Varför, o varför, bjöd jag in Arbetsförmedlingen i mitt liv...

Jag hade strategin klar redan innan jag flyttade tillbaka till Sverige. Den om min fortsatta karriär. Jag visste vad jag ville, jag hade en god idé om hur jag skulle få det - men tills startdatumet på min nya karriär inföll, vilket i vilket fall som helst troligen inte skulle infalla mitt i semestern, så behövde jag ju pengar till hyran.

Q: tillfälliga jobb. Extrainkomst. Vikarieinhopp.

Och för att få det så tänkte jag dra lärdom av mina erfarenheter från Glasgow. Nu skulle det minsann inte ta fyra veckor att få jobb, nu skulle jag efter bara en veckas utandning dra kopior på CV och betyg, dra på mig kostymen och knalla runt till rekryteringsbolag. Visa framfötterna. Vara positiv, villig och tillgänglig. Säljande. Så där som i Glasgow - och som funkade. Jag kunde inte låta bli att undra vilket bolag som skulle slå Kelly Services tidsrekord, det då de ringde mig om en tillfällig tjänst endast två timmar efter att jag knallat in på kontoret!

Rekordet står sig. Helt enkelt för att svenska rekryteringsfirmor inte vill att man ska visa framfötterna, vara aktiv och ta initiativ.
Jag: Tänkte höra om ni fått in ett uppdrag där jag kan hoppa in? Jag är tillgänglig omgående.
Arbetsgivare: Har du lagt upp ditt CV på vår hemsida?
Jag: Ja.
AG: Ok. Alla tjänster utannonseras där.
Jag: Ok. Och ni har ingen liten intern hög med korta uppdrag (eller dylikt)
AG: Nä, allt läggs på hemsidan. Du får titta och söka därifrån.

Kort sagt; besök oss inte, ring inte, gör ingenting förutom att sitta hemma och klicka på datorn.

Och det har jag gjort nu. Klick, klick, klick. Men... tja, hade kanske hoppats på fler sista-minuten-vikariat... det verkar som om alla tillfälliga jobb tillsattes i April.

Så såg jag Vikariepoolen på Arbetsförmedlingens sida och jag tänkte att, varför inte? Så jag fyllde i alla uppgifter, och som sista grej poppade ett fönster upp som uppmanade mig att gå till AF för att få mina betyg verifierade innan jag kunde aktivera min profil.

Sagt och gjort. Jag gav mig iväg till AF. I alla fall. Ja, jag hade ju inte direkt tänkt gå dit. Eftersom jag inte har någon A-kassa eller socialförsäkring såsom 'invandrare' så tänkte jag slippa det förnedrande stället...

Nåväl. Få sina betyg verifierade var det.
AF: Är du inskriven?
Jag: Nej.
AF: Du måste vara inskriven.
Jag: Men, jag behöver inte...
AF: Här, skriv in dig.

Efter tjugo minuter var jag inskriven. (Vilket innebär att det nu är en till som är officiellt arbetslös i statistiken, och det kanske är bra. För statistiken...) Så då fick jag äntligen träffa en handläggare för att få betygen verifierade.

Det var väldigt vad hon ville prata erfarenheter och målsättningar medan hon verifierade mina betyg...

Och det var lite som att sitta framför farmor som trugar med kakfatet. Jag hade ingen egen vilja, mina önskningar flög ut genom det öppna fönstret bakom henne. Så när jag lämnade Arbetsförmedlingen så var jag inte bara inskriven. Jag hade en inbjudan till ett informativt (*harkel*) informationsmöte samt tid för ett (*HARKEL*) personligt coachningsmöte om en månad! Tja, om inte annat är jag nyfiken på de där coacherna...

Nåväl, om en månad räknar jag i vilket fall med att jag på ett eller annat sätt har ett startdatum för min nya karriär. Så snacka om att slösa med statens pengar!

Fast jag fick mina betyg verifierade.