21 September 2009

Vad som händer när man släpper in en rastlös pluggis i köket

Jag vet inte om det har att göra med att jag läser så mycket just nu, både under utbildningen på jobbet och inför uppsatsskrivandet hemma, men det plötsliga intresset för att släppa loss i köket har en stark känsla av deja vú över sig! Jag minns nämligen att jag blev lika kreativ när det var mycket att göra på universitetet också...

Förra veckan tröttnade jag på allt bröd jag ätit hittills och gick loss på rågsiktsmjölet. Den himmelska smaksensation man bjuds på när smöret smälter på det nybakta brödet har så klart gått förlorad nu. Men det är ändå gott till frukostfilen/gröten!

Rågsiktskakor är förresten det enda brödet, tror jag, där jag inte vågar mixtra med receptet och blanda i en massa fibrer. Jag har råkat göra "rågsiktscementkakor" några gånger så nu chansar jag inte mer. De får vara goda men fiberfattiga, det struntar jag i!


En kompis har nyss flyttat och jag fick nöjet att röja bland skräpbokhögen. Bl a snodde jag åt mig en bok med lätta Tapasrecept. När jag tittade igenom den i lördags upptäckte jag att de flesta recept faktiskt innehåller sådant jag alltid har hemma - vitlök, potatis och olivolja. Köpte jag bara ägg och en zuchini kunde jag göra en riktig festmåltid. Så det gjorde jag! Småpotatis med aioli, tortilla och zuchiniplättar. (på bilden syns även en skål med aioli och en med tzaziki.)

Visst, jag fick improvisera, men det är väl en del av charmen. T ex var den gula löken möglig, så jag gjorde tortilla med potatis, champinjoner och bacon istället. Och jo, jag vände med hjälp av en tallrik - precis så som jag såg spanjorskorna göra. Dessutom gjorde jag jordens starkaste aioli... Själva såsen var inte så himla svår att göra som jag trott, men de där "fyra stora vitlöksklyftorna" visade sig inte behöva vara fullt så stora som dem jag hade! Jag som älskar vitlök och inte trodde den kunde överdoseras - jag hade svårt med aiolin. Som tur är skulle potatisen dränkas i den så att de liksom sög upp smaken. "Vitlökspotatisen" var inte lika stark, den var bara god! Jag kommer ändå bli förvånad om jag blir förkyld, typ någonsin!

Jag fick en Jätte-deja-vú på köpet! Helt plötsligt kändes det som om jag var tillbaka i köket jag delade med två spanjorskor när jag var utbytesstudent. Dofterna, råvarorna, användadet av tamejsjutton varenda bunke, skål och slev i hela köket... Nu förstod jag verkligen hur köket kunde se ut som det gjorde när de lagade mat - mitt kök var också fullt med disk efteråt! F.ö. har jag en kanongod matlåda som väntar imorgon.

Det gick inte att putta i vaniljkräm i muffins, märkte jag en gång, för det flöt ut och försvann i smeten. Men om man skulle ta och försöka göra "kompletta minipajer" att ta med som efterrätt till jobbet? Tanken var först att göra ett slags piroger (se närmast i bild) fylld med vaniljkräm och en blandning av jordgubbs- och äppelbitar. Men degen och jag var inte kompisar... den ville inte låta sig kavlas. Dessutom blev det väldigt lite fyllning till väldigt mycket deg. Så jag tänkte om.

Och gjorde Minipajer. Pajdeg, tjock vaniljkräm, fruktblandning och ett deglock med hål.

Tanken var god. Men resultatet blev, tja, blaha. Något saknades liksom för att det skulla smaka. Kanske ingefära...? Eller socker i degen? Ja, hela degen borde nog ha varit annorlunda för den där pajdegen smakade inte mycket, och konsistensen var snarare som kakor... Dessutom flöt vaniljkrämen ut den också, och smakade inte mycket vanilj!

Nåväl, nu finns de. Och äckliga var de ju inte... så medan jag smaskar efterrätt kanske jag lyckas lista ut vad som gick snett. Och hur man får vaniljkräm att vara vaniljkräm även efter gräddning - så som butikerna lyckas med vaniljhjärtan, vaniljbullar osv... En dag ska jag lista ut det.

3 comments:

Jenny said...

Du vill inte komma och släppa loss i mitt kök också? Jag gillar att baka (och laga mat) men får nästan bara till det när jag ska ha bjudning av något slag. Du får bjuda in dig helt enkelt, så kanske jag får tummen ur!

Carina D said...

Ha, ha, jag får se till att göra det. Och dessutom verkar det finnas desto större anledning att se fram emot bokcirkelträffen! =)

Kinna said...

Vilken tur att boken kom till nytta. Jag har nog aldrig öppnat den :)

Gott såg det ut i alla fall. Smarrismarr.