Varför jag älskar allemansrätt i öppna landskap!

Tillbringade helgen på mina föräldrars sommarställe utanför Norrtälje. Och det kändes lite som att jag Upptäckte Sverige på nytt - inte bara för de röda stugorna med vita knutarna eller de svenska flaggorna som vajade under nationaldagen.

När vi åkte ut så slökollade jag ut genom rutan, först längs E18 och sedan längs småvägarna. Fält, åkrar, skog, bergshällar, stugor... Träslag och landskap som var så bekanta men ändå så nya. Och något stack ut i bilden, något jag först inte kunde sätta fingret på... men sen... det fanns ju inga staket!

Fält, åkrar, skogar - helt fritt. Helt utan staket. Landskapen var alldeles öppna, och välkomnande. Jag kunde, om jag ville, gå ur bilen, korsa diket, snedda över åkern, plocka blommor på fältet och gå och gömma mig i skogen - utan att ett enda staket med taggtråd eller en enda stenmur hindrade mig.

Väl ute på sommarstället beslutade jag mig för att ta med hunden och utforska skogen, se om jag hittade någon stig som kunde ta mig på en mysig promenad. Jag följde stigar utan skyltar, snirklade mig mellan stugorna, in i skogen, längs en brandgata, gick halvt vilse och kom så in bakom en klase stugor igen, där jag följde ett dike som tog mig tillbaka till grusvägen.

Och det slog mig att jag snirklat runt bland stugorna utan några som helst staket, utan låsta grindar. Jag kunde byta stig och gå halvt vilse utan några som helst hinder. Jag tänkte då på hur många gånger jag stått med karta i Skottland och kliat mig i huvudet för att jag vetat vart jag ska, men det har varit låsta grindar, staket och stenmurar i vägen. Och hur många privata vägar som försvårat framfarten...

Och då, i detta ögonblick, uppskattade jag Sveriges allemansrätt. För första gången uppskattade jag den verkligen. På riktigt. Djupt. Jag måste erkänna att jag någonstans tog den för givet förut, det var liksom självklart att kunna snedda och knalla runt nästan var jag ville så länge jag var försiktig och inte förstörde något.

Och kanske är det så att man ibland måste komma bort från något för att sedan återupptäcka det och uppskatta dess verkliga värde. Jag uppskattade möjligheten att ströva omkring fritt förut, men i helgen uppskattade jag det. Det är en viss skillnad, faktiskt.

Fast samtidigt undrade jag hur det kommer sig att jag lyckats spendera hundratals timmar i skotsk vildmark och hela tiden vetat ungefär var jag är - medan det räckte med en halvtimme för att gå vilse i ett skogsparti i ett svenskt sommarstugeområde!