Här är jag - mitt i livet!

Äh, fattar väl jag också att ni har viktigare saker för er än att klicka in på min blogg varje dag. Tänkte ändå tala om att jag - till skillnad mot Mats Sundin - inte lagt ner verksamheten. (Det känns väl som att det var på tiden dock) Det är bara lite mycket just nu... Kort sagt, livet rullar på!

Myndighetsintroduktionen går från klarhet till klarhet - och är det nåt jag lärt mig så är det att banne mig följa varenda liten byråkratisk vurpa som föreskrivs genom livet. Oavsett myndighet! För nu har vi förstått att ALLT hänger ihop, och att det kan komma och bita en i rumpan flera år senare. Tips nr 1) Anmäl er till A-kassan från DAG 1 (inte 2 eller 3) när ni blir arbetslösa - oavsett situation, oavsett om ni har rätt till a-kassa eller inte. Just Do It! För det kan påverka både det ena och det andra något/några år senare.

Hade möte igår med handledaren angående examensuppsatsen i kriminologi. Förutom att jag har lyckats intressera mig för en fråga som det inte har forskats i förr (coolt i och för sig, även om det just ställer till problem när man ska leta tidigare forskning...) så kräver det tillgång till polisanmälningar även långt bak i tiden - och det är inte så där superlätt att få tag i. Men det ska nog lösa sig på ett eller annat sätt...

I lördags spelade DIF-MoDo i hemmapremiären i hockey och det var SÅÅÅÅ kul att kolla på det igen! Och att gå dit med kompisen J och upptäcka att det fortfarande - tio år senare - finns spelare i truppen som lirade när vi började gå på hockey tillsammans! Även om några av dem var i J20-laget på den tiden. Som Marcus Nilsson... Efter alla år mer fotboll blev jag dock lite tagen av farten i första perioden. Jisses, det var ju knappt man hängde med i svängarna! Hm, jo, fast det gjorde å andra sidan inte spelarna heller, för de verkade ha kroknat totalt redan i andra period och såsade därmed mest i tredje. På lördag är det hur som helst dags igen - och gissa vem som kommer vara där!

I söndags träffade jag kompisen M och hennes familj vid Hellasgården för lite utomhuslek och picknick. Den här gången utforskades en ny slinga och jag kan fortfarande rekommendera stället - till alla! Det fanns spännande bäverspår att utforska, vattenbryn att splasha i, pinnar att fäktas med och lugn skog och fin sjö att njuta av. Och vill man se nakna mansrumpor - ja, framsidor också för den delen - så kan man fika vid bryggan där bastubadarna svalkar sig... Eller så håller man sig därifrån och spelar minigolf istället.

I måndags var det AIK-DIF i fotboll. Jodå, vi fick rådäng så klart, men man måste ju se skiten lik förbaskat... Kompisen K flyttade samma kväll ut ur sin lägenhet precis bakom Norra Stå så jag lurade med henne in på Råsunda - för första gången under de sex år hon bodde där! Bättre sent än aldrig, som man säger. Riktigt optimalt var det kanske inte, för vi hade biljett mitt bland alla tusentals AIK:are på långsidan. Å andra sidan fanns inte så stor anledning att jubla och ställa till med fest heller.

Igår och idag har jag administrerat. Administrerat mitt liv, så att säga. Fönsterkuverten har avlöst varandra och samtliga har velat att jag ska ta kopior på Det och skicka in Det, men det är ju för det bättre. Igår damp det t ex ner ett kuvert om tjänstepension, och de ville veta hur jag ville spara mina pengar. Tja, inte farao vet jag vilken förvaltare som är bäst om trettio år, eller om jag bör köra traditionell fegbesparing eller fondspar. Så jag körde 100% kvinnologik(...) och kände efter och kryssade "vad som kändes bäst". Får väl se om trettio år om jag hade någon känsla för det där...

När jag fick jobbet skulle jag ju förresten gå med i A-kassan och då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå med i facket på samma gång. Som jag sa på informationsmötet på jobbet så är det faktiskt så att jag under mina år i Skottland saknade facket. Det var först vid avsaknaden av dem som jag insåg vad de faktiskt gör och att det behövs en motvikt till den starka arbetsgivaren. Det behövs en part som för arbetstagarnas talan. I Storbritannien är facken små trevliga klubbar utan tyngd, och jag har därmed också erfarenhet av på vilket sätt arbetsgivare kan köra över sina anställda med rent vansinniga villkor. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men där borta hörde jag mig själv sucka flera gånger över att jag önskade det fanns en stark facklig rörelse. Så nu är jag medlem! Fast det kräver sitt lilla pappersarbete när det dimper ner saker man inte hade en aning om ingick i servicen så att säga...

Ja, nä, det var väl lite kort om vad jag gjort sista veckan. Vi syns!