåt" eller "flåt" så har jag nu senaste veckorna mötts av en stadig ström av... "oj". Oj?

Ja, oj, du armbågade mig visst när du svängde runt som om du ägde affären. Oj, jag hade ju fräckheten att stå och läsa på innehållsförteckningen när du blindkörde barnvagnen i gången.

Oj?!

Det värsta var nog när jag stod i en skobutik och kollade på hyllan och någon knuffade mig i ryggen så att jag svajade framåt. Denne någon, en tonårstjej, suckade och släppte ifrån sig ett slentrianmässigt och rätt uttråkat "oj, oj" medan hon utan att vare sig se åt mitt håll eller ens pausa i stegen fortsatte knalla gången fram.

Oj.
Sorry.

Glad midsommar! :-D

Visst, det var inte klarblå himmel, det var inte sol mer än några minuter i taget och det var inte shortsväder längre än en kvart. Men det är väl det som ÄR svensk midsommar? Man står med tallrikarna i hand ute på altanen, tittar på molnen och diskuterar om det är någon vits att duka ute. Duka inne känns inte som midsommar, men dukar man ute kan man ge sig fan på att man får rädda vad som räddas kan och springa in under tak innan man ens smakat sig igenom matjesillen.

Jag och min familj tillbringade midsommar i Roslagen - bland moln, regn, åska(!), kylslagna temperaturer och både midsommarlunch och grillmiddag inomhus.

Men det var underbart! Det var kanonkul att fira svensk midsommar igen - den första på... eh... fem år?

Det är skönt att åka ut på landet med familjen och liksom inte göra något speciellt - vilket på sitt sätt blir speciellt. Midsommarlunch med allt man kan tänka sig. En kylslagen utflykt till midsommarstången, där vi gick en femkamp som vi nog inte ska tala mer om... (fast kast med stövel, mussehandske och skurborste var jag rätt bra på!) Grillning två dagar i rad. Kubb med en yster hundvalp som inte kunde förstå varför han inte fick jaga och tugga på alla de där pinnarna människorna kastade omkring! Åsså lärde jag mig spela boule. Skulle inte vilja påstå att ni ska springa benen av er för att få vara i mitt lag, men, men - kul var det!

Jag försökte förklara för några skotska kompisar vad som är så speciellt med midsommar - och det närmaste jag kunde komma var att förklara att det är lika Svenskt som Hogmanay (nyår) är Skotskt. Ni vet, så där patriotiskt ända in i själen. Det är så många känslor, dofter, smaker, minnen och stämningar som liksom definierar högtiden.

Ja, och förutom att fira midsommar så sov jag i tält. En natt. Det visade sig nämligen att syrran hade ett tremannatält och både liggunderlag och sovsäck. Visst, tremamma är ju lite för stort om jag tältar själv, framförallt som vikten var nästan 5kg, men man kan ju testa! Om inte annat för att alla säger att man bör testa grejerna i trädgården innan man ger sig ut, och gärna testsova också, så att man vet vad som väntar och inte får en chock ute i vildmarken.

Så. Jag slog upp tältet i ett hörn av trädgården och tillbringade midsommarnatten med fågelsång. Ja, för det visade sig ju att jag glömt öronpropparna... I övrigt följde jag vartenda tips jag snappat upp i alla Trail tidningar (brittisk bergsvandrartidning) jag läst. Jag till och med tog en kort, rask promenad mitt i natten innan jag gick och lag mig - för att höja kroppsvärmen och därmed få jättegosigt i sovsäcken. Kunde behövas, det var bara +8 grader ute... Fast å andra sidan, sovsäcken var kanonskön, kroppsvärmen var hög och det var bara när jag stack ut näsan i tältet som det blev kyligt. Fast inte mycket värre än en vanlig vinternatt i lägenheten i Glasgow...

Nu är jag redo för svenska äventyr också! Och en god midsommar hade jag allt! Hoppas ni också hade det.

Kulturfyran om deckare och filmcensur

1. Vilken eller vilka böcker planerar du att läsa i sommar?
Jag ska strax avsluta en bok jag köpte på midsommarafton, sen ska jag läsa klart "Kafka på stranden" av nån japansk författare, Copperhead (tvåan i Starbucks-serien) innan jag tar tag i trean "Rebel" åsså har jag bara läst ett kapitel ur "Phantom of the Opera", jo, och så ska jag läsa "Bokhandlaren i Kabul". Sen har jag inga planer!

2. När passar det bäst att läsa deckare, när regnet öser ner eller under ett parasoll på stranden? Eller på tåget? Eller någon annan stans?
Vet du, jag är inte så förtjust i deckare. Tror jag förläste mig på Hassel-serien och miljoner andra polisdeckare när jag var yngre... Nu känns det som att jag "kan" konceptet och blir bara cynisk och uttråkad.

3. Vad tycker du om filmcensur?
Att det är förlegat. Men att man bör rekommendera filmer för olika åldrar. Och är de grova på nåt sätt så är det bara att sätta 18-årsgräns/15-årsgräns på dem - oklippta. Sedan kan man ju klippa om vissa så att man får en Barn-version och en Vuxen-version. Om man vill. För jo, allt passar inte för barn i olika åldrar, anser jag. Vissa saker kräver en viss mognad.

4. Finns det någon film som du tycker är så hemsk att den borde inte släppts alls?
Var det inte en film där man inte visste om övergreppen var spelade eller på riktigt? Tror jag läste om det för ett antal år sedan. Vad den nu hette. Den kändes sjuk. Men annars känner jag inte till någon.

Rapport från stormens öga i flyttkarusellen

Och här trodde jag att jag skulle flytta in i min lägenhet och liksom ta det för vad det är och ta saker pö om pö med tiden. Tjena. En titt och jag insåg 1) att lägenheten verkligen är mer än tio år gammal! och 2) att sånt som inte ser schaskigt ut efter de senaste fyra åren ser slitet ut just för att lägenheten är mer än tio år gammal. Resultat: Jag vill knappt sätta min fot där förrän den är "iordning".

I ärlighetens namn blev den flyttstädad i lördags. Såpass att städarna halvt möblerade om också... Fast en del bestick hade antingen inte diskats (matspår kvar.... blä!) eller diskats i skitigt vatten och inte torkats (hinna...) så jag har nu i två dagar diskat igenom ALLT i skåp och lådor - så att jag slipper ägna första månaden åt att undra; "är den här ren, den här då, men den då..?" Det var under diskningen jag upptäckte 1) att mina blå och gula tallrikar och muggar fortfarande håller, 2) att jag har 3 av varje glas - inte två eller fyra utan tre! och 3) det var farao vad med knivar jag har! Jag menar, hur många bröd, fiskar och stekar kan man skiva i taget egentligen.

Ja, förutom disk så flyttas saker upp och ner mellan lägenhet och vind - och grovsoporna. Och fram och tillbaka mellan mina föräldrars förråd och lägenheten.

Och imorgon ska jag testa grovtvättstugan och se om bäddmadrassen kan förvandlas från sunkig-bordell-madrass till en som jag vågar klä lakan om och sova på... Jag tänkte också tvätta dunkuddarna - de urtida som jag nästan tror mina föräldrar haft sedan jag föddes. Men för det, fick jag lära mig, så behöver man tennisbollar. Inte till tvätten, men de ska tydligen skumpa med runt i torktumlingen så att kuddarna blir kuddar igen och inte två säckar med mosade betongklumpar.

Imorgon hinner jag äntligen söka jobb. När jag har listat ut hur jag kommer ut på internet, från min lägenhet. F ö måste jag ringa om tv:n också. Visst, jag hade "council TV" i Glasgow, men de fem kanalerna är typ fler än 1:an, 2:an och 4:an som jag har här!! Jag skojar inte, sen är det nån variant på SVT. Tydligen ingick inte ens 3:an och 5:an i mitt paket... Va tusan, ska man nu ha TV så tänker jag i vart fall ha Trean och Femman, för det är ju där alla bra serie och filmer går - de där man kan tänkas vilja slökolla på när man väl kollar på TV:n. Fast jag saknar ITV...

Och jag saknar Poppadoums. Varför kan man inte köpa Poppadoums i svenska butiker?!?! Trodde det var ett måste till Indiskt... ja, vilket man knappt kan köpa i vilket fall, i och för sig. Tikka Masala och Korma - det var hela utbudet på tre stormarknader. Var är Rogan Josh, Balti (min favvo!) och de andra smakerna?? Och var är mina Poppadoums??? Vad ska jag annars doppa med...

Jodå, så att.... Jag jobbar i lägenheten, men sover hos föräldrarna till slutet på veckan. (det är ju i alla fall Midsommar om ett par dar - som jag får vara med på, åker till stugan med familjen, tjoho!!!) Och jag vill kunna våga bädda sängen innan jag flyttar in... fast skåpen är i vart fall fulla och väntar på mig!

Dessutom är det klart... jag ska få nya tapeter - i hela lägenheten! Jo, de tyckte också det gått alldeles för lång tid. Idag var jag på kontoret för att välja nya. Hm. Ni vet Killinggängets "Fyra nyanser av brunt"? Jag skulle vilja påstå att hyresvärden kör med Tio nyanser av Beige!! Visst, de heter allt från Sand till Cappuchino - men de är lik förbannat beiga! Och jag som hade väldigt bestämda tankar, jag ville ha varma fäger. Ja, färger. Varma färger - olika nyanser av rött, orange, gult, lila... förutom den kalla lila... och det var den enda lila de hade. Och de hade bara en röd. En helröd, och en mönstrad med den röda i. Tja, med det urvalet och med mina klara tankar så tog det mindre än en halvtimme att bestämma sig - för såvida jag inte vill att både vardagsrum och kök ska gå i samma enfärg (det vill jag inte) så fick man ju dela på de två som fanns. Och hitta ett helt annat alternativ till hallen. Men jag tror det blir kanon - färgerna går liksom i varandra och lägenheten får en helhet. Tycker jag. Får se vad andra säger sen... Tyvärr kunde jag inte få någon tidsplan (stön) så jag får helt enkelt bo spartanskt till att börja med, så att jag slipper böka sen.

Det är tillräckligt att böka med just nu!

Så bli inte förvånade om bloggarna blir lite sporadiska närmsta veckan - varje kväll hänger ögonlocken vid knävecken redan kl 7.
Oj, hur har jag lyckats hålla mig vaken så häääär länge!

Varför jag älskar allemansrätt i öppna landskap!

Tillbringade helgen på mina föräldrars sommarställe utanför Norrtälje. Och det kändes lite som att jag Upptäckte Sverige på nytt - inte bara för de röda stugorna med vita knutarna eller de svenska flaggorna som vajade under nationaldagen.

När vi åkte ut så slökollade jag ut genom rutan, först längs E18 och sedan längs småvägarna. Fält, åkrar, skog, bergshällar, stugor... Träslag och landskap som var så bekanta men ändå så nya. Och något stack ut i bilden, något jag först inte kunde sätta fingret på... men sen... det fanns ju inga staket!

Fält, åkrar, skogar - helt fritt. Helt utan staket. Landskapen var alldeles öppna, och välkomnande. Jag kunde, om jag ville, gå ur bilen, korsa diket, snedda över åkern, plocka blommor på fältet och gå och gömma mig i skogen - utan att ett enda staket med taggtråd eller en enda stenmur hindrade mig.

Väl ute på sommarstället beslutade jag mig för att ta med hunden och utforska skogen, se om jag hittade någon stig som kunde ta mig på en mysig promenad. Jag följde stigar utan skyltar, snirklade mig mellan stugorna, in i skogen, längs en brandgata, gick halvt vilse och kom så in bakom en klase stugor igen, där jag följde ett dike som tog mig tillbaka till grusvägen.

Och det slog mig att jag snirklat runt bland stugorna utan några som helst staket, utan låsta grindar. Jag kunde byta stig och gå halvt vilse utan några som helst hinder. Jag tänkte då på hur många gånger jag stått med karta i Skottland och kliat mig i huvudet för att jag vetat vart jag ska, men det har varit låsta grindar, staket och stenmurar i vägen. Och hur många privata vägar som försvårat framfarten...

Och då, i detta ögonblick, uppskattade jag Sveriges allemansrätt. För första gången uppskattade jag den verkligen. På riktigt. Djupt. Jag måste erkänna att jag någonstans tog den för givet förut, det var liksom självklart att kunna snedda och knalla runt nästan var jag ville så länge jag var försiktig och inte förstörde något.

Och kanske är det så att man ibland måste komma bort från något för att sedan återupptäcka det och uppskatta dess verkliga värde. Jag uppskattade möjligheten att ströva omkring fritt förut, men i helgen uppskattade jag det. Det är en viss skillnad, faktiskt.

Fast samtidigt undrade jag hur det kommer sig att jag lyckats spendera hundratals timmar i skotsk vildmark och hela tiden vetat ungefär var jag är - medan det räckte med en halvtimme för att gå vilse i ett skogsparti i ett svenskt sommarstugeområde!

Ur en invandrares dagbok: Dagen då jag officiellt flyttade till Sverige

Första uppgiften som nyss invandrad torde vara att folkbokföra sig här i Sverige. Jag är ju bortförd ur registren som "utflyttad" så efter instruktion på Skattemyndighetens hemsida så snirklade jag mig ut till Spånga för att tala om att jag nu liksom flyttat hem igen.

Det går ingen rak väg till Spånga. Från någonstans, egentligen. Så döm om min irritation när jag kom till Skattemyndigheten och den var stängd! På dörren satt en lapp som talade om att från 1 juni får jag nu välja att besöka något av följande nya kontor, där skattemyndigheten numera samarbetar med försäkringskassan; Skärholmen, City eller Tensta.

City lockade mest, dels för att jag kunde strosa runt där efteråt och dels för att jag tänkte att det kanske fanns färre folk i "invandrarärendekön" i City jämfört med Tensta... men sedan flög fan i mig. Ska det göras ska det göras ordentligt!

Så jag tog bussen till Tensta. Och jo, jag tror nog bestämt att kön var bra mycket längre än vad den troligen var i City... Jag fick stå i nästan tjugo minuter och köa för ett könummer. Japp, ni läste rätt, jag fick köa för att få ett könummer! För numret fick man från en kvinna vid en informationsdisk, efter att hon klurat ut vilket av de tre könummerserierna man skulle ha.

I och för sig säger jag inget om detta, jag kan tänka mig att de har erfarenhet från halvt kaos när människor försöker bestämma själva vilket slags ärende de har. Jag fick i slutändan en blankett att fylla i - "Inflyttad till Sverige" - och ett könummer i serien "långa ärenden". Japp, det stod så på biljetten!

Lika bra att de två numren framför mig tog Lång tid, för även om blanketten var rätt enkel så fick jag tänka till ibland.

"Syftet med vistelsen i Sverige" - eh... Bo? Jobba? Leva? Leka med familj och vänner? Göra det jag gjorde innan jag flyttade härifrån?
"Tid för vistelsen" - eh... jaa du, tillsvidare?

Väl framme vid disken visade det sig att mina tjugo minuter i kö nr 1 och tio minuter i kö nr 2 var så anmärkningsvärda att killen utbrast ett spontant "Bingo". Han berättade att det inte var ovanligt att folk fick vänta i över två timmar.... två timmar!

Men efter en dryg halvtimme hade jag i alla fall anmält mig som boende i Sverige igen. Trots det, nästa gång går jag nog till City-kontoret i alla fall.

Hälsning från Sverige

Ja, så har man landat i Sverige. Fysiskt i alla fall. Mentalt så tror jag fortfarande att jag är här på semester... Och det är inte som att man får mycket tid att känna efter heller eftersom det är så mycket som ska fixas, typ, nu.

Igår satt jag hela dagen utanför mitt gamla hyreshus och väntade på UPS. De skulle leverera mina tunga paket "nångång under dagen"... specifikt så det förslår. Jag var uttråkad vid två, vid fyra blev jag grinig av törst, värmeslag och hunger och vid tio över fem gav jag upp och gick.

Halv sex fick jag ett email om att de inte fått tag på mig...

Jodå, stönade ett tag, men ringde sedan och fixade omleverans till idag. Hade farao inte tänkt sitta ännu en dag och se dum ut utanför porten (har ju inte tillträde till lägenheten just nu...) så jag gjorde upp med brorsan om att sitta hos honom och spela tv-spel istället.

Pratade med en UPS-kille nu på morgonen och de dyker upp i eftermiddag, så.... då fick jag ju tid att tala om att jag lever!

Flygresan var kanon, för jag flög på eftermiddagen och det var klarblå himmel. Så som avslutning fick jag liksom återse de flesta av mina lekplatser - allt från bergen på Arran till Loch Lomond, Ben Lomond, Arrochar Alps, Crianlarich, Glen Lyon, Perthshire... Sa hej då och på återseende för nu.

När jag får en till stund över kommer fortsatt rapportering från bilcampingsemestern och Ben Hope. Men först UPS, sen ska jag skriva in mig i Sverige igen genom att visa upp mig hos Skattemyndigheten, åsså skaffa dosa till bankkortet, åsså... fortsättning följer.