Oj

Har det blivit det nya "ursäkta" här i Sverige? Eller är det bara i Stockholm?

Jag minns ju hur jag första tiden i Skottland slogs av hur "sorry" alla var hela tiden. Den som gick förbi någon i en butik sa "sorry" - och den som stod och kollade i hyllorna redan sa liksom "sorry" de också för att de stod i vägen. Förvisso lärde jag mig så småningom att de som stod och kollade inte alltid sa det utan drog ihop "it's alright" så att det lät som "sorry", men ändå...

Det blev snart naturligt att säga "sorry" i alla möjliga situationer, så fort man var till besvär eller kom i vägen eller kom emot eller...

Så kom jag tillbaka till Stockholm. Förvisso var jag förberedd på en återgång till flipperkulepromenader i tunnelbanan där man åker fram och tillbaka mellan bumprar... jag menar folk, och i bästa fall hör ett muttrande "flåt" om man blev omkullsprungen. I värsta fall en harang om hur man stod i vägen mitt på torget.

Men istället för vare sig "ursäkta", "förlåt" eller "flåt" så har jag nu senaste veckorna mötts av en stadig ström av... "oj". Oj?

Ja, oj, du armbågade mig visst när du svängde runt som om du ägde affären. Oj, jag hade ju fräckheten att stå och läsa på innehållsförteckningen när du blindkörde barnvagnen i gången.

Oj?!

Det värsta var nog när jag stod i en skobutik och kollade på hyllan och någon knuffade mig i ryggen så att jag svajade framåt. Denne någon, en tonårstjej, suckade och släppte ifrån sig ett slentrianmässigt och rätt uttråkat "oj, oj" medan hon utan att vare sig se åt mitt håll eller ens pausa i stegen fortsatte knalla gången fram.

Oj.
Sorry.